The Book of Life

The Book of Life är sista delen i Deborah Harkness All Souls-trilogi. Tyvärr är den också den svagaste av de tre böckerna, så det här är alltså den efterlängtade bok som jag tidigare här på bloggen har antytt gjort mig besviken. Det finns väldigt mycket att klaga på i den är boken, egentligen mycket mer än det finns plats för här. Men innan jag börjar med det vill jag framhålla att jag ändå utan att det var förknippat med något lidande snabbt tog mig igenom The Book of Life och faktiskt tyckte att det var rätt trevlig läsning. Har man gillat de tidigare två böckerna bör man definitivt läsa den här också, så är det. Man ska dock inte förvänta sig att den ska leva upp till de två föregående, för det gör den inte och det finns mycket i den som vid närmare granskning inte håller ihop. The Book of Life är slutpunkten på en trilogi som verkar ha börjat med entusiasm och en bra idé i den första boken, A Discovery of Witches (på svenska Alla själars natt). Sedan fortsatte det i den andra delen, A Shadow of Night, där historikern Deborah Harkness verkar ha haft riktigt roligt när hon fick nörda loss med sina stora kunskaper om 1500-talet.  Men sedan skulle det hela få en avslutning i den tredje boken, och där verkar författaren tyvärr haft slut på både idéer och skrivlust. 

Huvudpersonen i trilogin är Diana Bishop, en amerikansk vetenskapshistoriker som när det hela börjar fått tillfälle att forska i Oxford. Hon kommer från en släkt med häxor, men ser sig inte själv som någon sådan, utan som en forskare. I Oxford råkar hon på en märklig gammal bok, en upptäckt som utan att hon själv först förstår varför väcker oroande mycket uppmärksamhet bland såväl andra häxor som vampyrer och demoner. Diana hittar dock en allierad i vampyren Matthew Clairmont, som hon dras till allt mer samtidigt som hon börjar inse att hon inte i längden kan fly undan sin identitet som häxa. Så långt trilogins första del. I den andra tar sig Diana tillsammans med Matthew tillbaka i tiden till 1590-talet. Syftet med det är att söka efter den mystiska boken, som efter att hon stött på den första gången försvunnit och inte gått att återfinna. 

När Book of Life börjar har Diana och Matthew kommit tillbaka till nutiden och nu återstår att slutgiltigt hitta boken som de letat efter hela tiden. Dessutom måste de reda ut en mängd trassliga relationer som bland annat försvåras av att vampyrer och häxor egentligen inte får ha med varandra att göra i deras värld. Utöver detta försöker de hitta ett botemedel mot en sjukdom ("blod rage") som kan göra Matthew och en del andra vampyrer helt galna. Allt kompliceras samtidigt av att de måste försöka bekämpa en synnerligen illasinnad och farlig vampyr vid namn Benjamin som tillfångatagit och dödat ett antal häxor. Om någon tycker att det låter rörigt och som att allt inte hänger ihop, så är det en korrekt iakttagelse. Handlingen består av alltför många tämligen disparata delar och ett myller av personer som man som läsare måste hålla reda på. I denna avslutande del blir det många trådar som ska dras ihop, men det blir i de flesta fall inte ordentligt gjort. 

Det är mycket saker som på något sätt pågår i den här boken, men det är faktiskt inte mycket som händer. Istället är det ett evigt tjafsande om relationer, rangordning och vem som ska lyda vem inom Matthews vampyrklan (som visar sig vara väldigt stor), samtidigt som Diana utvecklats till en rätt märklig superhäxa. Båda sakerna ger mig Anita Blake-vibbar och inte i någon positiv bemärkelse. På samma sätt som Laurell K Hamilton gjorde sin bokserie allt tristare låter Deborah Harkness sin hjältinna få så stora magiska förmågor att hon blir helt ointressant. Man undrar hela tiden varför hon inte bara löser alla problem snabbt och enkelt när hon kan göra det på magisk väg (hittar den elake Benjamin eller letar rätt på den där eländiga boken till exempel). Och alla intriger kring vampyrklanerna blir oändligt långdragna och i slutänden ganska poänglösa. Visst, de kommer till slut överens om hur allt ska vara, men varför var det nödvändigt att lägga så många sidor på det i boken? För min del känns allt det där helt överflödigt. 

En annan sida av problemen med den här boken är sättet som den är skriven på. Istället för att saker händer får man ständigt veta allting via personer som pratar om det, vilket ger en känsla av att man som läsare får bokens handling refererad – inte att den verkligen utspelar sig. Rent berättartekniskt är det också ganska valhänt, med konstiga byten av berättarperspektiv. Ibland berättar Diana ur första person, ibland är det någon annan som skildras som tredje person. Så kan en författare naturligtvis göra, men här är det som att perspektiven flyter i varandra så att man lätt tappar bort vem det för stunden handlar om.  

Förutom berättarperspektiven finns det också annat som känns som att det inte är genomtänkt ordentligt. Till exempel gäller det Benjamin. Tydligen hade Matthew gjort honom till vampyr någon gång på 1100-talet och då konstaterat han var en riktigt ondsint och obehaglig blodsugare, men sedan glömt bort honom ända till nutid.  Eftersom Benjamin beskrivs som att han varit i princip likadan hela tiden under närmare ett årtusende borde väl någon ha försökt ta tag i det hela liiiitet tidigare? Det stora problemet är annars Matthew själv. I den första boken framstod han som en rätt charmant typ, om än något personlighetslös. I The Book of Life framhålls han som den perfekte älskaren till Diana, som gärna bortser från att han är våldsamt svartsjuk (ingen annan får ens peta på henne utan att han blir helt galen) och utan större betänkligheter dödat så många andra vampyrer att det knappt går att räkna. Men eftersom han på något sätt har en känslig natur är det här helt ok, både för Diana och andra runt honom. Det sägs hela tiden i boken att han är extremt farlig, men samtidigt är det uppenbarligen inte något som stör hans omgivning. Visst finns det litterära stalkers och massmördare som man som läsare kan tycka är både fascinerande och sympatiska. Men Matthew? Nej, honom begriper jag mig inte på. Han är bara trist. Jag klagade över honom redan när jag recenserade A Shadow of Night, och tyvärr har han inte förändrats i positiv riktning i den här boken. 

Allt som allt är The Book of Life minst av allt en stand alone – det är svårt nog för den som läst de tidigare två delarna att hålla reda på alla små detaljer i handlingen och alla personer som förekommer. Det finns också som sagt väldigt mycket att haka upp sig på. När jag tänker tillbaka på boken fastnar jag ständigt i "men det där blev väl väldigt konstigt", "varför gjorde de så där egentligen" och "vad hände med den där saken som framställdes som så viktig men sedan glömdes bort". Det är synd, för de två första delarna i trilogin är definitivt värda att läsa för tegelstensälskare som gillar övernaturligheter och 1500-talshistoria. Kanske hade det bästa varit om Deborah Harkness hade valt att avsluta redan i den andra boken och inte nödvändigtvis pressat fram en tredje del? 

