Böcker

Böcker

söndag 31 mars 2013

Månaden mars


Mars blev inte någon bra läsmånad för min del. Jag har varit fokuserad på annat, framför allt väldigt mycket jobb. Så mycket att jag beklagat mig över min läsfrustration här på bloggen. På grund av det här har jag fortfarande flera stora tegelstenar som ligger och väntar på att jag skall kunna varva ned tillräckligt för att kunna fokusera på dem. Men jag vet i alla fall att jag har bra saker som väntar framöver.

Hur som helst blev det ändå några bra böcker den här månaden. Höjdpunkterna var två helt nyutkomna böcker: Kretsen av Maggie Stiefvater och Doktor Joseph av Andreas Roman, två riktigt bra saker där jag verkligen ser fram emot att det kommer fortsättningar. Några klassiker blev det också: Spöket på Canterville av Oscar Wilde och Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf. Bägge var omläsningar av gamla favoriter som visade sig vara lika bra som jag mindes dem. En rysk klassiker som inte funnits att läsa på svenska tidigare var Demonen av Michail Lermontov, ett fascinerande och vackert diktverk. Klassiker var också temat för slutet på månaden, då det var dags för Jane Austen-dagen.

Ett par bra spökiga böcker blev det också: Girl of Nightmares och The Greatcoat. Utöver detta har jag tuggat i mig en del deckare, funderat över Dracula-trenden inom film och tv, varit på en trevlig Londonresa, konstaterat att sommarens utgivning av böcker inte verkar innehålla så mycket för mig och diskuterat gränsen mellan fiktion och verklighet inom litteraturen.

Förhoppningsvis kommer jag kunna fokusera mer både på läsning och på bloggen under april månad. En spännande sak kan jag flagga för redan nu: sista delen i Carrie Ryans zombieapokalypstrilogi som jag håller på att läsa nu under påskhelgen. Ni vet, det är ju uppståndelsens tid – då måste väl zombier passa bra, inte sant!

lördag 30 mars 2013

Jane Austen, cyniker och samhällsskildrare


P1:s Vetenskapsradion Historia hade nyligen ett program som handlade om att det nu är 200 år sedan Pride and Prejudice kom ut för första gången. I det funderade man bland annat över varför de här 1800-talsromanerna fortfarande uppskattas av så många. Ett svar som historikerna David Tjeder gav är att: "egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor". Men alltså, om man läser Jane Austen och utifrån hennes böcker tror att början av 1800-talet bara omgavs av ett romantiskt skimmer med frasande kjolar, tebjudningar och trevliga kärleksintriger – då har man läst böckerna väldigt selektivt och verkligen inte alls förstått vad de handlar om. 

Jane Austen levde i en tid när kvinnans plats enbart var inom hemmet, där hon skulle ägna sig helt åt sin roll som maka och mor. Att hon skulle kunna vara en självständig varelse som tog del av det offentliga livet, det sågs som mer eller mindre otänkbart. Det här så kallade domesticity-idealet var faktiskt något nytt, går man tillbaka till 1700-talets mitt och århundradena före dess såg det delvis annorlunda ut. Visserligen fanns tydliga könsskillnader, men det krävdes på ett helt annat sätt att både kvinnor och män arbetade, till exempel inom jordbruket eller inom någon slags näringsverksamhet. Detta gällde även folk från högre samhällsklasser, att vara hustru till en godsägare innebar verkligen inte att man pysslade om de egna barnen hela dagarna. När vi kommer fram till 1800-talet finns ett hemmafruideal, där mannen förutsattes helt och hållet stå för familjens försörjning medan kvinnan ägnade sig åt det egna hemmet. Problemet var bara vad som hände om mannen inte gjorde det han skulle, eller om det inte fanns någon man.

Jane Austen var väl medveten om vilken enorm fälla kvinnans maktlösa position kunde vara, och det här framkommer i flera (om inte alla) av hennes böcker. I Pride and Prejudice är utgångspunkten att huvudpersonen Elizabeth Bennet tillhör en familj med fem döttrar, där alla ekonomiska tillgångar är uppbundna i ett fideikommiss. När fadern dör kommer allt att gå till en avlägsen släkting och döttrarna får ingenting. För dem gäller det alltså att se till att bli gifta, annars kommer de att bli utfattiga och tvingas bli beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Det är alltså inte så konstigt att mamman i familjen lätt hysteriskt försöker fixa fram lämpliga äktenskapsparters åt döttrarna. Liknande problem förekommer i Sense and Sensibility, där utgångspunkten är att Mr Dashwood avlider och hans son ärver allting. Sonen hade lovat fadern på dödsbädden att han skulle försörja sina bägge halvsystrar, men detta bestämmer han sig för att inte göra. För dem återstår att försöka hitta något annat sätt att klara sig på, vilket i princip innebär att de måste hitta lämpliga män att gifta sig med – vilket inte är helt lätt när man själv är utfattig. 

Fredrika Bremer har skildrat hur det var att växa upp som en fin familjeflicka i början av 1800-talet. Familjen bodde i paradvåningar i Stockholm och tjusiga gods på landet, men samtidigt fick hon och systern så litet mat som möjligt (för att de skulle hålla sig smala och "zephyrlika") och när de var i Stockholm fick de i princip inte gå ut. Allt i deras uppfostran syftade till att de skulle kunna få ett så bra giftermål som möjligt. Vissa kanske trivdes med det här, men den unga Fredrika höll på att tråkas ihjäl. Hon hade dock kraften att bryta sig loss och kom ju senare att både bli en pionjär inom den tidiga kvinnorörelsen och resa jorden runt. För kvinnorna som Jane Asten skildrar finns inga sådana alternativ. Visserligen säger hon om och om igen i sina böcker att kvinnor har ett val, de måste inte gifta sig med den som andra tycker är lämplig för dem om de inte vill. Men för dem krävs mycket för att gå emot omgivningen, att helt och hållet välja ett annat liv (som Fredrika Bremer gjorde) förefaller vara helt otänkbart. Man anar också i böckerna att priset för att göra egna val kan vara högt, inte minst föratt det kunde resultera i att man inte blev gift alls. Austens hjältinnor lyckas undvika ett sådant olyckligt slut, men man anar att risken var stor. I Persuasion har Anne Elliot vid 27 års ålder fått ställa in sig på att förbli ogift, efter att flera år tidigare tackat nej till ett frieri från en man som hade kunnat ge henne en trygg tillvaro. Då följde hon sig hjärta, vilket hon inte gjorde när hon bröt förlovningen med en ung och fattig officer som hon hade velat gifta sig med. Detta kom hon bittert att ångra, och i boken blir budskapet tydligt att hon borde ha följt sitt hjärta den gången. 

Med andra ord är det som Jane Austen skildrar verkligen inte någon tid att längta tillbaka till som kvinna. Visst kunde man ha turen att få det bra, men som framgår tydligt i hennes böcker var framför allt kvinnor rätt maktlösa inför ödets nycker. Hade familjen Bennet fått en son, hade problemen varit lösta – eftersom det bara blev döttrar kan deras privilegierade tillvaron när som helst slås i spillror. Det här tycker jag är en intressant aspekt när det gäller henne, för på det här sättet blir hon en samhällsskildrare som verkligen kan säga någon om hur könsrollerna upplevdes av den tidens människor. Betraktat ur den här synvinkeln är hennes böcker rätt cyniska skildringar av ett för kvinnor ganska tufft samhälle. 


