Böcker

Böcker

fredag 31 augusti 2012

Jane Austen + erotik = sant?

I efterföljden av framgångarna med 50 Shades of Grey spås som bekant böcker fyllda med erotik bli de nya storsäljarna. Andra böcker som sålt mycket på senare år är de här omgjorda klassikerna där vampyrer, zombier och andra monster har stoppats in i gamla 1800-talsromaner. Ni vet, jag har beklagat mig över sådana böcker förut här på bloggen, inte minst de senaste dagarna.

I alla fall, det här med att gamla klassiker skrivs om till någon annan genre går givetvis att göra på flera sätt, att korsa dem med monsterböcker är långt ifrån det enda. Man kan ju också profitera på erotikvågen och helt enkelt lägga in litet heta scener i t.ex. Jane Austens romaner. Och naturligtvis är det här något som är på gång, vilket man kan läsa om bland annat i den här artikeln i the Guardian. Ett antal böcker av Jane Austen, Jules Verne, systrarna Brontë och om Sherlock Holmes har fått små tillägg som skall "förbättra" dem.  

Motivet bakom det hela är att vi nu kommer kunna få läsa böckerna såsom vi alltid velat, men som vi inte fått på grund av att de skrevs under en tid när sexscener var otänkbara att trycka. Ursäkta, men jag håller faktiskt inte med. När man skriver in zombier hos Jane Austen blir det en komisk effekt som inte direkt är menad att utveckla originalet, utan att göra boken till något helt annat. Problemet med det är bara att det gjorts litet väl många gånger vid det här laget. Men när man lägger till erotik i samma bok verkar tanken snarare vara att förbättra handlingen. Man antyder att det fattas något i de ursprungliga böckerna. 

Jag är inte alls säker på att Jane Austen om hon hade levt på 2000-talet hade valt att skriva erotiska böcker. I en tid när kvinnor kan välja fritt vad de vill ha för utbildning och yrkesarbete är väl ungefär lika troligt att hon hade valt att bli finansanalytiker, fotomodell eller austronaut istället. Jag tycker inte att man kan förutsätta att hon hade velat ha med en massa sex i sina böcker om det bara hade varit lagligt och socialt accepterat. 

Var och en som vill kan väl få fantisera om Mr Darcy, men SNÄLLA inse att det här är böcker som inte för inte betraktas som klassiker och fortfarande läses trots att de skrevs för rätt många år sedan. De har stora litterära kvaliteter bland vilka finns förmågan att bygga upp en spänning mellan huvudpersonerna även om man inte får följa med dem ända in i sängkammaren. De behöver inga klåfingriga små tillägg. Vad kommer härnäst, är det någon som vill måla dit litet coola piercings på en Rembrandtmålning kanske? Det finns väl mycket både inom konst och litteratur som man kunde fixa till litet så att det blev bättre..?

Vill någon skriva eller läsa erotiska böcker, gör det – inte mig emot. Jag lägger inga moraliska aspekter på den saken. Men lämna Jane Austen & co i fred, deras böcker står sig alldeles utmärkt utan några förbättringar. Och nu har den sura gammalgothen talat igen. Ha! 

torsdag 30 augusti 2012

Presidenten och vampyrerna

Under sommaren var det biopremiär på Abraham Lincoln: vampire hunter, en film som väl inte fick särskilt bra recensioner i svenska tidningar. Jag har inte sett den, men på mycket oklara grunder fick jag för mig att jag skulle läsa boken som filmen bygger på. För jodå, det finns en bok med samma namn som filmen, skriven av Seth Grahame-Smith. Om denne författares namn inte är känt kan jag avslöja att han var den som drog igång hela genren klassiker-med-tillägg-av-monster med boken Pride and Prejudice and Zombies. Jane Austen med zombier, ni vet. Superkul och totalt tokroligt tycker vissa. För egen del vill jag ha mina klassiker orörda och vampyrer/zombier helt för sig. Jag gillar bägge och konsumerar dem i stora mängder, men inte ihopmixat, tack. Uppenbarligen har de här böckerna sålt i stora upplagor och det finns ju många olika att välja på, så det måste finnas en marknad för dem. Jag förstår inte varför, men så är jag ju en humorlös gammal sur-exgoth...

Boken om Abraham Lincoln är en sorts biografi över USA:s sextonde president, från hans fattiga barndom och genom hans politiska karriär. Och det visar sig alltså att vampyrer spelat en stor och hittills okänd roll i hans liv. Från att hans mor blev dödad av en vampyr har han avskytt dem och i vuxen ålder blir han i hemlighet en mycket skicklig vampyrjägare. Vampyrfrågan blir på många sätt definierande för honom och ligger faktiskt bakom hans politiska engagemang. Bland annat finns en koppling mellan vampyrer och slaveriet, något han finner ytterst grymt och omänskligt.

Amerikaner som matats med hjältehistorier om denne närmast mytiske president tycker kanske att det är underhållande att kända episoder ur Abraham Lincolns liv omtolkas med vampyrer som bakgrund. Men då måste man vara insatt i alla detaljer i hans liv, och om man inte är det känns boken onödigt lång. En hel del händelser i boken förefaller för mig ganska poänglösa, men jag förmodar att de är viktiga för den som har totalkoll på allt som "måste" vara med.

Det här är förmodligen en sådan där bok som folk som inte i vanliga fall läser vampyrböcker tycker är en fantastisk omtolkning av något helt uttjatat. Själv hör jag ju inte till den kategorin, utan tycker att författaren inte har gjort något särskilt spännande alls av just vampyrtemat. Vampyrerna framstår som rätt dimensionslösa, de är bara som något slags kreatur som skall dödas i så stora mängder som möjligt. Det blir rätt ointressant, åtminstone i bokform. Vilket för oss tillbaka till filmen. Trots att jag sågar boken kan jag visst tänka mig att se den. Genren dåliga skräckfilmer kan vara otroligt underhållande just för att de är så dåliga, så på den fronten tror jag att den här filmen har god potential. Men då blir det när den kommer på tv, så att det bara är att stänga av om jag tappar lusten att se vidare.


onsdag 29 augusti 2012

Waking the Moon

Jag kan verkligen inte förstå varför jag inte läst Waking the Moon av Elizabeth Hand för länge sedan – det här är verkligen en bok i min smak. Denna författare har som bekant tokhyllats av diverse bokbloggare, samtidigt som just den här boken jämförts med en gammal favorit, Den hemliga historien av Donna Tartt. Förväntningsnivån var med andra ord skyhög och då blir jag lätt motvals – varför skulle jag tycka om något bara för att alla andra säger att det borde vara så? Jag vill hitta mina favoriter själv, inte bara gilla det som jag borde ... men faktiskt var den här boken precis så bra som förhandstipsen sade att den skulle vara.

