En riktig spökklassiker

Det kan kännas som att det är rätt jobbiga tider för tillfället, åtminstone för oss som gör vårt bästa för att hålla oss undan de Skylla och Karybdis som kallas OS och Melodifestivalen. Ingendera intresserar mig det minsta, dock är bägge som bekant svåra att helt slippa undan. Men i böckernas värld går man tämligen säker från märkliga vintersporter och trist musik, vilket gör det här till ett perfekt läge att förlora sig i en bra bok.

Något att rekommendera för den som vill bli litet uppskrämd istället för OS- och Mellouttråkad är en riktigt bra bok som har några år på nacken, men som äntligen kommit på svenska: Kvinnan i svart (The Woman in Black) av Susan Hill. Jag har skrivit om den för rätt länge sedan här på bloggen efter att ha läst den på engelska, men det finns all anledning att puffa litet extra för den. Då beskrev jag den som "...en klassisk spökhistoria, komplett med dimmiga engelska landskap, övergivna gamla hus, förfallna kyrkogårdar och surmulna bybor som bara tittar konstigt när huvudpersonen försöker få en förklaring till märkliga händelser". Det här är gotisk stämningsfylld skräck som är både vackert skriven och lyckas vara gastkramande utan att innehålla vare sig blod eller våld. 

Alltså: läs en bok istället, tv:n är inte din vän för tillfället. Och varför då inte Kvinnan i svart? Du kanske inte sover så bra efter att ha läst den, men sömn är å andra sidan rätt överskattat i jämförelse med böcker. 

Happy halloween

Halloween och skräckfilmer hör ju verkligen ihop, vilket verkligen Guillermo Del Toro tagit fasta på när han gjort ett special-intro till årets halloweenavsnitt av Simpsons: "The Threehouse of Horror XXIV". Det här är verkligen skräckfilmskärlek och monsternörderi på högsta nivå. Det börjar med en shoot out riktad mot en hord aggressiva zombier och fortsätter sedan med två och en halv minut fyllda med fler referenser till skräckfilmer än någon hade trott varit möjligt. Här finns förutom zombier också alla tänkbara klassiska skräckfilmsmonster, mutanter, diverse lösa kroppsdelar, Cthulu och filmer som bland annat The Shining, Hitchcooks Fåglarna, Alien, liksom Del Toros egna Pans labyrint och Hellboy. Samt mycket, mycket mer.

Tv-bolaget Fox vet att vi kommer titta på det här på nätet om och om igen för att försöka hitta så många referenser som möjligt. Och det gör vi ju, för det här är för kul för att det skall gå att låta bli. Ha en trevlig halloween allihopa!

Skräckmästaren

Min allra första bekantskap med Stephen King var någon gång i de tidiga tonåren, via radion. Själva programmet minns jag inte riktigt, men jag tror att det handlade om rädslor eller något liknande. I alla fall, det lästes upp en bit ur en bok som en intervjuad person tyckte var det otäckaste hon hade läst. Texten var en klassisk scen ur en klassisk bok, helt givet en av de mer minnesvärda ögonblicken i skräcklitteraturens historia. Det var episoden med duschdraperiet ur The Shining.

Inte så att det här har gjort mig fobisk mot badrum, men jag har faktiskt aldrig under alla de år som gått sedan jag läst The Shining kunnat se ett fördraget duschdraperi utan att känna den där pirrande känslan av osäkerhet – vad finns där bakom egentligen..? I filmen med samma namn är det här en klart skrämmande scen, men ändå rätt annorlunda mot boken. I filmen är det ju ett specifikt badrum det hela utspelar sig i, men om man läser texten blir detaljerna inte lika tydliga. Det man minns är badkaret, det fördragna draperiet... och det kan vara vilket badrum som helst (mitt – eller ditt!), inte alls bara det där i ett visst rum på the Overlook Hotel.

