Böcker

Böcker

onsdag 27 november 2013

Walking dead 7 och 8

Ja, jag blir verkligen inte klok på The Walking Dead-serien. Jag har bestämt mig för att inte ge upp utan läsa vidare för att det är riktigt bra ibland (Feuerzeug har övertygat mig om att det här är rätt strategi). Men så kommer de där svackorna som jag inte alls begriper mig på. En sådan fyller hela bok nummer sju, Lugnet före... I den händer egentligen inte mycket mer än att huvudpersonerna antingen lever ut sina önskningar om att få magarna fyllda med bebisar (om de är kvinnor) eller begråter diverse förlorade eller skadade kroppsdelar (om de är män).

Jag tror mig förstå att syftet med det här är att huvudpersonerna skall verka mänskliga mitt i hela zombieapokalypsen, samt att läsarna skall börja fundera över sådant som värderingar och vad som är viktigt i livet. Vem vet vad som händer imorgon, det bästa är kanske att inte låta kärleken och de påföljande barnen vänta? Fast jag tycker att det känns alltför heteronormativt påklistrat, plus att det dessutom blir tämligen trist. Och jag kan verkligen inte identifiera mig med den sortens kvinnor vars drift att föda barn är så extremt stark att de gärna gör det med zombier dräglande runt knuten och helt utan tillgång till modern sjukvård.

Om bok sju inte kändes som någon höjdare blir det skillnad i nästa del: bok åtta, Stormen. Här är det återigen action som gäller, med underbart otäcka skurkar och starka kvinnliga huvudpersoner kan konsten att hantera skjutvapen. Det är ganska otäckt, mycket lösa kroppsdelar och riktigt spännande. Helt fel bok att läsa på kvällen innan man skall sova! Bok åtta är The Walking Dead när det är som bäst enligt min mening, synd bara att inte alla böckerna når upp till samma nivå. Återstår att se vad som är att vänta av bok nio, som kommer på svenska i slutet av året. Jag fortsätter att ge serien en chans, för tidvis är det här ju riktigt läsvärd zombieskräck.

måndag 25 november 2013

Sharp Objects

Gillian Flynns debutroman Sharp Objects utspelar sig i den lilla amerikanska småstaden Wind Gap dit journalisten Camille sänds för att rapportera om en serie kidnappningar av småflickor. För henne är det här ett synnerligen jobbigt uppdrag inte bara för att det är hemska saker hon skall skriva om. Camille är nämligen uppväxt i Wind Gap, men känner sig inte alls bekväm med att återvända "hem" till sin på ytan så perfekta familj i deras lika oklanderligt välskötta och vackra hem. Väl på plats dras hon in i det obehagliga mysteriet kring den seriemördare som uppenbarligen härjar i trakten, samtidigt som det förflutna hela tiden gör sig plågsamt påmint.

Sharp Objects är en bok som man sugs in i och inte kan släppa, både för att det är spännande och för att det är så skickligt skrivet att det helt enkelt är en njutning att läsa. Gillian Flynn har en förmåga att bygga upp stämningar och med små detaljer kunna få läsaren att känna sig riktigt illa till mods. Lika effektivt som plågsamt sätter hon fingret på relationen mellan förälder och barn, där de mördade flickorna rycks ifrån sina föräldrar medan deras kärlek fortfarande är helt ovillkorlig och okomplicerad. Lika enkelt som det är att älska ett litet barn, lika svårt kan det vara acceptera att ens barn utvecklas, skaffar sig egna liv och åsikter, ett eget sexliv och överhuvudtaget växer upp till att bli en egen självständig person. Huvudpersonen Camille är väl bekant med den här problematiken från sitt eget liv, där relationen mellan mor och dotter verkligen inte är av det trevliga och kärleksfulla slaget. Men det är inte bara hennes familj som är dysfunktionell, utan det plågsamma spiller på något sätt över på hela staden.

