Böcker

Böcker

tisdag 24 september 2013

Doctor Sleep är här nu



Det vore fel att påstå att jag väntat på en fortsättning på The Shining, för jag hade aldrig trott att Stephen King skulle skriva en fortsättning på sin skräckklassiker från 1977. Men egentligen är det logiskt, för man kan ju verkligen undra vad som hände med den lille pojken som var huvudpersonen i den boken. Och nu är Doctor Sleep här, verkligen här på riktigt. Som synes på bilden har jag redan lagt mina tassar på ett eget exemplar, rykande färskt just idag. När jag skall hinna läsa är en annan historia, för det blir inte under de närmaste dagarna. Jag kommer inte åka på bokmässa, utan på en konferens där det kommer vara fullt med jobb från morgon till kväll. Men det är ju inte någon brådska, har det gått så lång tid spelar det väl inte någon roll om det dröjer litet till. Förväntningarna är extremhöga hur som helst, och väldigt nöjd är jag i alla fall att ha ett eget ex av boken att klappa på...

måndag 23 september 2013

Deborah Harkness och livets bok


Man kan ju inte begära att författare som skriver tegelstenar skall mata ur sig en i månaden, men ändå – ibland blir det frustrerande att vänta länge på nästa del i en serie. En tegelstensförfattare som jag skrivit om en hel del här på bloggen är Deborah Harkness, som kom med del två i All Souls-trilogin förra sommaren. Att den sista boken i serien skulle ta en del tid att skriva är lätt att förstå, men nu verkar det faktiskt som att den börjar bli färdig. För det första har den fått ett namn: The Book of Life. För det andra har tydligen förlaget börjat jobba på omslag och detaljer kring själva utgivningen. Något datum finns dock inte, och det kommer inte bli under det här året. Men det verkar som att någon gång under 2014 kommer man att få veta hur det går för akademikerhäxan Diana och den flerhundraårige vampyren Matthew.

Med andra ord kommer det att finnas böcker att se fram emot under nästa år också. Om 2013 har varit det utgivningsmässigt mest spännande året på länge, så kanske 2014 inte blir så tokigt heller. Under tiden kan man fundera över bokens titel. Bilderna ovan och nedan är från en egyptisk Book of Life, fotograferad på Neues Museum i Berlin. Fast när det gäller All Souls-böckerna känns inte en egyptisk koppling uppenbar, åtminstone hade de tidigare rört sig i akademiska miljöer i Oxford, på franska slott och i det elizabethanska London. Så det bör nog vara något annat med samma titel som avses, troligen det mystiska manuskript som Diana har letat efter i A Discovery of Witches och Shadow of Night. Fast under tiden man väntar på den sista boken är det ändå inte fel med litet mumie-studer – visst är de egyptiska bilderna helt underbara!



söndag 22 september 2013

"I will show you fear in a handful of dust"



Mest känd är Stephen King som skräckförfattare, men hans litterära produktion är bredare än så. Det blir inte minst tydligt i Det mörka tornet, hans stora fantasy-epos i åtta delar som på många sätt är ett märkligt verk. Som jag skrev i mitt inlägg igår är Stephen King skicklig på att skildra vardagliga situationer, som han sedan skruvar till så att de blir riktigt otäcka. Men de här böckerna fungerar inte alls på det sättet. När vi först möter huvudpersonen Roland, revolvermannen, färdas han igenom ett ökenlandskap med klar westernkänsla. Stephen King säger i förordet att han inspirerats av Sergio Leones filmer med Clint Eastwood som den stenhårde hjälten, och till en början kan man lätt se Roland i den rollen. På jakt efter en diffus fiende färdas han genom ökenlandskapet med iskall blick och sina revolvrar ständigt redo att skjutas med. Men ganska snart inser man att de här är något helt annat än den vilda western vi känner igen. Det är snarare en slags postapokalyptisk värld, där stora krig och förödelse svept över världen. Nu lever spillror av människor i ruinerna av det som en gång var, utan att egentligen minnas vad det är som gått förlorat.

