Böcker

Böcker

torsdag 31 oktober 2013

Happy halloween

Halloween och skräckfilmer hör ju verkligen ihop, vilket verkligen Guillermo Del Toro tagit fasta på när han gjort ett special-intro till årets halloweenavsnitt av Simpsons: "The Threehouse of Horror XXIV". Det här är verkligen skräckfilmskärlek och monsternörderi på högsta nivå. Det börjar med en shoot out riktad mot en hord aggressiva zombier och fortsätter sedan med två och en halv minut fyllda med fler referenser till skräckfilmer än någon hade trott varit möjligt. Här finns förutom zombier också alla tänkbara klassiska skräckfilmsmonster, mutanter, diverse lösa kroppsdelar, Cthulu och filmer som bland annat The Shining, Hitchcooks Fåglarna, Alien, liksom Del Toros egna Pans labyrint och Hellboy. Samt mycket, mycket mer.

Tv-bolaget Fox vet att vi kommer titta på det här på nätet om och om igen för att försöka hitta så många referenser som möjligt. Och det gör vi ju, för det här är för kul för att det skall gå att låta bli. Ha en trevlig halloween allihopa!

måndag 28 oktober 2013

En storläsares bekännelser


Jämfört med många andra läser jag rätt mycket, men det finns ändå folk som verkligen slår mig med många hästlängder. Jo Walton fick delar av publiken att helt tappa andan när hon under hedersgästintervjun på Fantastika häromveckan lagom obekymrat kläckte ur sig att hon läser en sådär 450 böcker per år. "Sa hon verkligen FYRAHUNDRAFEMTIO?!" viskades och twittrades det i panikslagen beundran runt om i hörsalen. Just det, det var faktiskt så många böcker det handlade om. Visserligen säger hon sig aldrig titta på tv eller göra någon sådant där som andra slösar sig tid på. Hon bloggar dessutom om böcker på tor.com. Men ändå. Det är bara att konstatera att Jo Walton inte bara är en bra författare och underhållande att lyssna på, hon är också otroligt beläst. Den saken kommer dock inte som någon överraskning för den som läst den underbara Among Others, där hon med en inlevelse som bara måste vara självupplevd skildrar en storkonsument av SF-litteratur.

I alla fall, Jo Walton är väldigt kunnig när det gäller sf och fantasy. Därför låter det lovande att hon i januari kommer med en hel bok på just det här temat: What makes this book so great? Re-reading the Classics of Fantasy and SF. Förhandsinformationen antyder att den kommer innehålla intressanta tankar om ett antal klassiska verk inom de här genrerna: 

"What Makes This Book So Great is a selection of the best of her musings about her prodigious reading habit. Jo Walton's many subjects range from acknowledged classics, to guilty pleasures, to forgotten oddities and gems. Among them, the Zones of Thought novels of Vernor Vinge; the question of what genre readers mean by 'mainstream'; the under-appreciated SF adventures of C. J. Cherryh; the field's many approaches to time travel; the masterful science fiction of Samuel R. Delany; Salman Rushdie's Midnight's Children; the early Hainish novels of Ursula K. Le Guin; and a Robert A. Heinlein novel you have most certainly never read. Over 130 essays in all, What Makes This Book So Great is an immensely engaging collection of provocative, opinionated thoughts about past and present-day fantasy and science fiction, from one of our best writers."

lördag 26 oktober 2013

Necronomiconlördag


Jag tog ett break från min läsning av The Goldfinch för att gå på Elverket och se skräckmusikalen Necronomicon. Så här efteråt kan jag konstatera att det var en suggestiv och klart sevärd uppsättning, men att den inte lyckades bota mig från min musikalaversion. Jag tyckte inte heller att det var särskilt otäckt och visst var handlingen rätt tunn. Men som helhet fungerade det, definitivt. Den som är en Lovecraftfan eller i alla fall har dragningar åt blod, mörker, vansinne och mystik kommer inte att bli besviken...