Waking the Moon handlar om Sweeney som flyttar till Washington för att börja plugga på University of the Archangels and St. John the Divine. Det blir en omtumlande upplevelse för henne, med nya vänner som är förtrollande på ett sätt hon aldrig tidigare upplevt. Samtidigt upptäcker hon märkliga och otäcka saker. Benandanti, en mystisk organisation med rötter i en dunkel forntid, visar sig ha ett grepp om the Divine och dessutom långt ut i samhällets maktelit. De skyr inga medel för att bekämpa sina fiender, vilka visar sig vara anhängare av en gudinnekult av ännu äldre ursprung.

I första halvan av boken är Sweeney vid universitetet, den andra halvan utspelar sig ett antal år efteråt. Precis som i Den hemliga historien är upplevelserna under studietiden något som dominerar och definierar de inblandade personerna även decennier efteråt. I övrigt finns det egentligen inte så stora likheter, mer än att bägge är oerhört gripande böcker. Plus förstås att en stor del av handlingen utspelar sig när huvudpersonerna läser på universitet och sådana böcker har jag en oändlig svaghet för. Men där Den hemliga historien handlar om konsekvenserna av att längta för mycket efter att komma bort från det vanliga livet, så är det i Waking the Moon mer som att den där magin slår ned med en förödande kraft av apokalyptiska proportioner.

I Waking the Moon spelar en slags gudinnekult en stor roll och när den först dyker upp i handlingen blev jag rätt tveksam. Historikern i mig kan inte låta bli att plocka fram pekpinnen när jag stöter på anakronistiska och faktamässigt felaktiga historiska påståenden. Och just när det gäller gudinnekult brukar källkritiken verkligen inte vara påkopplad. Elizabeth Hand går dock inte i new age-fällan, utan visar sig vara rätt påläst när det gäller antik historia (man får förlåta att hon skarvar ibland för att det skall passa in i handlingen). Dessutom är det inte fråga om någon jolmig gudinnor-är-goda-manliga-gudar-bara-förstör-känn-urkraften-variant av gudinnekult. Boken blir på sätt och vis ett slags genuspolitiskt inlägg, men utan att göra det enkelt för sig. Allt blir inte bättre av att gudinnekraften får löpa amok, men det betyder inte att man måste acceptera – eller beundra – de maktens män som tar sig rätten att styra andras liv.

Alla personer i boken är väldigt väl tecknade karaktärer. Angelica är fantastisk som gudinneförespråkare, man verkligen känner hur mycket skönhet och kraft hon utstrålar. Men framför allt Sweeney är en person som dröjer sig kvar i tankarna efteråt. Det betyder inte att hon är någon oproblematisk person och hennes förhållningssätt till livet i alla dess skeenden ger mig konstant en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Men ändå, förmodligen är det just de sakerna som gör att boken fungerar så bra.

Och det är väl bara att acceptera, jag helt enkelt måste läsa mer böcker av Elizabeth Hand...

tisdag 28 augusti 2012

Välkommen tillbaka, Maja Grå!

Den här sommaren har jag läst tre böcker av Amanda Hellberg och inte blivit besviken på en enda av dem. Det har varit två av böckerna om Maja Grå: först Döden på en blek häst och nu också Tistelblomman. utöver dem har jag också läst Jag väntar under mossan.

Summan av min sommar med Amanda Hellberg är att hon är en av de mest läsvärda författarna inom skräckgenren i Sverige på många år. Hon har en fantastisk förmåga att fånga stämningar och bygga upp miljöer, oavsett om det är svensk sommar, höstrusk i Oxford eller som i Tistelblomman ett hemsökt hus på det ödsliga skotska höglandet.

I Tistelblomman har Maja Grå lämnat Oxford, där hon pluggade konst i förra boken, för att tillsammans med konstnären Jack bosätta sig i Skottland. De flyttar in i ett avsides beläget gammalt hus som stått övergivet och förfallit i många år. Huset är visserligen väldigt fint, problemet är bara att det sägs spöka där och Maja har ju vissa synska talanger – men dem har hon inte berättat om för Jack. Han vill inte tro på spöken och säger sig inte ha märkt av något konstigt i huset. Alla i den närbelägna byn verkar dock känna till hemska saker som skall ha hänt där och Maja börjar också inse att det är skumma saker på gång. Riktigt otäckt blir det när Jack reser bort ett par dagar, för oavsett om man tror på spöken kan det fresta på nerverna att vara helt ensam om nätterna i ett gammalt hus utan några grannar i närheten. Var det där ett konstigt ljud som hördes..?

Jag är inte riktigt förtjust i upplösningen av det hela och har även i denna bok litet svårt för Maja. Så mycket av hennes problem skulle kunna undvikas om hon bara pratade med folk i sin omgivning, i den här boken är det Jack som hon borde lära sig att kommunicera med. Men det hindrar ändå inte att Tistelblomman är väldigt trevlig och lagom skrämmande nöjesläsning. Liksom hennes övriga böcker är detta kanske inte en läsupplevelse som man kommer bära med sig resten av livet, men man vet definitivt att i sällskap med en bok av Amanda Hellberg har man några timmars underbart skrämmande läsning framför sig. Och det bästa av allt – det finns en bok till om Maja Grå, Styggelsen. Den kommer i nyutgåva under hösten och är given läsning för min del!

måndag 27 augusti 2012

Triss i vampyrdamer

Veckans tematrio från Lyrans noblesser handlar om titlar med kvinnorförnamn i titeln. För egen del har jag valt ut tre böcker om vampyrer, som dock sinsemellan inte har mycket annat än namn i titeln gemensamt.

- Carmilla av J. Sheridan le Fanu från 1872 är en riktigt klassiker på vampyrområdet. I denna gotiska skräckroman dyker den mystiska Carmilla upp som en oväntad gäst på det ödsliga slott där huvudpersonen bor och mystiska saker börjar att hända. Jag skrev om den här boken tidigare i år, se vidare här.

- Pandora av Anne Rice. I slutet av 1990-talet bestämde sig Anne Rice för att skriva en serie med vampyrböcker, New Tales of the Vampires, vilket skulle vara kortare böcker som skulle fungera som ett slags komplement till the Vampire Cronicles (där bl.a Interview with the Vampire och the Vampire Lestat ingår). Mig veterligen blev det bara två böcker, Vittorio the Vampire och så Pandora. I den berättar Pandora om sitt liv, framför allt om sin uppväxt i antikens Rom och hur hon råkade ut för en serie händelser som ledde till att hon blev vampyr. Boken tillhör inte de bästa av Anne Rices vampyrböcker, men inte heller de sämsta. Pandora blir dock aldrig en karaktär som man kan engagera sig i, inte som vissa av hennes andra romanfigurer.