Det här är en av Stephen Kings starkaste sidor, att skapa den där riktigt förlamande skräcken i saker som är helt vardagliga. Saker som blir ännu mer otäcka just därför att man kan se sig själv i samma situation. Riktigt draget till sin spets blir det här i den bok som nog efter alla år fortfarande är Stephen Kings mest obehagliga, Jurtjyrkogården. Den börjar med en familjeidyll: ett lyckligt gift par med två söta små barn och en älskad katt flyttar in i sitt nya hus. Allt är så perfekt att det gör ont, för man vet ju att det här är en bok där saker kommer att gå rejält illa. Annars skulle det inte vara Stephen King, liksom. Och illa går det verkligen. Temat i Jurtjyrkogården är frågan om vad man gör när det värsta tänkbara händer. Om det fanns en chans att ändra saker, skulle man ta den – oavsett konsekvenserna? För om det värsta redan hänt, då kan väl saker inte bli värre. Eller..?

På sätt och vis har Jurtjyrkogården drag av en gammaldags moralitet. Det som hänt har hänt och den som dött kan aldrig bli levande igen. Man tillåts inte leka Gud och förändra detta, det säger reglerna. Men samtidigt är det inte så enkelt, inte i den här boken. Var och en som läser fattar verkligen att det inte är särskilt lämpligt att ta till övernaturliga metoder för att försöka få tillbaka någon man förlorat. Men meningen är inte att döma huvudpersonens handlande. Det här är en studie i den djupaste sorg man kan tänka sig och temat är inte fördömelse utan snarare frågan om hur desperat en människa egentligen kan bli. Och ett slags tankeexperiment, där känslorna skruvas till när allt går fel. Om man saknar någon så mycket att man är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka personen – kan man då ändå ångra sig efteråt?

Som sagt, Jurtjyrkogården är en riktigt obehagligt bok, så pass att man nästan ångrar sig efter att ha läst den. Stephen King själv har sagt att han egentligen inte ville ge ut den: "If I had my way about it, I still would not have published Pet Sematary. I don’t like it. It’s a terrible book—not in terms of the writing, but it just spirals down into darkness."

Av det här kan man konstatera att Stephen King har en förmåga att göra oförglömlig skräck av så vardagliga saker som fördragna duschdraperier, överkörda katter och sorgen efter förlorade familjemedlemmar. Allt han skrivit i alla sina böcker är inte lika skrämmande eller känns lika nära, men åtminstone de här två böckerna har verkligen förmågan att fästa sig i huvudet på läsaren. Frågan är dock om det går att upprepa, för nu kommer faktiskt boken jag aldrig hade trott han skulle skriva: fortsättningen på the Shining. Det är bara ett par dagar kvar nu. Vad boken som helhet går för återstår att se (rapport kommer garanterat här på bloggen!), men första sidorna har funnits ute som en teaser i ett par månader. De är riktigt lovande, men gör mig samtidigt litet bekymrad. Utan att spoila kan jag säga så här: den som efter the Shining har haft svårt för badkar och duschdraperier kommer nu även få problem med att gå på toan. Stephen King verkar ha som ett personligt mål att hans läsare aldrig mer skall våga närma sig ett badrum. 

Det hemsökta Hill House

"... and whatever walked there, walked alone."

Av någon anledning har det blivit en hel del böcker om spöken och hemsökta hus på sistone, vilket fick mig att återvända till en riktigt klassiker på området: The Haunting of Hill House av Shirley Jackson. Den här boken, som ursprungligen gavs ut 1959, tyckte jag var helt sanslöst otäck när jag läste den i tonåren. Det var därför intressant att läsa om den nu, både för att jag ville se om jag fortfarande tyckte den var lika läskig och för att jag ville jämföra den med andra böcker som jag läst mer nyligen.

The Haunting of Hill House handlar om dr Montague som tillbringar ett antal dagar i det ökänt hemsökta Hill House för att studera övernaturliga fenomen som påstås uppträda där. För ändamålet har han bjudit in tre andra personer: dels Theodora och Ellen som bägge har någon slags tidigare erfarenheter på det mystiska området, dels Luke som är en släkting till husets ägare (och arvtagare till det). Tanken är att de fyra skall bo i huset och noga dokumentera allt märkligt som händer. Ett enkelt upplägg, men hur avslappnad och kritisk attityd man än har i förväg är det något helt annat när man är ensam och rädd mitt i natten i ett stort skrämmande hus.

