Jeanette Winterson och häxorna

Jeanette Winterson har helt nyligen kommit med en ny bok som verkar vara rätt annorlunda jämfört med hennes tidigare. The Daylight Gate bygger på en verklig historia om en häxprocess i England i början av 1600-talet, där de så kallade Pendle witches ställdes inför rätta. Det här är en av de mest kända engelska häxprocesserna och en av anledningarna till detta är att det finns för den här tiden ovanligt mycket dokumentation. Bland annat  trycktes redan under 1600-talet en noggrann redogörelse från rättegångarna under namnet The Wonderfull Discoverie of Witches in the Countie of Lancaster. Den har publicerats på nätet av Project Gutenberg. Det finns också en hel del forskning kring det här. Den som vill veta mer om de historiska händelserna kan t.ex. läsa boken The Lancashire Witches (red. Robert Poole), en antologi där ett antal forskare på området har bidragit med artiklar.

Nåväl, åter till The Daylight Gate som är en bok som jag bara måste ta en närmare titt på, även om det på sätt och vis är mot bättre vetande. Historiska romaner har en tendens att reta upp mig om författarna skarvar litet för mycket med historiska fakta. Naturligtvis är jag väl medveten om att alla har sin konstnärliga frihet och inte slaviskt behöver följa historieböckerna. Men ändå, jag föredrar att läsa böcker där handlingen är helt frigjord från vad som skall vara sant eller inte, och där författarna inte försöker hävda någon slags autenticitet i sin berättelse trots att de inte brytt sig om vad hur det egentligen var.

Hur som helst, oavsett hur boken är blir man nyfiken på varför Jeanette Winterson valt att skriva den. Och jag upptäckte att hon just den här helgen förekommer flitigt i svenska medier, bland annat var hon i morse med i Lundströms bokradio på P1. Men en närmare titt på presentationen av programmet säger att hon skulle prata om den självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal, som nyligen kommit på svenska – inte the Daylight Gate. Samma sak verkar det vara i Babel som sänds i morgon, där hon medverkar i deras biografispecial. Med andra ord verkar svenska medier alltså än så länge inte ha något att tillföra när det gäller den nya boken.

Presidenten och vampyrerna

Under sommaren var det biopremiär på Abraham Lincoln: vampire hunter, en film som väl inte fick särskilt bra recensioner i svenska tidningar. Jag har inte sett den, men på mycket oklara grunder fick jag för mig att jag skulle läsa boken som filmen bygger på. För jodå, det finns en bok med samma namn som filmen, skriven av Seth Grahame-Smith. Om denne författares namn inte är känt kan jag avslöja att han var den som drog igång hela genren klassiker-med-tillägg-av-monster med boken Pride and Prejudice and Zombies. Jane Austen med zombier, ni vet. Superkul och totalt tokroligt tycker vissa. För egen del vill jag ha mina klassiker orörda och vampyrer/zombier helt för sig. Jag gillar bägge och konsumerar dem i stora mängder, men inte ihopmixat, tack. Uppenbarligen har de här böckerna sålt i stora upplagor och det finns ju många olika att välja på, så det måste finnas en marknad för dem. Jag förstår inte varför, men så är jag ju en humorlös gammal sur-exgoth...

Boken om Abraham Lincoln är en sorts biografi över USA:s sextonde president, från hans fattiga barndom och genom hans politiska karriär. Och det visar sig alltså att vampyrer spelat en stor och hittills okänd roll i hans liv. Från att hans mor blev dödad av en vampyr har han avskytt dem och i vuxen ålder blir han i hemlighet en mycket skicklig vampyrjägare. Vampyrfrågan blir på många sätt definierande för honom och ligger faktiskt bakom hans politiska engagemang. Bland annat finns en koppling mellan vampyrer och slaveriet, något han finner ytterst grymt och omänskligt.

