Böcker

Böcker

onsdag 23 maj 2012

En tegelsten med häxor och vampyrer


Alla själars natt (i original A Discovery of Witches) av Deborah Harkness handlar om Diana Bishop, en amerikansk vetenskapshistoriker som när boken börjar fått tillfälle att forska i Oxford. I Bodleian Library stöter hon på ett märkligt gammalt dokument som hon själv inte inser betydelsen av, men hennes upptäckt drar till sig de mest skumma individer. Diana kommer från en släkt med häxor, men vill inte kännas vid detta arv – hon ser sig först och främst som en forskare. Det mystiska dokumentet gör dock att såväl andra häxor som vampyrer och demoner börjar lägga sig i hennes liv, och långt ifrån alla har fredliga avsikter. Det är inte lätt att veta vem som är vän eller fiende och en figur som gör Diana särskilt osäker är vampyren Matthew Clairmont. Häxor och vampyrer får i deras värld egentligen inte alls ha med varandra att göra, men trots det dras Diana och Matthew till varandra.

Det här är en rejäl tegelsten till bok, nästan 700 sidor med vampyrer, häxor och demoner. Gillar man gamla bibliotek, mystiska dokument och slott som bebos av uråldriga vampyrer kommer man att tycka om den. En regnig dag behöver man bara en skön fåtölj, många koppar te och en sådan här bok som räcker länge, länge. Alla vampyrerna är kanske inte lika trevliga, men Matthew är så mycket gentlemannavampyr som det bara är möjligt utan att det för den sakens skull slår över i alltför sliskig romantik.  

Jag vet att vissa tycker att Alla själars natt blir alltför långdragen, men om man som jag läser fort och mycket är det rätt trevligt med en bok som inte tar slut på en gång. För min del hade den gärna fått vara dubbelt så lång…


måndag 21 maj 2012

Vampyrklassiker: I am legend av Rickard Matheson

Vill ta på dig din finaste aftonklänning med guldkantade puffärmar och gå på tebjudning hemma hos en vampyr? Då är den här boken ingenting för dig (läs Själlös istället!), för I am legend, eller bara Legend som den heter på svenska, handlar verkligen inte om den sortens vampyrer. Den är egentligen mer lik moderna zombiefilmer eller zombieböcker – och då inser man att det inte är fråga om några trevliga vampyrer.

I Legend har hela jordens befolkning smittats av en konstig sjukdom som förvandlat dem till vampyrer. Sjukdomen påverkar till och med redan döda människor, som likt zombier gräver sig upp ur sina gravar och nattetid irrar runt på gatorna. Fast inte riktigt alla har drabbats: en person har klarat sig undan och är fortfarande människa, bokens huvudperson Robert Neville. Som man kan föreställa sig är det inte något lyckligt liv som väntar den som fått se alla i sin omgivning förvandlas till monster – familj, grannar, vänner. På nätterna barrikaderar Robert sig i sitt hus och försöker med hjälp av sprit och hög musik stänga ute ljuden från vampyrerna därutanför. På dagarna försöker han med hjälp av vässade pålar göra slut på så många vampyrer han kan och samtidigt desperat leta efter orsaken till vampyrsjukdomen.

Legend utkom för första gången 1954, men den har stått sig väl. Litet lustigt är det att läsa en bok som utspelar sig i ”framtiden”, vilket är 1970-talet, men förutom att årtalen nämns känns boken inte tidsbunden alls. Den skulle precis lika gärna kunna utspela sig i nutid eller en ännu mer avlägsen framtid.

Det här är en bok om ångest och total ensamhet, i en värld som fallit samman och det verkligen inte finns någon hopp kvar. Så dystopiskt som det kan bli, alltså. Och för den som gillar sådana saker kan den här boken verkligen rekommenderas!

lördag 19 maj 2012

Själfullt..?