tisdag 22 oktober 2013

Den är min nu



Tjugoett år efter The Secret History är den här: Donna Tartts nya roman The Goldfinch. Och jag tar tillfället i akt att fangirla totalt, för jag är sååå nöjd med att ha ett eget exemplar av den. Jag vet inte egentligen varför det kändes så extremt viktigt för mig att få tag på den redan första dagen, men det gick bara inte att vänta en sekund längre. Sviken av nätbokhandeln som vanligtvis är min vän begav jag mig ut i regnet på min quest, fast besluten att inte återvända hem förrän jag hade lyckats med mitt inköp. Den stora bokhandelskedjan visade sig inte ens känna till boken ifråga, än mindre hade de några till salu. Räddningen blev en lila småbokhandel, där flickan i kassan log mycket förstående när jag klamrade mig fast i den näst sista de hade.

Om det här verkligen är en motsvarighet till graalen jag fått tag på eller en bok som kommer göra mig grymt besviken, det återstår att ta reda på. The Secret History är en av de böcker som betytt mest för mig NÅGONSIN, och det vill inte säga litet. Jag har läst den flera gånger om och vet att jag kommer att göra det igen. Ur det perspektivet är det givetvis bara är dumt att tro att The Goldfinch skulle leva upp till sin föregångares höga nivå, så mycket förstår jag. Men i alla fall känns det nästan overkligt att så många års väntan på en ny bok äntligen har tagit slut. Nu får vi se om jag vågar läsa den också...

måndag 21 oktober 2013

Vad var det jag sade...

Ser man på, idag kom nomineringarna till Augustpriset och i fackboksklassen finns Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria. Precis som jag skrev så sent som igår kväll här på bloggen är det en bok att tokälska för alla som intresserar sig för gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Fast litet bredare än så är nog den potentiella läsekretsen, för det här är en bok skriven med verklig passion för sitt ämne. Men glöm inte: ni måste läsa den illustrerade utgåvan. Inte den andra!  

söndag 20 oktober 2013

Den stora besattheten

Expeditionen – Min kärlekshistoria handlar på sätt och vis om ingenjör Andrés misslyckade ballongfärd över Nordpolen. Fast i ännu högre grad är det en skildring av Bea Uusmas sökande efter ledtrådar till vad som egentligen hände med besättningsmedlemmarna André, Fraenkel och Strindberg. För det är faktiskt rätt konstigt. Efter att ha lämnat sin störtade ballong och vandrat i ett antal veckor över isen lyckas de tre ballongfararna sätta sig i säkerhet på en liten ö (Vitön). De har tält, varma kläder, mat, vapen (mot isbjörnar) och mediciner. Ändå dör de alla tre, uppenbarligen bara ett par dagar efter att de kommit till ön. Det finns många tänkbara dödsorsaker, som till exempel att de ätit kött med trikiner, men skrapar man på ytan håller inte någon av de förklaringsmodeller som brukar föras fram när det gäller Andréexpeditionen. Så vad var det då egentligen som hände?

Om Bea Uusma blivit närmast besatt av att få svar på frågorna om vad som hände med Andrés polarexpedition, så blir jag lika fanatiskt förtjust i den här boken. Jag kunde verkligen inte släppa den, så fascinerande tyckte jag att följa med i analyser av revben, detaljstudier av besättningsmedlemmarnas dagböcker och noggranna genomgångar av hypotetiska dödsorsaker, kompletta med medicinska förklaringar. Boken finns i två versioner, en med bara text och en med illustrationer. Jag läste den med bilder i, och hävdar bestämt att det är den man måste läsa. Att få se bilder på dagböcker och besättningsmedlemmarnas packning som de släpade med sig på tunga slädar över isen skapar en känsla av att vara närvarande. Att läsa om det vindpinade lägret på Vitön är en sak, att se det på bild något helt annat.





