Hellblazer som tv-serie

Så är den på gång, tv-serien om John Constantine. Självfallet kan jag inte låta bli att vara skeptisk – Hellblazer är en av mina favoritserier och jag har svårt att se en usel inkarnation av den kära huvudpersonen. Filmen Constantine kommer vi aldrig glömma och förlåta, hur mycket man än skulle vilja låtsas att den inte existerar (Keaenu Reeves, kom igen! Och det svarta håret var verkligen inte det värsta med den filmen). Att döma av trailern är den nya tv-serien desto mer lovande, men det finns ändå oroväckande detaljer. John Constantine får till exempel inte röka, vilket känns konstigt för det konstanta cigarettblossandet är en totalt integrerad del av hans personlighet i serieversionen (och leder till hälsoproblem, så det är inte som om han gör reklam för att rökning är coolt och ofarligt). Men här är det tydligen en annan målgrupp än True Detectives och Mad Men, så bort med cigaretterna.

En annan sak som orsakat en del kontrovers redan innan serien börjar sändas har att göra med sexuell läggning, där det sägs att John Constantine i tv-serien kommer hålla sig enbart till damer (vilket han inte alltid gör i serieversionen). Nu är väl inte hans sexliv egentligen det som ska stå i fokus, men det är klart att det känns konstigt om de medvetet tagit bort en sådan sak.

Vi får se. Fast jag måste medge, det finns en hel del i trailern som ser lovande ut.

The Walking Dead, än en gång

Det har kommit några fler volymer av The Walking Dead på svenska, så det kändes som att det var dags att ge sig i kast med den här serien igen. Precis som tidigare väljer jag att läsa ett par böcker i taget därför att jag tycker att böckerna är så ojämna, ibland är det riktigt utmärkt nattsvart zombieapokalyps, andra gånger bara smetigt, dumt och hjärndött fast inte på zombievis. Den strategin kommer jag hålla fast vid framöver, för även denna gång visade sig de två böcker jag läste vara en riktigt hit respektive en rejäl miss.

I mitt senaste inlägg om The Walking Dead konstaterade jag att volym åtta var det dittills bästa i serien, vilket givetvis höjde förväntningarna inför fortsättningen. Volym nio med titeln Det som inte dödar lever faktiskt i ganska hög grad upp till det, även om den är rätt annorlunda än den föregående boken. Den här gången handlar det rätt mycket om bara Rick Grimes och hans son, som tillfälligt kommit ifrån de övriga i gruppen som de tidigare hållit ihop med. Det blir en rätt tät stämning med bara de två, samtidigt som den här boken faktiskt rätt mycket kretsar kring hotande zombier – vilket känns välkommet i en serie som ju ändå utger sig för att handla om just den saken. När det gäller de tidigare böckerna har jag klagat över att zombierna i allt för stor utsträckning blivit som en slags rekvisita, medan allt kommit att fokusera på överlevarnas inbördes relationer. Så inte den här gången, även om andra människor liksom tidigare är minst lika farliga som zombierna.

En annan sak som jag gillade med den här boken var att frågan om vad som orsakat zombiekatastrofen kommer upp på allvar för första gången. Visserligen får man egentligen inte veta något, men det känns som att här finns riktigt intressanta saker som borde komma tillbaka i senare böcker. Mer sådant hoppas jag på!

Som jag redan antytt finns det dock saker som är mindre bra även den här gången, och de dyker upp på allvar i volym tio, Att vara eller inte vara. Den börjar i och för sig i samma stil som bok nio, men blir efterhand mer problematisk på samma sätt som tidigare böcker i serien. Ni vet, könsroller som får mig att bara sucka och rulla med ögonen. Ett par av männen ägnar en stor del av boken åt att filosofera kring det faktum att de sedan zombieutbrottet dödat rätt många människor, inte bara zombier. De har på sätt och vis litet dåligt samvete över det här, men samtidigt är det en bra sak eftersom det gör dem till överlevare. Jag kan köpa resonemangen och de är inte ointressanta, men varför är det bara männen som det handlar om? För det här blir till en diskussion om manlighet som definieras genom att förmåga, vilja och beredskap att döda andra. Det finns i serien även kvinnor – framför allt en – som beter sig på samma sätt, men skillnaden är att med henne diskuteras uppenbarligen inte sådant här. Att prata om tunga saker är något som bara görs män emellan.

Samtidigt har en av kvinnorna i gruppen hamnat i en djup depression eftersom hon inte lyckas bli gravid. Jo, hon är knäckt över att personer som stod henne nära har dött också, men ändå. Jag blir så trött på att de där sakerna alltid ska smyga sig in och jag tycker att de förstör. Det hade gått att få till något intressant kring frågan om hur länge man orkar fly, hur länge människor tycker att det är värt att bli jagade och se allt omkring dem raseras innan de bara ger upp. Men istället landar vi i den där sortens irrationella och oresonliga kvinnlighet där driften att bli gravid överskuggar allt annat, inklusive horder med zombier som bokstavligt talat hoppar fram ur varje buske.

Allt som allt är mitt slutomdöme efter ytterligare två volymer The Walking Dead ändå att serien blir bättre och bättre. Fler delar är på gång och jag kommer definitivt att läsa vidare.

Mina tidigare inlägg har handlat om volym 1-4, volym 5-6 och volym 7-8.

Arkiv X säsong 10 igen

När Arkiv X-abstinensen slår till är ett sätt att försöka stilla den att läsa serieversionen av säsong 10, där nu den andra delen nyligen kommit ut. Visserligen är jag litet kluven inför det här med fortsättningar på nedlagda tv-serier både rent allmänt och i synnerhet vad gäller Arkiv X. När den lades ned efter nio säsonger kändes det väl inte direkt för tidigt, utan snarare som att den nog hade fått gå ett par år för länge. Men i alla fall, nu har ändå en fortsättning i serieversion börjat ges ut och den är inte helt utan poänger. Där tv-serien under de senare säsongerna försökte ta handlingen vidare, bland annat genom att introducera nya huvudpersoner, gör serieboksversionen tvärtom. Här är det återigen Mulder och Scully som står i fokus och handlingen knyter på många sätt an till tv-seriens första säsonger.