Själlös av Gail Carriger

Det här är alltså boken som jag blev skeptisk till för att den enligt författaren är en rolig bok om vampyrer och varulvar. Och på sätt och vis hade jag rätt i mina misstankar, men det var ändå trevlig läsning. Själlös är en charmerande bok som man helt enkelt inte kan värja sig emot. Det är till och med helt korrekt att kalla den för just "rolig"... Alexia Tarabotti är en sympatisk hjältinna som inte finner sig i att vara tillbakadragen, tystlåten eller något annat som kan anses passande för en kvinna i det viktorianska England. Hon är alltså tuffare än de flesta andra samtida damer, men så saknar hon också en själ. Detta innebär bland annat att hon genom beröring kan få vampyrer och varulvar att tappa sin kraft.

Fast vissa problem hade jag med den här boken. Nivån på humorn förstår man redan av baksidan där det står att den skall vara "fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser". Inne i boken finns vampyrer som ramlar på kolabakelser, en väninna med fula hattar och en alfahanne till varulv med kärleksbekymmer. Jag tyckte nog inte att de här inslagen riktigt behövdes, eller åtminstone är det inte min sorts humor. Det blev ibland litet krystat att det alltid skulle finnas någon tokrolig detalj, även när det inte kändes nödvändigt.

Sedan tyckte jag väl också att Alexias kärleksaffärer fick alltför stor plats i boken, först på slutet blir det litet mer spänning i berättelsen (men då är det rätt bra fart). Och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattade det här med att Alexia är ”själlös”. Att hon har en förmåga att neutralisera varulvar och vampyrer, varför betyder det att hon saknar själ? Frånvaron av en själ tycker man ju borde få andra konsekvenser, men i boken försäkras att Alexia har ”en egen personlighet och ett hjärta med känslor”. Den enda konsekvensen tycks vara att hon påstås sakna moralbegrepp. ”Påstås” alltså, för jag tycker att hon ständigt ger uttryck för åsikter som har med moral att göra. När hennes romantiska äventyr tar fart tycker hon att en massa saker är skandalösa, opassande och upprörande (vilket förmodligen är tänkt att spegla den viktorianska tidsandan). Med andra ord känns själens funktion rätt oproblematiserad, för på något sätt borde man väl påverkas av att inte ha någon själ utöver att det är ett försvar om man blir anfallen av övernaturliga varelser…?

Allt som allt är ändå den själlösa Alexia Tarabotti en trevlig bekantskap och jag kommer definitivt läsa nästa bok. Men jag väntar tills den kommer på svenska (i höst), för effekten av att läsa Själlös är ungefär som när man äter alltför mycket smågodis – visst är det gott, men det blir snabbt alldeles för mycket. Flera roliga och romantiska böcker i rad skulle ge åtminstone mig en total sockerchock – en bok till i den här serien på direkten och jag skulle utveckla litterär diabetes! Nu känner jag behov av något nattsvart dystopiskt som kompensation…

lördag 12 maj 2012

Själlöst kul?

Läser just nu boken som "alla" pratar om: Själlös av Gail Carriger. Böcker om vampyrer brukar jag alltid ge en chans, så visst måste jag läsa den här också. Men jag måste medge att jag blev skeptisk av att läsa intervjun med Gail Carriger i Dagens Nyheter , där hon starkt betonade hur viktigt det var att böckerna hon skrev var "roliga". Med risk för att låta väldigt trist och humorlös gjorde detta mig en smula tveksam, för just rolighet är inte ett drag som brukar utmärka bra vampyrböcker. Spännande, skrämmande, medryckande – absolut. Men roliga vampyrberättelser brukar i regel vara åt chic lit-hållet, och även om jag läser en och annan sådan bok brukar de sällan hamna bland mina favoriter.

Eller också var jag på dåligt humör för att jag läste intervjun när jag satt i väntrummet hos tandläkaren. Jag återkommer när boken är färdigläst!

torsdag 10 maj 2012

Förväntningar


Bland vårens/sommarens mest efterlängtade ännu ej utkomna böcker finns två uppföljare:

The Golden Lily av Richelle Mead, del två i spin off-serien till Vampire Academy som började med Bloodlines. Mer om alkemisten Sydney Sage alltså.

Shadow of Night av Deborah Harkness, fortsättningen på Alla själars natt. Förhoppningsvis en riktigt tjock bok man kan njuta lääänge av att läsa…

tisdag 8 maj 2012

Vad gömmer sig i mörkret..?