Bok nummer tre i min Tre på tre-utmaning på temat Ond Bråd Död visade sig hålla lika hög klass som de två tidigare jag har läst: Ghost Orchid av Carol Goodman och Darkness, my old friend av Lisa Unger. Jag är mycket nöjd  med det här gett mig tillfälle att äntligen ta mig an tre mörka och engagerande böcker som länge stått på min Att läsa-lista. Och klar blev jag med utmaningen också, även om de sista två böckerna blev liggande ett tag utan att jag kom mig för att skriva om dem. Nu är det gjort i alla fall och det känns skönt att ha slutfört det hela. Hur har det gått för er andra med den här utmaningen?


söndag 24 november 2013

Darkness, my old friend

Litet litterärt mörker passar väl alldeles utmärkt nu när höstmörkret helt obönhörligt lagt sig. Lisa Ungers Darkness, my old friend innehåller som titeln antyder massor av den varan. Den utspelar sig i den amerikanska småstaden The Hollows där ett antal personer vars liv på olika sätt korsar varandra. En förtidspensionerad polis som blir uppsökt av ett medium. En nyligen frånskild deckarförfattare med en trulig tonårsdotter. En man besatt av att få veta vad som hände när hans mor försvann för många år sedan. En hemmafru med hemligheter och en riktig psykopat till make. Tillsammans står de för en härva av lögner, dåliga samveten och skuldkänslor som flätas samman till en thriller av hög klass. Lägg till det huvudpersoner som engagerar och verkligen funkar, trots att de är rätt många och är sinsemellan ganska olika.

Vad som egentligen händer i Darkness, my old friend tänker jag inte avslöja, för det är svårt att säga något alls utan att spoila alltför mycket. Istället nöjer jag mig med att framhålla att det här är en bok att rekommendera för den som vill ha spänning, intressanta personer och den speciella klaustrofobiska dramatik som bara kan utspela sig i en småstad där alla ser allt och vet allt, men där det egentligen döljer sig både gammalt hat och svarta hemligheter under ytan.

Den här boken var nummer två i min tre-på-tre-utmaning med temat ond bråd död. Ett bra tema så här långt har det visat sig, och visst kommer det hålla i sig även i den tredje boken på listan. En rapport kommer inom kort!

tisdag 19 november 2013

Arkiv X-abstinensen

Trots att många år vid det här laget har gått sedan Arkiv X slutade sändas händer det fortfarande att jag drabbas av den där särskilda tomheten som egentligen bara kan fyllas av en rejäl dos Mulder och Scully. Men efter att ha sett de gamla tv-avsnitten flera gånger om (första halvan av serien, alltså), skulle det vara trevligt med något nytt. Som en liten snuttefilt att ta till när abstinensen sätter in finns då faktiskt Arkiv X också i serieversion. 

X files: 30 days of night är precis som titeln antyder en crossover där Mulder och Scully åker till Alaska för att undersöka några mycket blodiga och mystiska händelser. Alla som är bekanta med originalserien (och filmerna) 30 days of night vet att det rör sig om riktigt farliga saker som döljer sig i den långa vinternatten. Om det inte alls blir ljust på dagarna är det verkligen inte en bra sak om man misstänker att en viss sorts blodtörstiga varelser är i farten. Att de skall få till en slutlig lösning på det som drabbat området är väl aldrig egentligen syftet med historien, men man bör komma ihåg att de avsnitt av Arkiv X som var allra otäckast var alltid de där veckans monster var undanglidande och Mulder och Scully med ett nödrop klarade livhanken själva. Med andra ord är det här en mycket blodig historia där det inte är själva handlingen som är det viktigaste. Istället är det bara så otroligt trevlig att få tillbringa en liten stund i sällskap med allas våra favoritagenter. Detta särskilt som de i klassisk stil ständigt gnabbas om huruvida det finns en naturlig förklaring till det som händer. Man känner igen dem så väl, och vill så gärna ha ännu mer. 

Och det kommer mer: X files säsong 10 är på ingång. Mer om detta vid senare tillfälle, men visst känns devisen I want to believe väldigt passande i sammanhanget... 

måndag 18 november 2013

Winter is coming

Det är faktiskt inte så särskilt många veckor kvar fram till jul påpekade en kollega för mig idag, samtidigt kan man läsa i kvällstidningarna att den kommande vintern kan bli den värsta på många år. Som den höstälskare jag är, har jag rätt svårt för snö och kyla. Extremvinter låter inte särskilt lockande för min del, åtminstone inte om jag måste uppleva den på riktigt. I bokform däremot kan det vara en utmärkt miljö för de mest fasansfulla händelser, vilket är en bra sak för den som gillar att läsa sådana böcker. Vinterskräck måste inte ens innehålla något övernaturligt eller den minsta lilla mördare, naturen själv kan vara skrämmande nog. Det framgår till exempel i Bea Uusmans Expeditionen – Min kärlekshistoria, där det var riktigt hemskt att läsa om de stackars polarfararna som blir fast på en öde ö mitt ute i ingenstans i Arktis.