Visst är det här en bok som håller att läsa om. Det är inte utan anledning som Shirley Jackson med bland annat denna bok fortfarande många år efter sin död (1985) anses vara en av de stora inom den här sortens litteratur. Hill House är ett riktigt ondskefullt ställe och som läsare vill man verkligen inte byta plats med personerna som bosätter sig där. Det mest skrämmande är att det inte finns någon logik bakom det som händer, ingen påtaglig orsak till att dörrar stängs av sig själva, att konstiga ljud hörs på natten och att kalla fläckar uppstår mitt i vissa rum. Man kan därför inte veta vartåt det hela är på väg, alltså om det verkligen kommer att bli farligt på riktigt. Inte heller finns det något sätt att sätta stopp för det som händer, inte till exempel någon osalig ande som huvudpersonerna kan fördriva. Det är bara otäckt och olycksbådande, på värsta sätt. Är man mörkrädd är det här verkligen inte en bok som den saken lättare...

Det måste dock sägas att jag inte tyckte The Haunting of Hill House var lika skrämmande nu när jag läste om den. Jag har nog blivit avtrubbad av ett flitigt skräckläsande under många år, samtidigt som jag mindes handlingen i boken så pass väl att jag kom ihåg vissa överraskningsmoment som jag tyckte var verkligen obehagliga första gången. Men ändå, det här är en välskriven och väldigt bra bok även om man vet hur det slutar. Det är också intressant att se hur många senare hemsökta hus i litteraturen som säkert åtminstone indirekt fått sin inspiration härifrån. Overlook Hotel i The Shining är bara ett exempel och det finns många fler.

Sagan om ringen – Selma style

Tolkien var knappast den förste att skriva om en magisk ring som sprider olycka och habegär. Liknande ringar förekommer i den fornnordiska Völsungasagan och i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet (som Wagner sedan gjorde opera av). En annan författare som skrivit en bok med en ring i centrum är Selma Lagerlöf, med Löwensköldska ringen. Här förekommer det dock inte några drakar som dräps och det saknas både trollkarlar och magiska djur, men den som kommer över berättelsens ring blir i likhet med Gollum en rätt sorglig figur som för alltid förblir besatt av den.

Löwensköldska ringen börjar med att generalen Bengt Löwensköld för att ha utfört krigiska bedrifter i Karl XII:s tjänst belönas med adelstitel, gods och en värdefull ring. Han är så stolt över sin ring att han kräver att den efter hans död skall följa honom i graven. Men är det inte ett väldigt slöseri att en så dyrbar sak skall ligga där till ingen nytta? Inte kan väl en död ha någon glädje av ett jordiskt ting? Utan att avslöja något om vad som händer kan jag säga att självklart kommer inte ringen att få vila i frid tillsammans med sin ägare. Men något positivt innebär den inte för de som den hamnar hos, för det här är en ring som sprider habegär och olycka – samtidigt som det inte går att komma undan tanken att generalen kan vilja hämnas den som tagit hans allra käraste ägodel.

Det här är en av de böcker som visar att Selma Lagerlöf inte bara rent generellt är en av de stora författarna i den svenska litteraturhistorien, utan också att hon är en skräckförfattare av rang. Löwensköldska ringen är en obehaglig historia, som innehåller både spökerier och en tät psykologisk spänning. Det otäcka i boken är nämligen inte bara de övernaturliga inslagen utan också det nät av lögner och rädsla som huvudpersonerna obönhörligt trasslar in sig i mer och mer. Den som lockas lägga beslag på ringen får hand om så värdefullt stöldgods att det skulle leda till hårda straff om det avslöjades – kanske till och med dödsstraff. Det är därför inte så enkelt att bli av med den när man väl fått den i sin ägo, hur rädd man än är för att någon skall hämnas från andra sidan graven.