Först väntade jag på någon slags förklaring, att det som i till exempel Apornas planet skulle komma någon slags ledtråd som förklarade var det var vi befann och och vad som hänt. Men så enkelt är det inte, istället blir Rolands värld mer och mer märklig ju längre in i den man kommer. Långa partier tillbringas på en enslig strand som närmast ger intrycket av att vara så övergiven att den knappast existerar längre. Den är långt mer än resterna av en raserad civilisation, utan snarare en mytologisk plats där det är som att själva historien nått till vägs ände. Det här är The Waste Land, en ödelagd värld där det är uppenbart att tiden helt enkelt håller på att ta slut. Och Roland, han är den siste ur en krets som en gång hade makten, som styrde den här världen. Men nu är han bara en sorts relik, som likt den siste time lorden irrar runt och fortfarande försöker hitta en mening i det som ingen annan länge minns.

I sitt förord säger Stephen King att det här är hans Sagan om ringen, men det är inte sådana associationer jag får av läsningen. Det är en fascinerande värld som tecknas i böckerna, men det är inte den pseudo-forntid/medeltid som man möter hos Tolkien och många andra fantasyförfattare. Stephen King befolkar sin värld med en gigantisk mekanisk björn som löper amok, ett högintelligent tåg och gigantiska humrar. Realistiskt är det inte, man har faktiskt ganska svårt att förstå hur det samhälle som skildras har hängt ihop. Det är både feodalt riddarliv och cyborgs, fast egentligen inte samtidigt. Saker kompliceras ytterligare av att Det mörka tornet innehåller en hel del intertextualitet och referenser, såväl till Stephen Kings egna verk som mycket annat. Att den tredje boken i serien fått sitt namn från T.S. Eliot säger rätt mycket.

Roland skildras inte som en Frodo som man kan leva sig in i, sympatisera med och tycka synd om. Även om mycket tid i böckerna går åt till att berätta hans bakgrundshistoria får man ändå inte känslan av att komma honom nära. På något sätt är det som att varken Roland eller de andra personerna i böckerna egentligen lever, de är mest som ett slags skuggvarelser som inte riktigt kan förmå sig att släppa greppet om det liv de inte längre har kvar. Det uppdrag som Roland tagit på sig framstår dessutom mest som en slags fixering, och han har svårt att motivera eller förklara det ens för sig själv. Det är något han bara måste göra.

För egen del tog jag mig an uppgiften att läsa hela Det mörka tornet-serien i somras, så för mig är det här böcker som är i högsta grad aktuella. Sanningen att säga har jag dock inte läst klart dem, utan bara kommit halvvägs igenom.Men nu är ju den här serien något av Kingens livsverk – den första boken kom 1982 och den sista (senaste) förra året. Om författaren lagt ned trettio år på böckerna (även om han skrivit mycket annat också), då känns det inte rätt att hasta igenom dem. Att det tagit lång tid att skriva dem känns rätt tydligt när man läser, för det svajar och spretar en hel del. I början är det som att författaren inte riktigt vet vartåt det hela är på väg, och det dröjer rätt länge innan det egentligen börjar hända något intressant. Litet högtravande och stolpigt blir det på sina ställen, men det förlåter man lätt när dörrarna mellan världarna börjar öppna sig. Då känns det bokstavligt talat som att Stephen King tar med en till okänt territorium och i likhet med Roland bara måste jag ta mig till det där tornet.

Så här har jag tidigare skrivit om Revolvermannen och När tre blir dragna.

lördag 21 september 2013

Skräckmästaren



Min allra första bekantskap med Stephen King var någon gång i de tidiga tonåren, via radion. Själva programmet minns jag inte riktigt, men jag tror att det handlade om rädslor eller något liknande. I alla fall, det lästes upp en bit ur en bok som en intervjuad person tyckte var det otäckaste hon hade läst. Texten var en klassisk scen ur en klassisk bok, helt givet en av de mer minnesvärda ögonblicken i skräcklitteraturens historia. Det var episoden med duschdraperiet ur The Shining.