- Emma and the Vampires av Jane Austen och Wayne Josephson tillhör kategorin "engelska 1800-talsklassiker som blir jätteroliga när man stoppar in monster i handlingen". Det är alltså Jane Austens roman Emma som gjorts om så att den kommit att handla om vampyrer. Först ut i denna genre var väl Pride and Prejudice and Zombies, men det finns många fler liknande böcker. Alldeles för många. Det hör till att man skall ligga så nära originalhandlingen som möjligt och att originalförfattaren skall anges, som i det här fallet Jane Austen. Haha, tänk om hon hade skrivit om vampyrer, så kul det hade blivit. Not so much, enligt min mening.

söndag 26 augusti 2012

Böcker jag önskar att jag inte hade läst

Veckans fråga på bokbloggsjerkan är Vilka böcker önskar du att du ännu inte hade läst?

Det är ju en fråga som kan tolkas på flera olika sätt, t.ex. som att det finns böcker som visade sig vara så tråkiga/dåliga att man önskar att tiden hade lagts på något annat istället. Fast när det gäller sådant är det väl bäst att helt enkelt förtränga böckerna, så att man inte dessutom slösar tid på att tänka på hur dåliga de var. 

En annan kategori är böcker som visserligen är bra, men som man efteråt inser var litet för otäcka för att man skall kunna sova bra på natten. Jag minns att jag läste Jyrtjyrkogården av Stephen King när jag gick i gymnasiet (vilket var i mitten av 1980-talet, så boken var rätt ny då). Den kändes just då som något jag borde ha låtit bli att läsa, trots att den var så spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Jag lärde mig dock inte något av den erfarenheten, utan när filmen kom ett par år senare gick jag naturligtvis och såg den på bio...

De flesta som svarat på frågan verkar ha tolkat den som att den gällt böcker som är så bra att man önskar att man kunde ha kvar upplevelsen att läsa dem första gången. Och även för mig finns det naturligtvis sådana böcker, även om jag inte riktigt brukar tänka på det sättet. Jag har så många olika favoritböcker att det inte finns någon speciell jag kan peka ut som att jag vill läsa för första gången igen. 

Ett specialfall är annars böcker som är delar i en serie och där det ibland kan kännas som att man borde ha väntat för att få läsa allihopa i ett sträck. Litet grann är det väl så med Cirkeln/Eld och deras tredje del, för att nämna ett exempel. Fast på sätt och vis hör det till läsupplevelsen att man får vänta på att få läsa slutet och därigenom hinner fundera litet extra länge på vad man tror kommer att hända. 

fredag 24 augusti 2012

Fiktiviteters födelsedagsenkät

Fiktiviteter fyller år, både som blogg och på riktigt! Grattis till det säger jag och dessutom till att Fiktiviteter är en av de nominerade till bästa bokblogg i Forma Books Blog Award. Väldigt roligt och välförtjänt!  

För den som vill deltaga i firandet av bemärkelsedagarna finns en födelsedagsenkät och dessutom en tävling. 

Här kommer mina svar på enkäten:

Vilken var din bästa bok i sommar?
Oj då, den frågan var oväntat svår! Jag har läst flera böcker under sommaren som varit rätt bra, bl.a. av Amanda Hellberg och Carrie Ryan. Men det känns ändå som att jag har svårt att hitta en "bästa" bok. Det har tyvärr varit en litet stressig och pressad sommar, så den där riktiga läsron ville inte riktigt infinna sig och inte heller någon riktigt bra läsupplevelse. Jag får hoppas på hösten istället. 

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Eftersom så många hyllar Elizabeth Hand bara måste jag pröva på att läsa hennes böcker – ett par stycken har inhandlats och när jag skrivit klart det här tänkte jag försöka fördriva resterna av min förkylning med att läsa Waking the Moon. Utöver det ser jag också fram emot the Twelwe av Justin Cronin, vilket många andra verkar göra också. En bok som kom i somras, men som jag ännu inte hunnit med är Shadow of night av Deborah Harkness. Det är en rejäl tegelsten om häxor och vampyrer som jag dock känner att jag behöver litet lugn och ro för att läsa. Inväntar rätt tillfälle alltså, när nu det skall bli...

Har du planerat något läsprojekt i höst?
Jag är med i tre på tre-utmaningen hos Pocketlover och där skall jag läsa tre ryska författare som skriver urban fantasy/postapokalyps/dystopiskt. Det skall bli intressant! 

Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?

Elizabeth Hand blir det då, helt givet med början nu på en gång! 

Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket (/höstsolen)?

Jag tror att alla som gillar Doctor Who (och jag vet att ni är många...) skulle gilla Ben Aaronovitch böcker om Peter Grant, Londonpolis och trollkarlslärling. Författaren har faktiskt ett förflutet som manusförfattare till Doctor Who och han skriver skräck/deckare med glimten i ögat på ett sådant där sätt som bara engelsmän kan. Här på bloggen har jag skrivit om den första boken, Rivers of London. Och nu när jag tänker efter inser jag att det faktiskt var den bästa boken jag läste under sommaren! 

torsdag 23 augusti 2012

Viktoriansk goblinpunk


Jag har en tendens att bli besviken på böcker inom genren steampunk och jag har insett att det beror på att det så ofta helt enkelt är alltför litet punkkänsla i dem. Istället brukar det vara alltför många frasande kjolar och tebjudningar för att passa min smak. Några sådana brister hittar man dock inte i God save the Queen av Kate Locke, där det istället är steampunk av ett mer opolerat och ostädat slag.

God Save the Queen utspelar sig i viktoriansk tid, fast ändå i nutid, i ett London där det fortfarande rullar hästdroskor på gatorna samtidigt som om det också finns motorfordon och elektricitet. Det kan låta motsägelsefullt, men det här är ett Storbritannien där överklassen förvandlats till vampyrer och varulvar, inklusive drottning Victoria som alltså styrt landet i 175 år. I underjorden (tunnlar, t-bana m.m.) lever de otäcka goblins, ett slags monstruösa mellanting mellan varulvar och vampyrer som är ytterst farliga för alla som råkar komma i närheten av dem. Allt som oftast äter de upp folk som råkar förvilla sig ned till deras domäner. Dessutom finns halvies, som är till hälften människor och hälften vampyrer eller varulvar. De har vissa problem att passa in, eftersom de varken hör hemma bland människorna eller vampyrerna och varulvarna – och definitivt inte är goblins. Bokens huvudperson Xandra Vardan är en halvie (hennes pappa är en vampyr) och hon är anställd som livvakt till drottningen.

Xandra är av det tuffare slaget, som karaktär påminner hon om Rose i Vampire Academy-böckerna eller Anita Blake som hon var i de första böckerna. Hon har en ironisk självdistans som gör att man fastnar för henne som person, även om man väl inte i verkligheten skulle vilja träffa någon som har så lätt att ta till knytnävarna. När boken börjar är Xandra på jakt efter information om sin försvunna syster, vilket för henne ned i de underjordiska gångarna där goblins håller till. Sökandet efter vad som hänt med systern gör att Xandra får kännedom om att många saker inte riktigt är som hon trodde och att personer hon sett som vänner egentligen har andra agendor än hon tidigare insett. Av anledningar som hon själv från början inte förstår har Xandra en tendens att ständigt hamna i skottlinjen. Alla som ger sig på henne inser dock snart att det här är en flicka som kan försvara sig (och andra, hon jobbar ju som livvakt). 