Dessutom får vi i detalj uppritade förklaringar av skadorna på de tre personerna, kartor över lägret med kroppsdelar (jo, just det), tält, packning och diverse föremål inplacerade. Det är en stor mängd små pusselbitar som försiktigt fogas samman så att man kan ana ett mönster. Kanske inte någon slutgiltig förklaring, men i alla fall tillräckligt mycket för att man skall kunna bilda sig någon slags uppfattning om vad som troligtvis hände (och kunna avfärda sådant som inte kan stämma). Just det här att det inte presenteras någon entydig lösning gillar jag. Det är snarare så att läsaren får följa med i en forskningsprocess som aldrig kan bli helt avslutad. Det finns fler trådar att följa upp, fler analyser som kan ge nya svar. För visst kommer Bea Uusma aldrig bli helt färdig med den här expeditionen och de människor som genomförde den?  


Som framgått verkligen tokälskar jag den här boken, och en anledning till det är sättet den är skriven på. Det är korta, luftiga texter utan onödiga utvikningar, varvat med bilder, sammanställningar och utdrag ut dagböcker och brev som expeditionsmedlemmarnas själva skrivit samt Beas Uusmas egna reflektioner från sina resor i polarområdena. Den här blandningen av olika sorters texter fungerar utmärkt för att både belysa väsentliga faktauppgifter och att sätta stämningen. Utan att fastna i långa beskrivningar dras läsaren effektivt med rent känslomässigt i sökandet efter ledtrådar, samtidigt som man lär känna människorna som deltog i expeditionen. Det gäller inte minst Nils Strindberg, som var 24 år och nyförlovad. Det är extremt hjärteknipande att läsa hans brev hem till fästmön, med vetskapen om att de aldrig fick återse varandra igen. 

Expeditionen – Min kärlekshistoria är om man fördjupar sig i den också en riktigt otäck bok. Vana läsare av den här bloggen vet att jag är en sedan många år ytterst förhärdad skräckläsare som verkligen inte brukar skrämmas särskilt lätt. Men Bea Uusma lyckas på ett sätt som berör förmedla känslan av hur osannolikt hemskt slutet blev för André, Fraenkel och Strindberg. Tänk er själva: ingen vet var de är någonstans, de är fast på en öde ö som ingen känner till, inom ett par dagar väntar en många månader lång polarvinter helt utan dagsljus. Runt omkring finns bara isbjörnar och is, ingenting annat. Inga båtar kommer till den här platsen, så de kan inte vänta sig någon räddning. Så börjar de av någon anledning dö, en efter en. Men marken är frusen, så det går inte att begrava den som avlidit. Den som är sist kvar sitter alltså där alldeles ensam med två döda kroppar och vetskapen om att ingen kommer att komma för att hjälpa honom. Gaaah..! 

Men alltså, det här är en otroligt intressant bok, åtminstone för den som gillar gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Jag kan inte heller låta bli att smittas av Bea Uusmas enorma entusiasm för det hon undersöker, det är precis som bokens titel säger verkligen en kärlekshistoria. Och visserligen ägde den här expeditionen rum i slutet av 1800-talet, men boken kan ändå rekommenderas till mossliksfalangen av #boblmaf. Ni kommer att älska varenda sida!  

lördag 19 oktober 2013

Fantastika drar igång

Så var det äntligen dags för Fantatiska, årets Swecon som hålls i Dieselverkstaden i Nacka. Fredagen började med bland annat intervju med Jo Walton, en av hedersgästerna. Att hon var en bra författare visste jag sedan tidigare, men hon visade sig under intervjun också vara riktigt underhållande att lyssna på. Hon pratade bland annat om hur Among Others hade fått henne att inse att hon inte alls var en så udda person som hon själv hade trott. Samma bok hade dock dessutom fått många att tro att de på något sätt kände henne, bara för att de var lika boknördiga som huvudpersonen (och Jo Walton själv uppenbarligen). Men så självbiografisk tyckte hon verkligen inte att Among Others var...


Fredagen bjöd också på intressanta paneldiskussioner, och fler sådana lär det bli idag, samt mycket annat. En mer utförlig rapport kommer framöver!

onsdag 16 oktober 2013

Höstläsningsböcker

Hur har ni det där ute i höstmörkret? Själv balanserar jag übermycket jobb med halsont, men har lyckats läsa en del mellan varven också. Det MÅSTE jag för att hinna med mig själv!



