När utomjordingarna kommer

Den första vågen var en elektromagnetisk puls som slog ut all elektronik på hela jorden. Den andra vågen dränkte alla kustnära områden så att miljontals människor dog. Den tredje vågen var en fruktansvärd epidemi, som dödade fyra miljarder. Inte många fanns kvar när som kunde uppleva den fjärde vågen, när det visade sig att utomjordingarna redan fanns bland oss. Och nu väntar den femte vågen, som vilken form den än tar sig förmodligen kommer innebära slutet för mänskligheten.

The 5th Wave av Rick Yancey är postapokalyps, men orsaken är inte de zombier eller vampyrer som varit så vanliga under senare år. Här är det istället utomjordingar som ligger bakom slutet av life as we know it. Det låter som ett intressant grepp, men tyvärr tycker jag inte att det fungerar särskilt bra. Det börjar väldigt spännande, med 16-åriga Cassie som lyckats klara sig levande undan både översvämningarna, den hemska sjukdomen och utomjordingarnas jakt på människor. Boken igenom söker hon efter sin lillebror och vägrar ge upp hoppet om att finns honom fortfarande vid liv. Men efterhand är det som att handlingen fastnar och inte kommer framåt. Det finns också en del inkonsekvenser, som man som läsare kan reta sig på.

Ett tema i boken är att utomjordingarna egentligen bara behandlar oss på samma sätt som vi människor behandlat andra. När spanjorerna kom till Amerika tog de bara för sig och struntade i vad ursprungsbefolkningen tyckte om saken, för att nämna ett exempel. Det här är inte något nytt, utan har använts bland annat i H.G. Wells klassiker Världarnas krig. Men Rick Yancey kan inte riktigt bestämma sig för en röd tråd i handlingen, utan vill på ett rätt ofokuserat sätt ha med mer saker när han ändå håller på. Om utomjordingarna är ute efter att döda alla människor för att få hela jorden för sig själva, varför ser de inte till att avsluta det hela? Istället drar de ut på tiden med annat som bara verkar ineffektivt, åtminstone om målet är att ta över planeten (se nedan i stycket med spoilers). Det känns som att de har någon annan slags agenda som vi inte får veta något om. Och vilka är de överhuvudtaget? Man får knappt någon information alls om deras bakgrund, anledningen till att de kommit hit och vad de är ute efter.

Sedan finns det en del detaljer jag retar mig på. Eftersom de får räknas till kategorin SPOILERS kommer de här i vitt, markera texten för att se vad det står: (obs. läser du i t.ex. Feedly syns texten, så se upp) Framför allt har jag svårt för det här med barnsoldaterna. Om man vill ha soldater, då är väl inte femåringar eller sjuåringar särskilt lämpliga att använda. Eftersom utomjordingarna kan se var alla människor finns (de lyser grönt), kan det väl inte behövas några småbarn för att bekämpa dem? Inte heller förstår jag inte poängen med att utomjordingarna först tränar barnen i månader, för att sedan nästan direkt döda dem när de är ute på uppdrag. Dessutom framstår det inte som särskilt genomtänkt att man försöker lura alla soldaterna att de kämpar MOT utomjordingarna, det hade väl varit smartare att försöka hjärntvätta dem till att tro att "besökarna" i själva verket var där för att hjälpa dem? Att det där med vågorna som dödat så många i själva verket hade orsakats av oss själva, och att bara utomjordingarna kunde rädda oss? Man kan också undra varför utomjordingarna är så nervösa att de måste förstöra sin egen bas så fort minsta orolighet uppstår. En tonårsflicka har smitit in! Då är det bäst att vi spränger allt i luften! 

När det gäller personerna tycker jag Cassie fungerar ok, men har svårare med med hennes lillebror som alla bara måste rädda hela tiden. Varför blir de så betagna i just honom, medan de struntar i att försöka hjälpa alla de andra barnen? Dessutom har vi förhållandet mellan Cassie och Etan, den superpräktige utomjordingen. Man fattar att det skall vara en slags Romeo och Julia-historia, men den tillåts inte utvecklas särskilt mycket utan blir mest avslagen. Möjligen är planen att det skall komma mer om den saken i nästa bok. 

Allt som allt är The 5th Wave ett bra försök som jag dock inte tycker håller hela vägen. Det är spännande, men handlingen borde ha tänkts igenom litet bättre. Kanske lyfter det i nästa bok, men som en början känns det tyvärr inte helt lovande.

The 5th Wave kommer på svenska inom kort med titeln Den femte vågen.

Att kommunicera med andra civilisationer...

I senaste Magasin Ping (som ges ut av DIK-förbundet) finns det en artikel om människans försök att kontakta utomjordiska civilisationer, inte minst i form av att vi skickar information om livet på jorden ut i rymden. I artikeln intervjuas idéhistorikern David Dunér (expert på "interstellär kommunikation"), som betonar svårigheten i att kommunicera med "en civilisation som vi inte delar någonting med". Men trots alla tänkbara kommunikationsproblem har det gjorts försök på den vägen, till exempel med rymdsonderna Voyager 1 och 2. De skickades iväg 1977, rakt ut i rymden och har vid det här laget kommit till utkanten av vårt solsystem. Med dem följer en slags grammofonskivor med information i form av bilder och ljud från jorden (hälsningar på olika språk, musik och diverse naturljud). Andra former av rymdkommunikation finns också, för även om ingen någonsin lyckats få kontakt eller ens hittat spår av intelligent liv finns det folk som inte ger upp. Proffs på att avlyssna rymden är forskarna på SETI-institutet, medan andra mer fokuserar på att kommunicera utåt. I artikeln talas det bland annat om projektet "Prata med rymden" där Christer Fuglesang är inblandad och som går ut på att man sänder meddelanden från svenska skolbarn ut i rymden.