Den gula hästen

När det är långhelg och många lediga dagar, då kan man ta tillfället i akt att läsa några av alla de där böckerna som ligger på hög och väntar. Eller så rotar man igenom bokhyllan och hittar en sliten och lätt sönderfallande sak som känns som lagom lättsam för stunden. Gamla deckare passar bra i sådana sammamhang, och den bok jag plockade fram just den här julen var Agatha Christies Den gula hästen (The Pale Horse).

Den gula hästen är en ganska sen Christie, och det är inte miss Marple eller Poirot som är mysterielösare den här gången. Den rollen har istället Mark Easterbrook, historiker med mongolisk arkitektur som specialområde. Han är bosatt i London, närmare bestämt i Chelsea där han går på espressobarer och betraktar ungdomar i för honom obegripliga kläder och frisyrer. Det är 1960-tal, men Mark tillhör inte riktigt den unga coola generationen. I alla fall inträffar en serie till synes orelaterade dödsfall i hans närhet, vilket skulle kunna ha naturliga förklaringar. Enligt polisen finns det ingen anledning att misstänka mord. Men det hela kan också på något sätt ha att göra med de mystiska kvinnor (häxor, säger de själva) som bor i det nedlagda värdshuset Gula hästen.

Den gula hästen är en rolig bok att läsa, både för den lätt storögda tidsskildringen av det tidiga 1960-talet (boken kom ut 1961) och för de mysrysliga häxorna som är så överdrivna att det hela bara kan bli rätt charmigt. Själva upplösningen är dock inte det intressanta med boken och tyvärr får den mig att komma ihåg varför jag ytterst sparsamt konsumerar sådana här pusseldeckare. Det blir alltid ganska konstruerat och tillrättalagt när trådarna skall dras ihop och mördaren obönhörligt avslöjas. Men ändå, i sin genre är Den gula hästen ett utmärkt alternativ att plocka fram när man känner för några timmars litet lagom och trevlig läsning.

Äntligen Nyckeln

Om Nyckeln finns ingenting mer att säga än: LÄS! Eftersom du redan vet hur bra Cirkeln och Eld var är det lätt att förstå vad du har att vänta av den sista delen i trilogin. Det hela fortsätter nämligen på samma engagerande och spännande sätt som i de tidigare två böckerna, precis så som man vill att det skall göra.

Och om du inte har tagit dig an Engelsforsböckerna ännu ... vad väntar du på? Slösa inte din tid på annat, se till att börja läsa på en gång istället! Var dessutom glad åt att du kan kasta dig direkt över nästa så fort du är klar med en bok. Vi andra som betade av dem i den takt de gavs ut fick plågas länge i väntan på att en ny del skulle komma ut.

Och nu är det slut, en trilogi har som bekant bara tre delar (om man inte heter Douglas Adams, vill säga). Visst känns det tråkigt att komma till sista sidan av Nyckeln och veta att Engelsfors och de här människorna som vi kommit att tycka om så mycket, dem kommer vi inte att få läsa mer om. Samtidigt är det här absolut ett värdigt slut på en trilogi som håller hela vägen igenom. För det gör den. Det är klart att man kan ifrågasätta om det var rätt slut, den saken tål verkligen att fundera över. Fast det är ju också ett tecken på kvalitet att man gärna vill diskutera en bok och klura över en massa "tänk om". Inte minst som ett sätt att förlänga läsupplevelsen är Nyckeln en bok att behålla i tankarna länge efter att man avslutat den.

Men seså, börja läs nu. Nyckeln är på över 800 sidor, du har en del att göra!

Berättelser från Engelsfors

På baksidan av Berättelser från Engelsfors står det: "För alla som läst Cirkeln och Eld och vill ha mer." Just precis så är det, vilket både är det som är bra med den här boken och som gör den problematisk. Otroligt bra är att alla som verkligen längtar efter att få läsa mer om de utvalda och allt mystiskt som händer i Engelsfors får en underbart trevlig seriebok som fyller ut luckor i böckerna och ger extra information om personer som bara skymtat förbi i handlingen. Den som inte har läst Cirkeln och Eld har dock inte särskilt mycket att hämta här. Berättelser från Engelsfors består av åtta episoder där inte egentligen någon av dem går att begripa för den som inte är välbekant både med persongalleriet och handlingen i böckerna. Flera av dem är också rätt fragmentariska så tillvida att man inte får någon inledande förklaring till vad det är som händer eller vilka de inblandade personerna är.

Men nu har jag ju läst Cirkeln och Eld och det förutsätter jag att ni kära bloggläsare också har gjort, för det här är verkligen bra och engagerande böcker. Om någon till äventyrs inte skulle ha kommit sig för med att läsa ännu, sätt igång genast! När ni sedan drabbas av total abstinens i väntan på att den tredje och sista delen skall komma ut, då är Berättelser från Engelsfors alldeles utmärkt att ta till. Precis vad man behöver för att klara sig till hösten när Nyckeln kommer.

Hur fungerar då Engelsfors i serieversion? Jo, det är alldeles utmärkt. Det märks att det här är en genomarbetad produkt, verkligen inte något slarvigt ihopkommet. De tre tecknarna Kim W. Andersson, Karl  Johnsson och Lina Neidestam har i samarbete med författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren lyckats skapa tecknade figurer som förmedlar den där särskilda Engelsforskänslan som finns i böckerna. Att det är tre tecknare betyder att det finns vissa olikheter inom boken, men det tycker jag absolut inte är något som stör. Jag gillar också att det är en bok med förhållandevis litet text, att det är bilderna som för handlingen framåt och sätter stämningen. Visst finns det dialog i boken, men i lagom mängd och väldigt välskrivet.

Men bäst av allt i boken är ändå Mona Månstråle, som är den berättare som binder samman de olika berättelserna. Det börjar med ett antal antal lagom sarkastiska kommentarer och ett Twin Peaksartat rött draperi, efter ett par sidor avslöjas att det är Mona som sitter redo med sina tarotkort. Redan där är jag fast!

Blodsmagi

Blodsmagi av Tessa Gratton är ytterligare en YA-bok om ungdomar som upptäcker att de har magiska förmågor. En egen vinkel finns det, i och med att magin är knuten till blod – fast utan att det finns minsta lilla vampyr någonstans.