Säsong 10 utspelar sig dock rent kronologiskt efter både alla tv-seriesäsongerna och filmen I want to believe som kom efteråt. Kanske går det att läsa serieböckerna utan att ha koll på tv-serien, men i sådana fall är det mycket som inte går att förstå. Det här är ett sätt att locka oss som bara vill ha mer, inte att fånga in nya personer som inte känner till alla de komplicerade intrigerna från nio år av tv-serie. I alla fall, i volym 1 drogs Mulder och Scully in i saker som knöt an till deras tid som FBI-agenter, och de tvingades inse att det där inte var något som de kunde lämna bakom sig. I volym 2 är de tillbaka igen på FBI och under en ny chef får de i uppdrag att starta upp arbetet med x-files igen. Problemet är givetvis att det många sådana fall de senaste åren bara blivit liggande i dammiga högar, utan att någon brytt sig om dem. Inte en helt idealisk situation, särskilt inte som deras nya chef kräver mätbara resultat.

Tillbaka på FBI betyder att volym 2 till stor del handlar om "veckans monster-fall" och inte innehåller så mycket av den längre mer övergripande handlingen. Det gör att den här volymen framstår som svagare än sin föregångare, inte minst därför att det kortare serieformatet hastar fram litet väl snabbt mellan olika fall. Men samtidigt finns det en hel del att gilla. Det finns många sidospår som anknyter till viktiga inslag i tv-serien och en del löften om nya saker. Till exempel gäller det Mulders tidiga år inom x-files (före Scully alltså) och visst låter det som något som gör att även nästa volym bara måste läsas?

Favoritbjörnen återigen

Deus ex machina: sonen är den andra delen i Ola Skogängs och Daniel Tholins nya trilogi om björnen Theo. Förra året kom den första delen och jag skrev då om den här att "Den är som vanligt i serien om Theo fylld med ockulta inslag, där det den här gången känns som att det inte finns några spärrar för hur mycket sådant man kan klämma in i en bok". Och samma omdöme stämmer bra även på den andra delen. Efter en upptakt där Theo tar hjälp av Swedenborgs huvud för att bryta sig in i Riddarholmskyrkan fortsätter den lätt snurriga historien från förra boken i samma stil. Det hela kretsar kring "gudsmaskinen", där det viktiga för Theo framför allt är att hindra diverse märkliga figurer att få tag på delarna till den. Frågan är bara vem som är vän eller fiende – går det att lita på talande djur, mumier eller riktigt gamla vänner..? 

Det här är en underhållande historia och jag ser verkligen fram mot den sista delen i trilogin. Fast anledningen att läsa de här böckerna är inte så mycket att komma fram till upplösningen utan att följa med i den vindlande handlingen med alla dess märkliga maskiner, väktare av urgamla hemligheter, mystiska artefakter och alla, ALLA andra ingredienser en bok om sådana här ockulta mysterier kan innehålla. Det är dock inte alls någon seg Dan Brown-wanna be-historia, utan verkligen underbart underhållande. Det känns som att Ola Skogäng haft roligt när han konstruerat de komplicerade intrigerna, och det lyser igenom i boken. 

En stor behållning med både Deus ex machina: sonen och de övriga böckerna i serien Theos ockulta kuriositeter är alltid björnen Theo. Stor, sorgsen och väldigt mycket björn, samtidigt som han är sympatisk, lojal och trots allt entusiastisk inför att lösa de svåra problem han ställs inför. En drivkraft för honom är naturligtvis att han vill bli människa igen, och det kan han väl vara värd. Så kul verkar det inte vara för en björn att leva bland människor ... men som läsare hoppas jag att det dröjer innan han lyckas med det (om han någonsin gör det), för jag vill ju läsa fler böcker om den här björnen. 

Free Comic Book Day

Som vanligt första helgen i maj är det dags för Free Comic Book Day idag, vilket innebär att det delas ut gratis serier litet här och där – inte minst i bokhandlar som är specialiserade på serier. För egen del tar jag tillfället i akt att påminna om att det inte bara idag utan alla dagar går att läsa serieversionen av Joe Abercrombies The Blade Itself på www.firstlawcomic.com. Eller åtminstone en del av den går att läsa där, för tyvärr verkar det som att det här projektet avbrutits (eller i alla fall lagts på is) efter att 90 sidor blivit klara. De finns också utgivna i tryck, med den i sammanhanget ändå litet lovande underrubriken "volume one". Hoppas det blir fler delar någon gång i framtiden, för jag tycker att Logen Ninefinger & co gör sig väldigt bra även på det här sättet.

Arkiv X, säsong 10

Den stora Arkiv X-abstinensen har jag skrivit om förut här på bloggen, den där som kan få en att dra ned persiennerna och begrava sig med avsnitt efter avsnitt trots att man sett dem många gånger förut. Visst vore det trevligt med något nytt från mina favoriter bland FBI-agenter (tillsammans med agent Cooper, förstås!). Eller..? När tv-serien lades ned efter nio omgångar var det väl ingen som egentligen sörjde den saken. Det kändes då som att den nog hade hållit på ett par år för länge. Mulder och Scully var knappt med längre och alla konspirationer, aliens och mystiska händelser hade dragits så många varv att det inte riktigt upplevdes som intressant eller angeläget att hänga med i dem.

Men nu har det går tolv år (serien lades ned 2002) och filmen I want to believe från 2008 är också rätt avlägsen. Då går det inte låta bli att bli nyfiken när The X-Files Season 10 har kommit upp i serieversion. Liksom i den senaste filmen är det här återigen Mulder och Scully som är huvudpersoner, även om agent Doggett gör ett kort inhopp. De bägge har lämnat FBI och lever ett nytt liv under andra identiteter för att det inte skall gå att spåra dem tillbaka till allt som hände kring deras arbete med X-files. Av den anledningen blir de rätt förvånade av ett besök från en person från förr som kommer för att varna om att någon är dem på spåren. Snart börjar mystiska personer dyka upp, liksom även många gamla bekanta ansikten från FBI-tiden (en del väldigt oväntade). Frågan är dock vad det här är för mystiska individer och vad de är ute efter. Och vem kan man lita på? Den gamla arkiv X-devisen "trust no one" känns helt plötsligt mer aktuell än någonsin.