Vill man ha en vuxenvariant av Vampire Academy skulle jag rekommendera den här boken. De böckerna är bra och det är den här också, fast litet otäckare och blodigare, samt med mer kick ass och attityd! 

onsdag 22 augusti 2012

Mer om höstens böcker


I ett tidigare inlägg tipsade jag om ett antal svenska författare som kommer med nya böcker under hösten. Denna gång tänkte jag istället presentera några titlar som kommer ut på svenska och som alltså tidigare funnits på något annat språk.

- Eldnatt (Horfðu á mig) av Yrsa Sigurdardottir har jag nämnt tidigare och det är alltså fortsättningen på hennes isländska serie om advokaten Thora. Den har alldeles nyligen kommit ut (Modernista).
- I dödsskuggans land (the Reapers are the Angels) av Alden Bell är en zombieberättelse som också precis nyss kommit ut. (Mix förlag)
- Magikerna (the Magicians) av Lev Grossman är första delen i en serie där huvudpersonen går på ett college för magiker och efterhand börjar inse att det kan finnas en annan värld än vår egen. (Bra böcker, september)
- Midnattsgränden (Midnight Alley) av Rachel Caine är tredje delen i serien om vampyrerna i Morganville. Studenten Claire dras in allt djupare i vampyrernas värld, men det gör inte att de framstår som mindre farliga...  (Styxx fantasy, september)
- Chanslös (Changeless) av Gail Carriger är andra delen om den själlösa Alexia Tarabotti och skall enligt reklamtexten innehålla luftskepp, parasoll och mumier. Samt givetvis en del del varulvar och tedrickande. (Styxx fantasy, oktober).





tisdag 21 augusti 2012

Utmaning – 8 saker om dig själv


Jag har blivit utmanad av Helenas bokhylla att berätta 8 fakta/vanor om mig själv. För att delta i denna utmaning finns det några regler:

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Här kommer åtta saker om mig:

1. Jag har pluggat historia, litteraturvetenskap och antikens kultur och samhällsliv på universitetet. Samt senare även arkiv- och informationsvetenskap.

2. Jag upptäckte Anne Rices vampyrböcker när jag gick på gymnasiet, vilket var under andra halvan av 1980-talet. Det betyder att jag läste alla utom de två första när de kom ut, så man fick vänta med spänning på nästa del.

3. Jag lånar aldrig skönlitteratur på bibliotek. Det skulle inte fungera, för jag kommer aldrig ihåg att lämna tillbaka böckerna i tid. När jag var yngre däremot lånade jag otroligt mycket på det lokala lilla biblioteket där jag bodde.

4. Jag har läst massor med språkkurser, vilket gör att jag kan litet grann av många olika språk. Riktigt bra kan jag engelska och tyska, men jag har hittills dessutom prövat på latin, ryska, spanska, franska och italienska. Och efter att ha läst Den hemliga historien av Donna Tartt läste jag en kurs i klassisk grekiska. Tyvärr är de flesta kurser i moderna språk inriktade på att man skall lära sig att tala språket, medan jag tycker det är roligast med grammatik och språkhistoria.

5. Jag är väldigt förtjust i tv-serier som Doctor Who, Supernatural, Sanctuary, Arkix X och Buffy. Ser fram emot hösthelger med riktigt uselt väder när det enda rätta är att kura ihop sig i soffan och klämma en dvd-box.

6.  Jag dricker nästan aldrig kaffe, men däremot väldigt gärna pepsi eller coca cola. Eller te, det dricker jag också mycket av.

7. Jag köpte en Kindle efter att ha hamnat i svåra kval när två av de principer som styr mitt liv hamnade på kollisionskurs: att jag gillar böcker och att jag gillar datorer/tekniska prylar. E-böcker kändes inte helt rätt, men jag har upptäckt att de faktiskt har sina fördelar. Jag har alltid min Kindle med mig i handväskan, så kan jag t.ex. läsa på t-banan på väg till jobbet.

8. Jag är väldigt förtjust i djur av alla slag, men tyvärr är min sambo allergisk mot allt med päls. Vi har akvariefiskar att pyssla om istället. De är dock inte så kramiga av sig. :)


Och så skall man skicka utmaningen vidare. Jag har sett att den gått runt hos många andra, så det är inte helt lätt att hitta någon som inte redan fått den. De jag väljer att utmana är: Bokbunden, Ciccis bokblogg, If you've heard this story before och Hellre barfota än boklös. Förhoppningsvis har inte alla fyra fått samma utmaning av någon annan och naturligtvis måste ni inte svara om ni inte vill!

Ett återbesök i de vassa tändernas skog


I De vassa tändernas skog och De dödas strand skildrar Carrie Ryan en värld som helt slagits sönder när en fruktansvärd smitta förvandlat en stor del av befolkningen till zombier. I de bägge böckerna får man gradvis veta mer och mer om hur denna katastrof utvecklat sig och varför man har valt att organisera samhället som man gjort, med både större städer som står i kontakt med varandra och ett antal små byar som är helt avskilda från omvärlden. Men naturligtvis vill man som läsare få reda på ännu mer, både om vad som hänt och om vissa personer.

Som en liten smakbit i väntan på nästa bok finns novellen Hare moon, som utspelar sig före De vassa tändernas skog. I den boken förekom syster Tabitha som är huvudpersonen den här gången. Hare moon skildrar hur hon hamnade bland klostersystrarna och man förstår även varför hon förhåller sig som hon gör till Mary i De vassa tändernas skog (även om Mary själv inte förekommer i Hare moon). Som alltid när man får ett annat perspektiv förstår man den stränga syster Tabitha mycket bättre än tidigare och kan se henne som en egen person.

I novellen får man möta Tabitha som en ung flicka som längtar att få veta vad som finns bortom stängslen som omgärdar hennes by. Hon vågar smyga sig ut och möter en pojke från en annan by som hon blir förälskad i. De träffas i hemlighet, men i längden leder deras förhållande till att bägge måste göra svåra val som får stora konsekvenser inte bara för dem själva.

Berättelsen är snabbt tecknad och det är verkligen inte något för den som inte redan är väl insatt i de bägge andra böckerna. Den saknar nästan helt och hållet miljöskildringar och förklaringar till hur byn är utformad, vad stängslen är för något och vilka de odöda är. Hare moon hade mycket väl kunnat utvecklas till en längre novell eller möjligen till en helt egen bok om Carrie Ryan hade givit sig tid till att lägga till allt sådant. Inte för att man som läsare egentligen saknar det, för som en liten extrabonus till de andra böckerna fungerar novellen alldeles utmärkt. Men den kan inte stå för sig själv utan dem.