Boken handlar om två ungdomar, Silla (Drusilla) och Nick (Nicholas). Den börjar med att Silla får tag på en bok med trollformler och upptäcker att de faktiskt fungerar. Litet läskigt är det dock eftersom alla formlerna kräver att man använder blod. Hon försöker i alla fall utforska magin tillsammans med sin äldre bror och så Nick, som är ny i stan och som blir hennes pojkvän. Först är allt bara roligt och spännande, men snart inser de att magi har ett pris. Det är extremt ansträngande att utöva den, både fysiskt och psykiskt, men den är också farlig. Kanske var det magi som låg bakom Sillas föräldrars död? Och är det någon som är ute efter att skada dem nu?

Blodsmagi är i mitt tycke en bok som tar sig efter ett tag och blir riktigt spännande mot slutet. I början tyckte jag inte alls om den, inte minst på grund av huvudpersonerna. Silla skall föreställa deprimerad eftersom hennes föräldrar dött under hemska omständigheter och Nick för att han har en hemsk styvmamma, men de framstår ändå som så läskigt lyckade hela tiden. Sådana där som alla gillar och alla vill vara ihop med. Silla sägs utan problem kunna få huvudrollen i skolpjäsen, om hon bara vill. Fast det gör hon inte. Och när de blir ihop går det så enkelt, inte mycket till tonårsångest där inte. Jag får känslan av att författaren för handlingens skull behöver ha Nick och Silla som ett par, men inte vill lägga alltför många sidor på att det skall hända.

Det börjar alltså med en naiv tonårsförälskelse för de bägge huvudpersonerna, både i varandra och i magin. Om det kändes litet för enkelt, så blir det sedan mycket bättre. I takt med att det blir allt mer obehagligt när Silla hela tiden skär sig i händerna, tätnar också stämningen. Silla och Nick inser efter hand att de fångats i ett nät av intriger med trådar långt tillbaka i tiden, där de själva utan att vara medvetna om det dragits in i riktigt farliga saker.

Blodsmagi är en bok som jag gärna kan rekommendera, och där man absolut skall läsa vidare även om de första kapitlen känns litet väl klyschiga. Mycket blod blir det dock, det måste man vara beredd på. Fast i dessa tider av hästköttsskandaler kanske det ändå inte är aktuellt att sätta i sig några blodiga biffar samtidigt som man läser boken...

Blodsmagi har jag fått från Booked.

Deborah Harkness-nytt

Deborah Harkness är en författare som jag skrivit en hel del om här på bloggen. Av hennes All souls-trilogi har det hittills kommit två delar: den första, Alla själars natt, som på engelska heter A Discovery of Witches, och den andra, Shadow of Night. Det här är två tjocka böcker, men när man är klar med dem vill man ju ha mer. Och jag vet att många av er, kära bloggläsare, vill läsa på svenska. Så vad är på gång, egentligen?

Den tredje boken: som så många andra bokserier nu för tiden är det här tänkt att bli en trilogi. Men det ser ut som att vi får vänta på den tredje delen. Skall man vara rättvis så har det ju inte gått så lång tid sedan Shadow of Night kom ut, det var i somras, och man måste räkna med att det tar tid att skriva tegelstenar. Hur som helst så verkar det dröja rätt länge innan man kommer att kunna lägga sina svettiga små tassar på en riktig bok. Deborah Harkness säger på sin hemsida att hon inte har skrivit färdigt bok tre och inte vet när kommer att göra det. Och efter att själva texten är klar väntar en produktionsprocess, som också kan ta en del tid. Jag såg också att hon på sin facebooks-sida hade gett samma svar på den här frågan så sent som idag. Ingen bok i sikte, med andra ord.

Shadow of Night översatt till svenska: jag läser gärna på engelska, men det finns många som hellre vill ha en sådan här tegelsten i översättning. Alla själars natt gavs ut på svenska av bokförlaget Forum/Månpocket, och man skulle därför kunna tycka att de borde ge sig i kast även med del två. Oroliga röster på nätet har dock sagt att de inte tänker ge ut Shadow of Night. För att få klarhet i saken kontaktade jag förlaget och fick bekräftat att de åtminstone inte i nuläget planerar någon översättning. Så tyvärr är det negativt besked till alla som undrat över det här. Ni får läsa på engelska istället, eller kanske något annat språk. Det finns ett antal att välja på: norska och danska (Nattens skygge), tyska (Wo die Nacht beginnt), slovakiska (Tien noci), holländska (De schaduw van de nacht), franska (L'ecole de la nuit), spanska (La sombra de la noche), italienska (L'ombra della notte), polska (Wedrówka) samt ukrainska där jag emellertid måste erkänna att jag gick bet på att skriva ut titeln.

Alla själars natt på film: naturligtvis finns det filmrättigheter sålda för de här böckerna, och numera också ett manus till Alla själars natt. Det är Warner Brothers som har rättigheterna och det finns tydligen ett par producenter anlitade. Men vägen från ett manus till en färdig film kan vara lång och det är inte alls säkert att det verkligen blir något av det hela. Några skådespelare till huvudrollerna är inte utsedda, åtminstone inga som är officiellt bekräftade. Alltså: det är ingen idé att börja planera några biobesök än på länge. Blir det något av så ligger det förmodligen minst ett par år framåt i tiden.

Ja, det här var ju bara antingen dåliga nyheter eller inga nyheter alls. Inget att peppa för i nuläget, med andra ord. Men tappa inte hoppet, den tredje delen kommer nog helt säkert en dag. Kanske till och med förlaget ändrar sig och översätter fler böcker till svenska. Och kanske, kanske blir det dessutom en film som visar sig vara riktigt bra. Den som väntar får se...

Shadow of Night

Det är en märkligt upplevelse att läsa en bok som på något sätt verkar vara skriven just för en själv. För mig visade sig Shadow of Night av Deborah Harkness vara en sådan bok. Det gäller både vad den handlar om – jag kommer tillbaka till det strax – och tidpunkten när jag läste den. Shadow of Night blev för mig en bok jag att gå in i helt under en vecka när jag låg hemma med förkylning och inte kunde göra något annat. Det var en mycket trevlig läsupplevelse, det vill jag verkligen framhålla. Samtidigt känner jag mig litet tveksam till att rekommendera andra att läsa den här boken.

Shadow of Night är andra boken i en trilogi. I den första boken, A Discovery of Witches (Alla själars natt), upptäckte historikern och häxan Diana Bishop en mystisk alkemisk bok medan hon forskade i Oxford . Den försvann dock, och resten av handlingen går i korthet ut på att hon letar efter boken och försöker hitta mer information om den. Hennes forskning lämnar dock snart det rent akademiska när det visar sig att ett antal rätt illvilliga vampyrer, häxor och demoner också väldigt gärna vill lägga vantarna på boken ifråga. A Discovery of Witches är tegelstenstjock och jag vet att många tycker att den är alltför långdragen. Jag tillhör dem som gillade den, även om det finns en del saker man kan ha invändningar mot när det gäller handlingen. Det gäller till exempel bokens vampyrer, som framställs som extremt farliga men som i sällskap med Diana blir totalt tandlösa.