Jo, det är roligt att läsa det här. Verkligen. Det är många kära återseenden, en handling som är både mystisk och rätt obegriplig samt Mulder och Scully i gammal god form. Precis som man minns att det var och just så som man vill ha det. Nu är det här volym 1 och fler delar kommer framöver. Om storyn håller i längden återstår att se, men i den första boken är det litet grann som att återuppleva tv-serien när den hade sina bättre dagar. Och det är väl ett helt ok betyg till en sådan här bok?

Walking dead 7 och 8

Ja, jag blir verkligen inte klok på The Walking Dead-serien. Jag har bestämt mig för att inte ge upp utan läsa vidare för att det är riktigt bra ibland (Feuerzeug har övertygat mig om att det här är rätt strategi). Men så kommer de där svackorna som jag inte alls begriper mig på. En sådan fyller hela bok nummer sju, Lugnet före... I den händer egentligen inte mycket mer än att huvudpersonerna antingen lever ut sina önskningar om att få magarna fyllda med bebisar (om de är kvinnor) eller begråter diverse förlorade eller skadade kroppsdelar (om de är män).

Jag tror mig förstå att syftet med det här är att huvudpersonerna skall verka mänskliga mitt i hela zombieapokalypsen, samt att läsarna skall börja fundera över sådant som värderingar och vad som är viktigt i livet. Vem vet vad som händer imorgon, det bästa är kanske att inte låta kärleken och de påföljande barnen vänta? Fast jag tycker att det känns alltför heteronormativt påklistrat, plus att det dessutom blir tämligen trist. Och jag kan verkligen inte identifiera mig med den sortens kvinnor vars drift att föda barn är så extremt stark att de gärna gör det med zombier dräglande runt knuten och helt utan tillgång till modern sjukvård.

Om bok sju inte kändes som någon höjdare blir det skillnad i nästa del: bok åtta, Stormen. Här är det återigen action som gäller, med underbart otäcka skurkar och starka kvinnliga huvudpersoner kan konsten att hantera skjutvapen. Det är ganska otäckt, mycket lösa kroppsdelar och riktigt spännande. Helt fel bok att läsa på kvällen innan man skall sova! Bok åtta är The Walking Dead när det är som bäst enligt min mening, synd bara att inte alla böckerna når upp till samma nivå. Återstår att se vad som är att vänta av bok nio, som kommer på svenska i slutet av året. Jag fortsätter att ge serien en chans, för tidvis är det här ju riktigt läsvärd zombieskräck.

Arkiv X-abstinensen

Trots att många år vid det här laget har gått sedan Arkiv X slutade sändas händer det fortfarande att jag drabbas av den där särskilda tomheten som egentligen bara kan fyllas av en rejäl dos Mulder och Scully. Men efter att ha sett de gamla tv-avsnitten flera gånger om (första halvan av serien, alltså), skulle det vara trevligt med något nytt. Som en liten snuttefilt att ta till när abstinensen sätter in finns då faktiskt Arkiv X också i serieversion. 

X files: 30 days of night är precis som titeln antyder en crossover där Mulder och Scully åker till Alaska för att undersöka några mycket blodiga och mystiska händelser. Alla som är bekanta med originalserien (och filmerna) 30 days of night vet att det rör sig om riktigt farliga saker som döljer sig i den långa vinternatten. Om det inte alls blir ljust på dagarna är det verkligen inte en bra sak om man misstänker att en viss sorts blodtörstiga varelser är i farten. Att de skall få till en slutlig lösning på det som drabbat området är väl aldrig egentligen syftet med historien, men man bör komma ihåg att de avsnitt av Arkiv X som var allra otäckast var alltid de där veckans monster var undanglidande och Mulder och Scully med ett nödrop klarade livhanken själva. Med andra ord är det här en mycket blodig historia där det inte är själva handlingen som är det viktigaste. Istället är det bara så otroligt trevlig att få tillbringa en liten stund i sällskap med allas våra favoritagenter. Detta särskilt som de i klassisk stil ständigt gnabbas om huruvida det finns en naturlig förklaring till det som händer. Man känner igen dem så väl, och vill så gärna ha ännu mer. 

Och det kommer mer: X files säsong 10 är på ingång. Mer om detta vid senare tillfälle, men visst känns devisen I want to believe väldigt passande i sammanhanget... 

King-klanen är överallt

Det är mycket King nu, man skulle nästan kunna tro att den där familjen planerar att ta över hela den mörkare delen av bokutgivningen. Åtminstone står de för en stor del av antalet sålda böcker! Joe Hill, husgud här på bloggen, kom ju med den fantastiska NOS4A2 i våras. Man får inte heller glömma Locke & Key, där den femte och hittills bästa delen nådde bokhandlarna i somras. Den sjätte och sista boken ges ut snart, vad jag vet är det dock fortfarande oklart när det blir. Och utöver detta har vi också Wraith: Welcome to Christmasland, serieboken som knyter an till NOS4A2. Jag tror att den kommer under hösten. Hoppas, hoppas!

Pappa King är som bekant inte heller lat vid tangentbordet. Joyland gavs ut i juni, men trots att det var en trevlig bok så var det ändå bara en mellanbok före Det Vi Väntat På Hela Året: Doctor Sleep. Nästa vecka är det äntligen dags! Som jag skrivit om tidigare här på bloggen har jag läst första kapitlet, och det trissade verkligen upp mina förväntningar. Inte för att jag egentligen har mycket tid att läsa för tillfället, men jag kommer ändå att kasta mig över den. Efter Doctor Sleep bör det givetvis snart komma ännu fler böcker, hur många som helst faktiskt. Det mest chockerande Stephen King skulle kunna göra är väl att slå av på takten i skrivandet...