Inte så att det här har gjort mig fobisk mot badrum, men jag har faktiskt aldrig under alla de år som gått sedan jag läst The Shining kunnat se ett fördraget duschdraperi utan att känna den där pirrande känslan av osäkerhet – vad finns där bakom egentligen..? I filmen med samma namn är det här en klart skrämmande scen, men ändå rätt annorlunda mot boken. I filmen är det ju ett specifikt badrum det hela utspelar sig i, men om man läser texten blir detaljerna inte lika tydliga. Det man minns är badkaret, det fördragna draperiet... och det kan vara vilket badrum som helst (mitt – eller ditt!), inte alls bara det där i ett visst rum på the Overlook Hotel.

Det här är en av Stephen Kings starkaste sidor, att skapa den där riktigt förlamande skräcken i saker som är helt vardagliga. Saker som blir ännu mer otäcka just därför att man kan se sig själv i samma situation. Riktigt draget till sin spets blir det här i den bok som nog efter alla år fortfarande är Stephen Kings mest obehagliga, Jurtjyrkogården. Den börjar med en familjeidyll: ett lyckligt gift par med två söta små barn och en älskad katt flyttar in i sitt nya hus. Allt är så perfekt att det gör ont, för man vet ju att det här är en bok där saker kommer att gå rejält illa. Annars skulle det inte vara Stephen King, liksom. Och illa går det verkligen. Temat i Jurtjyrkogården är frågan om vad man gör när det värsta tänkbara händer. Om det fanns en chans att ändra saker, skulle man ta den – oavsett konsekvenserna? För om det värsta redan hänt, då kan väl saker inte bli värre. Eller..?

På sätt och vis har Jurtjyrkogården drag av en gammaldags moralitet. Det som hänt har hänt och den som dött kan aldrig bli levande igen. Man tillåts inte leka Gud och förändra detta, det säger reglerna. Men samtidigt är det inte så enkelt, inte i den här boken. Var och en som läser fattar verkligen att det inte är särskilt lämpligt att ta till övernaturliga metoder för att försöka få tillbaka någon man förlorat. Men meningen är inte att döma huvudpersonens handlande. Det här är en studie i den djupaste sorg man kan tänka sig och temat är inte fördömelse utan snarare frågan om hur desperat en människa egentligen kan bli. Och ett slags tankeexperiment, där känslorna skruvas till när allt går fel. Om man saknar någon så mycket att man är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka personen – kan man då ändå ångra sig efteråt?

Som sagt, Jurtjyrkogården är en riktigt obehagligt bok, så pass att man nästan ångrar sig efter att ha läst den. Stephen King själv har sagt att han egentligen inte ville ge ut den: "If I had my way about it, I still would not have published Pet Sematary. I don’t like it. It’s a terrible book—not in terms of the writing, but it just spirals down into darkness."

Av det här kan man konstatera att Stephen King har en förmåga att göra oförglömlig skräck av så vardagliga saker som fördragna duschdraperier, överkörda katter och sorgen efter förlorade familjemedlemmar. Allt han skrivit i alla sina böcker är inte lika skrämmande eller känns lika nära, men åtminstone de här två böckerna har verkligen förmågan att fästa sig i huvudet på läsaren. Frågan är dock om det går att upprepa, för nu kommer faktiskt boken jag aldrig hade trott han skulle skriva: fortsättningen på the Shining. Det är bara ett par dagar kvar nu. Vad boken som helhet går för återstår att se (rapport kommer garanterat här på bloggen!), men första sidorna har funnits ute som en teaser i ett par månader. De är riktigt lovande, men gör mig samtidigt litet bekymrad. Utan att spoila kan jag säga så här: den som efter the Shining har haft svårt för badkar och duschdraperier kommer nu även få problem med att gå på toan. Stephen King verkar ha som ett personligt mål att hans läsare aldrig mer skall våga närma sig ett badrum. 

