Böcker

Böcker

lördag 31 augusti 2013

Augustisammanfattning



Så då är det dags att lägga ännu en månad till handlingarna, denna gång en augusti som varit en rätt usel bloggmånad för min del. Jag har hunnit läsa en del, men varit alltför stressad av jobb och annat för att orka med att blogga särskilt mycket. Kontrasten blev väldigt stor mellan semesterslappandet i juli och jobbvardagen i augusti. Men, men, jag hoppas att det lättar framöver.

Augusti har den här gången framför allt handlat om dystopier, både i form av en del nya böcker och omläsningar av gamla klassiker. Överlägset bäst bland de nya böckerna var Wool, en slags postapokalyptisk dystopi som utspelar sig i en gigantisk underjordisk silo. Däremot var jag inte lika förtjust i Insurgent, uppföljaren till Divergent, som jag tyckte mest var rörig. Förutom dem läste jag några dystopier med rätt många år på nacken, som Farenheit 451 och Brave New World. De är intressanta inte minst som framtidsvisioner av äldre modell, som verkligen gör att man kan fundera över hur samhället utvecklats sedan de här böckerna skrevs. Det finns en del rätt träffande sanningar man kan läsa där, medan annat känns överspelat. Mer om dystopierna hade jag tänkt skriva framöver, för jag är definitivt inte klar med dem.

Utöver dystopierna läste jag också Amanda Hellbergs helt nyutkomna Snögloben, som dock inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Men den var ändå helt ok, till skillnad från The Orphan Choir som inte alls var den trevligt otäcka spökbok som jag hade hoppats på.

Annars har augusti handlat om zombier, Coraline i radioversion, Jack the Ripper på Twitter och klagomål över att Adlibris (tillfälligt, hoppas jag) gjort det svårare för mig att köpa böcker. Det trodde jag väl aldrig att det skulle bli Adlbris som satte stopp för mitt ständiga bokshoppande..! Dessutom har jag gjort slut med sommaren 2013 och summerat hur det gick med läsningen under månaderna av värme och ledighet. Och nu väntar hösten, med en hel del roliga saker som händer (till exempel Swecon 2013) och mängder med böcker som verkar otroligt lovande. Jag tror verkligen på det här!

fredag 30 augusti 2013

Nu börjar bokhösten – Oh Yes!



Nu är det alldeles strax september och äntligen kan vi säga att det är höst. Och det, kära vänner, betyder att det är massor med otroligt spännande böcker på gång. Jag har sagt det förut och kommer att säga det igen: det här måste vara det bästa bokåret på länge. I våras kom ett antal riktigt bra böcker och redan nu under september och oktober kommer det ännu fler väldigt lovande titlar.

Här är några av de som jag ser allra mest fram emot:

-3/9 The Coldest Girl in Coldtown/Holly Black. YA med vampyrer som sägs vara riktigt bra.
-19/9 The Dream Thieves/Maggie Stiefvater. Fortsättningen på Raven Boys/Kretsen, som förhoppningsvis är lika bra som första delen.
-24/9 Doctor Sleep/Stephen King. Och på tal om fortsättning, flera decennier senare det helt osannolika att Kingen skrivit en uppföljare till The Shining.
-8/10 Blythewood/Garol Goodman. Efter en del mindre intressanta demoner och vampyrer återvänder Carol Goodman till akaporren, som väl är det hon gör bäst.
-10/10 Bellman & Black/Diane Setterfield. Författaren till Den trettonde historien är tillbaka med en ny bok, denna gång med den trevliga undertiteln A Ghost Story.
-10/10 The Abominable/Dan Simmons. Precis som i The terror utspelar sig den här boken i ett hemsökt snölandskap, men denna gång är det Mount Everest istället för en polarexpedition. Skrämmande vinterläsning blir det garanterat.
-22/10 The Goldfinch/Donna Tartt. Äntligen, äntligen en ny bok från författaren till en av de bästa böckerna någonsin.

Tja, jag har i alla fall helt galet höga förväntningar på flera av de här böckerna. Återstå att se om de lever upp till dem, eller om det blir platt fall för någon. Jag är dock helt säker på att det kommer bli mycket trevlig läsning framöver.