Som läsare vill man dock ha litet mer substansiell fortsättning, och det finns faktiskt en del till i serien som ännu inte översatts till svenska: Dark and hollow places. Hallå Styxx fantasy, när tänker ni ge ut den?

Hare Moon finns hos Amazon. Tack till Swedish zombie som uppmärksammade mig på att den fanns! 

måndag 20 augusti 2012

Tematrio med varulvar och vampyrer

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser är titlar med djur i. För att trassla till det tänkte jag försöka komma på böcker om antingen varulvar eller vampyrer, men när jag funderade på sådana upptäckte jag att det var både lättare och svårare än jag först trott. Att hitta tre böcker om varulvar med djur i titeln är nästan löjligt enkelt, medan vampyrböckerna håller sig noga undan från detta.

Om vi börjar med varulvarna, så är det helt naturligt vargar som dyker upp i dem:
- Vargsläkte av Caroline L. Jensen är ett svenskt bidrag
- The Wolf Gift är den senaste boken av Anne Rice, som alltså lämnat vampyrerna (utan att nämna ett endaste litet småkryp i titlarna!)
- The Silver Wolf av Alice Borchardt kom i slutet av 1990-talet och är faktiskt skriven av Anne Rices syster. Jag tror att det finns tre stycken i samma serie, alla med varg i titeln.

Men varulvar känns ju nästan fuskigt enkelt, så egentligen ville jag hitta en tematrio med vampyrböcker eftersom det var en svårare utmaning. Men där gick jag bet, jag har bara kommit på två stycken: Black Swan Rising av Lee Carroll och Obsidian Butterfly av Laurell K. Hamilton. Den senare boken vill jag egentligen inte heller ha med, för det var där någonstans som Anita Blake-böckerna verkligen började spåra ur. Så det är inte en bok jag vill rekommendera till någon. Men en tredje bok kunde jag inte komma på. Är det någon annan som har ett förslag..?

söndag 19 augusti 2012

Zombiesommaren är inte slut

Om någon undrar vad som hände med zombiesommaren, så vill jag bara säga att den är inte slut än! Det kommer några fler recensioner och slutligen en sammanfattning av sommarens läsning, så håll ut bara.

Och inte för att det egentligen har något med den här bloggen att göra, men zombie week har ju inte varit än. Bara av den anledningen skulle det kännas konstigt att säga klart slut för zombiesommaren riktigt ännu. För alla vänner av de odöda blir det dessutom en zombiehöst i år, ute i den så kallade verkligheten. Hos Swedish zombie kan man läsa om ett antal studiecirklar på zombietema som ABF kommer att hålla. Det blir allt från litteraturcirklar till kurser i överlevnad om (eller när?) zombieapokalypsen kommer.

lördag 18 augusti 2012

Därför hatar jag Island

Island är som bekant sagornas, vikingarnas och de lurviga ponnyhästarnas magiska land, och det måste man ju bara tycka är helt underbart. Berättar man för någon om en Islandsresa och beskriver det som en förskräcklig upplevelse kommer personen ifråga att spärra upp ögonen av förvåning (och ett tydligt stänk av misstro) samt med darrande underläpp säga "men det menar du väl ändå inte ...". Att tala illa om Island är likvärdigt med att svära till en snäll gammal tant eller säga till någon att deras lilla hund är ful. Så gör man bara inte.

 Men den gången jag var på Island var det verkligen inte roligt. Först var planet försenat, hela 8 timmar. Väl framme spöregnade det varenda minut. Jag var magsjuk. Allt var sjukt dyrt (det här var innan krisen). Dessutom var jag där i jobbet och hade massor med saker jag helt enkelt var tvungen att göra, så det var bara att bita ihop trots att jag var konstant illamående och dödstrött. Jobbgrejerna gick faktiskt bra, men som kronan på verket blev det fel med bagaget på hemvägen så på Arlanda stod jag och alla andra passagerare från mitt plan och väntade förgäves på våra väskor... Summan av det hela var att det var hemskt från början till slut och att jag inte har minsta lust att åka tillbaka.

Det verkliga Island lockar mig alltså inte ett dugg. Men Island som sagans land betyder ju inte att man måste åka dit, utan man kan faktiskt njuta av landet ändå via läsvärda isländska författare. En som varit en favorit för mig i flera år är Yrsa Sigurdardottir, som jag fastnade för när jag läste hennes första bok Det tredje tecknet. Det är en underbart otäck historia om en tysk student som hittas död under minst sagt mystiska omständigheter. Advokaten Thóra Guðmundsdóttir får i uppdrag att undersöka fallet, som visar sig på något sätt ha kopplingar till den tid då det var häxprocesser på Island. I nästa bok, Den som gräver en grav, har en kvinna hittats mördad i närheten av ett hotell där det sägs att det spökar. Dessutom är hotellet ifråga ett slags new age-center. Thora checkar in för att undersöka vad som hänt, och det visar sig att den mördade kvinnan hade många fiender som hade all anledning att vilja döda henne. Den tredje boken om Thora, Aska, var jag inte lika förtjust i. Kanske berodde det på att stämningen i boken är rätt deprimerande, den handlar om mord som har kopplingar till en by som täckts helt av aska efter vulkanutbrottet på Västmannaöarna 1973. Och så var ett fel med boken att Matthew, seriens andra huvudperson, knappast var med alls. Inför nästa del i serien har jag oroat mig litet för att han kanske skulle försvinna helt, för i böckerna jobbar han på bank och som vi alla vet har bankkrisen slagit hårt mot Island.

Men ett större problem har varit att del fyra i serien har dröjt, åtminstone på svenska. På isländska kom den redan 2009 och vad jag förstår har Yrsa Sigurdardottir dessutom skrivit ett par böcker till efter det. Att läsa på originalspråk går ju an om det är något språk man förstår, men isländska behärskar jag inte alls. Men äntligen har del fyra kommit och nu är det Modernista som tagit över utgivningen. De första tre böckerna gavs ut av Damm förlag.

Eldnatt kom i min brevlåda igår och ser i alla fall väldigt lovande ut, även om jag inte kan bestämma mig för om det är en bra eller dålig sak att det är silverglitter på omslaget. Eftersom jag precis fått boken har jag inte hunnit läsa något i den ännu, men av allt att döma har Thora även denna gång ett hemskt fall att lösa. För egen del ser jag fram emot att återbekanta mig med Island i bokform, någon ny resa dit har jag inte planerat...

torsdag 16 augusti 2012

Kommande böcker under hösten

En sak som är bra med hösten är att det brukar ges ut mycket nya böcker. Även detta år verkar förutsättningarna för att man skall bli rejält uppskrämd av läskiga böcker vara de bästa, åtminstone om man skall tro katalogerna över kommande böcker.