Shadow of Night börjar med att Diana och vampyren Matthew för att rädda sig undan alla farligheter flyr tillbaka i tiden till 1590-talet. Där där har de också förhoppningar om att kunna hitta den alkemiska boken, som alltså fortfarande är försvunnen. Problemet är bara att även om Diana är historiker, och därmed känner till mycket om äldre tider, är det inte helt lätt som modern människa att kunna smälta in i ett samhälle som är väldigt annorlunda jämfört med det moderna. För att kunna smälta in visar sig vara av största vikt för häxan Diana, inte minst för att den plats hon kommer till är ett Skottland som plågas av häxprocesser.

Att boken skulle ta upp häxprocesser fick mig att hoppa till, för som vana läsare av den här bloggen känner till har jag en förmåga att reta mig på felaktiga påståenden om historia i allmänhet och häxprocesser i synnerhet (se här till exempel). Men det är faktiskt inte ett problem den här gången. Deborah Harkness är liksom bokens huvudperson historiker till yrket och hon visar sig ha bra koll på den tid som skildras. Litet för bra nästan, och det är ett av de stora problemen med Shadow of Night. Den här boken är sprängfylld med riktiga historiska personer som i många fall presenteras ganska knapphändigt. För att man som läsare skall kunna hänga med i handlingen och förstå vad som egentligen händer skulle jag rekommendera att man ser till att ha en del historiska kunskaper. Lämpligt är att man är insatt i följande områden: kung James och häxprocesserna i Skottland, engelsk kultur- och vetenskapshistoria samt politisk historia (inklusive utrikespolitik) från elizabethansk tid, kejsare Rudolf II och hans intresse för alkemi samt historia och geografi när det gäller 1500- och 1600-talets Prag. Kan man inget om det här kommer nog boken kännas som ett myller av personer som man inte riktigt fattar vilka de är och händelser som kan vara svårt att hänga med i hur de förhåller sig till varandra.

Låter det jobbigt? Kanske, men för mig var det häpnadsväckande mitt i prick. Jag är ju själv historiker och specialiserad på just den här tidsperioden. Häxprocesser och alkemi vet jag en hel del om. Till råga på allt besökte jag Prag bara ett par veckor innan jag läste Shadow of Night, så på den fronten hade jag det mesta helt aktuellt. De historiska personer som Diana träffar där var välbekanta eftersom jag hade läst på en del inför min resa om alla spännande alkemister och andra mystiska figurer som varit verksamma i Prag under 1500- och 1600-talet. Och eftersom boken är välgjord när det gäller det historiska innehållet tyckte jag att det här var rätt kul att läsa. Jag fnissade en hel del åt hur Diana häpnar över att på riktigt få träffa historiska personer som hon ägnat många år åt att forska om.

Det fanns dock andra saker med Shadow of Night som jag inte gillade. De problem som man kan se med den första delen i trilogin finns definitivt kvar i den här boken. Det här är också en tjock bok, där handlingen vindlar sig framåt rätt långsamt. Alldeles för mycket tid ägnas åt att Diana hänger runt med olika vampyrer, inte minst Matthew som hon också gifter sig med. För det första förstår jag inte poängen med att han skall föreställa vara vampyr överhuvudtaget. De partier i boken som känns mest onödiga är när han tjatar om hur jobbigt det är att behöva dricka blod och hur plågsamt det är att han hela tiden måste avhålla sig från att kasta sig över folk och döda dem. För att inte tala om Dianas grubblerier om huruvida de kan skaffa barn tillsammans. Ta bort, snälla! För det andra är handlingen kring vampyrerna så inkonsekvent. Alla vampyrer hatar tydligen häxor, men av någon anledning blir de ändå alltid helt överförtjusta i Diana. Häxhatet verkar inte sitta särskilt djupt, med andra ord. Om det hände en gång vore det ok, men hela tiden? Nej, det här är faktiskt ytterligare en vampyrbok där vampyrerna själva är det sämsta med hela boken. Skärpning, skall det handla om vampyrer bör de väl ändå kännas relevanta och intressanta. Att bara vara snygg räcker inte, inte ens om man är vampyr!

Så skall man läsa den här boken? Tja, gillade man den första tycker jag definitivt att man skall göra det. Men för att få bättre grepp om handlingen rekommenderar jag litet historiekunskaper – en snabbkurs kan man få i filmerna om Elizabeth. Och varför inte en weekend i Prag, det är mycket trevligt även om man inte tänker läsa Shadow of Night.

Slutligen är det flera som frågat om jag känner till ifall den här boken kommer att översättas. Svaret är att jag inte har en aning, men att jag hört rykten om att den inte kommer att ges ut på svenska. Jag vill dock betona att jag inte alls vet om detta stämmer och det är ju inte säkert att den saken är helt bestämd ännu. Alla själars natt gavs ut av Bokförlaget Forum, kanske tänker de ta sig an även fortsättningen..?

Nu är det dags..!

En sak man kan roa sig med om man har en blogg är att titta på statistiken över vilka google-sökningar som gör att folk hittar fram till den egna bloggen. Och då har jag under en rätt lång tid märkt en tydlig trend, nämligen att det görs många sökningar om Deborah Harkness nya bok Shadow of Night, fortsättningen på Alla själars natt (A Discovery of Witches). Liksom den  förra boken innehåller den nya häxor, vampyrer, alkemister och demoner, men utspelar sig på 1500-talet dit huvudpersonerna kommit efter att ha förflyttat sig i tiden. Den kom ut i somras, men verkar inte vara något som andra bokbloggare har kastat sig över. Med andra ord är det bara att inse: det är nog upp till mig att ta mig an den här boken.

Shadow of Night är en riktig tegelsten och även om jag sett fram emot den, har jag känt att jag inte vill börja läsa förrän jag verkligen har tid. Men nu har det blivit dags, inte minst eftersom jag blivit peppad av att det verkar vara många andra som är nyfikna. Än så länge har jag inte kommit så många sidor, men jag kan konstatera att det är trevligt så här långt – samt att det inte går så fort att läsa den här boken. Intressant nog är den nästan exakt lika lång som The Twelve, som var så spännande att det gick fort att komma igenom de många sidorna. Shadow of Night är inte någon sådan bok, utan mer långsam och behaglig läsning. Men det kan vara helt ok det också, ibland. Vi får se om jag tycker att den håller hela vägen, en recension kommer så småningom!

