Waking the Moon

Jag kan verkligen inte förstå varför jag inte läst Waking the Moon av Elizabeth Hand för länge sedan – det här är verkligen en bok i min smak. Denna författare har som bekant tokhyllats av diverse bokbloggare, samtidigt som just den här boken jämförts med en gammal favorit, Den hemliga historien av Donna Tartt. Förväntningsnivån var med andra ord skyhög och då blir jag lätt motvals – varför skulle jag tycka om något bara för att alla andra säger att det borde vara så? Jag vill hitta mina favoriter själv, inte bara gilla det som jag borde ... men faktiskt var den här boken precis så bra som förhandstipsen sade att den skulle vara.

Waking the Moon handlar om Sweeney som flyttar till Washington för att börja plugga på University of the Archangels and St. John the Divine. Det blir en omtumlande upplevelse för henne, med nya vänner som är förtrollande på ett sätt hon aldrig tidigare upplevt. Samtidigt upptäcker hon märkliga och otäcka saker. Benandanti, en mystisk organisation med rötter i en dunkel forntid, visar sig ha ett grepp om the Divine och dessutom långt ut i samhällets maktelit. De skyr inga medel för att bekämpa sina fiender, vilka visar sig vara anhängare av en gudinnekult av ännu äldre ursprung.

I första halvan av boken är Sweeney vid universitetet, den andra halvan utspelar sig ett antal år efteråt. Precis som i Den hemliga historien är upplevelserna under studietiden något som dominerar och definierar de inblandade personerna även decennier efteråt. I övrigt finns det egentligen inte så stora likheter, mer än att bägge är oerhört gripande böcker. Plus förstås att en stor del av handlingen utspelar sig när huvudpersonerna läser på universitet och sådana böcker har jag en oändlig svaghet för. Men där Den hemliga historien handlar om konsekvenserna av att längta för mycket efter att komma bort från det vanliga livet, så är det i Waking the Moon mer som att den där magin slår ned med en förödande kraft av apokalyptiska proportioner.

I Waking the Moon spelar en slags gudinnekult en stor roll och när den först dyker upp i handlingen blev jag rätt tveksam. Historikern i mig kan inte låta bli att plocka fram pekpinnen när jag stöter på anakronistiska och faktamässigt felaktiga historiska påståenden. Och just när det gäller gudinnekult brukar källkritiken verkligen inte vara påkopplad. Elizabeth Hand går dock inte i new age-fällan, utan visar sig vara rätt påläst när det gäller antik historia (man får förlåta att hon skarvar ibland för att det skall passa in i handlingen). Dessutom är det inte fråga om någon jolmig gudinnor-är-goda-manliga-gudar-bara-förstör-känn-urkraften-variant av gudinnekult. Boken blir på sätt och vis ett slags genuspolitiskt inlägg, men utan att göra det enkelt för sig. Allt blir inte bättre av att gudinnekraften får löpa amok, men det betyder inte att man måste acceptera – eller beundra – de maktens män som tar sig rätten att styra andras liv.

Alla personer i boken är väldigt väl tecknade karaktärer. Angelica är fantastisk som gudinneförespråkare, man verkligen känner hur mycket skönhet och kraft hon utstrålar. Men framför allt Sweeney är en person som dröjer sig kvar i tankarna efteråt. Det betyder inte att hon är någon oproblematisk person och hennes förhållningssätt till livet i alla dess skeenden ger mig konstant en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Men ändå, förmodligen är det just de sakerna som gör att boken fungerar så bra.

Och det är väl bara att acceptera, jag helt enkelt måste läsa mer böcker av Elizabeth Hand...