Och ser man på vilka två små älsklingar som dök upp i brevlådan idag: två helt färska böcker av Diane Setterfield respektive Carol Goodman. Svarta fåglar är det på bägge omslagen, visst ser de verkligen ut att vara perfekt höstläsning?

Fast det blir inte nu till helgen jag börjar läsa de här böckerna, för då är det ju dags för årets Swecon. Fantastika hålls här i Stockholm fredag till söndag och på programmet finns många spännande punkter. Vi ses kanske där?

lördag 12 oktober 2013

Drömgångare

Drömgångare (The Bone Season) av Samantha Shannon utspelar sig i ett dystopiskt framtida Storbritannien, där människor med klärvojanta förmågor jagas av myndigheterna. Paige är en av dem, och hon har dessutom en både sällsynt och kraftfull förmåga. Hon är en "drömgångare", som kan att ta sig in i andras medvetanden –  och samtidigt skada eller till och med döda dem. I London är hon i klorna på ett gangstersyndikat som utnyttjar klärvojantas förmågor för sina syften, vilket kanske inte alltid är så roligt. Hon är dock hellre där än blir infångad av myndigheterna, för då vet ingen vad som händer. Alla som åker fast försvinner, det är allt Paige vet. Själv kommer hon dock så småningom få veta att den värld hon lever i är mycket mer komplicerad än hon hittills känt till. Det finns dessutom andra som också är i högsta grad intresserade av att utnyttja hennes särskilda förmågor.

Samantha Shannon är ytterligare en i raden av författare som sägs vara "den nya J.K. Rowling". Det är hon väl knappast, men jag tyckte ändå att Drömgångare var trevlig läsning i sin genre. Det man kan invända emot är att det här är en bok som inte gör det helt lätt för sig. Samantha Shannon har konstruerat en värld som på sitt sätt är väldigt invecklad. Det finns en otrolig mängd klärvojanta och blir ganska snart stört omöjligt att hålla ordning på terminologin. Vad är skillnaden mellan en kartomantiker och en rabdomantiker, till exempel. Men man behöver inte lära sig allt det där, boken fungerar utmärkt om man struntar i alla namn och bara hänger med i handlingen istället. Även om man inte kommer ihåg varje persons titel, så är det ingen risk att man blandar ihop dem eller missförstår vad som händer.

Drömgångare är urban fantasy med en tuff tjej i huvudrollen, inte helt ovanligt om man ser till de senare årens bokutgivning. Rätt förutsägbart är det också vad som kommer hända, men det är ändå spännande läsning. Huvudpersonen Paige är litet lagom kantig, men på samma gång sympatisk och handlingskraftig. Övriga personer lär man dock inte känna särskilt väl, även om den så kallade väktaren framstår som en intressant person (eller vad han nu är). Sådär väldigt originell är Drömgångare alltså inte, men kan verkligen rekommenderas till den som vill hitta något nytt att läsa efter att ha avverkat böcker som Divergent och Hungerspelen. Vi kommer säkert få höra mer om Samantha Shannon i framtiden, om inte annat verkar det bli fler böcker i serien om drömgångaren Paige. Hoppas bara att den mystiske väktaren får vara med på ett hörn i nästa bok också...

Recensionsexemplar från Modernista

onsdag 9 oktober 2013

Nobelprisspekulationer även här

Så var det återigen dags, i morgon kommer Svenska akademiens ständige sekreterare kliva ut genom den där dörren i Börssalen och tala om namnet på den författare som blivit årets litteraturpristagare. Själv brukar jag inte engagera mig så där väldigt djupt i vem det blir, men det går ändå inte att låta bli att vara nyfiken.

Jag tänker inte tippa årets pristagare, däremot framhålla två författarskap som jag definitivt tycker borde vara värda att belöna. Den första är Margaret Atwood som nyligen kommit ut med MaddAdam, den tredje delen i hennes dystopiska trilogi där också Oryx & Crake och Year of the Flood ingår. Hon har en lång rad mycket bra böcker bakom sig, för egen del tycker jag också att bland annat The Robber Bride var en verklig läsupplevelse.