Datumen är hämtade från Amazon och Bokus. Det bör observeras att de kan ändra och att uppgifterna dessutom kan variera något beroende på att engelska och amerikanska upplagor inte alltid ges ut helt samtidigt. Förhoppningsvis skall böckerna gå att få tag på från de datum som anges.

torsdag 29 augusti 2013

Grannterror

Visst är det jobbigt att ha en granne som spelar hög musik när du vill sova. Louise, som är huvudperson i The Orphan Choir av Sophie Hannah, vet verkligen hur hemskt det kan vara. Hon tillhör typen som vill gå och lägga sig tidigt och kunna njuta av tidiga morgnar, vilket inte är så lätt om man har en granne med helt motsatta vanor. Louise har dock också andra problem, nämligen att hon saknar sin son som börjat på en internatskola. Inte så att han vantrivs eller behandlas illa på skolan, men hon vill inte att de skall vara ifrån varandra. Och ljudterrorn tilltar, så pass att Louise tvingas inse att det inte bara är grannen som ligger bakom.

Jag måste erkänna att jag verkligen inte gillade den här boken. Upplägget är på sätt och vis ett sådant där man inte skall veta om det är något övernaturligt som ligger bakom det som händer, eller om huvudpersonen håller på att tappa greppet om tillvaron. Men det eventuellt övernaturliga introduceras väldigt sent, större delen av boken handlar om att Louise helt enkelt är skitjobbig. Hon är otroligt nedlåtande mot alla i sin omgivning, inte minst den stackars grannen som jag efterhand inte kan låta bli att tycka synd om. Visst skall man inte spela musik och störa andra, men det är å andra sidan verkligen inte roligt med grannar som får nervsammanbrott om inte hela kvarteret är knäpptyst om kvällarna. Och jag fattar verkligen inte relationen till sonen. Han är extremt musikaliskt begåvad och går därför på en internatskola, vilket verkar vara både roligt och utvecklande för honom. Louise är dock inte intresserad av att sonens eventuella begåvning eller vad som är bra för honom, hon vill bara han honom för sig själv. Om man läser The Orphan Choir som att den handlar om någon som håller på att bli psykotisk, då kan man någorlunda förstå varför Louise reagerar som hon gör. Väljer man att tro att hon är normal (om än ansatt av spöken), då blir det bara obehagligt när hon är missnöjd över att sonen är ett harmoniskt barn som gillar sin skola.

Vill man ha spöken är det här inte egentligen en bok där man har mycket att hämta, för det eventuellt spökiga får väldigt litet utrymme. Vad man får är en skildring av en kvinna som bryter samman, och det kan väl vara intressant på sitt sätt. Men som sagt, jag hade svårt att relatera till en huvudperson som mest framstår som osympatisk. Som läsare förstår man visserligen att meningen är att det skall vara synd om Louise, men jag hade ändå svårt att känna något för henne.

måndag 26 augusti 2013

Min lista har försvunnit

Ibland inser man inte hur mycket man hängt upp sig på en viss sak förrän den är borta. För egen del hade jag nog inte riktigt fattat hur beroende jag blivit av min evighetslånga önskelista med böcker hos Adlibris ... inte förrän nu när de gjort om sin sajt och tillfälligt stängt ned bevakningar och önskelistor. Även om jag inte handlar varje dag gillar jag att kolla igenom den där listan och lägga till nya titlar. Och lägga bevakning på böcker som kommer ut framöver. Nu har jag istället återgått till analoga metoder att hålla koll på böcker, vilket betyder att jag skriver massor med små lappar som dräller omkring på skrivbordet. Inte alls tillfredsställande. Jag vill ha tillbaka önskelistan nuuuu!

Sanningen är att jag inte ens minns vad jag satt upp på den där listan, åtminstone inte allt. Det betyder att jag inte skulle kunna göra någon beställning nu, om jag skulle vilja – för vad skulle jag köpa egentligen? Jag har blivit helt desorienterad av det här... Säkrast att köra litet rejält emo-surande tills allt är normalt igen!

söndag 25 augusti 2013

Sommaren är slut nu



Även om solen envisas med att skina för fullt också den här helgen kan vi väl ändå vara överens om att sommaren är slut nu, inte sant? Och då inställer sig givetvis frågan hur det egentligen gick med de stora högarna med tilltänkt sommarläsning som jag ambitiöst staplade upp i mitten av juni. Svaret är att det faktiskt gick ganska bra. Rätt många av de där böckerna lästes under sommaren, om än inte alla. Men det var ju aldrig tänkt att jag skulle vara låst vid den här listan, bara att det var ett antal böcker jag var sugen på att ägna sommarmånaderna åt. 