fredag 20 september 2013

En helg i kungligt sällskap

Jag vet inte om ni kära läsare är lika monumentalt ointresserade av det svenska kungahuset som jag är, men trots det är det svårt att undgå att lägga märke till dem i media. Förra helgen till exempel, firades ju att kungen haft sitt jobb i 40 år. För min del känns inte det där särskilt angeläget, det gör däremot den kommande helgen då en helt annan kunglighet kommer att hyllas runt om på olika bokbloggar. Med start imorgon lördag är det nämligen dags för Fiktiviteters temahelg om allas vår favoritskräckmästare Stephen King.

Här är schemat:

Lördag
Som synes kommer det här på bloggen att publiceras inlägg både lördag och söndag. Eftersom Kingen har en enorm produktion bakom sig (och förhoppningsvis framför sig också!), så det finns verkligen en hel del att skriva om. Det skall bli sååå spännande att läsa alla inlägg! 

tisdag 17 september 2013

King-klanen är överallt


Det är mycket King nu, man skulle nästan kunna tro att den där familjen planerar att ta över hela den mörkare delen av bokutgivningen. Åtminstone står de för en stor del av antalet sålda böcker! Joe Hill, husgud här på bloggen, kom ju med den fantastiska NOS4A2 i våras. Man får inte heller glömma Locke & Key, där den femte och hittills bästa delen nådde bokhandlarna i somras. Den sjätte och sista boken ges ut snart, vad jag vet är det dock fortfarande oklart när det blir. Och utöver detta har vi också Wraith: Welcome to Christmasland, serieboken som knyter an till NOS4A2. Jag tror att den kommer under hösten. Hoppas, hoppas!

Pappa King är som bekant inte heller lat vid tangentbordet. Joyland gavs ut i juni, men trots att det var en trevlig bok så var det ändå bara en mellanbok före Det Vi Väntat På Hela Året: Doctor Sleep. Nästa vecka är det äntligen dags! Som jag skrivit om tidigare här på bloggen har jag läst första kapitlet, och det trissade verkligen upp mina förväntningar. Inte för att jag egentligen har mycket tid att läsa för tillfället, men jag kommer ändå att kasta mig över den. Efter Doctor Sleep bör det givetvis snart komma ännu fler böcker, hur många som helst faktiskt. Det mest chockerande Stephen King skulle kunna göra är väl att slå av på takten i skrivandet...

Men det finns ännu fler i den där familjen. Här på bloggen recenserade jag nyligen Save Yourself av Kelly Braffet. Jag hade fått den rekommenderad och införskaffade den därför utan att närmare kolla upp författaren. När jag hade boken i min hand upptäckte jag att det stod på omslagsfliken att hon var gift med en viss Owen King... Egentligen visste jag det där, men hade inte kopplat ihop just den här boken med Kingens författarsvärdotter. Riktigt bra var den i alla fall, alldeles oavsett familjerelationen.

Häromdagen tittade jag på ett gammalt avsnitt av tv-serien Sons of Anarchy, och vem dyker upp där om inte en viss Stephen King i en helt underbart bisarr biroll med namnet Bachman (just det!). Alltså, Kingarna är överallt och de skriver hur mycket böcker som helst. Verkligen inte en dålig sak, om ni frågar mig... Och just därför finns det mycket att blogga om när det gäller alla de här böckerna. Kommande veckoslut (21-22/9) är det dags för ännu en temahelg hos Fiktiviteter, denna gång passande nog om Stephen King. Även här på bloggen planeras det dyka upp inlägg, som möjligen kommer behandla mina funderingar kring duschdraperier, döda husdjur och mekaniska björnar. Ni vet vad det är frågan om!


fredag 13 september 2013

Läsenkät



Jag hittade en enkät som började på Dark places-Helenas English bookshopblogg, och sedan har plockats upp av Bokbabbel och Bokstävlarna. Här kommer mina funderingar kring de här frågorna!