Jeanette Winterson och häxorna

The Daylight Gate av Jeanette Winterson handlar om en häxprocess i norra England i början av 1600-talet. Det här är en historia helt utan vinnare, som slutar med att i princip alla dör. Och det kan knappast räknas som en spoiler, för Winterson talar om vad som kommer hända redan i bokens allra första två meningar. Litet andra spoilers kan dock förekomma nedan!

Häxprocesser är ett ämne som jag är väldigt intresserad av men som också  har en förmåga att reta upp mig därför att det ofta skrivs så väldigt mycket konstigheter om det. Givetvis är skönlitterära författare fria att hitta på vad de vill, men jag har väl samtidigt rätt att tycka att det kan bli alltför anakronistiskt? När det gäller The Daylight Gate tänker jag dock inte klaga på någonting i den vägen, för det är inte nödvändigt. Jeanette Winterson är en fantastisk författare och i den här boken bygger hon med enkla medel upp en kuslig stämning som riktigt andas 1600-tal. Framför allt när det gäller språket lyckats hon skickligt bygga upp en tidsenlig känsla, särskilt i dialogen, men utan att det blir överdrivet eller konstlat. Winterson är också rätt påläst i de historiska dokument som finns från rättegångarna, det framgår tydligt i boken.

De här häxprocesserna från 1612 ägde rum i norra England och är nog både de mest kända och de allvarligaste i sitt slag i brittisk historia. Tolv personer anklagades bland annat för att med magiska metoder ha begått ett antal mord. Tio av dem avrättades, en dog i fängelset och en av dem blev frikänd. Ett särdrag som moderna historiker har konstaterat är att det inte bara rörde sig om anklagade som nekade till att vara häxor, utan att vissa av dem faktiskt utgav sig för att vara det på riktigt. Med detta menas inte att det gick att bevisa att de hade magiska förmågor, utan att de själva utgav sig för att ha det. Det förekom faktiskt att folk helt frivilligt påstod att de själva var häxor, till exempel kunde det vara en effektiv metod för någon som tiggde att hota med att man skulle lägga en förbannelse på den som inte ville skänka något. Och det här hanterar Jeanette Winterson på ett oerhört snyggt sätt, för hon låter det finnas riktiga häxor, på sätt och vis. Fast när man granskar det hela närmare ser man att hon egentligen aldrig säger att de verkligen behärskar magi, bara att de framställer det så själva och tror att de mött djävulen och sålt sin själ till honom. Orsakssambanden är aldrig helt klara och vissa av personerna i boken kan nog se ett och annat som de bara inbillar sig. Eller också tar man allt bokstavligt – som läsare kan man välja perspektiv och flera tolkningar av det som händer är möjliga.

Det här är också en bok som man kan grubbla länge över av andra skäl, till exempel när det gäller moralbegreppen. Vi får möta häxjägare som är helt uppfyllda av att hitta häxor i varenda buske. De är  inte någon trevlig bekantskap, men det är verkligen inte bokens häxor heller. Åtminstone vissa av dem tvekar inte att skada dem som de ser som fiender och att sälja sin själ är inte en så stor sak. Andra vill bara själva slippa undan och går därför med på att vittna inför rätta om att personer i deras närhet begått de mest gräsliga brott. Naturligtvis kan det aldrig vara rätt att tortera och avrätta, särskilt inte för anklagelser som är uppenbart påhittade. Men ändå, det känns nästan mer obehagligt att några personer klarar sig undan än att de andra dör... Jeanette Winterson lyckas sanneligen att sätta myror i huvudet på sina läsare!

Den här boken är definitivt inte särskilt trevlig, men det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Man har mycket att tänka på när man läst klart och det är väl ett betyg så gott som något.

Goda nyheter för alla med Engelsfors-abstinens

Det allra sämsta med Cirkeln och Eld är ju att man måste vänta så länge innan den tredje delen (Nyckeln) kommer. Men nu verkar det som att det kommer något som innebär en liten lättnad för alla med Engelsfors-abstinens!

Jag är ju själv inte på bokmässan i år, men vissa nyheter därifrån har jag ändå uppsnappat. Eller rättare sagt, det är svårt att inte uppfatta vad som händer där med tanke på hur mycket som skrivs om bokmässan i media, på bloggar, på twitter och överallt annars. I alla fall: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har avslöjat att det finns ytterligare ett bokprojekt, nämligen en seriebok med titeln Berättelser från Engelsfors som kommer att släppas i april 2013. I den kommer man att få veta mer om vad de utvalda varit med om både före Cirkeln och efter Eld. På Sara Bergmark Elfgrens blogg utlovas att i den här nya boken kommer hemligheter att avslöjas och att där kommer finnas ledtrådar inför Nyckeln. Och så kan man se hur omslaget kommer att se ut, med tecknade versioner av alla de utvalda.

Man kan bara tacka och ta emot, det här låter väldigt spännande alltsammans. Men snälla Mats och Sara: kan ni inte skynda er att bli klara med Nyckeln snart!

Jeanette Winterson och häxorna

Jeanette Winterson har helt nyligen kommit med en ny bok som verkar vara rätt annorlunda jämfört med hennes tidigare. The Daylight Gate bygger på en verklig historia om en häxprocess i England i början av 1600-talet, där de så kallade Pendle witches ställdes inför rätta. Det här är en av de mest kända engelska häxprocesserna och en av anledningarna till detta är att det finns för den här tiden ovanligt mycket dokumentation. Bland annat  trycktes redan under 1600-talet en noggrann redogörelse från rättegångarna under namnet The Wonderfull Discoverie of Witches in the Countie of Lancaster. Den har publicerats på nätet av Project Gutenberg. Det finns också en hel del forskning kring det här. Den som vill veta mer om de historiska händelserna kan t.ex. läsa boken The Lancashire Witches (red. Robert Poole), en antologi där ett antal forskare på området har bidragit med artiklar.

Nåväl, åter till The Daylight Gate som är en bok som jag bara måste ta en närmare titt på, även om det på sätt och vis är mot bättre vetande. Historiska romaner har en tendens att reta upp mig om författarna skarvar litet för mycket med historiska fakta. Naturligtvis är jag väl medveten om att alla har sin konstnärliga frihet och inte slaviskt behöver följa historieböckerna. Men ändå, jag föredrar att läsa böcker där handlingen är helt frigjord från vad som skall vara sant eller inte, och där författarna inte försöker hävda någon slags autenticitet i sin berättelse trots att de inte brytt sig om vad hur det egentligen var.