Så här blev det i alla fall med de stora sommarbokhögarna: 

Wool /Hugh Howey
Don't Breathe a Word/Jennifer McMahon
The Diviners/Libba Bray
Radiant Days/Elizabeth Hand
We have Always Lived in the Castle/Shirley Jackson
The Demonologist/Andrew Pyper
Quickening/Julie Myerson
The  Orphan Choir/Sophie Hannah
Sandman
The Walking Dead
Det/Stephen King
Pestens tid /Stephen King
Budbäraren/Fred Vargas
The 5th Wave/Rick Yacey
Taken/Benedict Jacka
Moon over Soho/Ben Aaronovitch
Crazy School/Cornelia Read

Rätt många titlar kan prickas av, som synes! Av det jag läste var en del riktigt bra, framför allt Don't Breathe a Word och Wool. Och Sandman är alltid Sandman. De flesta av böckerna var klar läsvärda, även om några inte riktigt levde upp till vad jag hade hoppats (Myerson, Hannah och Yancey). Vad man kan konstatera är att det varit en helt ok lässommar, men att jag inte kommit mig för att blogga om alla böcker som jag läst. Min plan är dock att se till att det kommer fler recensioner framöver.

Bland böckerna jag inte läste finns tre tegelstenar: The Diviners och så de två tjockisarna av Stephen King. De två senare finns stå tillbaka för Det mörka tornet, som blev sommarens King-projekt. The Diviners tror jag är riktigt bra, liksom också böckerna av Benedict Jacka och Cornelia Read. Men de får läsas en annan gång. Detsamma gäller Fred Vargas som jag hört mycket positivt om, men när jag plockar upp någon av hans böcker för att läsa känns det aldrig rätt. Så blev det med Budbäraren, vi får se om den får en ny chans vid senare tillfälle. 

Och det var sommaren. Nu är det officiellt höst enligt min tideräkning (så det så!), vilket jag tycker är rätt skönt. Jag ser fram emot gråa dagar när man kan sitta inne med en bok och en tekopp medan regnet strilar ned utanför. Välkommen hit, kära höst! 

lördag 24 augusti 2013

Från Divergent till Insurgent

Insurgent är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi som inleddes med förra årets Divergent. I den första boken mötte vi Tris, som lever i samhälle där människor är strikt uppdelade i olika grupper, kallade falanger: de osjälviska, de lärda, de ärliga, de fridfulla och de tappra. Varje falang har sitt eget sätt att vara och lever helt olika liv. Man föds in i en falang, men vid sexton års ålder måste man välja vilken av dem man vill tillhöra för resten av livet. Många stannar kvar där de är från början, andra väljer att byta. För vissa är valet enkelt, men en del är osäkra på var de hör hemma och om de har styrkan att lämna familj och trygghet för att ansluta sig till en annan falang är de tidigare tillhört.

Divergent handlade om hur Tris väljer falang och kämpar för att klara de svåra initieringsproven för att accepteras som fullvärdig falangmedlem. Det var en spännande historia som jag läste nästan i ett svep. Även om det var rätt lätt att förstå hur det skulle sluta var det ändå intressant att följa Tris när hon trots sin ganska tonårstypiska osäkerhet klarar att möta svåra utmaningar. Det handlar om att få vara sig själv och uttrycka sin egen personlighet, samtidigt som man vill bli accepterad och känna samhörighet med andra.

Insurgent utspelar sig direkt efter Divergent, och knyter an till det som hänt där så nära att det nog är omöjligt att förstå den här boken om man inte läst den första delen. I Insurgent har den tydligt uppdelade världen rasat samman och krig utbrutit. De som försöker kämpa emot gör det med livet som insats, vilket för både för Tris  och många andra får svåra konsekvenser då de mister personer som står dem nära. Men hon ser inte något val även om det både är riskfyllt och dessutom inte helt lätt att veta vad striden egentligen gäller.

För mig var inte Insurgent var lika lätt att ta till mig som den första boken. Den är rörigare och inte alls lika omedelbar som Divergent. Jag tyckte att allt för mycket energi lades på att Tris tjafsar och grälar med andra, vilket inte alls känns som det man borde lägga fokus på när revolutionen pågår runt omkring. Jag är inte heller särskilt förtjust i den här dystopiska världen som Veronica Roth har byggt upp. Det är liksom litet svårt att förstå poängen med den, för någon tanke borde väl ändå ligga bakom. Efter alla dystopier jag läst kan jag inte låta bli att tycka att det här är en av de mindre intressanta, långt ifrån såväl gamla klassiker som många nyare varianter.