Men Jane Austen är samtidigt verkligen inte den som betraktar människor som offer. Det är med en lagom återhållen ironi hon skildrar såväl rika överklassnobbar som inte förstår andra personers villkor, unga flickor som kastar sig i famnen på karlar som egentligen är helt fel för dem att gifta sig med och inte minst alla de medelklasspersoner som kämpar för att passa in i det fina folkets salonger. Hon kan vara rätt skoningslös ibland, samtidigt som hon verkligen har ett öga för hur det sociala samspelet i de här miljöerna fungerar. 

Vill man läsa mer om domesticity och familjeliv under 1700- och 1800-talet finns det en hel del historiker som skrivit om det. Jag rekommenderar Family Fortunes. Men and Women of the English Middle Class, 1780-1850 av Leonore Davidoff och Catherine Hall. Fredrika Bremers liv kan man läsa om i Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter, som man hittar bland annat hos Projekt Runeberg (se särskilt inledningen som är skriven av systern Charlotte Bremer).

Visserligen retade jag upp mig på citatet ovan från Vetenskapsradion Historias program om Jane Austen, men programmet som helhet var inte alls tokigt. Lyssna gärna på det!

Lyssna: 200 år av Austensk kärlek

Jane Austen och jag


Trodde ni att det bara var en vanlig påskafton idag? Det är det inte, för idag är nämligen den stora Jane Austen-dagen! Det är Fiktiviteter som har arrangerat det hela, och det innebär alltså att det runt om på ett antal bokbloggar kommer att publiceras Jane Austen-relaterade inlägg hela dagen. Ett schema för alla deltagare finns hos Fiktiviteter. Jag tror att det kommer bli lika trevligt som under Doctor Who-helgen i september.

Att jag skulle delta i något som har med Jane Austen att göra kan kanske tyckas litet förvånande, för det är inte direkt den typen av böcker som brukar förekomma här på bloggen. Jag är ju egentligen så att säga mer lagd åt Wuthering Heights-hållet. Men det betyder inte att jag inte läst Jane Austen och definitivt inte att jag saknar åsikter om hennes böcker eller de filmatiseringar av dessa som gjorts. Tvärtom. Det är nämligen så att jag är uppväxt i en familj med synnerligen hängivna anglofiler, vilket gör att Jane Austen är något jag varit välbekant med sedan barnsben. Det gäller även allt annat engelskt – christmas pudding till jul och Cadburys creme eggs till påsk – som liksom alltid funnits där. Och engelsk litteratur i massor, självklart inklusive Jane Austen.

För egen del uppskattar jag verkligen allt engelskt, det är bara det att jag inte begränsar mig till det. Som märkts här på bloggen läser jag inte alls bara engelsk litteratur, utan gärna också bland annat rysk och svensk. Dessutom förekommer det att jag – ve och fasa – läser svenska översättningar av engelskspråkiga böcker (förlåt mamma, hoppas du inte läser det här!). Ingen sann anglofil, med andra ord. Men visst är England underbart, och så sent som förra veckan var jag på ett mycket trevligt besök i London. När morgon-tvn har initierade diskussioner om vilken skådespelare som kan passa att bli nästa Doctor Who, då kan jag inte annat än trivas!

fredag 29 mars 2013

En engelsk spökhistoria


Visst kan man vara rädd för spöken, men verkligheten kan ibland vara mycket mer skrämmande än tanken på det övernaturliga. The Greatcoat av Helen Dunmore utspelar sig i början av 1950-talet, när minnena från andra världskriget fortfarande är ganska färska och saknaden efter alla de som dött ännu var stark. Vad är väl då ett spöke när man man tänka på det hemska öde som många av ens närmaste råkat ut för? 

I boken flyttar den nygifta Isabel till en by i Yorkshire tillsammans med sin make som är läkare. Livet som hustru är dock långt ifrån en dans på rosor. Lägenheten de bor i är sliten och iskall, med en väldigt obehaglig hyresvärdinna. Det är fortfarande ransonering på sådant som mat och bränsle, och lättare blir det inte av att Isabel är osäker i sin roll som god maka – ni vet, det är 1950-tal, de käcka och perfekta hemmafruarnas årtionde. Hennes man arbetar nästan dygnet runt, själv känner hon sig ensam och isolerad. En dag hittar hon en rock som verkar ha tillhört en soldat och för att värma sig lägger hon den på sängen ovanpå sängkläderna. Efter att hennes man kallats iväg på ett akut sjukbesök mitt i natten hör Isabel ett ljud och upptäcker att en ung man knackar på hennes fönster. Han är klädd i flygaruniform, som om kriget fortfarande pågick. Hon har aldrig sett honom förut, men ändå känner hon igen honom. På något sätt är hon del av hans liv, fastän hon efterhand börjar ana att saker inte står rätt till.


I boken får man gradvis veta mer om Isabel och hennes bakgrund, som innehåller en hel del sorgligt. Inte mer än vad många andra också råkade ut för, men ändå tillräckligt för att det skall vara svårt att leva med. Men nu är kriget är slut sedan länge växer hoppet om ett annat liv, bättre och lyckligare än vad Isabel själv någonsin upplevt. The Greatcoat är en spökhistoria, som handlar om att det förflutna ibland har svårt att släppa greppet om vissa människor – och att de ibland inte gärna vill lämna det förgångna bakom sig. Boken är dock till stora delar mer obehagligt stämningsfull än skrämmande. Visserligen förstår man långt tidigare än Isabel att vissa saker inte kan vara verkliga, men så länge hon inte är rädd behöver man som läsare inte heller vara det. Istället får man en ganska gripande berättelse om svårigheterna att finna sig tillrätta i tillvaron efter kriget, i ett samhälle som bara långsamt återgick till det normala. Men stämningen som långsamt byggs upp blir efterhand rätt otäck, för vad gör man med spöken som dröjer sig kvar och inte vill förstå att deras tid är förbi..?

torsdag 28 mars 2013

Påskekrim med benknotor


Det här med att man skulle läsa deckare på påsken har jag aldrig riktigt förstått mig på, men kanske finns det en logik i att folk vill ha något spännande att försjunka i när de är lediga. För egen del är det nog inte deckare som ligger överst i bokhögen den här påsken, men jag har faktiskt läst några under de senaste veckorna som jag tänkte passa på att skriva om. Påsken är som bekant en tid då man kan gluffa i sig mat, godis och böcker, men jag har redan under fastetiden frossat i Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway. På svenska har det hittills utkommit fyra delar i den här serien, på engelska finns ytterligare en (kommer på svenska under våren med titeln En orolig grav). Eftersom det är nätta små pocketböcker som är enkla att ha i väskan har de fått följa med mig på sistone när jag jobbat väldigt mycket, men ändå hittat små lässtunder på tunnelbana och tåg.