Att obehagliga vinterlandskap finns även på Grönland, det framgår av Ödemark av den isländska författaren Yrsa Sigurdardottir. Det är den femte boken om juristen Thóra, som den här gången åker till just Grönland. Hon deltar i en expedition som skall undersöka problem som uppstått i samband att ett isländskt företag försökt dra igång gruvbrytning på en avlägsen plats på den grönländska östkusten. Personer som arbetat där har försvunnit och aldrig återfunnits, något som i och för sig kan ha naturliga förklaringar. I det hårda klimatet är det lätt att komma vilse och frysa ihjäl i de ständiga snöstormarna. Men när Thóra och övriga deltagare i expeditionen kommer fram börjar de ana att allt inte är så enkelt. Det finns tecken som tyder på att saker inte stått rätt till och att stämningen varit mycket ansträngd redan innan den första av bolagets personal spårlöst försvunnit. Inte heller blir det bättre av att den grönländska lokalbefolkningen som bor i närheten påstår att gruvbolaget slagit sig ned på mark som det vilar en förbannelse över.

Ödemark är som sagt den femte boken i serien. De två första, Det tredje tecknet och Den som gräver en grav, var fyllda med blodiga dödsfall och isländsk magi. Dem gillade jag, men tyckte att det hela mest tappade tempo i de två följande böckerna Aska och Eldnatt. Ödemark är ett steg tillbaka till den rejält obehagliga stämning som fanns i första boken, och det menar jag verkligen i positiv bemärkelse. Yrsa Sigurdardottir lyckas måla upp en bild av den isolerade grönländska östkusten som definitivt inte gör att man lockas resa dit. I de ensligt belägna byarna är det så fattigt att det vid flera tillfällen hänt att alla som bor där har dött i svält och sjukdomar. Det finns knappt fungerande telefoner eller internetuppkoppling, vilket gör det svårt att kommunicera med omvärlden – och att kalla på hjälp om det skulle behövas. Jag skall inte avslöja vad som händer, men vi kan väl säga att Thóra upptäcker vissa saker som verkligen inte gör gruvbolagets lokaler mer tilltalande.

Nej, den här boken får mig inte att längta efter snö och kyla. Men hemma i läsfåtöljen under en filt är vinterskräck av det här slaget trevlig läsning, och jag tycker det är roligt att se att både Thóra och hennes partner Matthew tillbaka i gammal god form. Hoppas att det håller i sig även i kommande böcker, för om jag fattat rätt finns ytterligare ett par stycken som ännu inte blivit översatta till svenska.

Recensionsexemplar från Modernista.

fredag 15 november 2013

Den officiella Nyckelhelgen


Dagens obligatoriska bild är givetvis av Nyckeln, som äntligen, äntligen släpps idag. Min impulskontroll när det gäller böcker är som bekant helt obefintlig, så jag var bara tvungen att införskaffa ett exemplar vid första möjliga tillfälle. Inte ens chans att jag skulle vänta, vadå -- en hel dag? Nej, jag begav mig sent igår kväll till Sf-bokhandeln som hade midnattsboksläpp med författarsignering. Det var verkligen inte bara jag som var ute i samma ärende, utan kön ringlade lång redan innan de öppnade. I alla fall är jag nu lycklig ägare till Nyckeln, och en rejält tjock sak är det. Ett eget säte på tunnelbanan för boken på hemvägen kändes inte alls fel, som framgår av bilden.

Och nu är det också dags att börja läsa, för inte kan det väl finnas något annat som är viktigare just nu?. Så fort den här dagen på jobbet är avklarad börjar Den Officiella Nyckelhelgen. Trevlig läsning allihopa!

måndag 11 november 2013

Ull?? Just det!



Alla som ännu inte kommit sig för att läsa Hugh Howeys dystopiska Wool får till våren en chans att göra det på svenska. I april ger Norstedts ut den svenska översättningen, som fått den lätt förbryllande titeln Ull. Jo, jag vet att det är en direktöversättning av vad boken heter på engelska ... men litet märkligt intetsägande känns Ull i alla fall. Hoppas bara att inte det avskräcker någon från att läsa, för som jag skrev i min recension i somras är Wool en riktigt bra bok. Läs, läs!

söndag 10 november 2013

The Goldfinch

Att förväntningarna på Donna Tartts nya bok The Goldfinch varit helt galet höga, det har väl inte kunnat undgå någon som följer min blogg. Nu har jag läst den, men vet inte riktigt hur jag skall skriva för att på något sätt kunna förklara upplevelsen av att göra det. För en läsupplevelse var det verkligen och hur otroligt det än låter levde The Goldfinch upp till alla mina förväntningar. Ett decennium av väntan på en ny bok visade sig inte vara förgäves.