Löwensköldska ringen är första boken i trilogin med samma namn. De två efterföljande delarna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd är dock rätt annorlunda i jämförelse, inte minst för att de inte är spök- och skräckhistorier även om vissa saker från den första boken återkommer även senare. Det är inte heller något problem att bara läsa första delen, däremot hänger de två andra nära ihop.

Kärt återseende av barndomens spöken

Att läsa om böcker som man verkligen gillade som barn kan vara ett vågspel, för ibland håller de verkligen inte samma nivå som de gör i ens eget minne. Har det gått rätt många år och man har många andra läsupplevelser emellan så kan ju ens preferenser ha förändrats – eller mer korrekt, det vore väl otroligt tråkigt om man inte utvecklats både som läsare och när det gäller litterär smak sedan barndomen...

I alla fall, med det här i bakhuvudet var det med viss bävan som jag satte tänderna i en gammal klassiker som jag verkligen älskade hur mycket som helst när jag var liten, nämligen Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Även om det numera är länge sedan har jag läst den så många gånger att jag fortfarande kan stora delar av den i princip utantill. Jag har också sett den i ett antal tv-versioner, både med skådespelare och i en slags tecknad version. På den tiden tyckte jag att det här var en helt otroligt bra och läskig bok med ett riktigt rysligt spöke, och det vemodiga slutet var för mig oändligt gripande och vackert. Idag då? Jomen visst, det här är Oscar Wilde i toppform med en underbart roligt bok. Med ett längre perspektiv på saker och ting förstår jag varför jag tyckte så mycket om den – det här är på många sätt en bok som definierar mig som läsare, både då och faktiskt än idag.

Spöket på Canterville, eller The Canterville Ghost som den heter i original, kom ut för första gången 1887 och utspelar sig i ett riktigt gammalt spökhus på den engelska landsbygden. Där har Sir Simon skrämt vettet ur tidigare invånare ända sedan 1500-talet, vilket gör honom rätt självsäker i sin roll som fasansfullt spöke. Föga anar han vad som väntar när den amerikanska familjen Otis flyttar in, för de förhåller sig inte alls till spökerierna på det sätt som man skulle kunna förvänta. Blodfläcken i mattan som funnits där i flera hundra år torkar de bort med ett modernt och effektivt rengöringsmedel, och de har dessutom mage att kräva att Sir Simon skall använda ett smörjmedel till sina kedjor så att det inte skall störa så mycket när han rasslar med dem. De vägrar helt enkelt att bli skrämda, hur mycket han än försöker med sina beprövade rysliga metoder.

Som barn fokuserade jag mest på att det var kittlande otäckt, för skrämmande historier drogs jag till redan då. Idag ser jag snarare att det här är en väldigt rolig bok, inte minst i kulturkrocken mellan det som framställs som stelbent gammalt engelskt och nytt smaklöst amerikanskt. Spökets helt överdrivna arsenal av skrämseltaktiker är också otroligt komisk, inte minst för en van läsare av gotisk skräck – en genre som vanligtvis brukar ta sig själv på mycket stor allvar. Samtidigt är det en kärleksfullt gjord parodi, som aldrig blir fånig eller förlöjligar skräckgenren. Det finns också mer allvarliga budskap i berättelsen, där kärlek och förlåtelse visar sig vara krafter som övervinner till och med döden.

Alltså, Spöket på Canterville visade sig vara ett mycket kärt återseende, och jag skall nog återuppta vanan jag hade som barn: att med jämna mellanrum läsa den här boken igen. Och igen. Och igen.

Having a fangirl moment ...

Igår skrev jag här på bloggen om en novell jag läst som var skriven av Stephen King och Joe Hill tillsammans. Vad jag inte riktigt uppfattade när jag laddade ned den var att det dessutom ingick varsitt smakprov ur respektive författares kommande böcker. Och ojoj, efter att ha läst igenom de sidorna steg mina förväntningar i höjden!