Behållningen med den här trilogin är inte att man får lära känna en spännande dystopisk värld, utan enda anledningen att läsa är att man vill ha en spännande berättelse att svepas med i. På den punkten är jag alltså inte lika nöjd med Insurgent som jag var med Divergent. Hur som helst skall det bli intressant att läsa upplösningen på det hela i den sista delen i serien.

fredag 23 augusti 2013

Jack the ripper i realtid



Det är nu exakt 125 år sedan de hemska mord i London som sägs ha begåtts av en viss Jack the Ripper. Någon mördare lyckades man som bekant inte sätta fast, och teorierna om vem det egentligen var har under åren varit många. Vissa har blivit fast beslutna att komma fram till sanningen, som till exempel Patricia Cornwell när hon i Portrait of a Killer: Jack the Ripper – Case Closed påstod sig ha analyserat fram en lösning. Verkligen inte alla höll med om hennes slutsatser, men så måste det väl också vara. Så här långt i efterhand kan man sätta ihop hitta mer eller mindre trovärdiga teorier om vem som var mördaren, men längre än så är det knappast möjligt att komma. 

Ändå, Jack the Ripper fortsätter att fascinera. Och nu kommer det ges tillfälle för den som vill känna på litet av spänningen och skräcken kring de här händelserna som utspelade sig över ungefär fyra månaders tid med början den 31 augusti 1888. Som man kan läsa i den här artikeln hos BBC har ett gäng "Ripperologists" pusslat ihop alla detaljer och kommer med början i morgon lördag att twittra i realtid allteftersom morden avlöser varandra, rädslan breder ut sig och ryktesspridningen är i full gång om vem den skyldige egentligen är. Fast 125 år i efterhand, om ni hänger med. 

Följ @WChapelRealTime om ni på egen hand vill uppleva "the autumn of terror". Läskige Jack är tillbaka i Whitechapel... 

onsdag 21 augusti 2013

Snögloben

Amanda Hellberg är tillbaka med Snögloben, en ny bok om den synska Maja Grå. I denna fjärde bok i serien bor Maja i Oxford tillsammans med konstnären Jack, samtidigt som hon börjat arbeta hos den engelska polisen som vill använda sig av hennes synska förmågor för att lösa svåra brottsfall. Majas första stora fall blir ett mord som ägt rum i samband med ett bröllop. Teamet anländer samtidigt som en kraftig snöstorm och blir därför insnöade på det magnifika gods där bröllopet ägt rum – tillsammans med den hysteriska bruden, ett antal mystiska gäster och anställda och så liket självt förstås.

Snögloben är en bok som gör mig rätt kluven. När jag börjat läsa vill jag inte lägga den ifrån mig förrän jag kommit igenom hela och det är litet småläskigt emellanåt. Men ändå känns det som att allting går för snabbt och enkelt. Den klaustrofobiska stämning som hade kunnat uppkomma när de sitter insnöade på brottsplatsen infinner sig aldrig på riktigt, det blir aldrig så där skrämmande och trevligt som i Döden på en blek häst och Tistelblomman. Det här är till skillnad från de tidigare böckerna en sorts deckare, vilket jag inte gillar alls. Problemet är inte i sig bytet av genre från mer renodlad skräck till deckare, utan att det inte passar Maja särskilt bra. Hon var mycket mer intressant som synsk konstnär som råkar ut för otäcka saker. Dessutom finns en en hel del i upplägget som liksom skaver under läsningen. Det känns inte särskilt trovärdigt att den engelska polisen skulle anställa medier som mordutredare, för att bara nämna en sak.

Många deckare nu för tiden är ju rejäla tegelstenar, men det är inte Snögloben. Man kan tycka att 280 sidor är en rätt lagom längd på en bok, men den hade nog fungerat bättre om den varit dubbelt så tjock. Nu är det mycket som bara hastas förbi. Jaha, det finns en läcka hos polisen? Men det får vi knappt veta något om, det nämns mest bara i förbifarten. Mordoffret med familj är ena stunden på ett sätt, nästa helt annorlunda, och man kommer dem aldrig särskilt nära. Man kan ana mycket konflikter och märkliga saker i deras förflutna, men det utvecklas inte i särskilt stor utsträckning. Jag hade önskat att Amanda Hellberg låtit breda ut historien så att vi fått känna mycket mer av det hemska som finns där inbäddat i handlingen.

Nu vill jag absolut inte såga Snögloben, för det är alltid trevligt att återse Maja Grå. Det här är spännande läsning, absolut. Men jag hade hellre sett mer skräck och mindre deckare, samt inte minst att boken varit mycket längre än så här.

tisdag 20 augusti 2013

Dags för dystopier: Brave new world


Något som är spännande med att läsa äldre dystopier är att se hur de skildrar framtiden. Vad man trodde skulle hända ett antal decennier framåt i tiden säger mycket om dåtidens samhälle, men det är också intressant att läsa utifrån vårt nutida perspektiv. Gårdagens oro är inte nödvändigtvis samma som idag, även om de här dystopierna många gånger kan vara träffsäkra på ett sätt som är verkligt obehagligt.