Amerikaner som matats med hjältehistorier om denne närmast mytiske president tycker kanske att det är underhållande att kända episoder ur Abraham Lincolns liv omtolkas med vampyrer som bakgrund. Men då måste man vara insatt i alla detaljer i hans liv, och om man inte är det känns boken onödigt lång. En hel del händelser i boken förefaller för mig ganska poänglösa, men jag förmodar att de är viktiga för den som har totalkoll på allt som "måste" vara med.

Det här är förmodligen en sådan där bok som folk som inte i vanliga fall läser vampyrböcker tycker är en fantastisk omtolkning av något helt uttjatat. Själv hör jag ju inte till den kategorin, utan tycker att författaren inte har gjort något särskilt spännande alls av just vampyrtemat. Vampyrerna framstår som rätt dimensionslösa, de är bara som något slags kreatur som skall dödas i så stora mängder som möjligt. Det blir rätt ointressant, åtminstone i bokform. Vilket för oss tillbaka till filmen. Trots att jag sågar boken kan jag visst tänka mig att se den. Genren dåliga skräckfilmer kan vara otroligt underhållande just för att de är så dåliga, så på den fronten tror jag att den här filmen har god potential. Men då blir det när den kommer på tv, så att det bara är att stänga av om jag tappar lusten att se vidare.

Kammarjungfrun och den vita frun

"Är det chic lit?" frågar alla som sett omslaget till Den vita frun av Frida Skybäck. Nej, det kan man väl inte säga är en korrekt beskrivning av den här boken, men visst gör omslaget att man får sådana vibbar. För egen del får jag associationer till det som en gång i tiden kallades tantsnusk, de böckerna såg väl ut litet så här..?

Den vita frun innehåller dock inte något snusk, utan är en historisk roman som på många sätt har en hel del gemensamt med Jane Austens böcker. Boken utspelar sig under slutet av 1700-talet och huvudperson är Maria som är kammarjungfru åt adelsflickan Juliana Bielke. Maria reser tillsammans med Juliana och hennes mor till slottet Borgeby i Skåne för att besöka ryttmästarinnan Petronella Rosenhielm och hennes söner. Julianas mor hoppas att en av sönerna kan bli en lämplig make till Juliana, men snart framgår att allt inte riktigt är vad det verkar vara. Och vad var egentligen anledningen till att de blivit inbjudna till slottet..?

Precis som i till exempel Pride and Prejudice finns en kärleksintrig med olika förvecklingar, men det är inte sockersöt romantik och hjältinnan har bägge benen på jorden. I likhet med Pride and Prejudice finns också i Den vita frun ett helt galleri med figurer ur en slags lägre överklass som bittert kämpar med att klara sin problematiska ekonomi utan att någon skall få veta hur svår deras situation är. På samma gång är de mycket noga med att upprätthålla sin sociala position med allt vad det innebär av tjusiga kläder och överdådiga middagar.

Samtidigt skall inte jämförelsen med Jane Austen dras för långt, för visst finns det stora skillnader. En avgörande sådan är att medan Frida Skybäck skrivit en historisk roman skildrade Austen sin egen samtid. Frida Skybäck förefaller ha läst på noga och har verkligen ansträngt sig för att tidsfärgen skall bli den rätta. Men det blir ändå inte riktigt samma sak och om man är känslig för detaljer (jag vet att jag kan vara petig...!) kan man inte låta bli att fundera över sådant som hur en kammarjungfru verkligen uppför sig. Gillar man historiska romaner är det här verkligen rätt bok. Tillhör man kategorin litet gnällig går det bra ändå, för det är en engagerande och välskriven berättelse.

Och så var det den vita frun, som ju antyder att det skulle vara en slags spökhistoria. Det här boken kan vara litet lagom småläskig på sina ställen, men det är långt ifrån skräckgenren. Handlingen kretsar till stor del kring hemligheter av olika slag, men det handlar mer om personer och deras förhållanden till varandra, i mindre utsträckning förekommer till synes övernaturliga saker. Med andra ord kan även en lättskrämd läsare våga sig på den här boken, medan den som söker något riktigt otäckt får läsa något annat.