En bok jag har peppat för förut är NOS4A2 av Joe Hill som släpps i april. Titeln antyder att den har  någon slags vampyrtema, men att döma av de sidor jag nu har läst (inledningssidorna) ligger det här väldigt långt ifrån twilight-sorten av vampyrer. Det är nog en rätt obehagligt historia, skulle jag tro ... and I'm not saying that's a bad thing..! Jag gillar annat som Joe Hill har skrivit, så jag tror stenhårt på den här boken.

Men det som verkligen försatte mig i total OMG-stämning var inte Joe Hill, utan smakprovet ur Stephen Kings nya bok. Det är alltså Doctor Sleep, fortsättningen på The Shining, kingens skräckklassiker från 1977. Den här boken har många höga förväntningar på, men jag måste erkänna att jag har varit rätt skeptisk. Kan det verkligen fungera att skriva en fortsättning på en bok när det gått nästan 30 år sedan den första kom ut? Inte heller vilken bok som helst, the Shining är ju och har varit en riktig milstolpe inom skräckgenren både som bok och film. Hur följer man upp en sådan sak på ett vettigt sätt utan att göra alla besvikna? Men alltså, de här första sidorna som jag läst svepte in mig i handlingen och lyckades på ett helt otroligt sätt knyta an till de delar i the Shining som berörde mig allra mest – trots att det nu är många år sedan jag läste den boken. Och sedan var det slut, jag fick ju bara ett par sidor! Det går ju inte, jag vill läsa hela boken NU! Jag bara MÅSTE! Men den kommer inte förrän i SEPTEMBER ... Oooh, denna väntan!

Klassikerläsning: Dr Jekyll and Mr Hyde

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson är en riktig klassiker inom skräckgenren och en sådan där bok som alla vet vad den går ut på, oavsett om man har läst den eller inte. Doktorn och hans galna alter ego har kommit att personifiera ondskefulla dubbelnaturer, och Dr Jekyll/Mr Hyde har refererats och parodierats så otroligt mycket under så lång tid att många nog knappt ens tänker på att det faktiskt är en bok från början. För en bok är det, som gavs ut för första gången år 1886.

Huvudpersonen i Dr Jekyll och Mr Hyde är en jurist, mr Utterson. När boken börjar är han bekymrad för sin gode vän och klient, dr Jekyll. Denne har nämligen satt upp ett testamente, där han i händelse av sin bortgång eller om han skulle råka försvinna (misstänkt skumt sätt att uttrycka sig, inte sant?!) lämnar allt till en för Utterson helt okänd person, mr Hyde. Av en slump råkar han stöta på denne mr Hyde som visar sig vara en otroligt osympatisk figur. Dessutom börjar hemska våldsbrott hända där det troliga är att mr Hyde är gärningsmannen, men polisen lyckas inte hitta honom. Utterson börjar forska i saken, för han är orolig för sin vän som av någon konstig anledning har en koppling till den hemske Mr Hyde.

Dr Jekyll och Mr Hyde är definitivt en skräckklassiker, men hur är den att läsa? Jag tyckte att den var väldigt underhållande, det här är verkligen gotisk skräck av bästa sort. Språket är underbart omständligt på 1800-talsmanér, men utan att göra det svårt att förstå (så stora skillnader mot dagens engelska är det inte). Handlingen utspelar sig i ett dimmigt och mörkt London, där mystiska personer smyger runt i dunkla gränder. Och man får inte glömma Dr Jekylls laboratorium, där den obligatoriska förvandlingsscenen utspelar sig – ni vet där han dricker sin förvandlingsdryck och sedan vrider sig i kramper för att slutligen resa sig i en helt ny skepnad. Särskilt otäckt är det dock inte, inte minst för att man ju hela tiden vet vad det är som är själva poängen med boken. Om man inte visste det skulle den vara en helt annan upplevelse att läsa, då skulle upplösningen vara mycket mer av en chock och vägen fram till dess säkert avsevärt mer skrämmande.