Hur som helst, oavsett hur boken är blir man nyfiken på varför Jeanette Winterson valt att skriva den. Och jag upptäckte att hon just den här helgen förekommer flitigt i svenska medier, bland annat var hon i morse med i Lundströms bokradio på P1. Men en närmare titt på presentationen av programmet säger att hon skulle prata om den självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal, som nyligen kommit på svenska – inte the Daylight Gate. Samma sak verkar det vara i Babel som sänds i morgon, där hon medverkar i deras biografispecial. Med andra ord verkar svenska medier alltså än så länge inte ha något att tillföra när det gäller den nya boken.

Från the Doctor till Londonpolisen

Ben Aaronovitch kanske inte är ett namn så många känner igen, men för att placera honom som författare kan vi säga så här: han har tidigare skrivit manus till TV-serien Doctor Who. Med det sagt blir förväntningarna på den här boken närmast löjligt höga hos alla som fastnat för the Doctor  -- och har du inte sett Doctor who bör du genast uppsöka närmaste tv och plöja en dvd-box. Sedan läser du den här boken, för den är riktigt bra.

Rivers of London är en mix av olika genrer: det är en polisdeckare, men det är också skräck och handlar om en trollkarlslärling. För att förklara stilen kan man säga att den påminner en hel del om författare som Douglas Adams och Neil Gaiman, men utan att på något sätt försöka kopiera dem. Det här är en underbar bok, den är rolig, välskriven, spännande och helt enkelt en otrolig njutning att läsa. Ok, kanske når den inte upp till riktigt samma nivå som American Gods, men å andra sidan är det väl ytterst få böcker som gör det?

Boken handlar om Peter Grant, som är polisaspirant i London. Inför sin första riktiga anställning inom polisen är han nervös för var han skall bli placerad. Själv vill han lösa mord eller hålla på med annat "riktigt" polisarbete, men hans överordnade verkar tycka att han passar bättre bakom ett skrivbord. Peter är därför inte sen att tacka ja när han blir erbjuden en plats inom "Economic and Specialist Crime", en avdelning som dock visar sig ha en mer varierad verksamhet än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Hans nya chef blir Chief Inspector Thomas Nightingale, som inte bara är polis utan också trollkarl och arbetar med att lösa fall med anknytning till det övernaturliga. För Peter innebär hans nya jobb både träning i magi och polisarbete av ett slag han aldrig hade trott förekom på riktigt. Men bara han slipper ägna sig åt pappersarbete på heltid är det inte något problem för honom att förhöra spöken som bevittnat mord, jaga vampyrer eller umgås med vattennymfer.

Rivers of London är första boken i en serie, där fortsättningen heter Moon over Soho och Whispers under ground. En liten varning också för att Rivers of London även finns utgiven med titeln Midnight Riot, så att ingen tror att det är två olika böcker.

Vampyrbesvikelse

Många som läst de utmärkta Vampire Academy-böckerna av Richelle Mead har säkert sett fram emot the Golden Lily, del två i spin off-serien Bloodlines med alkemisten Sydney som huvudperson. "In this second book, the drama is hotter, the romances are steamier, and the stakes are even higher", påstås det i reklamen för boken. Det låter ju väldigt lockande, problemet är bara att det inte är sant. I den här boken händer INGENTING. ... oj då, där avslöjade jag visst hela handlingen! Men se det inte som en spoiler, utan som högst väsentlig konsumentupplysning. The Golden Lily läser man för att det på sätt och vis är trevligt att återse personer som man lärt sig tycka om i tidigare böcker (Adrian!), men någon större läsupplevelse är det inte.

Boken börjar riktigt lovande med att alkemisten Sydney ställs inför konsekvenserna av det som hände i förra boken. Hon får beröm för sitt handlande av sina överordnade, men både hon själv och läsaren börjar tycka att alkemisterna framstår som rätt ruggiga typer. Efter det återvänder hon till sitt uppdrag, som består i att se efter vampyrflickan Jill när hon går i skolan. Och där tar det hela på något sätt slut, för sedan händer inte mycket mer förrän precis på slutet. Uppenbarligen hade författaren bara inspiration som räckte till ett kapitel, men fortsatte ändå att skriva.

Ett exempel på sådant som får helt oproportioneligt stort utrymme i boken är Sydneys förhållande med en kille som är så ointressant att inte ens hon själv är särskilt engagerad. Deras relation är så trist att den inte ens kvalar in under rubriken romantik. Och jag retade mig oerhört på Sydney som bara är negativ hela tiden och helt ointresserad av allt utom bilar och skolarbete. Hon har dessutom otroliga dietnojor som gör att hon i princip lever på bara kaffe och lightläsk. Det är möjligt att Sydneys viktfixering är tänkt att få henne att framstå som mänsklig (till skillnad från de smala och bleka vampyrerna hon omges med), men det känns mest tjatigt.

Alltså: den här boken är obegriplig. Jag har full förståelse för om vanliga människor inte är intresserade av saker som är övernaturliga eller magiska, men HALLÅ! är det inte just sådant som den här bokserien skall handla om? Då kan man väl inte ha en huvudperson som inte vill lära sig om magi eller ha med vampyrer att göra..?

Vad som verkligen hände i Salem...

Istället för att reta sig på historiska felaktigheter och konstiga tolkningar i romaner som tar upp häxprocesserna i Salem, så kan man läsa litet bra vetenskapliga böcker som handlar om just det här. Det har skrivits oändligt mycket om det som hände i Salem 1692 och det är verkligen långt ifrån allt som är värt att bry sig om. Men det finns också ett antal historiker som har gett sig i kast med de historiska källorna och lyckats hitta givande infallsvinklar. Dessutom har flera av dem skrivit böcker som är så välskrivna och bra att även den som inte är specialintresserad av häxprocesser kan tycka att de är givande läsning.

Vill man veta mer om häxprocesserna i Salem rekommenderar jag att man tittar närmare på de här böckerna, som alla är klassiker inom forskningen på området:

• Paul Boyer & Stephen Nissenbaum: Salem Possessed. The Social Origins of Witchcraft. Boyer och Nissenbaum gör en socialhistorisk studie och hittar stora spänningar mellan Salem Village och Salem Town. De sätter häxprocesserna i ett lokalt sammanhang av konflikter inom lokalsamhället, där det framgår att händelserna handlar om mycket mer än det som rent konkret rör häxanklagelserna. 
• Richard Weisman: Witchcraft, Magic and Religion in 17th-Century Massachusetts. Häxprocesserna var inte någonting som existerade för sig själv och avskiljt från resten av samhället. Weisman menar att häxprocesserna uppstår i en skärningspunkt mellan vad kristna puritanska auktoriteter sade om häxor och folkliga föreställningar om magi hos vanligt folk. Han betonar också domstolarnas och lokala makthavares roll i händelserna, för oavsett vad folk trodde om häxor var det domstolar som fällde eller friade de anklagade.
• Mary Beth Norton: In the Devil's Snare. The Salem Witchcraft Crisis of 1692. Mary Beth Norton betonar i sin bok att människorna i New England under 1600-talet levde ett liv fyllt av rädsla, och att häxprocesserna var ett uttryck för detta. Bland det som skapade skräck hos människorna fanns de pågående krigen med indianerna som orsakade mycket lidande och skördade många offer på bägge sidor. Norton visar att stämningen i kolonin var sådan att många såg en slags konspiration där djävulen tillsammans med indianer, fransmän och häxor hotade att förstöra det samhälle som puritanerna byggt upp.  
• John Putnamn Demos: Entertaining Satan. Witchcraft and the Culture of Early New England. I sin bok försöker John Putnamn Demos komma nära människorna som var inblandade i häxprocesserna, och han har utifrån en mängd olika källor försökt göra biografier över flera av de personer som var med. Han anlägger ett tvärvetenskapligt perspektiv i sin undersökning, där han både tar in sociologiska och psykologiska tolkningar av källorna.
• Carol F. Karlsen: The Devil in the Shape of a Woman. Witchcraft in Colonial New England. Carol Karlsen söker orsaken till häxprocesserna i kvinnorollen bland puritanerna i det koloniala Amerika. Genom att studera demografiska och ekonomiska faktorer menar hon att man kan hitta viktiga förklaringar till det som hände, men också att man måste se häxprocesserna utifrån det väldigt patriarkala samhällssystem som de uppträdde i.
• Elizabeth Reis: Damned Women: Sinners and Witches in Puritan New England. Puritanerna kom till Amerika för att få utöva sin speciella form av kristendom. Elizabeth Reis vill i sin bok sätta häxprocesserna i ett sammanhang med puritanernas religion och världsbild tillsammans med genusrelationerna i deras samhälle. 

Forever girl

Jag plockade upp Forever girl av Rebecca Hamilton i tron att det var vampyrer den skulle handla om. Istället börjar boken med att huvudpersonen Sophia, som bor i ett hus som tillhört hennes morföräldrar, hittar ett gammalt dokument som handlar om häxprocesserna i Salem 1692. Och tänka sig, hon är släkt med en av de anklagade häxorna och den kvinnan var inget mindre än en riktig häxa (inte oskyldigt anklagad). Dessutom visar sig huvudpersonen ha egna häxkrafter. Känns det igen? Just det, precis lagom när jag skakat av mig The Physick Book of Deliverance Dane hittar jag en till bok som har ett precis likadant upplägg. Har ett gäng deltagare som gått en skrivkurs tillsammans skrivit varsin bok på samma ämne, eller vad är det fråga om?

Nåväl, det där med häxprocesserna i Salem får inte särskilt stor plats i Forever girl och rätt snart börjar vampyrerna faktiskt dyka upp. Den här boken har dessutom inte någon ambition att försöka berätta en alternativ sanning om vad som hände i Salem, så författaren må väl vara förlåten för att hon plockade upp den trista tråden. Boken är som helhet ok, man läser den snabbt och den är lagom underhållande. Handlingen är litet ojämn, vissa delar känns dock litet utdragna och händelselösa. Dessutom måste jag säga att huvudpersonen Sophia mest känns som en jobbig typ. Hon framstår som rätt barnslig, trots att hon skall föreställa vara 22 år och ha en universitetsexamen i historia. Till exempel verkar hon aldrig ens ha övervägt möjligheten att ha en pojkvän...

Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag säga att den närmast obligatoriska förälskelsen i en vampyr givetvis finns med, om än i rätt märklig form. Kärleksparet ifråga har knappast ens börjat fundera på att gå på date innan Sophia kräver att hennes blivande vampyrpojkvän skall ge upp sin odödlighet. Fast själv kan hon inte tänka sig att flytta hem till honom (det är ett för stort steg för henne!), trots att hon på så sätt skulle vara skyddad mot diverse onda vampyrer. Det hela är minst sagt ologiskt, med andra ord.

Omslaget till boken är sådant att jag som femtonåring skulle ha älskat den innan jag ens hade börjat läsa, men nu var det rätt länge sedan jag var i den åldern. Och bilden ljuger faktiskt i det här fallet, för huvudpersonen är visserligen blond men hon klär sig inte på det där sättet. Hon är en tönt. Försök lura oss att tro något annat genom att sätta en goth-flicka på omslaget!

Riktiga häxor i Salem?

The Physick Book of Deliverance Dane av Katherine Howe är en bok som utlovar forskare på jakt efter ett försvunnet dokument, dolda häxkrafter och ett förfallet gammalt hus som ruvar på mer än 300-åriga hemligheter. Det låter som något jag borde gå igång på, men nja -- den här boken var nog ändå rätt trist. Jag lovar, alla som tyckte att Alla själars natt av Deborah Harkness var seg (det gjorde inte jag), kommer somna efter första kapitlet.

Bokens huvudperson Connie Goodwin skall vara doktorand på Harvard, vilket inte bara är ett anrikt amerikanskt universitet utan också ligger nära staden Salem där de största häxprocesserna i kolonialtidens Amerika utspelade sig 1692. I boken söker Connie efter ett dokument som en av de utpekade häxorna (Deliverance Dane) skall ha lämnat efter sig, samtidigt som läsaren i korta återblickar får veta vad som hänt med Deliverance och hennes dotter i samband med häxprocesserna och efteråt.

Ett av problemen med boken är att handlingen aldrig blir särskilt engagerande, ett annat att huvudpersonerna inte är särskilt intressanta. Man får följa Connie när hon får handledning av sin excentriska professor och när hon söker i olika arkiv. Sådant går naturligtvis att göra spännande, det vet alla som läst Historikern av Elizabeth Kostova. Men i den här boken blir det aldrig någon magi i läsningen, och när Connie börjar upptäcka att hon själv har magiska krafter känns det mest påklistrat.

Katherine Howe är tydligen liksom huvudpersonen i boken doktorand i historia, och hon förefaller vara väl påläst när det gäller häxprocesserna i Salem. Fast inte är det något fräscht grepp att det skulle ha varit en riktig häxa som avrättades, inte när det som gjorde häxprocesserna så fruktansvärda var just att helt fabricerade anklagelser skapade masshysteri där oskyldiga människor fick sätta livet till. Och inte för att jag själv har pluggat vid Harvard, men jag har svårt att tänka mig att doktoranderna där skulle ha avhandlingsämnen på så låg vetenskaplig nivå som Connie har i boken. Till exempel är det från början  viktigaste för hennes professor att hon skall upptäcka ett hittills oanvänt källmaterial, men det verkar inte spela någon större roll vad det handlar om...