Det här är trevliga deckare utan särskilt mycket blod och våld, även om mord definitivt förekommer i dem alla. Bland offren finns dock både barn och husdjur, så visst blir det litet otäckt ibland. Arkeologen och benexperten Ruth Galloway är en sympatisk bekantskap som fungerar så bra som huvudperson att det mycket är för hennes skull man vill plocka upp nästa bok. Själva mordhistorierna är väl aldrig egentligen så intressanta, åtminstone tycker jag att de i regel känns rätt konstlade på det där sättet som intrigerna så ofta är i pusseldeckare. Utmaningen ligger i att räkna ut vem som är mördaren och vad som är motivet, men om man tänker närmare på saken är det svårt att förstå varför morden egentligen begåtts.

Flickan under jorden är upptakten på Ruth Galloways samarbete med polisen i olika rättsfall, och särskilt med kommissarien Harry Nelson. Deras första gemensamma fall rör kroppen av en flicka som hittats, där Nelson söker upp Ruth för att hon skall fastställa om det här är en forntida grav eller en nutida flicka som varit försvunnen i flera år.

Janusstenen har på sätt och vis ett liknande tema, där det på en byggarbetsplats hittas något som ser ut som ett romerskt människooffer till guden Janus. Problemet är bara att huset där det hittats inte är så gammalt. Återigen är mordoffret en ung flicka, och liksom i den förra boken finns det personer som gör allt för att Ruth inte skall kunna ta reda på sanningen om det som hänt.

Om de två första böckerna flera sätt är lika, är handlingen annorlunda i Huset vid havets slut. Där hittas en grav på stranden som innehåller kropparna av sex personer som mist livet under andra världskriget. Uppenbarligen har det funnits mörka hemligheter som bevarats under många decennier, och nu är det så länge sedan att knappt någon som var med längre finns i livet. Ändå verkar det som skett vara så känsligt att någon eller några fortfarande inte vill att det skall avslöjas och gör allt för att hindra andra att erkänna sanningen.

Ytterligare ett annat tema möter man i Känslan av död, där fyndet av en medeltida biskops grav sätter igång en serie märkliga händelser. Över graven lär det vila en förbannelse, som skall slå till mot den som öppnar kistan. Samtidigt mottar museet dit kistan förts en rad hotbrev för att dess ägare vägrat återlämna en samling ben från aboriginer.

Jag tycker att de två senare böckerna har mer intressant tematik än Flickan under jorden och Janusstenen, som mer handlar om antika ritualer utförda i nutid och möjliga galningar som lurpassar i mörkret. Det är två spännande böcker, men handlingen blir litet lika. Dessutom tycker jag alltid det känns konstigt i deckare när alltför mycket bygger på att huvudpersonen själv blir förföljd och hotad, istället för att bara utreda de begångna brotten. En gång fungerar det, men inte om och om igen. Huset vid havets slut känns därför intressantare och innehåller svårare ställningstaganden, inte minst därför att andra världskriget och det i tid mer närliggande kriget på Balkan i viss mån flyter ihop i boken. Var går gränsen för vad man har rätt att göra när det är krig? Vad får man göra för att skydda andra? Har man alltid rätt att få veta sanningen om sådant som hänt – och hur handskas man med den information man fått?

Känslan av död tar bland annat upp återlämnande av ben från ursprungsbefolkningar som finns på museer och som deras nu levande ättlingar vill ha tillbaka för att kunna begrava på ett riktigt sätt. Det här är känsliga frågor för museer runt om i världen, och det kan konstateras att svåra övergrepp i många fall har begåtts när både ben och föremål har samlats in. Samtidigt har de här sakerna blivit en del av vårt kulturarv och man kan också säga att det bidrar till att sprida kunskap om olika kulturer att det finns föremål på museerna. Föremål alltså, jag tycker verkligen inte att döda människor skall behöva bli utställningsföremål efter sin död. I boken förekommer en grupp som kallas "Elginisterna", som agerar för att museer skall återbörda ben till sina ursprungsbefolkningar. Även om det i boken framställs som att de har rätt i sak framställs gruppen som en både färgstark, flummig och ibland rätt skum skara. Jag kan tycka att det är synd, för jag har träffat på människor som jobbar med sådana här frågor i verkligheten och de har varit högst normala. Man kan engagera sig i sådant här utan att vara en wanna be-schaman...

Elly Griffiths böcker är trevliga deckare där ond bråd död korsas med arkeologi och personliga relationer. Jag kan dock tycka att det blir litet väl mycket bebisgullande ibland och att det dessutom tjatas alldeles för mycket om Ruths vikt. Hon sägs väga 80 kilo, vilket tydligen gör henne otroligt tjock. Jag vet inte hur lång hon skall föreställa vara, men förutsatt att hon är av normallängd är väl inte det där en vikt som gör henne till en Jabba the hutt-look alike? Att hon själv kanske vill gå ned ett antal kilo är väl en sak, men jag tycker att det går för långt när i en av böckerna en person undrar angående Ruths sexliv "hur det är att ligga med någon som är så fet" (Känslan av död, s. 72). En huvudpersonen som inte nödvändigtvis är trådsmal och supervacker är välkommen, men måste alla som inte har heroin chic-kroppar alltid må dåligt av sitt utseende?


tisdag 26 mars 2013

En sommar utan böcker? Nej då!


Svensk bokhandels katalog över sommarens böcker har kommit, och självklart kastade jag mig över den för att se om det var något spännande på gång. Nu måste man komma ihåg att sommaren väl inte är den bästa tiden att ge ut böcker, utan de flesta kommer antingen på våren eller hösten. Men ändå, något lockande kanske man kunde hitta..? 

Tyvärr fanns det ingenting som jag föll för varken i katalogen över vuxenböcker eller den för barn och ungdom. Det kommer många böcker, visst, men ingenting som kändes omedelbart tilltalande. Jag kunde dock konstatera att två böcker som jag läst på engelska och recenserat här på bloggen kommer i svenska översättningar. En av dem är riktigt bra: Justin Cronins The Twelve, som på svenska får titeln De första tolv. I maj kommer den ut. I juni kommer filmen City of Bones på biograferna, och lagom tills dess kommer boken med samma namn på svenska. Stad av skuggor heter den då och författaren är alltså Cassandra Clare

Betyder det här att det inte kommer finnas något att läsa till sommaren? Nej, så blir det naturligtvis inte. Det brukar alltid dyka upp titlar som jag antingen missat när jag tittat igenom katalogen eller som inte funnits med där. Och även om det inte skulle komma ut en endaste liten pocket på flera månader är det inte någon brist på böcker att läsa här hemma. Verkligen inte... 

måndag 25 mars 2013

Våren i London





Titta på bilden här, den är faktiskt tagen i London i förrgår! Det finns alltså påskliljor i Londons parker, även om det vita som man ser på bilden är spår av snöblandat regn. Jag kom just tillbaka från en mycket trevlig Londonresa, bland annat fylld med massor av bokshopping (såklart, vad väntade ni er?). Bokhandlarna i London är ju välsorterade på ett sådant där sätt som man sällan hittar i Sverige och det är ju inte heller fel att det brittiska pundet står rätt lågt i jämförelse med kronan för tillfället.