Evig natt av Michelle Paver

Förra sommaren var jag i Nordnorge, och tillbringade då några timmar på flygplatsen i Tromsö. Medan jag väntade ropade de ut ett antal plan till Longyearbyen på Spetsbergen, vilket kändes väldigt exotiskt och fick mig att börja fundera på att resa dit själv någon gång. När jag sedan blev rekommenderad en bok som utspelade sig där kändes det som given läsning. Fast efter att ha läst Evig natt är frågan om jag vågar åka...

Huvudpersonen Jack är en engelsman som får chansen att arbeta som radiotelegrafist på en vetenskaplig expedition till Spetsbergen, vilket verkar vara det äventyr han längtat efter i många år. Men när han och hans kollegor kommer fram till den plats där de ska slå läger för vintern är det ett ruggigare ställe än han hade väntat sig. Det verkar som om hemska saker har inträffat där, men ingen som Jack frågar vill berätta vad som hänt. Så långt norrut syns inget solljus under många månader av året, och när det arktiska mörkret sänker sig för den långa vintern börjar stämningen bli skrämmande. Expeditionen blir efterhand alltmer olycksdrabbad. Och är det någon därute i den ständiga natten som bevakar lägret..?

Evig natt har undertiteln En arktisk spökroman, vilket skapar förväntningar om att skumma saker skall hända. Till en början är boken inte särskilt otäck, men så småningom börjar obehaget komma krypande, för att sedan bara öka. Jag är definitivt inte särskilt lättskrämd, utan åtminstone när det gäller skräcklitteratur har jag en hög toleransnivå. Jag tyckte dock att den här boken blev rätt läskig mot slutet, vilket verkligen inte händer särskilt ofta.

Fast det här är inte en bok som man ska läsa nu, när nätterna börjar bli som ljusast. För bästa skrämseleffekt bör du istället spara den till hösten och läsa den en mörk kväll när regn och blåst slår mot fönsterrutorna. Så kan du fundera över om alla skuggor som syns utanför verkligen är desamma som brukar vara där … eller är det någon som gömmer sig i mörkret och tittar in på dig?

måndag 7 maj 2012

Mer om Eld - back to Engelsfors

Mer funderingar kring Eld, inklusive en liten spoiler (fast utan större betydelse för handlingen).

I senaste numret av tidskriften Vi läser finns en intervju med författarna till Eld och Cirkeln, och där diskuteras bland annat skildringen av bruksorten Engelsfors. Mats Strandberg säger att en av drivkrafterna med böckerna varit "Att skildra en småstad utan minsta idylliska inslag".

"Du ville visa det mer som ett helvete" undrar intervjuaren, och han svarar "Ja, det var ju vad det var. I alla fall om man inte passade in."

Någonstans där har de här böckerna fångat även mig. Min uppväxt var på en plats inte alls olik Engelsfors, och jag känner igen mig plågsamt väl i skildringen av framför allt Minoos liv. Rent objektivt hade jag det bra på många sätt, det vara bara att jag vantrivdes helt fruktansvärt. Och ställen som Engelsfors är tuffa att växa upp i. Visst är de där tjejerna starka nog att slåss mot demoner - inte förrän jag flyttade därifrån insåg jag hur mycket av en fighter man måste vara för att klara av att växa upp på en sådan plats.

Och det här är bakgrunden till att det som för mig var allra jobbigast att läsa i boken är när Minoo inser att hon inte kan flytta från Engelsfors (med sin mamma som fått jobb i Stockholm), utan måste stanna där för att fullfölja sitt uppdrag som utvald. En gång för många år sedan var jag i samma ålder och ungefär samma situation som Minoo -- men till skillnad från henne kunde jag flytta, vilket var en helt otrolig lättnad. När jag kom till det stället i boken fick jag nästan svårt att andas av att tänka mig in i hur det hade blivit om jag hade tvingats stanna kvar...

söndag 6 maj 2012

Vampyrerna i Morganville


Glashuset och Döda flickors dans av Rachel Caine

Jag har haft Glashuset liggande ett tag, men inte kommit mig för att läsa den. Tonårsflicka går i skolan och slåss med vampyrer – inte direkt ett originellt tema i vampyrböcker nu förtiden. Men när jag väl tog mig för att läsa den visade det sig att jag varit skeptisk i onödan, för Glashuset är spännande läsning. Huvudpersonen Claire kommer till staden Morganville för att plugga på college, vilket visar sig vara avsevärt mycket farligare än hon någonsin kunnat tänka sig. Frågan är vad som är värst: gruppen av tjejer i skolan som mobbar Claire (och inte drar sig för våldsamheter) eller att hela staden visar sig vara styrd av vampyrer? Och det här är verkligen inte några gentlemannavampyrer, utan riktigt farliga sådana. Den som saknar rätt beskydd är fritt villebråd för dem, något som blir en mycket obehaglig upptäckt för Claire.