Vad läser du just nu? Jag har precis börjat på Unspoken av Sarah Rees Brennan. Det verkar vara en lagom lättsam magisk historia som utspelar sig i en liten engelsk by. Låter som att de rätta ingredienserna är på plats, men eftersom jag inte hunnit så många sidor är det för tidigt att lämna ett omdöme. 

Vad kommer du att läsa härnäst? Det vet jag inte, jag gillar att vara rätt spontan när jag väljer böcker. Men om inte annat kommer jag snart att ta itu med min nästa bok till tre-på-tre-utmaningen, som blir Lisa Ungers Darkness, my old friend. 

En bok du sparat till ett speciellt tillfälle? Jag är en total hamster när det gäller böcker, och samlar på mig mängder som jag inte hinner läsa med en gång. Men det ser jag inte som ett problem, utan det känns bra att ha ett antal som just "väntar på ett speciellt tillfälle". Och är det en bok jag verkligen ser fram emot vill jag inte förstöra upplevelsen om jag är alltför stressad eller av någon annan anledning inte tror jag kan ta till mig den på rätt sätt just då. 

Den senaste boken du gav upp med? Ibland är jag rätt mycket av en slalomläsare, som börjar på böcker och sedan hoppar över till nästa efter bara något kapitel. Men att jag inte läser klart betyder inte att jag aldrig gör det, utan bara att jag skjutit upp det till senare tillfälle. För det mesta brukar jag dock försöka se till att läsa böcker från början till slut.

Den första boken du läste på engelska? Min familj är totala anglofiler, så vi hade alltid mycket böcker på engelska hemma. Jag har läst på engelska ända sedan jag var liten, utan att tänka närmare på det. Så jag minns faktiskt inte vilken som var den första boken på engelska jag läste. 

Den senaste boken du läste på svenska? Det var Belinda Bauers nya bok, Betraktaren.

Kan du citera några dikter? Jag är rätt dåligt på det. En del klassiska strofer har jag väl i minnet, men däremot är jag bra på att känna igen när andra citerar. 

Hur hittar du tiden att läsa så mycket som du gör? Framför allt ser jag till att hitta tiden, för jag läser mycket och vill verkligen göra det. Om jag av någon anledning inte hinner läsa på ett par dagar känns det väldigt konstigt och tomt, jag behöver läsningen för att känna mig som mig själv. Alltså släpar jag med mig böcker överallt (både pappersböcker och e-böcker i mobilen) och klämmer några sidor på tåg och tunnelbanor, eller hemma i soffan eller i sängen innan jag somnar. Det blir en hel del läst om man gör så hela tiden. Jag tittar inte så jättemycket på tv, utan läser och håller på med datorn istället. Jovisst, jag konsumerar en hel del tv-serier, men inte så att jag slötittar på dokusåpor eller underhållningsprogram. Jag brukar ofta titta ganska koncentrerat, så att jag ser ett antal avsnitt av t.ex. Doctor Who på söndagseftermiddagen. Och så kan det väl hända att jag prioriterar att läsa klart en bok istället för att dammsuga ibland...