Men det finns ännu fler i den där familjen. Här på bloggen recenserade jag nyligen Save Yourself av Kelly Braffet. Jag hade fått den rekommenderad och införskaffade den därför utan att närmare kolla upp författaren. När jag hade boken i min hand upptäckte jag att det stod på omslagsfliken att hon var gift med en viss Owen King... Egentligen visste jag det där, men hade inte kopplat ihop just den här boken med Kingens författarsvärdotter. Riktigt bra var den i alla fall, alldeles oavsett familjerelationen.

Häromdagen tittade jag på ett gammalt avsnitt av tv-serien Sons of Anarchy, och vem dyker upp där om inte en viss Stephen King i en helt underbart bisarr biroll med namnet Bachman (just det!). Alltså, Kingarna är överallt och de skriver hur mycket böcker som helst. Verkligen inte en dålig sak, om ni frågar mig... Och just därför finns det mycket att blogga om när det gäller alla de här böckerna. Kommande veckoslut (21-22/9) är det dags för ännu en temahelg hos Fiktiviteter, denna gång passande nog om Stephen King. Även här på bloggen planeras det dyka upp inlägg, som möjligen kommer behandla mina funderingar kring duschdraperier, döda husdjur och mekaniska björnar. Ni vet vad det är frågan om!

Locke & Key 5

I slutet av volym fyra av Locke & Key hände det ju verkligen saker, vilket bådar gott inför de två avslutande delarna i serien. Volym fem: Clockworks är den näst sista boken och i den får man framför allt veta mer om historien bakom de olika nycklarna och det mystiska Key-huset i Lovecraft. Syskonen Tyler och Kinsey utforskar den speciella nyckel som gör att man kan resa i tiden, och får på så sätt veta hur (och av vem) nycklarna tillverkades och var den märkliga metall de är gjorda av kommer ifrån.

Det kanske kan tyckas frustrerande att Joe Hill väljer att knappast alls föra handlingen framåt i den här boken, men det fungerar faktiskt riktigt bra. Det är både spännande och rejält blodigt, samt dessutom klargörande inför den stora uppgörelse som man kan förvänta sig kommer i den sista delen. Trådarna börjar dras ihop nu och det skall bli väldigt intressant att få veta hur det hela skall sluta. Den sista boken dröjer ett tag till, men så länge får man hålla tillgodo med volym fem som alldeles nyligen utkommit i häftad utgåva (den har tidigare funnits inbunden). I Clockworks håller Joe Hill och Gabriel Rodriguez stilen från de tidigare delarna i serien, som ser ut att sluta lika bra som den började.

Joe Hill gör serie av bok och film av serie

När en bok är så otroligt bra som NOS4A2 vill man ju gärna ha mer ... och det kommer man faktiskt att kunna få om inte alltför lång tid. Joe Hill planerar nämligen en slags spin off i serieform, med titeln NOS4A2: Wraith. Enligt planerna skall den komma ut till hösten och lär på något sätt handla om den ondskefulle bilföraren Charlie Manx, välbekant för alla som läst boken. Mer kan man läsa i den här intervjun med Joe Hill, där de dock råkar skriva att serien är en uppföljare till It (Stephen Kings clownskräckklassiker). Joe Hill försäkrar dock på sin blogg att så inte är fallet...

Dessutom ser det ut som att det kommer göras en filmversion av Locke & Key. Planer fanns på en tv-serie för ett par år sedan och då spelades ett pilotavsnitt in. Det blev dock ingenting av det projektet, men nu har tydligen Universal fått tag på rättigheterna och vill göra en film av det hela. Hollywood reporter skriver mer om den saken här. Sedan borde väl också de allra sista delarna av serien Locke & Key komma ut inom de närmaste månaderna, även om något releasedatum för volym 6: Omega inte finns ännu. Men snart, snart, får vi veta hur det går med de stackars tre syskonen Locke i det hemska Key-huset. Joe Hill har väldigt retsamt skrivit på Twitter att han aldrig lovat att det skulle bli ett lyckligt slut på den här serien ... vad det innebär återstår att se.

Totalt jävla mörker med Walking Dead

Hur skulle det vara om inte internet, datorer, tv och allt sådant fanns? Så att folk var tvungna att umgås, att se och tala med varandra istället för att hela tiden ha sin uppmärksamhet riktad mot en skärm eller hörlurar i öronen. Tror du att det skulle vara helt underbart? Eller skulle resultatet bli att du för första gången på allvar insåg hur litet gemensamt du har med folk runtomkring? Att ni skulle börja bråka, hata varandra och i slutändan ta till våld och dödande? Det är i alla fall var som händer i Walking Dead, och även om situationen där är dragen till sin spets – zombieapokalyps och allt det där – är det ändå värt att fundera över.

Jag har alltså läst ett par böcker till i Walking Dead-serien, del fem: Anfall är bästa försvar och del sex: Totalt jävla mörker. När jag skrev om min läsning av de tidigare delarna hade jag en del kritik, men som jag påpekade där kändes det värt att läsa vidare eftersom jag av andra läsare (framför allt Feuerzeug) blivit utlovat att serien skulle bli bättre efterhand. Och det blir den. I bok 5 lyfter det från att i alltför stor utsträckning handla om tjafsande och relationsproblem i gruppen av överlevare, till att bli spännande på allvar.

I de tidigare böckerna hade Rick Grimes och de andra tagit sin tillflykt till en fängelseanläggning, där det både fanns lager av förnödenheter och var lätt att hålla zombierna ute. Problemet var bara att även om de var i säkerhet var inte stämningen inom gruppen särskilt god, känslan av instängdhet blev påtaglig även om fängelset saknade fångvaktare. I bok fem börjar det dock hända saker, så vi slipper allt för stora doser av fängelseklaustrofobi. En helikopter syns på himlen, men störtar en bit bort. Av den anledningen skickas en expedition ut för att kolla upp det hela, vilket leder till att man hittar ytterligare en stor bosättning med överlevare. De människor som bor där är dock inte några trevliga bekantskaper, utan situationen blir riktigt farlig. Handlingen fortsätter i bok sex och kan sammanfattas med att man inser att det förmodligen finns rätt många andra där ute som också överlevt, men att dessa människor på sätt och vis kan anses vara ännu större hot än vad zombierna är.