I boken får vi följa huvudpersonen Theo Decker från tonåren och en bit in i vuxen ålder, och det är en historia fylld med död och själslig svärta. Jag tänker inte redogöra för handlingen, för det gör inte på något sätt rättvisa åt boken. Det är inte så mycket vad som händer som är det viktiga, utan att bara flyta med i den långa resa som det är att läsa The Goldfinch. Donna Tartt tar sin tid att berätta, låter dialogen breda ut sig (verkligen inga snabba one liners här inte) och riktigt sveper in läsaren i den där känslan av litterärt mörker av högsta klass. Och välskrivet är det, verkligen. Det är som att varje ord, varje mening är omsorgsfullt utvalda.

En sällsynt envis höstförkylning hade för min del det goda med sig att jag legat som en plattfisk i soffan i flera dagar och inte kunnat ta mig för mycket annat än att läsa. Den tiden behövdes, för det här är inte en bok som man sveper igenom på ett par timmar. Dels är den en stadig bit (nästan 800 sidor), dels krävs att man läser den ordentligt, den är så innehållsrik och välkomponerad att man måste ge den tid. Donna Tartt har lagt ett decennium på att skriva The Goldfinch, och det märkts när man läser. För egen del hade boken gärna fått vara mycket längre, men jag tror säkert att mindre engagerade läsare kommer tycka att den är för lång. Men då har man inte riktigt förstått poängen, för det här är inte meningen att vara en bladvändare där man hetsar fram emot slutuppgörelsen (som jag dock gillade skarpt). The Goldfinch är en bok att uppleva, helt igenom.

onsdag 6 november 2013

The dead and empty world

Förutom de tre romanerna i trilogin The Forest of Hands and Teeth har Carrie Ryan skrivit ett antal noveller som utspelar sig i samma postapokalyptiska zombievärld. Nu finns fem av dem i en samlingsvolym, The Dead and Empty World. Som titeln antyder är det här verkligen inte något feel good-läsning, utan det rör sig om riktigt mörka saker. Alla novellerna utspelar sig tidigt i zombieapokalypsen, vilket lägger ytterligare en dimension till det hemska som händer i dem. För vi vet ju att även om huvudpersonerna tillfälligt kan rädda sig, så handlar det här om en civilisation som helt går under. Allt eventuellt hopp är egentligen förgäves, så att säga. De vassa tändernas skog och de två andra delarna i trilogin skildrar människor som inte har en aning om hur världen varit beskaffad innan den stora katastrofen. För dem är zombierna skrämmande, men ändå något som alltid funnits där i deras liv. Men för den som är med från början förvandlas allt som är normalt till en mardröm, frågan är bara hur man hanterar det som händer.

Novellerna "Flotsam & Jetsam" och "A Game of Firsts" handlar bägge om det första inledningsskedet  och om ungdomar som försöker fly undan eller gömma sig från de första zombierna som de träffar på. Inte minst finns den där misstron: zombier är väl något man ser på film, inte något man i sin vildaste fantasi kunde tro skulle dyka upp på riktigt. Men när det väl händer, är det ens någon idé att försöka hoppas på en räddning? Tematiken är densamma som i en novell som inte finns med i den här samlingen, men som jag skrivit om tidigare. "What we once feared" är en variant på samma tema, fast kanske ännu mörkare än de två som finns med i The Dead and Empty World.

"Bougainvillea" och "Scenic Route" utspelar sig något senare, men ändå med människor som minns tydligt hur livet var innan. De som lyckats överleva in i postapokalypsen har dock tvingats inse att det är en hård värld, där inte bara zombierna är fienderna. För att klara sig måste man verkligen lämna allting bakom sig, inklusive den snälla och fredliga person man själv varit på den tiden.

Den sista novellen i samlingen, "Hare Moon", har jag skrivit om tidigare, och den skiljer sig från de andra genom att den utspelar sig på samma plats som De vassa tändernas skog. Har man läst den boken ger "Hare Moon" nya perspektiv och gör att man förstår vissa personer på ett bättre sätt. Den är dock litet för korthuggen för att kunna fungera att för sig själv.