Roligt är att det kommer flera böcker av svenska författare som skriver skräck/urban fantasy eller liknande. Här är några tips på sådana titlar:

Särskild av Nene Ormes. Styxx fantasy, augusti 2012

De dödas ljus av Björn B. Jakobsson. Damm förlag, september 2012

Kvinnorna i sjön av Lars Rambe. Hoi förlag, september 2012

De odöda: skräckberättelser av bl.a. Johan Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Åke Edwardson, Amanda Hellberg, Caroline L. Jensen och Anders Fager. Semic förlag, oktober 2012

Jag såg henne idag i receptionen av Anders Fager. Wahlström & Wistrand, november 2012

Sedan vill jag också passa på att nämna att Amanda Hellbergs första bok om Maja Grå (Styggelsen) kommer i nyutgåva i september. Utmärkt, eftersom den har varit svår att få tag på och efter att ha läst de övriga böckerna i serien vill man ju även komma över den första!

onsdag 15 augusti 2012

Efter vita frun kommer svarta damen...


Tidigare under sommaren läste jag Vita frun, och nu är det dags för en liknande figur som dock istället klär sig i svart. The Woman in Black av Susan Hill är en klassisk spökhistoria, komplett med dimmiga engelska landskap, övergivna gamla hus, förfallna kyrkogårdar och surmulna bybor som bara tittar konstigt när huvudpersonen försöker få en förklaring till märkliga händelser. Vill man bli litet lagom uppskrämd en sen kväll nu när augustimörkret börjar lägga sig, då är det här rätt bok.

The Woman in Black handlar om juristen Arthur Kipps som får i uppdrag att resa till norra England för att ta hand om kvarlåtenskapen efter en gammal änka som avlidit. Hans uppgift är att ta reda på gamla dokument som finns i hennes hus och sammanställa dem inför bouppteckningen. Problemet är bara att huset ligger mycket ensligt beläget och att vägen dit är översvämmad när det är högvatten. Under stora delar av dygnet kan man alltså varken ta sig dit eller därifrån. Ingen från byn vill heller följa med för att hjälpa Arthur med hans arbete, utan han måste stanna i huset helt själv. Att vara ensam i ett gammalt hus kan vara läskigt nog, men dessutom börjar det hända en del svårförklarliga saker som gör det hela ännu mer skrämmande. Konstiga ljud hörs mitt i natten, från rum som ingen är i. Vem är dessutom den mystiska svartklädda kvinnan som rör sig i omgivningarna?

Boken är vackert skriven, med underbara miljöskildringar där man riktigt känner fukten och mörkret krypa in på skinnet. Stämningen blir efterhand alltmer gastkramande, men utan våld eller blod. Susan Hill använder istället den beprövade metoden "det blir mer otäckt om man inte får se monstret". Det kan vara otroligt skrämmande att inte veta vad det är för okänt som döljer sig bakom en stängd dörr. Och den som är rädd kan ju försöka sova med lampan tänd – men man kan aldrig vara säker på att ljuset verkligen kommer att fungera natten igenom...

Handlingen i boken drivs till stor del framåt av huvudpersonens intryck i olika situationer. I boken är detta ett utmärkt grepp, men det känns inte omedelbart som att det skulle göra sig bra på film. Risken finns att man uppfattar det som händelselöst istället för spännande. En film finns det i alla fall, med samma namn och Daniel Radcliffe i huvudrollen. Jag har inte sett den, men vad jag förstått skiljer sig handlingen en del från boken. Filmen släpps snart på dvd, så då får jag väl se den för att kunna göra en jämförelse.

tisdag 14 augusti 2012

Tematrio med skräckklassiker


Veckans tematrio hos Lyrans noblesser handlar om böcker med efternamn i titeln. Först kändes det helt omöjligt att komma på ens en enda sådan bok, men en liten titt i bokhyllan visade att det faktiskt är vanligare än vad jag trodde. Det fanns helt enkelt massor att välja på, så jag fick till och med ihop ett tema-i-temat: skräckklassiker från 1800-talet med efternamn i titeln.

De här tre böckerna har jag valt ut:
Frankenstein av Mary Shelley från 1818 har sitt namn från huvudpersonen Victor Frankenstein, vetenskapsmannen som med likdelar och elektricitet försöker skapa liv. Han lyckas på sätt och vis, men ser sin skapelse som ett monster och inte som en ny och förbättrad människa.
Dr Jekyll och Mr Hyde av Louis Robert Stevensson från 1886 handlar om dr Jekyll som uppfinner ett elixir för att kunna separera sina goda och onda sidor. Det hela resulterar i att han ibland transformeras till en helt annan person, den otrevlige och våldsamme mr Hyde. Inledningsvis njuter doktorn av att kunna vara någon annan och få leva ut känslor som annars varit förbjudna, men efter ett tag börjar han tappa kontrollen.
The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde från 1890 handlar om en man som önskar att han själv skall få fortsätta vara ung och vacker, medan ett porträtt av honom skall åldras istället för hans egen kropp. Han inser efterhand att hans önskan faktiskt har gått i uppfyllelse, men naturligtvis får detta obehagliga följdverkningar...

måndag 13 augusti 2012

Smittad


Att jag blev intresserad av att läsa Smittad av Johanna Strömqvist var för att det är en  vampyrroman, svenska böcker inom skräckgenren tycker jag alltid att det är värt att titta närmare på. Det visade sig dock att det här med vampyrer egentligen inte är någon större sak i boken, utan den handlar framför allt om annat. Med det vill jag inte ha sagt att det är någon dålig bok, tvärtom. Men man får vara beredd på att det som är behållningen med den inte är vampyrerna, för även om boken i vissa delar är rätt otäck är det inte skräckmomenten som gör den värd att läsa. 

Smittad är en bok om en ung tjej som försöker hitta sig själv, som har ett trassligt kärleksförhållande, gillar att hänga på uteställen och spela med sitt rockband. Huvudpersonen är Maria, en tjej på runt 20 år som bor i Stockholm. På en fest träffar hon Emmy, som hon inleder ett struligt förhållande med. Emmy visar sig dock ha problem med droger och så småningom framkommer att hon döljer någon slags mörk hemlighet som Maria inte kan låta bli att dras in i.

Som en samtidsskildring av hur det är att vara en ung tjej i Stockholm är det här en alldeles utmärkt bok, som verkligen rekommenderas. Jag måste erkänna att jag faktiskt tyckte att vampyrtemat, som introduceras ganska sent i handlingen, kändes rätt onödigt. Det är inte dåligt gjort, men det gör det hela till en annan bok än den var från början. Tydligen skall det komma en fortsättning och i den kan man nog förutsätta att vampyrerna får en mer central roll – i Smittad lämnas en hel del lösa trådar på just den fronten som väl bör knytas an till i nästa bok.

lördag 11 augusti 2012

Böcker man inte vill läsa...