"Du måste hålla folk sysselsatta, annars vänder de sig mot dig. Läsning och pippa håller inte folk sysselsatta särskilt länge. Till slut måste något hända," säger Guvernören – en synnerligen obehaglig typ som dock verkar ha rätt på den här punkten. Sensmoralen är att om folk är utelämnade till varandra och dessutom inte har något annat att göra än att försöka överleva, då börjar det att skava rejält. Här känns det som att böckerna lyfter, rent idémässigt jämfört med tidigare. Allt bråkande får ett tydligare sammanhang, det är uppenbart att det här är konsekvensen av att människor tvingas tillsammans och inte har det moderna samhället med alla dess bekvämligheter som en slags stötdämpare.

En annan sak som jag gillade var att i de här böckerna börjar huvudpersonerna i större utsträckning reflektera över katastrofen som inträffat. På det sättet får vi som läsare också mer information om vad det egentligen var som hände när zombiesmittan började sprida sig, även om det mesta fortfarande är oklart. Det introduceras dessutom ett par nya kvinnliga huvudpersoner som inte är lika mesigt hemmafruaktiga som de tidigare. Istället är det här kvinnor som är både kunniga, kapabla och kan försvara sig. Som jag sagt tidigare, rent realistiskt borde väl zombieapokalypsen kunna ta fram sådana egenskaper hos kvinnor likaväl som hos män?

Alltså: Feuerzeug hade definitivt rätt i att Walking Dead lyfter runt bok fem. Men våldsamt är det, helt otroligt mycket ibland. Det här är ingenting för den som är känsligt för blod, tortyr och avhuggna kroppsdelar...

Min stora Walking Dead-uppgörelse

The Walking Dead har som bekant växt ut till att bli en hel underhållningsindustri i sig. Förutom de ursprungliga serieböckerna finns både tv-serie och dataspel. Med tanke på vad det handlar om har det här känts som något jag verkligen borde tycka om, men av olika anledningar har jag aldrig kommit mig för att läsa, titta eller spela. Jag har gjort ett halvhjärtat försök med tv-serien, men fastnade inte. Har sedan funderat på att läsa serieböckerna utan att komma till skott. En orsak är att även om många uppenbarligen verkligen gillar Walking Dead, så finns det andras vars omdöme jag litar på som varit desto mer negativa. Till dem hör Bokstävlarna, som bland annat klagat på en unken kvinnosyn och helt enkelt att alla huvudpersoner beter sig som idioter.

Sedan finns det andra som rekommenderar att man skall hålla ut och läsa på, inte minst för att blir annorlunda längre fram i serien. Feuerzeug säger "läs minst fem album" och tja, jag väljer att lyssna på det rådet. Det här är ju inte böcker som tar så väldigt lång stund att läsa, så visst kan det vara värt att plöja några stycken om det verkligen lyfter efter ett tag. För jag vill ju tro att det gör det...

Ok, så då körde jag igång med första delen, Tills döden skiljer oss åt, där polisen Rick Grimes hamnar i koma efter att ha blivit skjuten. När han vaknar upp igen är det zombier överallt, vilket som vi alla förstår är rätt chockerande. Efter mycket trassel återfinner han fru och son, vilka flytt tillsammans med en liten grupp andra och faktiskt undgått att zombifieras. Även om familjen är lyckligt återförenad visar det sig mycket svårt att hitta ett sätt att överleva i den postapokalyptiska värld som samhället förvandlats till. Inte minst är det besvärligt att komma överens inom gruppen. Skall de våga förutsätta att de kommer bli räddade av någon slags myndighet som tar kontroll över situationen? Och var är det säkrast att befinna sig? I närheten av de zombiefyllda städerna där räddningsexpeditioner kan tänkas leta, eller ute i mer ödsliga områden där zombierna är färre men där kanske ingen levande kan hitta dem?

När vi kommer till bok två, På drift, söker gruppen med Rick Grimes i spetsen efter någonstans där det finns mat och skydd, vilket verkligen inte är enkelt. Förutom att zombierna är ett ständigt hot visar sig de människor som de stöter på inte alltid vara vänligt inställda, åtminstone inte i längden. Till slut upptäcker de dock en plats där de nog kan vara säkra: ett fängelse. Bok tre, I tryggt förvar och bok fyra, Köttets lustar, utspelar sig där. Problemet är bara att ett fängelse kan vara en plats där man är instängd i flera olika bemärkelser. Medan zombierna står utanför stängslen och stirrar på dem med döda ögon har människorna innanför det allt svårare att klara av varandra.

Postapokalyps är verkligen min genre, men det finns mycket i Walking Dead som jag retar mig på. Kvinnosynen är en sådan sak, som faktiskt fick mig att nästan ge upp det hela redan när jag läste den första boken. Männen dödar zombier medan kvinnorna tvättar och passar barn. Och blir överlyckliga när de hittar en flaska sköljmedel. Jo, jag vet att det här skall utspela sig i den amerikanska södern, men kom igen! För min del är identifikationsfaktorn verkligen noll när det gäller de här kvinnorna. Jag känner bara att om det vore jag i den där situationen så skulle jag strunta i om jeansen var smutsiga, jag skulle ta en spade och hacka ned närmaste zombie direkt. Det där är dock värst i den första boken och det dyker upp litet mer tuffa kvinnor efterhand. Men ändå.