Sammantaget är det här en samling som kan rekommenderas för den som inte får nog av Carrie Ryans zombier. Novellerna är av litet varierande kvalitet, men ändå läsvärda och ger alla sin lilla bit till det större zombiepussel som alla böckerna och novellerna bildar tillsammans. För det finns kopplingar dem emellan, både när det gäller personer och platser. Extra bonus med The Dead and Empty World är också att Carrie Ryan själv har kommenterat alla novellerna och att hon i ett slutord berättar om hur hon kom att skriva om zombier överhuvudtaget. Det visar sig där bland annat att De vassa tändernas skog ursprungligen började som ett NaNoWriMo-projekt. Kanske litet uppmuntrande för alla som själva dragit igång med något sådant i år!

tisdag 5 november 2013

The Dream Thieves

The Raven Boys (Kretsen) av Maggie Stiefvater var en bok som hade så mycket av det där som jag är svag för: en grupp studenter som pluggar klassiska språk och historia letar efter den mystiske medeltida kungen Glendower. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen tyckte jag att den var riktigt bra, full med magi, historia och mystiska personer. Förväntningarna på del två i serien var därför stora, men The Dream Thieves tycker jag inte levde upp till dem.

The Dream Thieves handlar knappast alls om Gansey, den rike studenten som är helt besatt av Glendower. Dessutom är inte egentligen sökandet efter Glendower i fokus, det är mer som en bakgrundshistoria den här gången. Istället är det Ganseys vänner Ronan och Adam som är huvudpersoner, fast mer var och en för sig än tillsammans. Ronan, ständigt i slagsmål och med en minst sagt komplicerad relation till sin familj visar sig ha farliga hemligheter. Man kan dock ana att hans speciella förmågor kommer kunna vara till stor hjälp för att hitta Glendower (fast det blir i någon annan bok i sådana fall). Adam har ständiga ekonomiska bekymmer som därför också komplicerar förhållandet till hans mycket mer välbeställda vänner. Han måste på något sätt komma tillrätta med sig själv innan de kan komma vidare med sökandet.

Överhuvudtaget är det här något av en mellanbok där det mesta kretsar kring att Ronan och Adam skall hitta sig själva och reda ut sina relationer till omgivningen. Jo, det har delvis med magi att göra, men också hur de skall hantera människor runt om kring dem, både familj och vänner. Det är dock i sammanhanget rätt trist att Blue, den enda tjejen i boken, den här gången mest bara ägnar sig åt att fundera över killar som hon a) vill hångla med b) inte vill hångla med c) faktiskt hånglar med (ledtråd: det rör sig om tre olika personer).

Även om framför allt Ronan verkligen inte är ointressant tycker jag att det känns som att historien stannar upp istället för att gå framåt. Det finns en hel del magi och spänning i den här boken, men det känns ändå som att berättelsen tappar fokus. Nej, jag hade hoppats på mycket mer än det här av The Dream Thieves.

fredag 1 november 2013

Oktobersammanfattning


Oktober började för min del med stress och slutade med att jag var däckad i rejäl förkylning. Men en hel del annat hände också, inte minst årets Swecon, Fantastika. Det var ett par trevliga dagar i Nacka där jag inte minst imponerades av Jo Walton som både var underhållande att lyssna på och hade intressanta åsikter om skrivande och litteratur. Men så skriver hon ju själv bra böcker och verkar läsa väldigt mycket. Även Lovecraft kom att sätta sin prägel på den här månaden, både för att det var Lovecraftfestival och för att jag såg skräckmusikalen Necronomicon.

Litterära priser har också varit ett aktuellt tema, även om Nobelpriset gick till en annan kanadensisk tant än den jag hade hoppats på. Augustpriset har ännu inte delats ut, men där hoppas jag på Bea Uusma med Expeditionen – Min kärlekshistoria. Det är en faktiskt delvis rätt ruggig bok där hon med otrolig passion för sitt ämne lyckas göra alla små detaljer intressanta kring det olyckliga slutet för den här polarexpeditionen.

Andra böcker som jag skrivit om den här månaden är S J Boltons senaste, Odödlig, som är helt ok förutom att huvudpersonen Lacey Flint känns rätt trött vid det här laget. En mer spännande bekantskap var dystopin Drömgångare av Samantha Shannon.

Annars har jag förfasat mig över de eventuella planerna på en film på temat quidditch, tittat på boktrailers, och inte minst äntligen, äntligen har Donna Tartts nya bok The Goldfinch kommit. Efter att ha väntat så länge på den boken (det är elva år sedan hennes senaste) är det väl passande att det här är en rejält lång sak som tar lång tid att läsa. Så nu när höstmörkret verkligen har fallit passar jag på att helt försjunka mig i den ett tag. Läsrapport kommer under november, men jag kan i alla fall skvallra om att det nog faktiskt är så att boken lever upp till de högt ställda förväntningarna. Underbart, inte sant?