I see dead people

Det är inte lätt att vara tonåring, det vet Kylie, huvudpersonen i Born at midnight av C.C. Hunter. På kort tid skiljer sig hennes föräldrar, hennes mormor dör och hon blir dumpad av pojkvännen. Att hon dessutom förföljs av en stalker som ingen annan verkar lägga märke till, det är så jobbigt att hon inte ens orkar berätta det för någon – dessutom, alla andra skulle väl tro att hon blivit helt konstig?  Riktigt eländigt blir det när hon går på ett litet för vilt party där polisen dyker upp. Inte för att hon gjort något olagligt egentligen, men ändå beslutar hennes föräldrar att skicka Kylie till ett sommarläger för tonåringar med problem.

Detta är upptakten till Born at midnight, som börjar på ungefär det sätt som är typiskt för den här sortens böcker. För givetvis upptäcker Kylie att sommarlägret inte befolkas av några vanliga ungdomar på glid, utan det här är ett specialläger för tonåriga vampyrer, varulvar, häxor och andra magiska varelser. Kylie blir rätt chockad, för hon hade aldrig kunnat tänka sig att något övernaturligt fanns på riktigt (trots att hon ständigt följs av ett spöke, men det vill hon helst inte alls tänka på). Varför hon själv kommit till det här lägret förstår hon inte, för hon är väl helt normal? Och konstigast av allt, även om hon tycker det är läskigt med varulvar och vampyrer, så är de ännu räddare för henne!

För att vara en i mängden böcker om tonårsflicka som går i skola med häxor och vampyrer, så är den här boken helt ok. Kylie är sympatisk och man känner verkligen med henne i alla hennes tonårsproblem. Det är dock mycket tydligt första boken i en serie, för att komma någonstans i händelseutvecklingen måste man läsa fler böcker (nästa del heter Awake at dawn). Den här boken sträcker sig inte längre än de allra första veckorna på lägret, och inte särskilt mycket hinner egentligen hända. Vad Kylie har för magiska krafter har hon knappt börjat utforska, även om man redan i bokens inledning förstår att det har med spöken att göra.

En tegelsten med häxor och vampyrer

Alla själars natt (i original A Discovery of Witches) av Deborah Harkness handlar om Diana Bishop, en amerikansk vetenskapshistoriker som när boken börjar fått tillfälle att forska i Oxford. I Bodleian Library stöter hon på ett märkligt gammalt dokument som hon själv inte inser betydelsen av, men hennes upptäckt drar till sig de mest skumma individer. Diana kommer från en släkt med häxor, men vill inte kännas vid detta arv – hon ser sig först och främst som en forskare. Det mystiska dokumentet gör dock att såväl andra häxor som vampyrer och demoner börjar lägga sig i hennes liv, och långt ifrån alla har fredliga avsikter. Det är inte lätt att veta vem som är vän eller fiende och en figur som gör Diana särskilt osäker är vampyren Matthew Clairmont. Häxor och vampyrer får i deras värld egentligen inte alls ha med varandra att göra, men trots det dras Diana och Matthew till varandra.

Det här är en rejäl tegelsten till bok, nästan 700 sidor med vampyrer, häxor och demoner. Gillar man gamla bibliotek, mystiska dokument och slott som bebos av uråldriga vampyrer kommer man att tycka om den. En regnig dag behöver man bara en skön fåtölj, många koppar te och en sådan här bok som räcker länge, länge. Alla vampyrerna är kanske inte lika trevliga, men Matthew är så mycket gentlemannavampyr som det bara är möjligt utan att det för den sakens skull slår över i alltför sliskig romantik.  

Jag vet att vissa tycker att Alla själars natt blir alltför långdragen, men om man som jag läser fort och mycket är det rätt trevligt med en bok som inte tar slut på en gång. För min del hade den gärna fått vara dubbelt så lång…

Mer om Eld - back to Engelsfors

Mer funderingar kring Eld, inklusive en liten spoiler (fast utan större betydelse för handlingen).

I senaste numret av tidskriften Vi läser finns en intervju med författarna till Eld och Cirkeln, och där diskuteras bland annat skildringen av bruksorten Engelsfors. Mats Strandberg säger att en av drivkrafterna med böckerna varit "Att skildra en småstad utan minsta idylliska inslag".

"Du ville visa det mer som ett helvete" undrar intervjuaren, och han svarar "Ja, det var ju vad det var. I alla fall om man inte passade in."

Någonstans där har de här böckerna fångat även mig. Min uppväxt var på en plats inte alls olik Engelsfors, och jag känner igen mig plågsamt väl i skildringen av framför allt Minoos liv. Rent objektivt hade jag det bra på många sätt, det vara bara att jag vantrivdes helt fruktansvärt. Och ställen som Engelsfors är tuffa att växa upp i. Visst är de där tjejerna starka nog att slåss mot demoner - inte förrän jag flyttade därifrån insåg jag hur mycket av en fighter man måste vara för att klara av att växa upp på en sådan plats.

Och det här är bakgrunden till att det som för mig var allra jobbigast att läsa i boken är när Minoo inser att hon inte kan flytta från Engelsfors (med sin mamma som fått jobb i Stockholm), utan måste stanna där för att fullfölja sitt uppdrag som utvald. En gång för många år sedan var jag i samma ålder och ungefär samma situation som Minoo -- men till skillnad från henne kunde jag flytta, vilket var en helt otrolig lättnad. När jag kom till det stället i boken fick jag nästan svårt att andas av att tänka mig in i hur det hade blivit om jag hade tvingats stanna kvar...

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Det kan vara för eländigt att vara tonåring ibland, särskilt om man bor i en håla som Engelsfors. Inte blir det bättre om man dessutom blir ”utvald”, får magiska krafter (som man egentligen inte får använda) och till råga på allt måste rädda världen från demoner. Visst kan det kännas som drama på liv och död med alldeles vanliga tonårsproblemen som rör skolan, oförstående föräldrar, olycklig kärlek och struliga förhållanden. Men utöver allt annat som händer i deras liv måste huvudpersonerna i Eld också tampas med diverse mystiska personer med magiska förmågor, där det är svårt att veta vem som är vän, demon eller bara allmänt jobbig. Att vara utvald visar sig vara utomordentligt farligt, kampen mot de onda krafterna är bokstavligt talat livsfarlig.

Eld måste vara är en av det här årets mest efterlängtade böcker, åtminstone för alla som fastnade för den första delen i den här trilogin, Cirkeln. Det var en bok som man inte kunde sluta läsa och fortsättningen Eld är likadan – den klarar att leva upp till de högt ställda förväntningarna. När man börjat går det inte att slita sig förrän boken är slut och då sitter man där och är frustrerad över att det dröjer så länge innan den tredje delen kommer.