Ett annat problem är att jag egentligen inte gillar någon av personerna i böckerna. Rick Grimes är inte någon som man fattar sympati för, trots att han skall vara huvudpersonen. Han ägnar sig för mycket åt att klippa till, skrika åt eller skjuta folk han inte kommer överens med. Kanske är meningen att han skall framstå som mänsklig och någon slags antihjälte, men jag tycker mest att han är jobbig. Bland det övriga persongalleriet är det inte heller någon som står ut så pass att jag skulle sörja om de råkade bli bitna av en zombie. Överhuvudtaget framstår alla som rätt tjafsiga och korkade typer, som jag verkligen inte skulle vilja behöva tillbringa någon längre stund tillsammans med. Att vara hänvisad till dem för att överleva skulle vara en total mardröm, även om man räknade bort zombierna.

Jag tycker att det är synd att så pass mycket av tiden i böckerna går åt till att personer slåss och skriker åt varandra. Visserligen förstår jag att syftet är att visa att när man är utlämnad till en grupp på det här sättet visar folk sina riktigt fula sidor, men allt tjafsande förtar spänningen. Zombierna blir mest som någon slags rekvisita som understryker det mörka i människan, vilket på sätt och vis är en poäng men samtidigt gör dem rätt meningslösa. Något som i ännu högre grad förstör är att så mycket tid ägnas åt olika relationsproblem. Alla personer i böckerna måste tydligen delas upp i olika kärlekspar som sedan både kan bråka inbördes och inveckla sig i diverse känslomässiga dramer. Vad är det här, Beverly Hills i zombieversion? Mer action, tack!

Det finns alltså en hel del som jag har svårt med när det gäller Walking Dead. Ändå läser jag vidare, både för att jag verkligen vill veta om det blir bättre längre fram och för att något ändå fångar mig så pass att intresset hålls uppe. Jag vill veta mer om den här zombiepostapokalyptiska världen, och det kan jag bara få genom att fortsätta läsa. Ett par böcker till tänkte jag definitivt ta mig igenom, och jag håller mig till den svenska översättningen som jag tycker är riktigt bra. Vi får väl se hur det hela utvecklas – I'll keep you posted!

Ett besök på seriefestivalen

Stockholms internationella seriefestival visade sig vara precis så trevlig som man hade kunnat tänka sig att den skulle vara. Den var värd ett besöka bara för att gå runt bland alla bord där det såldes böcker, prylar och serieteckningar, både av etablerade serieskapare och nya och (än så länge?) mer okända förmågor. Att döma av mängden deltagare verkar det vara hur mycket som helst på gång när det gäller serier i Sverige, och många verkar vara väldigt duktiga dessutom.

Bland programpunkterna lyssnade jag på den paneldebatt som ordnades av Eskapix Press med rubriken "Eskapism, skräckserier och moralpanik". I panelen satt Henrik Holmström, Dennis Gustafsson, Lars Krantz, CJ Håkansson, Mikke Schirén och Jimmy Wallin, som alla antingen tecknar serier själva eller på något sätt håller på med serieutgivning. Diskussionen kom att röra sig både över tid och även till andra sorters moralpanik än den som rör just skräckserier. Att folk upprörs över både serier och annan populärkultur är inte något nytt, däremot när det gäller just skräckgenren kanske det på sätt och vis är något som tillhör det förgångna? Paneldeltagarna kunde konstatera att det inte rör upp så värst mycket känslor idag när lågstadieelever läser Walking Dead, inte som det förmodligen hade gjort några decennier tillbaka i tiden. 

Förutom detta var seriefestivalen ett tillfälle att träffa några andra bokbloggare, alltid lika trevligt! Jag lyckades också lägga vantarna på en bok som är i det närmaste omöjlig att få tag på: De förlorade sidornas bok, vilket är del två i serien om björnen Theo av Ola Skogäng. En på alla sätt bra dag, med andra ord! 

En vampyrflickas bekännelser

Claudia's Story är berättelsen om barnvampyren Claudia från Anne Rices bok Interview with the Vampire, anpassad och tecknad av Ashley Marie Witter. I originalboken är Claudia en minnesvärd om än kortlivad figur, den lilla flickan som för evigt är fången i ett barns kropp. Mänskliga känslor ligger långt ifrån henne, för det korta liv hon haft bleknar snart liksom minnena av hur det var att leva bland riktiga människor. Men allteftersom åren går växer hon upp rent intellektuellt, problemet är bara att omgivningen inte kan se henne som något annat än en liten flicka. Det gäller i hög grad även vampyrerna Louis och Lestat, som hon lever med.

 Boken berättas ur Claudias perspektiv, och skall alltså vara hennes egen version av det som händer. Problemet är bara att jag tycker att den ligger alldeles för nära Interview with the Vampire både som bok och filmen från 1994 med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollen. Det blir snarare ett utsnitt ur bok och film, med fokus på Claudia, inte hennes egen syn på sitt liv som vampyr. Av detta följer också att det känns litet konstigt när Claudias anklagar andra, inklusive vampyren Louis, för att de inte förstår att hon förändrats med åren även om hennes kropp är densamma. Om Louis berättelse om henne i Interview with the Vampire är exakt samma som hennes egen (inklusive just detta att hon mår dåligt över att ses som ett barn fastän hon är typ 70 år gammal), då har han väl fattat ganska bra hur allt ligger till? Jag tycker det är synd att det inte finns plats för Claudia att utvecklas som karaktär, för faktum är att hon boken igenom framstår som docksöt och ganska barnslig. Tvärtom mot hur man borde uppfatta henne alltså, eftersom handlingen berättas av henne själv.

Claudia's Story är en vacker bok, där bilderna går helt i sepiafärger – förutom när blod förekommer, det är realistiskt rött och står i stark kontrast till de övriga milda och bleka färgerna. Det är snyggt och effektfullt, men om jag får fortsätta att ha en surmulen attityd så tycker jag faktiskt att det där med det skarpt röda blodet hinner bli rätt uttjatat innan boken är slut.