Intressant med den här boken är också att när man läser den i originalversion upptäcker man att den ursprungliga boken innehåller mycket mer av problematiseringar kring den mänskliga naturen än vad som fått följa med i senare varianter bl.a. på film som istället fokuserat mer på skräckmomenten. Handlingen i boken bottnar i Dr Jekylls komplexfyllda syn på sig själv, där han visserligen  lever ett tryggt och bra liv men ändå har en mörk längtan att få leva ut, att få tillåta sig själv att släppa kontrollen. Han vill egentligen inte bli ond, bara ibland slippa vara sitt vanliga tråkiga jag. Den där känslan är säkert något som många även idag kan känna igen sig i.

Klassikerläsningen som jag utlovade har tagit sin början med den här boken, och när det gäller skräckklassiker är det inte utan anledning som den aldrig har glömts bort sedan den kom ut första gången. Förutom otaliga filmer, teateruppsättningar och radioadaptioner är det fortfarande ett nöje att läsa boken som alla senare versioner bygger på.

Experiment med el och döda husdjur

Alla som är bekanta med Stephen Kings Jurtjyrkogården vet att hur mycket man än saknar ett älskat husdjur som dött, så bör man ändå inte försöka återuppliva det. Det blir nämligen aldrig riktigt som förr igen. Den som dessutom läst Frankenstein bör ha lärt sig att det här med att skapa liv genom experiment med el och likdelar inte heller brukar sluta bra. Men naturligtvis finns det folk som aldrig lär sig, eller också läser de helt enkelt inte böcker. Alternativt är de så pass desperata att de struntar i alla tänkbara konsekvenser. Det gäller till exempel huvudpersonen Victor i filmen Frankenweenie, som har premiär på biograferna fredagen den 11 januari. Victor, som av en händelse heter Frankenstein i efternamn, kan inte låta bli att återuppliva hunden Sparky efter att denne blivit påkörd av en bil. Och jag tror vi alla förstår att detta leder till vissa problem...

Eftersom filmen inte haft premiär ännu kan jag inte uttala mig om ifall den är bra, men att Tim Burton ligger bakom verkar lovande. Åtminstone att döma av trailern (som förhoppningsvis är inbäddad nedan) är filmen ett underbart hopkok av referenser till klassiska skräckfilmer, gjorda i bästa Burtonstil. Jag älskar också att det vilar en tydlig Ed Wood-anda över den här trailern (det finns dock även andra versioner). Det är säkert inte en slump, minns att Tim Burton för många år sedan gjorde filmen Ed Wood. Att filmen dessutom är i svartvitt för att öka på filmklassikerkänslan är väl hysteriskt roligt – en modern animerad film i 3D och allt, som inte är i färg...

Tematrio med skräckklassiker

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser handlar om böcker med efternamn i titeln. Först kändes det helt omöjligt att komma på ens en enda sådan bok, men en liten titt i bokhyllan visade att det faktiskt är vanligare än vad jag trodde. Det fanns helt enkelt massor att välja på, så jag fick till och med ihop ett tema-i-temat: skräckklassiker från 1800-talet med efternamn i titeln.

De här tre böckerna har jag valt ut:
- Frankenstein av Mary Shelley från 1818 har sitt namn från huvudpersonen Victor Frankenstein, vetenskapsmannen som med likdelar och elektricitet försöker skapa liv. Han lyckas på sätt och vis, men ser sin skapelse som ett monster och inte som en ny och förbättrad människa.
- Dr Jekyll och Mr Hyde av Louis Robert Stevensson från 1886 handlar om dr Jekyll som uppfinner ett elixir för att kunna separera sina goda och onda sidor. Det hela resulterar i att han ibland transformeras till en helt annan person, den otrevlige och våldsamme mr Hyde. Inledningsvis njuter doktorn av att kunna vara någon annan och få leva ut känslor som annars varit förbjudna, men efter ett tag börjar han tappa kontrollen.
- The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde från 1890 handlar om en man som önskar att han själv skall få fortsätta vara ung och vacker, medan ett porträtt av honom skall åldras istället för hans egen kropp. Han inser efterhand att hans önskan faktiskt har gått i uppfyllelse, men naturligtvis får detta obehagliga följdverkningar...