Glashuset är en bok som man läser snabbt. Den gick faktiskt frustrerande fort att läsa och när man är klar vill man genast ha mer. Som tur är finns det fler delar i serien, och även del två finns på svenska. Döda flickors dans tar vid direkt där Glashuset slutar och fortsätter i samma stil som den första boken. Del tre kommer på svenska senare i år, men för egen del kommer jag att kasta mig över den på engelska så snart posten klarar av att skicka hem den.


Även om jag tycker att det här var trevlig läsning finns det dock saker att reta sig på. Det finns en moralisk ton i böckerna som efterhand nästan blir litet komisk. För huvudpersonen Claire är skolan hela tiden det viktigaste, medan sex eller festande verkligen inte är något hon ägnar sig åt. Hon pluggar hellre matte, även om hon litet motvilligt måste erkänna att hon gillar tv-spelen som hennes kompisar introducerar för henne. Visserligen framstår det där med sex och killar som något spännande och lockande för Claire, men det är helt förbjudet eftersom hon är sååå ung jämfört med sina äldre och mer världsvana vänner – de är runt arton år gamla, medan Clarie är sexton (fast ”snart sjutton” enligt henne själv). Möjligen är det för att det var ett tag sedan jag var tonåring själv som de här bitarna mest känns fåniga, men jag känner mig ändå tveksam. Böckerna är definitivt skrivna med tonåringar som målgrupp, och kanske är tanken att föräldrar och inköpsansvariga bibliotekarier ska bli mer positivt inställda eftersom Claire håller så hög moral – förmodligen inte i Sverige, men i t.ex. USA kan det eventuellt fungera så.

lördag 5 maj 2012

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren


Det kan vara för eländigt att vara tonåring ibland, särskilt om man bor i en håla som Engelsfors. Inte blir det bättre om man dessutom blir ”utvald”, får magiska krafter (som man egentligen inte får använda) och till råga på allt måste rädda världen från demoner. Visst kan det kännas som drama på liv och död med alldeles vanliga tonårsproblemen som rör skolan, oförstående föräldrar, olycklig kärlek och struliga förhållanden. Men utöver allt annat som händer i deras liv måste huvudpersonerna i Eld också tampas med diverse mystiska personer med magiska förmågor, där det är svårt att veta vem som är vän, demon eller bara allmänt jobbig. Att vara utvald visar sig vara utomordentligt farligt, kampen mot de onda krafterna är bokstavligt talat livsfarlig.

Eld måste vara är en av det här årets mest efterlängtade böcker, åtminstone för alla som fastnade för den första delen i den här trilogin, Cirkeln. Det var en bok som man inte kunde sluta läsa och fortsättningen Eld är likadan – den klarar att leva upp till de högt ställda förväntningarna. När man börjat går det inte att slita sig förrän boken är slut och då sitter man där och är frustrerad över att det dröjer så länge innan den tredje delen kommer.

Bloggen kan börja!


En vän till mig frågade nyligen om tips på en bra vampyrbok. Men den frågan går inte att ge ett enkelt svar på, det finns ju så många böcker om vampyrer, och vad som är ”bra” beror på vad man är ute efter för sorts bok. Men visst var det rätt av honom att fråga mig – jag har nämligen läst massor av vampyrböcker och har dessutom mycket åsikter om böckerna!

I den här bloggen kommer jag att skriva om böcker som handlar om vampyrer, häxor, spöken och andra övernaturliga saker. Det kommer bli både nya böcker och gamla klassiker, både skräckisar och mer romantiska eller roliga böcker. Välkommen alla läsare!