Save yourself

Kelly Braffets nya bok Save yourself är litterärt mörker av svartaste slag. Den handlar om en grupp människor som kämpar för att hitta sin väg i livet, vilket just för dem verkligen inte är det lättaste. Patricks far sitter i fängelse efter att ha kört bil berusad och dödat ett litet barn. Flera år senare riktas fortfarande hatiska blickar mot Patrick, för att inte tala om allt hat mot honom som sprids på internet. Han var nämligen den som ringde polisen och berättade vad fadern gjort, en handling som vänds emot honom på alla sätt. De flesta tycker att han borde ha ringt tidigare och ser honom i princip som medskyldig till mord, andra att han inte borde ha gjort det alls. Nu lever han i ett slags limbo, kvar i huset där han växte upp. Till synes utan förmåga att ta sig vidare i livet bor han där med sin bror och liksom bara väntar på den slutliga undergången. Så en dag dyker Layla upp, en tonårig gothtjej som söker sig till Patrick just därför att hans far är en mördare. Det är definitivt inte något lockande, men samtidigt är det inte direkt någon annan som vill umgås med honom.

Det här är utgångspunkterna för en mörk och gripande berättelse, som engagerar trots att det egentligen inte händer så mycket förrän fram emot slutet. Boken skiftar perspektiv mellan Patrick, hans brors flickvän Caro och Laylas lillasyster Verna. De har alla tre sina egna demoner att bekämpa, för Vernas del att hennes föräldrar är kristna på det där amerikanska sättet som innebär att de aktivt försöker hindra att sexualundervisning är tillåten i skolorna. Så väldigt kul är det ju inte att gå i high school när vissa sidor i biologiboken är utklippta därför att ens föräldrar tvingat skolan till det. Det kan till och med reta upp folk så mycket att det blir väldigt obehagligt, sådär riktigt hemskt som det bara kan bli i high school-skildringar.

Kelly Braffet lyckas väldigt bra med att fånga den där förlamande känslan av att inte ha någon utväg. Att inte stå ut med det liv man har, men sakna förmåga att förändra det. Att hela tiden behöva inse att man gör saker – har sex till exempel – av fel anledningar och med fel personer, så att man bara mår ännu sämre av det. Som ni förstår är det här verkligen inte någon feel good-bok, men trots sitt mörker tycker jag aldrig att den blir för deprimerande absolut inte tråkigt. Man väntar hela tiden på att allt skall rasa samman och får hoppas att det på något sätt kan vara en förändring till det bättre. Eller i alla fall till något annat.