Mitt andra förslag är Joyce Carol Oates – ständigt omtalad som Nobelpriskandidat, men verkar ändå aldrig komma på tal när det verkligen gäller (tja, inte för att man vet vad akademien egentligen tycker, men det är intrycket som ges). Och när jag såg omslaget till hennes senaste bok, The Accursed, tyckte jag att det kändes som "gå och dränk er, Svenska akademien!" Visserligen är det väl inte rätt att kalla det här för en vampyrbok, men det är nog tillräckligt mycket gotisk skräck för att diskvalificera Oates som potentiell pristagare. Med tanke på vilken total beröringsskräck akademien verkar ha för litteratur med fantastikinslag är det inte särskilt troligt att priset någonsin blir hennes. Synd, tycker jag och hoppas att jag har fel på den här punkten.

Varken Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates är som bekant särskilt originella förslag i sådana här sammanhang, men jag vill ändå passa på att framhålla dem bägge. De är strålande författare, men i ärlighetens namn har de oddsen emot sig: dels är de engelskspråkiga, dels är de kvinnor. Det brukar inte direkt vara en vinnande kombination, och efter Doris Lessing får vi nog vänta många år på ytterligare en. I alla fall: Go, team Margaret och Go, team Joyce!

tisdag 8 oktober 2013

Lacey Flint är tillbaka

Odödlig är S.J. Boltons senaste bok, den som på engelska har titeln Like this, forever. I den möter vi återigen polisen Lacey Flint, som dock är sjukskriven efter äventyren i Camebridge i den förra boken (Dead Scared/Livrädd). Den här gången kretsar handlingen kring en seriemördare som kidnappar och döda unga pojkar. Det är fasansfulla mord, så hemska att till och med vana utredare som Dana Tulloch inte kan undgå att bli riktigt illa berörda. Frågan är dessutom om man kan hitta mördaren innan han hinner slå till igen, innan nästa pojke försvinner.

Här har vi alltså tredje boken om Lacey Flint – tyvärr, måste jag säga. Odödlig är stundtals verkligen spännande, det är absolut en bladvändare för den som gillar blodiga deckare. Problemet är bara Lacey Flint och polischefen Dana Tulloch, trots att de skall föreställa huvudpersoner känns de väldigt platta och på något sätt helt enkelt överflödiga. Jag kan inte låta bli att önska att S.J. Bolton hade låtit bokens verklige huvudperson, pojken Barney, få sällskap av ett annat gäng poliser som skötte utredningen. Och då har vi ännu inte kommit fram till mannen med de lysande turkosa ögonen, Mark Josebury. Han och Lacey är tillsammans som två truliga tonåringar som överhuvudtaget inte vet hur man har en relation med någon annan. De kan inte kommunicera och har känslor som är otroligt draaamatiska på ett sätt som bara framstår som barnsligt. Barney och hans jämnåriga kompisar beter sig mycket mer vuxet än vad de gör. Jag hoppas att Lacey, Mark och Dana kan få semester ett tag nu, för det är ju de här återkommande karaktärerna som drar ned betyget på boken.

Nej, om man skummar de för handlingen ganska oväsentliga partierna med Lacey Flint och Mark Josebury, går den här boken definitivt att läsa även om den långtifrån är Boltons bästa. Det finns ett vagt vampyrtema, och sådant är jag ju alltid rätt svag för. Inga "riktiga" vampyrer dock, det här är en polisdeckare utan övernaturliga inslag. Upplösningen känns dock bara trist och snabbt ihopkommen, som att det var tvunget att mördaren skulle avslöjas utan att det gick att hitta på någon intressant.