Veckans fråga på bokbloggsjerkan är Vilka böcker tänker du inte läsa och varför?

Det är en intressant fråga, särskilt om man börjar fundera över det här med varför man skulle känna ett sådant motstånd mot en viss bok att man på förhand bestämde sig för att inte läsa. Att ge upp en bok som visar sig vara tråkig eller dålig är väl en sak, att inte ens ge den en chans något annat. För ibland kan det ju vara så att något man verkligen inte trodde på visar sig ge en läsupplevelse utöver det vanliga. När jag en gång i tiden läste litteraturvetenskap plöjde jag igenom en hel del böcker som jag inte på egen hand hade kommit på tanken att läsa, men som visade sig vara jättebra. Fast det var väl förstås inte vilket skräp som helst som stod på kurslistorna...

Vissa böcker blir det en sådan hype omkring att man kan känna sig trött på dem redan innan man läst dem. Men ibland kan det nästan kännas som en slags allmänbildning att läsa böcker som alla snackar om, vilket för min del gjort att jag läst både Stieg Larsson och Dan Brown. Och tja, de tillhör definitivt inte mina  favoritböcker men var ändå underhållande för stunden. Ibland inser jag dock att hur många som än läst en viss bok är det inte något för mig. Så känner jag just nu för Fifty shades of Grey, där jag förstått att skämskudden blivit flitigt använd bland de jag känner som läst den. Den boken är jag verkligen inte nyfiken på. Och den svenska titeln (Femtio nyanser av honom) ger mig rysningar, fast inte av välbehag och förväntan. Det är något så fel rent språkligt med den där titeln att jag bara inte klarar av det.

En annan bok som "alla" andra har kastat sig över, inklusive många som aldrig läser något alls, är Jag är Zlatan. Som alla vet är det en biografi över en fotbollsspelare, och även den handlar om ett på många sätt intressant människoöde tycker jag att det låter oändligt tråkigt. Jag tillhör dem som i allmänhet tycker att fotboll är rätt trist, även om jag någon gång kan engagera mig i en match i VM eller EM. Men att läsa om sport, låter i mina öron inte särskilt givande. 

En tredje bok som inte heller står överst på listan över sådant jag vill läsa är Bengt Olssons biografi över Margot Wallström (Margot heter den) som kommer ut i höst. Han är en författare som jag läst och uppskattat i många år, men det här känns väl som ett väldigt oinspirerat ämnesval?


fredag 10 augusti 2012

Zombier invaderar Stockholm

Det är bäst att du är redo, för en zombieinvasion av Stockholm är nära förestående! I slutet av augusti är det nämligen dags för Stockholm zombie week, som ser ut att innehålla flera roliga aktiviteter.

Det här tror jag kommer bli två höjdpunkter under zombieveckan:

25 augusti är det zombie walk. Den som själv ännu inte blivit zombiefierad kan beskåda skaran av odöda under deras osaliga vandring från Bofills båge till Observatorielunden.

27 augusti ordnas på PUNKTmedis ett bokevenemang som kommer att handla om zombier, varulvar och annat liknande. På programmet finns bland annat Apart förlag som presenterar de fyra volymerna på svenska av den tecknade serien Walking Dead och Nene Ormes som berättar om sin nya bok Särskild (fortsättning på Udda verklighet).

Mer information hittar man här.

torsdag 9 augusti 2012

Udda verklighet

Huvudpersonen i Udda verklighet av Nene Ormes heter Udda. Det kan tyckas vara ett ovanligt namn, men så är också Udda inte heller någon vanlig människa. Hon är "sär", vilket betyder att hon har någon slags magisk förmåga. I hennes fall är det att hon drömmer sanndrömmar där hon ser verkliga händelser ur någon annans perspektiv. Andra "sära" har andra förmågor, till exempel kan vissa av dem förvandla sig till fåglar eller hundar. Udda är dock ett specialfall även bland dessa magiska varelser, för med sina sanndrömmar kan hon få kunskap om hemligheter som andra sära vill dölja. På så sätt blir hon ett hot och hon upptäcker snart att det finns farliga personer som är ute efter henne. Till råga på allt försvinner hennes bästa vän Daniel när han försöker ta reda på sanningen bakom en av hennes drömmar. För att kunna rädda honom måste Udda söka sig in bland de sära och gör då en hel del både skrämmande och fascinerande bekantskaper.

Udda verklighet är något så originellt som svensk urban fantasy (den utspelar sig i Malmö), vilket man verkligen inte är bortskämd med. Det är dessutom en bok som man sugs in i och inte kan låta bli att sträckläsa. Udda är en intressant huvudperson som man gärna vill lära känna litet närmare, liksom även de andra sära som hon stöter på. Problemet är bara att boken tar slut alldeles för fort. Man hinner knappt få koll på alla viktiga personer och förstå hur den alternativa verkligheten fungerar, någon mer komplicerad handling finns det inte plats för. Eftersom jag gillar tegelstenar hade gärna det här gärna fått vara de första kapitlen i en mycket tjockare bok, istället för en egen fristående del.

Den alternativa värld som i boken finns i Malmö är på sätt och vis ett originellt påfund, men det finns inslag som är litet för välbekanta. Oraklet och lotsen känns som lån ur Matrix-filmerna, även om de fungerar helt ok i den här boken. Men det slags skumma klubbar där de sära hänger blir för mycket Anita Blake för min smak – alla som kan sin Laurell K. Hamilton vet att hon tjatat ut det där femtioelva gånger för mycket...

Alltså: läser man den här boken vill man ha MER av Udda, och det kan man ju tursamt nog få snart eftersom en fortsättning kommer nu i augusti. Särskild lär dyka upp i bokhandlarna vilken dag som helst.

Slutligen en eloge till Styxx fantasy för det vackra omslaget på boken. Och man måste bara älska de svarta kanterna de har på alla sina böcker!

onsdag 8 augusti 2012

Tre på tre under hösten


TRE PÅ TRE är en utmaning från Pocketlover, som går ut på att man skall läsa tre böcker på ett självvalt tema under tre månader (september – november).

För egen del väljer jag tre böcker som är skrivna av ryska författare:
Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij
Is av Vladimir Sorokin
Främlingen av Max Frei

Jag ser fram emot att det här kommer bli dystopisk och mystisk höstläsning! Rapport kommer längre fram om hur det gått med utmaningen.

tisdag 7 augusti 2012

Zombier och steampunk

Susan Dennards bok Something strange and deadly är steampunk med zombier, vilket fungerar riktigt bra. Boken har jämförts med Gail Carrigers Själlös, och visst finns det en del likheter. Huvudpersonen Eleanor vantrivs i trånga korsetter, slåss med sitt parasoll, går på tebjudningar med en vänninna som gillar nya hattar och har en mamma som envetet försöker hitta en passande make till henne. Men medan Gail Carriger i sina böcker har en humoristisk ton finns i den här boken mer svärta och ett underliggande allvar som Carrigers själlösa hjältinna inte behöver oroa sig för.