Även för denna resa gäller den vanliga regeln att jag inte avslöjar hur mycket böcker jag köper (jag erkänner det helst inte ens för mig själv), men jag vill i alla fall passa på att visa upp de här tegelstenarna som jag släpade hem. Joyce Carol Oates nya bok the Accursed har ett dramatiskt omslag, och ser mycket lovande ut. Det gör även Kate Atkinsons Life after life, där dessutom expediten på Waterstones brast ut i hyllningar över boken när jag köpte den.


Och titta här, det var ett signerat exemplar av Life after life som jag köpte. Superfint! Och visst är det en dalek som smugit sig med där på bilden. Med tanke på att de strävar efter world domination är det väl inte så konstigt att en av dem kan slinka med i resväskan..?

lördag 23 mars 2013

Voodoo i Stockholm


I Doktor Joseph av Andreas Roman möter vi Joseph, och han har det inte lätt. Först blir han av med sitt jobb på Försäkringskassan, sedan lämnar frun honom och han plågas av sin rasistiske och ilskne granne som vill få honom vräkt. Men nu är inte Joseph som alla andra, utan han har metoder att ta till när livet kör ihop sig. Innan han kom till Sverige och blev en stillsam tjänsteman vid Försäkringskassan var han nämligen voodoopräst i sitt hemland. Nu öppnar han åter dörren till det gamla, det där som han velat lämna bakom sig men aldrig helt kunnat släppa. I källaren på sitt radhus har Joseph, liksom för säkerhets skull, utrustning så det räcker för att praktisera voodoo på avancerad nivå. Hämnd på de som förtjänar det kan han alltså fixa tämligen enkelt. Problemet är bara att mörka krafter följt honom till Sverige, någon som är ute efter Joseph och hans familj.

Voodoo i Stockholm låter som att det kan bli vad som helst, men det finns ingen anledning att tveka när det gäller den här boken. Doktor Joseph kan verkligen rekommenderas. Det här är en bok med hjärta, med flera huvudpersoner som engagerar. Samspelet mellan Joseph och hans bror är underbart, liksom skildringen av Josephs ibland rätt jobbiga barn (man kan fundera över om det är typiskt tonårsbeteende, trotsåldern eller om de blivit besatta…). Det måste också framhållas att Andreas Roman har åstadkommit en väldigt välskriven bok, med slagfärdighet och timing i dialogen. Trots det mörka temat är det här faktiskt något som man blir på riktigt gott humör av att läsa.

Doktor Joseph är en skruvad berättelse, som börjar rätt lugnt för att sedan accelerera. Jag måste erkänna att jag blev litet tveksam i början, när Joseph fortfarande är kvar på Försäkringskassan. Han får sparken därifrån för att han bryr sig för mycket om de bidragssökande och ger för få avslag. Som samhällskritik känns det rätt platt, för de problem som finns med sjukförsäkringssystemet ligger definitivt på en mer strukturell nivå. Felet är knappast så enkelt som att handläggarna saknar empati och hånskrattar när de ger sjuklingar avslag. Men sedan fortsätter handlingen raskt vidare till märkliga kunder på ett surdegsbageri och ett restaurangkrig som tar hysteriska proportioner. Där någonstans har det blivit så pass surrealistiskt att man inser att meningen är att det skall vara en sorts skrattspegel av det moderna Stockholm. Och visst är det här verkligen en Stockholmsskildring. Man kan naturligtvis tycka att boken är bra även om man aldrig varit där, men den inbitne Stockholmaren kan fnissa litet extra åt till exempel det mystiska köttet som enligt uppgift säljs på ICA Karlaplan.

Något som jag också gillar är skildringen av själva voodoon. Att det här är mörka och farliga krafter är uppenbart, men det blir aldrig så enkelt som att magin används bara för att skada. Hämnd kan man utöva med finess och subtila metoder, inte bara med våld. Med litet magi kan man hjälpa också, till exempel få folk att köpa litet extra bröd. Frågan är dock bara var gränsen går för hur mycket man kan manipulera verkligheten, och hur långt man kan gå utan att upptäckas av personer med ondare syften än man själv har.

För att sammanfatta var det här verkligen en bok i min smak. Den är mörk, magisk och stundtals lätt hysterisk, skriven på ett sätt som gör att man vill att den bara skall fortsätta. Och det kommer den vad jag förstår att göra, för det verkar vara fler böcker på väg i den serie som kallas Stockholm vodou. Dem ser jag fram emot! 

fredag 22 mars 2013

Borde vara död


Efter att Isa flyttar in på ett gruppboende för hemlösa i Göteborg börjar saker att förändras. Flera av de boende tar livet av sig, trots att de inte gett sken av att vara självmordsbenägna tidigare. Sebastian, som jobbar där, anar att det inte bara är allmän livsleda som ligger bakom. Han ser att allt inte är som det borde, och framför allt förstår han att Isa har något med det hela att göra. Fast vad är hon för något egentligen? En litet annorlunda tjej, som till råga på allt har svans? Den där svansen är i ögonen på de flesta en synnerligen extrem form av kroppsmanipulation, som en urspårad version av piercing eller bröstförstoring. Isa själv vet dock att sanningen är mer märklig än någon vill tro, förutom Sebastian då – som lägger ihop pusselbitarna och misstänker att allt inte är helt normalt med henne. Men hur är det med honom själv då..?

Borde vara död av Pål Eggert är en historia om människor som lever i samhällets utkant, sådana som kanske ingen egentligen lägger märke till om de försvinner eller om någon tar livet av dem. Det är en stundtals skitig och brutal historia som inte väjer för det obehagliga och smutsiga. På sätt och vis kan det kännas befriande att läsa om miljöer där inte allting är så välpolerat och tillrättalagt, men jag kan tycka att det blir litet väl mycket av det här på sina ställen i boken. När flera sidor ägnas åt att beskriva hur Sebastian rengör ett avlopp från bajs, då blir det alltför naturalistiskt för min smak.

Förhoppningsvis har jag nu inte avskräckt alla potentiella läsare, för det är ändå inte någon dålig bok. Det känns verkligen som en trovärdig skildring av de miljöer där huvudpersonerna rör sig, och både Isa och Sebastian är mångbottnade figurer som man kan fundera en hel del över. Inte minst intressanta är också de rent moraliska problemställningar som finns i boken. Om någon är helt vidrig och farlig, är det då fel att ta den personens liv? Kan man till och med rättfärdiga dödande med att det är nödvändigt för en själv..? 

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.

torsdag 21 mars 2013

En rysk klassiker nu på svenska


Många förknippar ryska klassiker med tegelstenar till romaner skrivna på 1800-talet, men då missar man den stora betydelse som poesin spelat i den ryska litteraturen. Vissa ryska poeter är välkända även här i Sverige, som till exempel Majakovski, men det finns många andra för oss mer obekanta som är både mycket lästa och älskade av ryssarna. Ett sådant namn är Michail Lermontov, som räknas som en av de främsta romantiska 1800-talspoeterna i Ryssland.