Slutligen måste jag också varna för att Odödlig innehåller en del saker att reta upp sig på. SPOILERVARNING utfärdad! Det dummaste av allt är när det verkar som polisen hittat mordplatsen, där alltså en eller flera personer skall ha fått halsen avskuren så att allt blod runnit ut. Men istället är förklaringen att en menstruerande kvinna råkat göra så det kommit blod på lakanen i sängen och på golvet (?!). Eh, har man så kraftig mens är det nog bäst att söka läkare... Sedan kan jag inte låta bli att sucka djupt när Lacey, som är polis, inte ringer sina kollegor när hon tror sig fått korn på mördaren. Det är ju verkligen jättesmart när det är en galen mördare som går lös. Naturligtvis klantar hon till det så att hon själv nästan blir ett offer, för tredje boken i rad. Det börjar kännas förutsägbart nu...

Recensionsexemplar från Modernista

fredag 4 oktober 2013

Trailerfredag

Mycket bra böcker skall komma ut under hösten, och det är ju en evig väntan innan man får chansen att lägga vantarna på dem. Och sedan är ju problemet att när böckerna väl kommit måste det finnas tid att läsa dem. Ack ja, så besvärligt allt kan vara... Hur som helst, ett sätt att öka peppen ännu mer är att titta på boktrailers. Här är några exempel på trailers för en mycket efterlängtad bok och tre alldeles nyutkomna som jag verkligen vill hinna läsa så snart som möjligt.

Den 15 november kommer ä-n-t-l-i-g-e-n Nyckeln, och nu finns det också en boktrailer.



Doctor Sleep, Stephen Kings senaste, har ingen som läser den här bloggen kunnat undgå eftersom jag tjatat om den oändligt mycket. Boktrailern tar sin utgångspunkt i det som Kingen vet att vi är som allra mest rädda för ... badrummet.



En annan trailer som sätter stämningen på ett lagom ruggigt sätt är den till The Coldest Girl in Coldtown, alltså Holly Blacks nya YA-vampyrbok.



The Bone Season av Samantha Shannon har precis kommit på svenska med titeln Drömgångare och handlar om människor med paranormala förmågor som jagas i en dystopisk framtid. Jag håller på och läser den nu, en recension kommer inom kort. Tills dess får ni titta på trailern.

torsdag 3 oktober 2013

Cthulhu kommer

Var det inte en tentakel som snabbt slank runt hörnet nyss, precis när du vände dig om..? Och de där slemmiga spåren i köket, som du skylde på katten ... fast du egentligen vet att det inte kan stämma. Borde du inte känna dig väldigt orolig nu..? För visst är det Cthulhu som är ute och rör på sig, eller egentligen författaren H P Lovecraft själv som är aktuell överallt just i dessa dagar.

Som jag skrivit om tidigare här på bloggen skall Dramaten sätta upp skräckmusikalen Necronomicon på Elverket. Premiären är idag, så snart lärt vi få veta vad den här uppsättningen går för. För egen del är det väl snarare ordet "musikal" än Lovecraft som ger mig kalla kårar, men jag kommer nog ändå våga mig dit. Förhandsrapporterna utlovar scendekor som skall föreställa en gruva med åtta meter höga stalaktiter. Det ser effektfullt ut på bild, förhoppningsvis är det stämningsfullt och skrämmande också.

Ett kortare reportage sändes tidigare idag på Kulturnyheterna, där regissören Rikard Lekander berättar litet om sina tankar kring Necronomicon.

Lyssna: "Bioduken är den sista hinnan"

Dessutom drar nu årets Lovecraftfestival igång i Stockholm, den tredje i ordningen. Programmet utlovar bokuppläsningar, filmvisningar, diskussioner om Lovecraftinfluenser i serier och en del annat. Festivalen pågår både denna helg och nästa, och går av stapeln på Kulturhuset (Serieteket), Rönnells antikvariat, SF-bokhandeln med flera ställen. Mer information och fullständigt program finns på festivalens hemsida.





onsdag 2 oktober 2013

Quidditch-eländet

För mig, liksom många andra, var en av de stora höjdpunkterna i Harry Potterböckerna när han ÄNTLIGEN slutade i quidditchlaget.* Det kändes som "Yes! Lyckan är fullständig! Det finns ett slut på sporteländet!" Att Harry i likhet med många pojkar gillade sport var en sak, att vi som läsare var tvungna att genomlida trista matcher och träningar är något annat.