Är då alls Claudia's Story värd att bry sig om? Jo då, visst är den det. Har man aldrig läst Anne Rice får man kanske litet svårt att hänga med i persongalleriet, men kan nog ändå tycka att det är en intressant och vackert berättad bok. Den som är besatt av Vampire Cronicles och inte kan få nog (sådant händer – been there, done that), kan säkert tycka att det är en underbar bok att läsa. Mellankategorin, alltså helt normala läsare av Anne Rices vampyrböcker, tror jag däremot kommer bli besvikna just därför att de förväntar sig något utöver det som de redan känner till sedan förut. Det får man inte i den här boken.

Mannen av stål

När det gäller serier är väl superhjältar nästan ofrånkomligt att ta upp. En av de riktigt klassiska sådana är dessutom nu i dessa dagar extra aktuell: Stålmannen. Gamle Stålis har nämligen bara häromdagen gått och fyllt hela 75 år. Ända sedan 1938 har han figurerat i serieform och hans historia har berättats om och om igen i olika versioner.

En sådan ny tolkning av Stålmannen möter man i Earth One, skriven av J. Michael Straszynski och tecknad av Shane Davis. Det här är en mörkare och skitigare Stålmannen än man är van vid, och även om vår superhjälte passar på att rädda världen så är det inte egentligen det viktigaste. Istället handlar det här om hur en osäker yngling söker efter meningen med sitt liv. Eftersom den unge Clark har superkrafter är många vägar öppna – han kan bli sportstjärna eller framstående vetenskapsman. Men vad vill han egentligen? Hela sin barndom har han försökt hålla sig undan och förbli obemärkt, för att ingen skall bli misstänksam och kanske avslöja hans utomjordiska ursprung. Som vuxen måste han ta ställning till hur han skall hantera de möjligheter som kommer med superkrafterna och också det ansvar som de innebär. Dessutom måste han skapa sig en identitet, eller rättare sagt två. Han blir både Stålmannen som använder sina otroliga superkrafter i det godas tjänst och tönten Clark Kent, den mesige journalisten på tidningen Daily Planet. Clark är nödvändig inte bara som en täckmantel utan även för att det är han som med sina artiklar bygger upp Stålmannens image och definierar honom som en hjälte. Fast någon all american hero är han inte egentligen i Earth One. Själv säger han i en "intervju" med Clark Kent att han inte bara kommer hjälpa USA, och den amerikanska militären framställs som skeptiska till Stålmannen. De säger sig inte veta vad han är ute efter och oavsett menar de att hans blotta närvaro på jorden kan öka risken för fientliga angrepp.

Earth One har fått viss kritik för att man tycker att den är för mörk och att Stålmannen ges en alltför grubblande natur. Han är litet för lik Batman, helt enkelt. Kanske det finns många läsare som bara vill att han skall flyga runt i supertighta blå trikåer och inget förutom kryptonit skall kunna få honom att tveka. I den här boken tycker han själv att dräkten är töntig och har långtifrån någon självklart patriotisk och hurtig attityd till sin hjälteroll. Jag tycker att det är en läsvärd tolkning av Stålmannens coming of age, men kanske har jag heller aldrig varit någon sann fanatiker. När det gäller serier är jag inte direkt någon Sheldon Cooper som har koll på att alla detaljer stämmer...

Ytterligare en variant på samma tema kommer i filmen Man of Steel som går upp på bio framöver. Enligt trailern verkar också den vara rätt mörk och innehålla en grubblande superhjälte. Notera dessutom i trailern dräkten som Stålmannen har på sig. Det är långt ifrån den trikå där alla muskler syns igenom som han bär i serierna, här verkar det istället vara någon slags gummidräkt. Hmmm...

Echoes – seriemördare i serieversion

Saker man ärver kan man ju vara mer eller mindre tacksam över. Brian, huvudpersonen i Echoes, har från sin far inte bara ärvt samma sorts besvärliga mentalsjukdom (schizofreni), utan också något mycket mer chockerande. Brian får nämligen ta över faderns samling av seriemördartroféer – en samling dockor som tillverkats av kroppsdelar från ett antal mördade flickor. Som om det inte vore illa nog fortsätter flickmorden även efter faderns död och nya läskiga dockor dyker upp. Brian, som har svårt att hantera sin sjukdom och plågas av de mest fasansfulla hallucinationer, börjar gripas av den fruktansvärda tanken att det är han själv som ligger bakom morden. Visserligen är han fullt medveten om att hemskheterna som förföljer honom kommer sig av sjukdomen, men samtidigt har han inte kontroll över sig själv.

Echoes är skriven av Josua Hale Fialkov och tecknad av Rahsan Ekedal. Boken har ett ganska enkelt men effektivt upplägg som helt enkelt är otroligt creepy. Ett par oväntade vändningar finns det dessutom i handlingen, som spär på det som redan är otäckt. Den här boken är rejält obehaglig, fast ändå utan att gräva ned sig i äckliga detaljer. Istället är den som en enda lång mardröm, där man följer huvudpersonen när han desperat försöker skilja ut vad som är verkligt och ta reda på vad det är som händer. För det här passar serieformen utmärkt, det fungerar verkligen att få se handlingen ur Brians förvirrade och skräckslagna perspektiv.

Och ta en titt på omslagsbilderna. Den ena föreställer boken med skyddsomslag på, där en docka tittar fram genom ett utskuret hål. Tar man av det får man istället en helfigursbild av dockan på pärmen. Efter att ha läst Echoes föredrar jag definitivt att ha omslaget på, och skulle nog gärna dessutom täcka över luckan som visar den hemska dockans leende...

Mer och mer Locke & Key

Ett inlägg om serier idag igen..? Jajamen, det är nämligen serievecka här på bloggen! Denna vecka är det ju Stockholms internationella seriefestival, och vad passar då bättre än att skriva om just serier?

Böckerna för dagen är Locke & Key del 2–4, Joe Hills och Gabriel Rodriguez fantastiska och mörka historia om de stackars syskonen Locke som efter att deras far mördas flyttar till den lilla hålan Lovecraft i Massachusetts. Huset de bor i är synnerligen läskigt och spöklikt, samt spelar en mycket viktig roll i handlingen.