Lermontov skrev i en stil som på sätt och vis påminner om Lord Byron, och i likhet med denne hade han också en förmåga att orsaka skandaler. Bland annat skrev han en dikt i samband med att Pusjkin avlidit, där han indirekt anklagade statsmakterna för att ha legat bakom poetens död. Det här retade upp tsaren så till den grad att Lermontov förvisades till Kaukasus, där han dock ändå kunde fortsätta sin officersbana. Något riktigt straff verkar han dessutom inte ha upplevt förvisningen som, för på många sätt var det en inspirerande plats han kom till. I Lermontovs poesi märks att han tagit intryck av de dramatiska kaukasiska landskapen och det för honom exotiska traditionella sättet som befolkningen levde på.

Tyvärr kom Lermontov att bli en föregångare även i det han måste sägas vara en av de första att tillhöra generation 27 – för i likhet med ett antal moderna rockstjärnor kom han att möta en för tidig död vid just den åldern. I Lermontovs fall var det i en duell som han miste livet, men eftersom det inte var första gången han var indragen i sådana saker var det nog bara en tidsfråga innan det hela fick dödlig utgång för honom.

Det som får räknas som Lermontovs stora mästerverk är den långa dikten Demonen. Han påbörjade den redan i tonåren, men det var under åren i Kaukasus den fick sin slutliga utformning. Utgiven blev den dock inte förrän efter hans död. Demonen utspelar sig i de dramatiska kaukasiska bergen och handlar om just en demon. Bitter, ondskefull och ensam blir hans eviga tillvaro mest till en plåga, tills han en dag får syn på den vackra prinsessan Tamara som gör sig redo för sitt bröllop. Demonen blir fast beslutsam att vinna henne, men det visar sig inte helt enkelt. Tamara vill visserligen inte ge vika för uppvaktningen, men betraktar samtidigt inte demonen som något absolut ont. Hon kan se smärtan och ensamheten i hans själ, så kanske finns det ändå hopp även för honom? 

 File:Kmakovs 107.jpg

Demonen brukar räknas som ett av de riktigt stora verken inom den ryska poesin, och har dessutom gett många konstnärer inspiration att skapa kända verk. Ovan ser man målningen "Tamara och demonen" av Konstantin Makovsky från 1889. 

Trots att den varit så känd och betraktats som så viktig har Demonen inte funnits utgiven på svenska, inte förrän nu när Ersatz förlag har gett ut den i svensk översättning av Lasse Zilliacus. Det är en verkligt fin utgåva där både den svenska översättningen och den ryska originaltexten finns med. För mig är det här verkligen en gåva, för jag är inte tillräckligt bra på ryska för att kunna läsa på originalspråk, men kan så pass mycket att jag med hjälp av översättningen kan stava mig igenom texten på ryska. Det höjer verkligen läskvaliteten, samtidigt som den som inte kan ryska alls ändå kan läsa bara på svenska och få ut mycket av det. Intressant är också att läsa efterordet där Lasse Zilliacus diskuterar hur man översätter ett så här pass komplicerat verk. Problemet är nämligen inte bara att ryska och svenska är två sinsemellan rätt olika språk, utan också att originalet är skrivet på ett avancerat versmått. En översättning handlar inte bara om innehållet i texten, fångar man inte sättet dikten är skriven på klarar man ju inte att förmedla samma känsla i språket. Jag tycker att han har lyckats bra med att skapa en text som är både vacker och dramatisk på svenska, även om jag inte kan göra någon mer kompetent jämförelse med originalet. 

onsdag 20 mars 2013

Sagan om ringen – Selma style


Tolkien var knappast den förste att skriva om en magisk ring som sprider olycka och habegär. Liknande ringar förekommer i den fornnordiska Völsungasagan och i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet (som Wagner sedan gjorde opera av). En annan författare som skrivit en bok med en ring i centrum är Selma Lagerlöf, med Löwensköldska ringen. Här förekommer det dock inte några drakar som dräps och det saknas både trollkarlar och magiska djur, men den som kommer över berättelsens ring blir i likhet med Gollum en rätt sorglig figur som för alltid förblir besatt av den.

Löwensköldska ringen börjar med att generalen Bengt Löwensköld för att ha utfört krigiska bedrifter i Karl XII:s tjänst belönas med adelstitel, gods och en värdefull ring. Han är så stolt över sin ring att han kräver att den efter hans död skall följa honom i graven. Men är det inte ett väldigt slöseri att en så dyrbar sak skall ligga där till ingen nytta? Inte kan väl en död ha någon glädje av ett jordiskt ting? Utan att avslöja något om vad som händer kan jag säga att självklart kommer inte ringen att få vila i frid tillsammans med sin ägare. Men något positivt innebär den inte för de som den hamnar hos, för det här är en ring som sprider habegär och olycka – samtidigt som det inte går att komma undan tanken att generalen kan vilja hämnas den som tagit hans allra käraste ägodel.

Det här är en av de böcker som visar att Selma Lagerlöf inte bara rent generellt är en av de stora författarna i den svenska litteraturhistorien, utan också att hon är en skräckförfattare av rang. Löwensköldska ringen är en obehaglig historia, som innehåller både spökerier och en tät psykologisk spänning. Det otäcka i boken är nämligen inte bara de övernaturliga inslagen utan också det nät av lögner och rädsla som huvudpersonerna obönhörligt trasslar in sig i mer och mer. Den som lockas lägga beslag på ringen får hand om så värdefullt stöldgods att det skulle leda till hårda straff om det avslöjades – kanske till och med dödsstraff. Det är därför inte så enkelt att bli av med den när man väl fått den i sin ägo, hur rädd man än är för att någon skall hämnas från andra sidan graven.

Löwensköldska ringen är första boken i trilogin med samma namn. De två efterföljande delarna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd är dock rätt annorlunda i jämförelse, inte minst för att de inte är spök- och skräckhistorier även om vissa saker från den första boken återkommer även senare. Det är inte heller något problem att bara läsa första delen, däremot hänger de två andra nära ihop.



måndag 18 mars 2013

Kärt återseende av barndomens spöken


Att läsa om böcker som man verkligen gillade som barn kan vara ett vågspel, för ibland håller de verkligen inte samma nivå som de gör i ens eget minne. Har det gått rätt många år och man har många andra läsupplevelser emellan så kan ju ens preferenser ha förändrats – eller mer korrekt, det vore väl otroligt tråkigt om man inte utvecklats både som läsare och när det gäller litterär smak sedan barndomen...

I alla fall, med det här i bakhuvudet var det med viss bävan som jag satte tänderna i en gammal klassiker som jag verkligen älskade hur mycket som helst när jag var liten, nämligen Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Även om det numera är länge sedan har jag läst den så många gånger att jag fortfarande kan stora delar av den i princip utantill. Jag har också sett den i ett antal tv-versioner, både med skådespelare och i en slags tecknad version. På den tiden tyckte jag att det här var en helt otroligt bra och läskig bok med ett riktigt rysligt spöke, och det vemodiga slutet var för mig oändligt gripande och vackert. Idag då? Jomen visst, det här är Oscar Wilde i toppform med en underbart roligt bok. Med ett längre perspektiv på saker och ting förstår jag varför jag tyckte så mycket om den – det här är på många sätt en bok som definierar mig som läsare, både då och faktiskt än idag.