Vilka nya boksläpp ser du mest fram emot den här hösten? Det finns massor av böcker jag ser fram emot, jag tror det här kommer bli en otroligt bra bokhöst! Häromveckan peppade jag för ett antal böcker som kommer snart, men det finns ännu fler än de jag nämnde då. Nyckeln till exempel, eller den nya Sandman. Eller varför inte Wraith: Welcome to Christmasland, serieboken som knyter an till Joe Hills underbara NOS4A2 från i våras. Är dock inte riktigt säker på när den kommer ut – snart hoppas jag! 

torsdag 12 september 2013

Hogwarts revisited



JK Rowling skulle inte skriva något mer om Harry Potter, har vi ju fått höra. Enligt The Independent försäkrade hon tidigare i år på Bath Literay Festival att hon hade "no current plans to return to the series", när hon blev tillfrågad om det någon gång kunde bli aktuellt med en prequel till HP. Men det där har uppenbarligen ändrats, för nu fylls internet med häpna miner över nyheten att hon skall skriva manus till precis just en sådan serie med filmer. Eller rättare sagt, någon direkt förhistoria till Harry Potters äventyr blir det inte, men väl något som utspelar sig i samma trollkarlsvärld. JK Rowling själv kallar det för en "extension of the wizarding world". 

Filmerna skall enligt uppgift utspela sig i New York ungefär 70 år innan "the boy who lived" börjar på Hogwarts. Huvudperson blir en viss Newt Scamander, tidigare känd som författare till Harrys P:s lärobok Fantastic Beasts and Where to Find Them. Exakt vad filmerna skall handla om återstår att se, men trogna HP-läsare vet sedan tidigare att denne Newt fått sina stora kunskaper om magiska djur under många års långa och äventyrliga resor jorden runt. 

Om jag känner mig peppad inför det här? Nja, jag tror inte det kommer vara nödvändigt. Det finns goda möjligheter att det blir ett gäng roliga filmer, men hundra procent säkert är att långt innan den första har premiär kommer hypen vara helt överväldigande. Kanske kommer det inte dröja många timmar innan övermättnaden börjar kännas av... Så jag tar mig friheten att känna mig litet skeptisk, inte minst för att det ligger i min sura goth-natur göra det. För visst kan det aldrig bli samma sak? En viktig del av historien om Harry Potter var ju den här apokalyptiska kampen med ondskan, men kanske de här nya filmerna mest blir roliga fantasidjur och lustifika trollkarlar på konstiga platser? Fast samtidigt, jag kan verkligen tänka mig underbara miljöer i ett gammalt New York. Och magi och äventyr har jag svårt att motstå. Det blir nog rätt spännande att se vad de gör av det här... 


onsdag 11 september 2013

Save yourself

Kelly Braffets nya bok Save yourself är litterärt mörker av svartaste slag. Den handlar om en grupp människor som kämpar för att hitta sin väg i livet, vilket just för dem verkligen inte är det lättaste. Patricks far sitter i fängelse efter att ha kört bil berusad och dödat ett litet barn. Flera år senare riktas fortfarande hatiska blickar mot Patrick, för att inte tala om allt hat mot honom som sprids på internet. Han var nämligen den som ringde polisen och berättade vad fadern gjort, en handling som vänds emot honom på alla sätt. De flesta tycker att han borde ha ringt tidigare och ser honom i princip som medskyldig till mord, andra att han inte borde ha gjort det alls. Nu lever han i ett slags limbo, kvar i huset där han växte upp. Till synes utan förmåga att ta sig vidare i livet bor han där med sin bror och liksom bara väntar på den slutliga undergången. Så en dag dyker Layla upp, en tonårig gothtjej som söker sig till Patrick just därför att hans far är en mördare. Det är definitivt inte något lockande, men samtidigt är det inte direkt någon annan som vill umgås med honom.

Det här är utgångspunkterna för en mörk och gripande berättelse, som engagerar trots att det egentligen inte händer så mycket förrän fram emot slutet. Boken skiftar perspektiv mellan Patrick, hans brors flickvän Caro och Laylas lillasyster Verna. De har alla tre sina egna demoner att bekämpa, för Vernas del att hennes föräldrar är kristna på det där amerikanska sättet som innebär att de aktivt försöker hindra att sexualundervisning är tillåten i skolorna. Så väldigt kul är det ju inte att gå i high school när vissa sidor i biologiboken är utklippta därför att ens föräldrar tvingat skolan till det. Det kan till och med reta upp folk så mycket att det blir väldigt obehagligt, sådär riktigt hemskt som det bara kan bli i high school-skildringar.