I den första boken försöker de tre syskonen (och deras mamma) hantera situationen efter faderns död, när vi kommer till bok 2, Head Games börjar de hitta fram till en slags vardag. Minstingen Bode är besatt av att hitta fler av de mystiska nycklar som finns runt om i det stora huset och som alla har olika sorters magiska egenskaper. Problemet är bara att det finns fler som är ute efter nycklarna, till exempel den mystiske Zack. Hans bakgrund får vi som läsare veta rätt mycket om, men det dröjer innan syskonen anar oråd – Kinsey är till och med väldigt förtjust i honom. I bok 3, Crown of Shadows blir det allt mer tydligt att syskonens mamma tar till alkohol för att orka med. Detta innebär att syskonen inte bara får klara av det "riktiga" dagliga livet i princip helt själva, utan också att de lämnas ensamma med de hemska saker som händer i huset.

Precis som i den första boken är de följande delarna otäcka och tidvis rejält blodiga. Handlingen berättas i form av episoder, omväxlande utifrån olika huvudpersoners perspektiv. För det mesta fungerar detta berättargrepp, men vissa episoder är svagare än andra. Det gäller särskilt "February" i del 4, Keys to the Kingdom, som berättas i korta snuttar om alla de tre syskonen dag för dag. Där någonstans börjar jag känna att mitt intresse för den här serien börjar avta, så pass att jag undrar vartåt det hela är på väg. Men så hämtar det upp sig i den avslutande bloddrypande och intensiva delen av den boken. Jag kommer definitivt att läsa vidare i del 5.

Efter att ha läst fyra delar i serien känns det som ett problem att handlingen i Locke & Key både går litet väl långsamt och är alltför komplicerad. Man blir efterhand smått irriterad över vissa personer som inte vill se hur saker ligger till eller lyssna på dem som vet, och de magiska nycklarna blir efter ett tag så många att de knappt går att hålla reda på. Men ändå, det här är nattsvart serieskräck av hög kvalitet. Att man sedan inte gillar allt i böckerna lika mycket, det är väl bara naturligt. Som helhet är Locke & Key absolut en läsvärd serie!

Theos ockulta återkomst

Theo är en björn, visserligen stor och lufsig som de brukar vara, men ändå långtifrån en vanlig nalle. Han har nämligen ett antikvariat i Gamla stan i Stockholm och hjälper gärna polisen när det dyker upp brottsutredningar i fall som har kopplingar till det ockulta eller i alla fall är väldigt konstiga. I serien Theos ockulta kuriositeter, som inleddes med Mumiens blod, har det tidigare kommit tre böcker. Nu finns en fjärde del, Deus ex machina: Fadern, skriven och tecknad av Ola Skogäng och Daniel Tholin. Den här gången åker Theo till Ludvika, av alla ställen, för att det i en sjö strax utanför staden gjorts ett mystiskt fynd. Det blir upptakten på ett äventyr som inte så litet känns inspirerad av Alien-filmerna, kanske särskilt Prometheus, med märkliga byggnader, spår av forntida civilisationer och upptäckter som är så stora att det vänder upp och ned på allting.

Deus ex machina: Fadern är en bok som innehåller väldigt mycket som jag gillar. Den är som vanligt i serien om Theo fylld med ockulta inslag, där det den här gången känns som att det inte finns några spärrar för hur mycket sådant man kan klämma in i en bok. Jag tycker att det fungerar riktigt bra, och Theo är som vanligt en trevlig bekantskap. Hans litet sorgsna uppsyn kombinerat med en aldrig sinande entusiasm för nya uppdrag och äventyr är det som driver boken framåt även när handlingen ibland vindlar iväg så att man knappt kan följa den. Men så blir det inte heller något riktigt slut den här gången, eftersom detta bara är första delen i en planerad trilogi.

Som alltid när det gäller Ola Skogängs böcker är det här underbart snyggt tecknat, det måste verkligen framhållas. Dessutom ingår ett litet inhopp av en galen mumie, och sådant kan man ju bara applådera. Mer mumier i fantastiklitteraturen, säger jag bara!

Fast till slut finns också en liten sak jag vill påpeka: "deus ex machina" betyder faktiskt inte "gudsmaskin"...

Stockholms internationella seriefestival

Nästa vecka är det dags för Stockholms internationella seriefestival, som äger rum på Kulturhuset 26-28 april. En del aktiviteter blir det dock redan från och med måndagen 22 april, så egentligen är det en hel vecka med serietema man har att se fram emot. 

Temat för seriefestivalen är eskapism: "Vi uppmärksammar de verklighetsflyktiga genrerna – äventyrsserier och superhjältar, science fiction och fantasy, skräck och surrealism och erotisk fantasi", som det står på festivalens hemsida. Det låter onekligen väldigt spännande, och man kan se på programmet att det kommer bli en del intressanta evenemang. Bland mycket annat ingår de här programpunkterna:

• Berättelser från Engelsfors Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson och Karl Johnson i samtal med Fabian Göranson. 
• Ola Skogängs ockulta stad: Utställningsvernissage och boksläpp. Lisa Medin samtalar med Ola Skogäng och Daniel Thollin. Utställningen i Lilla Galleriet pågår till och med 16 juni. 
• Sci-fi på svenska Sofia Falkenhem, Maria Fröhlich och Lisa Medin om att jobba med science fiction-serier i Sverige.
• En seriebransch i förändring Festivalens stora branschsamtal. De tongivande förlagen samt bokhandeln i en dialog om den svenska marknadens nutid och närstående framtid. Moderator: Roger Wilson (SR Kino i P1).
• Eskapism, skräckserier och moralpanik Eskapix Press presenterar ett skräckfyllt samtal med Henrik Holmström, Dennis Gustafsson, Lars Krantz, CJ Håkansson, Mikke Schirén och Jimmy Wallin. 
• The Walking Dead presenterar: ”Att leva i en odöd värld” –zombieöverlevnadskurs med Herman Geijer. 

Mer information finns på festivalens blogg och på deras facebook-eventsida.