Spöket på Canterville, eller The Canterville Ghost som den heter i original, kom ut för första gången 1887 och utspelar sig i ett riktigt gammalt spökhus på den engelska landsbygden. Där har Sir Simon skrämt vettet ur tidigare invånare ända sedan 1500-talet, vilket gör honom rätt självsäker i sin roll som fasansfullt spöke. Föga anar han vad som väntar när den amerikanska familjen Otis flyttar in, för de förhåller sig inte alls till spökerierna på det sätt som man skulle kunna förvänta. Blodfläcken i mattan som funnits där i flera hundra år torkar de bort med ett modernt och effektivt rengöringsmedel, och de har dessutom mage att kräva att Sir Simon skall använda ett smörjmedel till sina kedjor så att det inte skall störa så mycket när han rasslar med dem. De vägrar helt enkelt att bli skrämda, hur mycket han än försöker med sina beprövade rysliga metoder.

Som barn fokuserade jag mest på att det var kittlande otäckt, för skrämmande historier drogs jag till redan då. Idag ser jag snarare att det här är en väldigt rolig bok, inte minst i kulturkrocken mellan det som framställs som stelbent gammalt engelskt och nytt smaklöst amerikanskt. Spökets helt överdrivna arsenal av skrämseltaktiker är också otroligt komisk, inte minst för en van läsare av gotisk skräck – en genre som vanligtvis brukar ta sig själv på mycket stor allvar. Samtidigt är det en kärleksfullt gjord parodi, som aldrig blir fånig eller förlöjligar skräckgenren. Det finns också mer allvarliga budskap i berättelsen, där kärlek och förlåtelse visar sig vara krafter som övervinner till och med döden.

Alltså, Spöket på Canterville visade sig vara ett mycket kärt återseende, och jag skall nog återuppta vanan jag hade som barn: att med jämna mellanrum läsa den här boken igen. Och igen. Och igen.

söndag 17 mars 2013

Kretsen av Maggie Stiefvater

The Raven Boys av Maggie Stiefvater har stått på min lista över böcker som jag vill läsa, men det har inte blivit av förrän nu när den har kommit i en svensk översättning under namnet Kretsen. Boken handlar om Blue, en tonårsflicka med en stor och rätt mystisk familj som består av synska personer. Hon träffar på Gansey, en extremt rik internatskolekille som är besatt av att hitta graven efter Glendower, en medeltida walesisk adelsman som kämpat för Wales frihet gentemot engelsmännen. Eller "grav" är inte rätt ord, han är övertygad om att Glendower i likhet med mytens kung Arthur vilar försänkt i en magisk sömn i väntan på att kunna komma tillbaka. Till sin hjälp har Gansey tre av sina skolkamrater, som dock alla har sina egna problem med livet och dessutom egna anledningar till att vilja delta i sökandet. Bland dem finns inte minst Adam, som gärna söker kontakt med Blue. Problemet för henne är dock en spådom som säger att hon kommer att döda den hon blir kär i. Inte någon rolig sak för en tonåring att få höra, oavsett om man tror det är sant eller inte.

Även om jag hade hört att det här var en bra bok, hade jag inte mer än normala förväntningar på den. Men jag tyckte att Kretsen var riktigt bra, det här blev den totala läskoma jag verkligen behövde efter att ha varit helt inne i jobbsaker den sista tiden. Det är en engagerande bok, om än inte så väldigt spännande eller otäck. Men jag fastnade för de väl utformade karaktärerna i boken, och man vill verkligen veta hur det går för dem. Det finns också mycket detaljer som man måste lägga noga märke till, eftersom de kommer tillbaka och senare kommer att spela stor roll. För min del hade boken dock gärna fått vara längre, den tog slut alltför fort. Det finns en del som hade kunnat utvecklas mer, till exempel hur och varför den skumme Whelk hade letat efter Glendower. Dessutom hade jag gärna sett att man fått mer av historisk bakgrund kring Glendower och inte minst mer tydliga förklaringar till varför de tror att hans grav skall finnas just på den här platsen.

På sätt och vis påminner Kretsen en del om Den hemliga historien av Donna Tart: rika ungdomar med högst komplicerade relationer både till sig själva och sina familjer, djupt engagerade studier av antik historia och klassiska språk. Andra huvudpersoner med enklare klassbakgrund och en längtan efter att få höra till, att komma bort från sin egen destruktiva tillvaro. Även här finns också den där besattheten och övertygelsen om att det i historiens gömmor döljer sig någon slags högre sanning som man kan söka sig fram till om man bara kan komma på hur man skall gå till väga. Riktigt lika helgjuten som Den hemliga historien är dock inte Kretsen, vilket inte minst beror på att det är del ett i en serie. Fram emot slutet känns det som att det är många trådar som hänger i luften och det är mycket som man inte kan se någon lösning på. Men något skall det väl vara kvar till kommande böcker! I alla fall vill jag verkligen kasta mig över nästa del så fort den kommer ut, vilket kan jämföras med känslan efter att jag läst en annan av vårens mer omtalade ya-böcker, Beautiful Creatures. Den var helt ok, men jag har ingen brådska med att läsa del två utan kan vänta i lugn och ro på den svenska översättningen.

Litet roligt med den här boken var också att när jag var mitt uppe i läsningen och inte kunde släppa boken med tankarna, då fanns den även i tunnelbanan. Helt rätt bok att läsa just nu, alltså!




onsdag 13 mars 2013

Läsfrustration


Titta här på bilden hur många spännande böcker jag har som ligger redo och bara väntar på att jag skall kasta mig över dem. Men har jag tid med det? Nej, inte alls. Sista tiden har det inte funnits varken tid eller ork att läsa mer än enstaka sidor och ännu mindre till att skriva på bloggen. Men snart blir det bättring! Mot slutet av veckan har jag ett stort jobbprojekt som skall vara klart, och då kommer inte längre varenda minut att vara intecknad till det.

Alltså, just nu är det enda jag kan göra att bita ihop och se till att bli färdig med allt som skall göras. Dessutom måste jag inte minst stänga öronen så att jag inte hör böckernas listiga lockrop: Läs oss! Läs oss! Det är svårt att stå emot, jag lovar...

fredag 8 mars 2013

Berättelser från Engelsfors – snart, snart, snart!

Nu är det inte många dagar kvar innan Berättelser från Engelsfors kommer, 20 mars närmar sig. Att det här kommer att bli otroligt bra har man kunnat förstå av de smakprov från boken som lagts ut bland annat på Cirkelns facebook-sida och som publicerats i Utopi magasin. Nu finns också en trailer, där allt ser precis så coolt och bra ut som vi vill att det skall göra. Och suverän musik! Det här blir bara bättre och bättre, inte minst för att snart är boken här!



onsdag 6 mars 2013

Äntligen, äntligen – Night Watch är tillbaka!