Huvudpersonen Eleanor bor i ett Philadelpia som plågas av zombieattacker, möjligen styrda av en okänd necromancer – och kanske ligger denne också bakom Eleanors brors försvinnande. När zombierna först dyker upp är de rätt stillsamma, inget hjärnätande där inte. Men det som börjar som en rätt trevlig bok förändras efterhand och blir allt intensivare och mörkare, även om det aldrig utvecklas till några splatterorgier. Man förstår rätt snart vem som är den mystiske necromancern, men det vore fel att påstå att boken i övrigt är förutsägbar. Utan att avslöja något  kan jag säga att det finns saker i slutet av boken som man definitivt inte hade väntat sig, rent av sådant som man trodde var helt otänkbart i en sådan här bok... Man undrar verkligen hur Eleanor kommer att klara sig i framtiden, så det är väl bara att kasta sig över del två när den kommer (den lär vara på väg, men jag vet inte när).

fredag 3 augusti 2012

Bokprylar

Veckans frågan på bokbloggsjerkan är: Vilken bokrelaterad pryl står högst upp på din önskelista just nu?

Förutom det som alltid behövs, nämligen mer plats i bokhyllorna (eller helt enkelt fler bokhyllor) så har jag funderat på att skaffa mig ett nytt litet mer originellt omslag till min Kindle. Det jag har nu är bara svart, och det är ju litet anonymt och tråkigt. Jag tycker dock inte att Amazon har så mycket spännande att välja på, men jag har funderat på ett sådant här. Finns det någon som vet hur man får tag andra omslag, tipsa gärna! 

Insiderperspektiv på zombier


Hur är det att vara zombie, egentligen? Tja, det är inte direkt ett tema som blivit uttjatat inom litteratur eller film, till skillnad från när det gäller vampyrer och varulvar. För dem finns det oräkneligt många skildringar av hur de upplever alla detaljer av sin odöda eller förvandlade tillvaro. Zombierna däremot får man i regel alltid se utifrån, som anonyma monster som måste dö. Annars kommer de att attackera och äta upp ens hjärna, och det vill man ju inte...

Bristen på böcker skrivna ur zombieperspektiv gör att det känns som något helt nytt och oprövat när Isaac Marion i Varma kroppar låter zombien R få berätta sin historia. Boken innehåller dessutom något så fascinerande som en kärlekshistoria mellan en zombie och en levande människa, en Romeo och Julia i zombietappning (huvudpersonerna heter faktiskt R och Julie). Jag vet – det hela låter fånigt, men det fungerar faktiskt. Det här är en bok som både är spännande och till och med hjärtvärmande, trots att den handlar om något så kallt och dött som zombier.

När vi möter honom i början av boken är R en riktig zombie, utan några försonande drag. Han jagar och äter människor, men kan knappt tänka eller känna något. Han minns inte ens sitt eget namn, mer än att det möjligen började på R. Det är bara när han äter hjärnan på någon människa som det för några korta ögonblick glimtar till av något som får honom att vagt minnas hur det var att vara levande. Men så en dag träffar han på Julie, vilket blir början på något nytt för R. Kanske finns det en väg bort från zombietillståndet, fastän ingen tror att det är möjligt?

Även om handlingen inte är densamma berörs liknande frågor i den här boken som i De dödas strand av Carrie Ryan: är en zombie bara ett monster eller är de individer med minnen och känslor? Är det rätt att ge upp hoppet om någon som verkar vara förlorad, eller skall man våga söka kontakt trots att det verkar farligt och omöjligt? Och hur skiljer sig människornas liv från zombiernas om man bara stänger in sig och aldrig vågar leva på riktigt?

Varma kroppar har fått mycket positiva recensioner på andra bokbloggar (se t.ex. Swedish zombie, Eli läser och skriver, Bokstävlarna och Pocketlover) och jag kan bara instämma med dem! Det här är en läsvärd bok också för den som inte är specialintresserad av zombier, samtidigt som den vana monsterläsaren får något nytt som inte redan gjorts hundra gånger om.

En så här bra historia kan ju inte heller undgå att bli film, så en filmatisering är följdaktligen på gång. Premiären blir enligt planerna i början av 2013. Den som är nyfiken på hur det kommer att se ut kan titta på imdb, som har en bild på huvudpersonen i zombiesminkning. Vänner av ordning noterar genast att R på bilden inte har samma kläder som i boken, vilket öppnar för att det finns en mängd detaljer att reta sig på (även om man måste erkänna att han ser rätt bra ut för att vara en zombie!). Kanske blir filmen bra ändå...

onsdag 1 augusti 2012

Skräck i sommarnatten


Amanda Hellbergs nya bok Jag väntar under mossan handlar verkligen om den svenska sommaren -- en sommarstuga, myggor, utedass, regniga dagar och en badsjö med alldeles för kallt vatten. Och till detta en lagom uttråkad tonårsflicka som längtar hem och som man känner igen sig i alltför väl.

Visst är den stora skogen rätt skrämmande när det börjar skymma, även om sommarnätterna är ljusa. Där finns enligt sägnerna folktrons alla väsen, som är rätt otäcka fastän man inte tror på dem. För inte finns de väl på riktigt..? Bokens huvudperson Matilda tycker sig märka att mystiska saker försiggår, saker som är för konstiga för att man skall kunna tro på dem. Det finns dessutom en del gamla hemligheter som hon vill ha klarhet i. Hur var det egentligen med hennes mormor som försvann för trettio år sedan? Och varför vågar ingen längre bada i den lilla sjön?

Det här är Amanda Hellbergs första ungdomsbok, men den kan mycket väl läsas av vuxna. Hon visar i den här boken att hon är en av de mest läsvärda svenska författarna inom skräckgenren just nu, Jag väntar under mossan är mysrys av högsta kvalitet. Det är faktiskt rätt fascinerande hur bra det funkar när Amanda Hellberg utan att tveka vågar lassa på med skumma väsen och skrämseleffekter. Boken är på sina ställen riktigt läskig, "blodisande" säger baksidestexten och det är en bra beskrivning.

Ett problem är bara att efter att man läst den här boken ser man aldrig sommarstugan och skogen på samma sätt igen. Det är den där känslan som gör att man aldrig mer kan tälta efter att ha sett Blair Witch Project (ensam, mitt i natten!). Och tonåringen som läst boken kommer att tjata ännu mer om att få stanna i stan -- fast nu för att man blir mörkrädd på nätterna i sommarstugan...

Här kan man läsa vad andra tycker om Jag väntar under mossan.