Just därför känner jag inte direkt att entusiasmen är på topp när ryktena nu börjar gå om ännu en film som skall utspela sig i JK Rowlings trollkarlsvärld, utöver den om Newt Scamander som det skrivits en hel del om tidigare. Den kan säkert bli rätt trevlig, men i den andra nya filmen skall temat vara ... just det, quidditch. (paus här för att dunka huvudet i bordet en stund) Jo, jag vet att det finns massor med HP-fans som förälskat sig i den här fantasysporten, men det är uppenbart att de inte sett samma saker som jag i böckerna. Kul för dem, säger jag bara. För egen del är kommentaren till den här filmnyheten ett "hmmpf..." En trösten är att allt verkar rätt vagt, vad jag förstår är projektet fortfarande bara i planeringsstadiet. Alltså kan vi än så länge leva i en självbedräglig förhoppning om att det kanske aldrig blir något av med det här.

* Jag tycker inte att det är en spoiler att avslöja den här saken om handlingen i böckerna. Helt säker är jag inte på att det faktiskt finns läsare av den här bloggen som inte redan plöjt alla delarna i serien, och om alla har läst spelar det inte någon roll. Men om det till äventyrs skulle existera någon senfärdig person som planerar att ta sig an dem, så kommer den här upplysningen kännas som ett tryggt ljus i det nattsvarta mörker som utgörs av de till synes oändliga quidditch-referaten. De pågår trots allt inte för evigt, det bara känns så ibland. Det finns ett slut på allt ont, även quidditch!

tisdag 1 oktober 2013

Stilla september



Men hjälp så tyst det varit på bloggen under den senaste månaden! När jag ser tillbaka på september kan jag konstatera att det verkligen varit stillsamt här för det mesta. Anledningen är rätt förutsägbar, jag har haft väldigt mycket att göra på sistone. Jag har jobbat massor och dessutom haft deadline på ett par olika saker som inneburit mycket skrivande – och det har på något sätt känts som att jag inte haft några ord kvar till bloggen efter att ha suttit och skrivit andra saker från tidiga morgnar till sena kvällar.

Men om vi tittar på vad som verkligen hände på bloggen är det ändå inte så tokigt. Framför allt hann jag vara med på Fiktiviteters Stephen King-helg med hela två inlägg, ett om Kingen när han är som mest otäck (i The Shining och Jurtjyrkogården) och ett om min senaste King-passion, Det mörka tornet. För övrigt har jag noterat att olika medlemmar ur Kingfamiljen skrivit påtagligt många av de riktigt bra böcker jag läst på sistone. Det gäller till exempel Kelly Braffets Save Yourself, som påpassligt nog recenserades veckan innan temahelgen. Och så kastade jag mig iväg för att införskaffa ett exemplar av Doctor Sleep, äntligen, otroligt nog är den här!

Utöver detta hann jag läsa den första boken i tre-på-tre-utmaningen, nämligen Ghost Orchid av Carol Goodman. Stämningsfullt och mystiskt, precis som man vill ha så här på höstkanten (och gärna andra årstider också). Jag har dessutom funderat litet över det faktum att JK Rowling skall skriva manus till en serie filmer som utspelar sig i den trollkarlsvärld som vi andra trodde att hon hade lämnat bakom sig. Och så har Deborah Harkness släppt namnet på sin kommande och mycket efterlängtade bok (The Book of Life).

Även om det inte blivit mycket bloggat har jag dock hunnit läsa en del, så jag har ett antal recensioner jag tänkte försöka hinna skriva så snart som möjligt. Och nu har min värsta dödslinje varit, så förhoppningsvis skall det inte vara något problem att borsta bort allt damm och spindelväv som hunnit lägga sig här i min frånvaro. Fast kanske jag hoppar över städningen ... om jag lägger till litet fladdermöss blir det nästan halloweenstämning istället. Och nu skall jag äntligen sätta tänderna i Doctor Sleep. Kom igen Kingen, visa att du fortfarande kan skrämmas!