Länge, länge har jag väntat på femte delen i Sergei Lukyanenkos serie Night Watch. Att den skulle heta the New Watch har jag vetat ett tag, men själva boken verkade ju aldrig komma – åtminstone inte på engelska. Den ryska originalutgåvan kom förra året. Men titta här, nu finns ett omslag med engelsk titel och en beskrivning av innehållet. Utgivningsdatum sägs vara i maj. Hoppas, hoppas att det inte blir framflyttat igen!

Så här beskriver SF-bokhandeln vad the New Watch kommer att handla om:
Det har länge rått en spänd vapenvila i Skymningen, med Ljusets agenter på ena sidan och Mörkrets på den andra. Men nu kommer en fara som hotar den sköra balansen och hela världen.
På Moskvas flygplats hör Ljusagenten Anton Gorodetsky ett barn skrika om en flygplanskrasch. Han upptäcker att barnet är en profet - en övernaturlig varelse vars förutsägelser blir sanna om de hörs av människor. Kraschen avvärjs, men det orsakar en rämna i den naturliga ordningen, vilket bekräftas av den plötsliga ankomsten av ett skräckinjagande mörkt rovdjur. För att hitta ledtrådar om vad som hänt reser Gorodetsky till London, Kina och genom Ryssland, och på vägen hittar han en rad alltmer katastrofala profetior. Han tvingas inse att det är själva Skymningen som står på spel, och att det bara är han som kan rädda den.

Den senaste delen i serien kom 2009, så nu ser jag verkligen fram emot en fortsättning. Ytterligare en bok att peppa inför alltså! 


måndag 4 mars 2013

Dracula i multipla filmversioner

Dracula verkar vara i ropet just nu, åtminstone att döma av hur många film/tvproduktioner som är på gång där han figurerar. Uppenbarligen finns det ingen måtta på hur många gånger Bram Stokers vammpyrhistoria kan berättas. I alla fall, något som jag tror har alla möjligheter att bli riktigt bra är NBC:s tv-serie Dracula där Jonathan Rhys Meyers spelar huvudrollen. Denna serie skall handla om att Dracula kommer till det viktorianska England under täckmanteln av att vara en amerikansk entreprenör som är intresserad av modern teknologi (elektricitet och sådant). Fast egentligen har han mycket mer ondskefulla planer... 
Bakom det hela skall samma producenter ligga som tidigare gjort bland annat Downtown Abbey, vilket väl borde lova gott åtminstone för dem som fallit för den serien. 

En annan tv-serie där Dracula förekommer är Gothica. Det är tv-bolaget ABC som beslutat att spela i en pilot av något som är tänkt att bli en "sexy gothic soap" där såväl vampyrgreven som andra klassiska monster skall vara med. På listan över rollfigurer finns Dr Jekyll och Mr Hyde, Frankenstein, Dorian Grey och flera andra. Monstersåpa alltså, vi får se om det bara blir fånigt eller om de lyckas göra något roligt av det hela. 

Sedan är också nya långfilmer om Dracula på gång, men det verkar mer vara fråga om b-skräckfilmer. Sådana kan dock vara väldigt underhållande, så man skall inte avfärda dem på förhand. En av dem har än så länge bara titeln Dracula och handlar om en grupp amerikanska higschool-ungdomar på resa i Europa som besöker Draculas slott i Transylvanien. Där verkar de bli indragna i hemska saker, precis som man kan förvänta sig. Premiären är satt till oktober i år. Redan i slutet av 2012 hade Dracula 3D premiär, och det är den kultförklarade italienska skräckfilmsregissören Dario Argentos version av Bram Stokers bok. Bland skådespelarna märks Rutger Hauer, som spelar Van Helsing. En trailer till den filmen hittar ni nedan. 


Utöver detta finns det massor med rykten om Dracula-relaterade produktioner som eventuellt blir av i en mer eller mindre avlägsen framtid. En sådan är The Last Voyage of Demeter, där det påstås att skådespelare som Viggo Mortensen, Ben Kingsley och Noomi Rapace skall vara eller har varit aktuella. Ytterligare ett osäkert filmprojekt är Harker, med Russell Crowe på rollistan. Den handlar om Jonathan Harker som i filmen är anställd av Scotland Yard (i boken är han jurist) och är helt besatt av att jaga efter Dracula. En film om Van Helsing lär också vara på gång, möjligen med Tom Cruise i huvudrollen och med Rupert Sanders (Snow White and the Huntsman) som regissör. En film som det talats om i ett par år, men där saker verkar stå stilla är Dracula Year Zero. I den skulle handlingen kretsa kring den riktigt Dracula, alltså Vlad Tepes. 

Och det finns ännu fler, internet verkar fyllt med rykten om nya Draculafilmer. Om det någonsin blir något av de här filmerna är väl högst oklart, särskilt som ingen av dem verkar vara i närheten av att börja filma än på länge. Man kan hur som helst konstatera att den gamle vampyrgreven knappast vilar i frid ännu... 

söndag 3 mars 2013

Mardrömsflickan

Girl of Nightmares av Kendare Blake är fortsättningen på Anna klädd i blod (Anna Dressed in Blood) som jag skrev om för ett tag sedan här på bloggen. Den första boken gillade jag skarpt och beskrev som en slags Supernatural i bokform. Den andra är, nja, annorlunda. Tyvärr är det svårt att skriva något om den alls utan att totalspoila Anna klädd i blod, och det vill jag inte göra eftersom det är en bok jag verkligen tycker att alla som är förtjusta i spöken skall läsa. Girl of Nightmares tar i alla fall vid där den första boken slutar, vilket känns bra eftersom upplösningen i den lämnade en massa lösa trådar och en allmänt rätt omtumlad känsla.

Girl of Nightmares handlar om Cass, en tonårskille som jagar spöken. Med hjälp av en speciell kniv får han spökena att lämna den här världen och gå vidare ... någon annanstans. I första boken ställdes han inför ett särskilt farligt spöke, Anna klädd i blod. Namnet hade hon fått eftersom den vita klänning som hon hade på sig när hon dog (och fortsättningsvis även som spöke) var dränkt i blod efter att hon mördats. Den boken slutade som sig bör med en stor uppgörelse, i den här visar det sig att Cass har svårt att leva med konsekvenserna av det som skedde. Han plågas av minnen och snart också av mardrömmar och syner som han inte vet om de är verkliga eller inte. Efterhand inser han att han måste ta tag i situationen, vilket också innebär att han tvingas ta sig en rejäl funderare över sin egen roll som spökjägare. Vad är det han gör egentligen och vad händer med de spöken som han "dödar"?