Kelly Braffet lyckas väldigt bra med att fånga den där förlamande känslan av att inte ha någon utväg. Att inte stå ut med det liv man har, men sakna förmåga att förändra det. Att hela tiden behöva inse att man gör saker – har sex till exempel – av fel anledningar och med fel personer, så att man bara mår ännu sämre av det. Som ni förstår är det här verkligen inte någon feel good-bok, men trots sitt mörker tycker jag aldrig att den blir för deprimerande absolut inte tråkigt. Man väntar hela tiden på att allt skall rasa samman och får hoppas att det på något sätt kan vara en förändring till det bättre. Eller i alla fall till något annat.

måndag 2 september 2013

The Ghost Orchid

The Ghost Orchid av Carol Goodman handlar om Ellis Brooks, en lovande ung författare som får chansen att vistas på Bosco, ett författarretreat på den amerikanska östkusten. Det skapades i slutet av 1800-talet som ett kreativt paradis för konstnärer och författare, med en fantastisk trädgård fylld med statyer och fontäner. När Ellis kommer dit är dock allt sedan länge tämligen förfallet, trädgården är övervuxen och fontänerna har inte varit haft vatten på många år. Men det är ändå ett ställe dit kreativa människor bjuds in, och hennes plan är att skriva en bok om en serie otäcka händelser som ägde rum när Bosco fortfarande var nytt. Då hade dess ägare bjudit in ett medium för att hålla en seans, tanken var att hans hustru på detta sätt skulle tro sig få kontakt med deras tre döda barn. Men i och med detta sattes en kedja händelser igång som slutade med ond bråd död och ett antal olösta hemligheter. För att kunna skriva sin bok tar sig Ellis an uppgiften att ta reda på vad det egentligen var som hände då för så länge sedan. Ganska snart inser hon dock att hon är indragen i något mycket större, det är som om platsen och historien kräver att sanningen om det som skett äntligen skall komma fram.

The Ghost Orchid är skriven av en Carol Goodman i sin bästa form. Det här är en helt underbart stämningsfull historia om en magisk och hemlighetsfull plats, som utspelar sig i två tidsplan: nutid och sent 1800-tal. I nutid börjar det med loja sommardagar och en grupp människor som till synes slumpmässigt kommit tillsammans, men allteftersom hösten faller börjar de alla inse att det finns en rad dolda samband inte minst bakåt i tiden. Vid det laget är det dock för sent att dra sig ur, det är som att de bara måste söka vidare i det förflutna. Detta trots att deras vistelse på Bosco utvecklat sig till att vara både ganska skrämmande och rent farlig.

Jag tyckte väldigt mycket om The Ghost Orchid, för mig var den en perfekt inledning på hösten. Miljöskildringarna var en del av det jag gillade, man får verkligen en känsla av hur fascinerande och vackert Bosco skall föreställa att vara. Boken är också skickligt berättad, med ett tempo där spänningen bara ökar hela tiden. Huvudpersonen Ellis gav i och för sig ett tämligen personlighetslöst intryck, men fungerade ändå helt ok i sin roll som osäker författare. Det är dock inte hon som blir det bestående minnet av den här boken. Och även om Carol Goodman lyckas dra ihop alla trådar i handlingen på ett nästan förbluffande sätt, blir det kanske litet väl många sammanträffanden för att vara helt trovärdigt. Å andra sidan spelar det inte så stor roll, för det är en njutning att som läsare få vistas på Bosco och ta del av alla dess hemligheter. Det räcker länge nog.

Ghost Orchid var en av de böcker jag tänkt läsa som en del av årets tre-på-tre-utmaning på temat Ond bråd död. Första boken avklarad alltså, och den visade sig verkligen hålla måttet. Hoppas nästa bok är lika mycket i min smak!