Jag tyckte den här artikeln var intressant utifrån min läsning av The War of the Worlds, som jag skrev om här på bloggen igår. Förutom att den boken verkligen handlar om en kontakt med en annan civilisation där bägge parter på grund av aningslöshet lider avsevärd skada, tar den också upp det här med att skicka information om sin kultur ut i rymden. När man i boken upptäcker marsianernas första rymdfarkost förstår huvudpersonen först inte att det finns varelser inuti, utan tror att det är en behållare av något slag. Hans första tanke är en förhoppning om att den skall innehålla texter, mynt eller modeller och börjar direkt fundera över problemen kring att översätta sådana texter. Med andra ord förväntar han sig en intelligent kontakt, ett fredligt och intellektuellt kulturutbyte som en akademiker kan uppskatta. Hade han bott på en annan planet hade han varit den perfekte mottagaren av någon av Voyagersonderna.

Som det pionjärverk The War of the Worlds är, lyckas den här fånga in dubbelheten i förväntningarna på kontakter med andra civilisationer. Så har det här sedan beskrivits i ett otal böcker och filmer som följt efter H.G. Wells bok. Vi vill att ett möte med liv på en annan planet skall vara fredligt och intellektuellt utvecklande, men samtidigt är vi rädda för att det skall sluta i katastrof... Och givetvis säger detta samtidigt en hel del om människors förhållande till varandra på vår egen jord, man behöver verkligen inte söka sig ut i rymden för att det skall bli konflikter i möten mellan olika kulturer. Vilket faktiskt Wells också tar upp i The War of the Worlds. Han var tidigt ute med allting, verkar det som.

Artikeln i Magasin Ping kan man läsa i pdf-version här. Mer om Voyagersonderna hittar man hos NASA, närmare bestämt här. Dessutom kan man läsa mer om SETI och om Prata med rymden.

Klassikerläsning: Världarnas krig

The War of the Worlds (Världarnas krig) av H.G. Wells är en tankeväckande bok, som inte för inte blivit en klassiker. Det är en av de första böckerna som tar upp mötet mellan människor och utomjordingar, vilket annars inte direkt är något vanligt tema i 1800-talslitteraturen. Boken kom ut för första gången 1898, vilket alltså innebär att den är skriven i en tid när rymdfärder verkligen bara var science fiction. Men astronomer fanns, liksom också en undran över vad som dolde sig ute i rymden.

Huvudpersonen i The War of the Worlds (vars namn man inte får veta) är filosof och författare, men intresserad av vetenskap.  Genom honom får man uppleva att England blir invaderat av mystiska bläckfiskliknande varelser från Mars, som sprider död och förstörelse kring sig. Människorna närmar sig först nyfiket de utomjordiska besökarna, men dessa svarar med att ta till vapen. Det är dessutom vapen som inte liknar något som finns på jorden: dels kemiska vapen, där människor dödas av en giftig gas, dels en slags "heat-ray", vilket man föreställer sig fungerar ungefär som laservapnen som är så vanliga i moderna sf-filmer. Den engelska militären har inte någon chans att stå emot med sina jämförelsevis ineffektiva vapen.

Boken är delad i två delar, "the Coming of the Martians" och "the Earth under the Marsians". Handlingen utspelar sig på två plan, där ett är hur marsianerna attackerar och tar över, ett handlar om hur huvudpersonen  söker efter sin hustru. Det är inte någon särskilt lång bok, men den är verkligen packad med saker att diskutera och häpnas över. Man skulle utan problem kunna ordna ett helt kandidatprogram på universitetet där man bara studerade teknik, naturvetenskap och filosofi utifrån vad som tas upp i The War of the Worlds. Förutom rymdfarkoster och avancerad vapenteknologi får man också diskussioner om bland annat evolutionen (inte okontroversiellt i slutet av 1800-talet), klimatfrågor (ffa på andra planeter), immunförsvar (hos människor och utomjordingar), om hur man skall förhålla sig till "den andre" (i form av utomjordingar eller andra människor) och om brittisk imperialism (som verkligen tar stryk när marsianerna kommer). Plus mycket mycket mer.

Fascinerande är också hur mycket som senare tiders författare mer eller mindre medvetet har hämtat från den här boken. Förutom hur mycket som helst i över ett århundrade av sf-litteratur kommer jag på två exempel. Marsianerna har rätt värdelösa kroppar och rör sig därför i en slags stora maskiner ("tripods", för de har tre ben).  Förutom det där med benen påminner det en del om the Daleks i Doctor Who, som ju också är en maskin med en rätt hjälplös (men aggressiv) rymdvarelse inuti. Vid ett tillfälle i boken träffar huvudpersonen en man som drar upp linjerna för hur man kan skapa ett alternativsamhälle för att överleva. Poängen med det är att man skall bosätta sig i tunnlar, bland annat tunnelbanan. Påminner det om Metro 2033, eller vad? Man kan nog sitta rätt länge och komma på fler sådana här likheter med senare tiders sf-litteratur och filmer. Rätt kul skulle man nog ha när man gjorde det också... Och när man ändå håller på kan man försöka hitta gemensamma drag med rätt mycket postapokalypslitteratur, för den här boken handlar ju om ett samhälle som kollapsar. I bokens andra del finns faktiskt på något sätt en liknande stämning som i t.ex. the Passage, där människor blir rätt hårdhudade av att försöka överleva efter katastrofen.

Sedan är en rolig sak att personerna i boken är så underbart engelska. I det längsta vägrar alla att inse det hemska som håller på att hända, och istället för att fly väljer de att dricka te eller fixa i trädgården. Charmerande!