Även Girl of Nightmares är på sätt och vis som Supernatural, men då inte som något av de roliga avsnitten där de jagar monster eller spöken. Här är det mer som ett allvarligt avsnitt där saker ställs på sin spets kring vad som händer efter döden, när Sam och Dean ställs inför svåra val och måste vara beredda att offra allt – inklusive sina liv. Anna klädd i blod var en rätt charmig bok där det var omöjligt att inte börja tycka hemskt mycket om huvudpersonerna. Den här gången är den där charmen inte påkopplad på samma sätt, men å andra sidan vore det konstigt eftersom huvudpersonerna är mycket mer allvarstyngda och ser annorlunda på sin situation. Det betyder inte att Girl of Nightmares är någon dålig bok, men den är inte alls lika rolig att läsa. Cass tar visserligen stora risker i boken, men han försöker hela tiden att agera förnuftigt och sätta andras bästa före sitt eget. Som läsare tycker man att han gör helt rätt och den här gången blir det verkligen en riktig closure där det känns som att alla problem får en lösning. Felet är bara att det känns som att det nästan blir litet tråkigt välordnat till slut...

lördag 2 mars 2013

Gränsen mellan fiktion och verklighet


Skönlitteratur som bygger på verkliga händelser eller personer är något som ständigt varit i hetluften under senare år – ja, och tidigare också givetvis. För min del är gränsen mellan fiktion och verklighet inte något jag brukar fundera så mycket över, utan jag läser skönlitteratur som just fiktion. Andra däremot kan reta upp sig något enormt om det visar sig att författaren agerat just författare och bättrat på verkligheten. Ni vet, det har ju varit en del sådana bråk. Själva bokformen gör ju att man måste välja vad som skall vara med och det är faktiskt nödvändigt att författaren vinklar, bättrar på och utelämnar för att göra berättelsen bättre eller för att man tydligare skall kunna få fram sin poäng. Möjligen är det för att jag är historiker och väldigt van vid att läsa faktalitteratur som jag känner gränsen mot skönlitteraturen rätt tydligt. Läser jag en roman är det för att det skall vara åtminstone delvis fiktion, annars bör man inte välja den formen.

Jag kan till och med tycka att det där med verklighetsbakgrunden kan skymma själva boken. Istället för att se samhällskritik, moralfilosofiska diskussioner, existentiella problemställningar och allt annat som man kan fundera över utifrån riktigt bra litteratur, så fastnar diskussionen i "stämmer det där verkligen". Ni vet, lex Myggor och tigrar. Någon som uppfattat vad som är budskapet i den boken, eller minns vi bara de uppretade rösterna kring vad som var sant eller inte?

En annan sida av det här med verklighet och fiktion är det tema som diskuterades P1:s Kulturradion i morse, nämligen om folk tar illa upp av det som skildras i en bok. På det temat är ju Maja Lundgren ett paradexempel, även om hon inte behandlas i programmet. Det gör däremot Jonas Malmborgs roman Fältöversten, som utspelar sig under 1980-talet och skildrar klassskillnader, ungdomsgäng och drogproblem på Östermalm i Stockholm. Boken har fått helt ok recensioner, problemet är bara att de som bor i kvartetet Fältöversten – som säkert för ganska mycket pengar köpt sina bostadsrätter där – inte blir direkt överlyckliga över att deras hus framställs som en plats där sociala problem frodas och där de boende är långt ifrån lika fina som övriga Östermalmare.

Alldeles oavsett Jonas Malmborgs bok är det här intressanta saker att fundera över. Självklart kan inte författare hela tiden ta hänsyn till vad alla tycker innan de skriver, då skulle det väl inte bli några böcker alls. Har man något att säga och vill göra det i bokform, så måste man kunna göra det. Samtidigt kan jag reta upp mig på både författare och andra konstnärliga utövare som gör allt för att provocera, men som själva blir ytterst upprörda och kränkta när folk blir just provocerade. Författare skall inte låta andras känslor hindra dem från att skriva, men samtidigt måste man respektera deras reaktioner. Särskilt om det egentligen är rätt väntat vilket bemötande man kommer att få. Nu tyckte jag att Jonas Malmborg verkar ha en rätt cool inställning till de ilskna Östermalmsbornas utfall mot honom, så han har nog hanterat det hela ganska bra.

Lyssna: Kulturradion 20130302 08:05

Men det där med verklighetsbakgrunden till romaner är något som blir mindre tydligt med tiden. I Kulturradion påpekade litteraturprofessorn Lisbeth Larsson mycket klokt att många klassiker i sin samtid lästes på ett helt annat sätt än vad vi gör nu. Som exempel tar hon Hjalmar Söderberg, som back in the days gjorde skandal med sina romaner där riktiga personer fått stå förebild för de fiktiva. Idag är det väl inte många läsare av Den allvarsamma leken som bryr sig om de där aspekterna, inte minst därför att man inte känner till de personer som förekommer. Istället kan man se det som tidlösa gestalter och god litteratur – inte en chockerande snaskig historia om att DE DÄR personerna varit otrogna...

fredag 1 mars 2013

Flickan under jorden

Ruth Galloway är arkeolog, eller mer bestämt expert på ben, och chef för rättsarkeologin på University of North Norfolk. Därför är det till henne man ringer när det hittas ett skelett ute på en ödslig strand. En flicka är försvunnen sedan tio år, och kanske är det hennes kropp som efter lång tid kommit i dagen. Eller också är det en mycket gammal grav, från en tidsepok då människooffer fortfarande förekom. Fast vad har då hänt med den försvunna flickan, kommer man att kunna hitta henne också?

Flickan under jorden är Elly Griffiths första bok om arkeologen Ruth Galloway, och som jag skvallrat i förväg här på bloggen var det en mycket trevlig bekantskap. Det är ganska lättsmält läsning, så där lagom på alla sätt – även om läsare som är överkänsliga mot folk som skadar barn och katter bör iaktta försiktighet. I alla fall, jag var i stort behov av litet förströelseläsning som var spännande utan att vara alltför krävande. När man är sådär supertrött efter jobbet och inte orkar annat än att lägga sig i soffan, då passar det här bra. Sedan är det inte helt fel att boken också innehåller vindpinade engelska landskap och mystiska arkeologiska fynd, helt i min smak. För att vara en deckare är också själva mordhistorien ganska nedtonad, vem som är skurk listar man rätt snart ut och det är inte fokus på någon polisutredning även om en polis förekommer i handlingen.

En annan sak som gör att jag garanterat kommer läsa fler böcker i serien är att jag gillar huvudpersonen. En sak som brukar framhållas som något positivt är hur Ruth beskrivs, bland annat är hon långt ifrån trådsmal. Men det där tycker jag känns mindre viktigt (varför måste man ens fundera över hennes vikt?). Istället gillar jag att hon faktiskt är en riktig arkeolog som har ett riktigt arbete på universitetet. Hon ägnar inte hela sin betalda arbetstid åt att fundera över mystiska ledtrådar i någon gammal skrift som somliga andra litterära universitetsanställda (looking at you, Diana Bishop och Robert Langdon!), utan har föreläsningar och rättar uppsatser åt studenter. När hon deltar i arkeologiska utgrävningar är det inhängnader och vägar som grävs ut, förutom skeletten som hon själv är expert på. Och så är Ruth en sympatisk person. Man kan inte låta bli att gilla henne helt enkelt, där hon bor i sin stuga fylld med böcker och katter...

Elly Griffiths är alltså en författare att rekommendera, och det är bara att konstatera att ytterligare en i #boblmaf fallit för hennes böcker...