En av de mest klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Brave New World, som kom ut redan 1932. Den utspelar sig i en framtid där man med hjälp av genteknik delar upp alla människor i olika kategorier redan på fosterstadiet. Detta kombinerat med hjärntvätt och en social fostran som syftar till att kapa alla känslomässiga bindningar har skapat ett samhälle där alla är lyckliga. Alla arbetar med sådant som de är bäst lämpade för, plågas inte av några känslor för partners eller familj och skulle inte det räcka finns alltid drogen "soma" som effektivt raderar ut alla jobbiga tankar. Det är också ett samhälle där såväl familj som parrelationer är avskaffade. Barnen växer upp utan några föräldrar (alla är resultatet av provrörsbefruktning) och sexualiteten är fri. Eftersom alla går runt i ett ständigt drogrus ägnar man sig inte åt några mer ansträngande intellektuella aktiviteter, utan fritiden går åt till sex, nöjesliv och sport.

Brave New World är en sådan där bok som verkligen kan sätta myror i huvudet på en, även om det gått många år sedan den kommit ut. Jag pendlar mellan att tycka att Huxley är träffsäker och att han helt missuppfattat saker och ting. Ibland tror jag det helt enkelt beror på att han hade rätt i vad som skulle komma att hända, men att jag inte gillar hans åsikter kring det hela. Till exempel att han i boken kopplar ihop att kvinnor har kontroll över sin egen sexualitet med en samhällsutveckling där människor inte längre förmår känna känslor för varandra. Det känns som att författaren verkligen skulle föredra kärnfamilj och kvinnor som inte ens tänker på sex annat för än att skaffa barn med sin make. Som att han skräms av kvinnor som skulle ställa krav på män och faktiskt gå vidare till någon annan om de inte blivit nöjda.

Det som verkligen är ett skräckscenario i boken är ju annars det här med de klonade, söndermedicinerade och hjärntvättade människorna som befolkar Huxelys dystopiska värld. Och tja, det finns väl en del poänger där, som till exempel tendensen som det ibland varnas för att man skulle medicinera bort deppiga tankar istället för ta itu med känslomässiga problem. Men även där blir det alltför hårddraget. Samtidigt som vissa tycker att det skrivs ut för mycket psykofarmaka finns det många som vittnar om att de fått livet tillbaka med hjälp av sådana mediciner. Och handen på hjärtat, är den stora faran i dagens samhälle verkligen att staten skulle vilja satsa överdrivet mycket dyr medicinsk behandling på oss? Snarare är det ju tvärtom, det är inte svårt att hitta människor som är allvarligt sjuka och som får kämpa för att få tillgång till den vård de behöver. Att enorma resurser skulle läggas på människor som inte ens har några medicinska problem är hundra procent orealistiskt. Nej, i vår moderna värld är det varken en dystopi eller en utopi att den som har ett ostimulerande och själsdödande arbete skulle hjärntvättas till att trivas eller få "roliga" droger för att underlätta tristessen. De människorna förutsätts vara glada att de har ett arbete, hur de uppskattar livet är inte något som staten engagerar sig i.

Brave New World är intressant just för att den väcker mycket tankar. Jag tycker ständigt att Huxley går för långt, har direkt fel om vad som är farorna i samhället och att han stundtals känns mer än lovligt reaktionär till exempel i sin syn på kvinnor. Fast samtidigt inser jag att han vill provocera, att han vill få läsarna att på allvar tänka till i vissa frågor. Det lyckas han verkligen med...


tisdag 13 augusti 2013

Läget..?

Och så var semestern slut och det känns som att all tid bara försvann. Fast bara jobb har det inte varit, jag har faktiskt hunnit läsa en del också. Jag är rätt bra på att klämma in lästid på tunnelbanan, diverse lediga stunder och på kvällen. Men bloggorken har det däremot varit sämre med, men det rycker nog upp sig snart hoppas jag. Jag har flera dystopier kvar att skriva om, plus flera böcker ur den stora sommarhögen. Och så kommer det ju hela tiden nya spännande böcker. Idag damp det ned några riktiga tjockisar i brevlådan, riktigt bra saker verkar det som.



Hilary Mantels Wolf Hall är ju boken som ALLA läser, så det är väl inte särskilt originellt att även jag tänkt ge mig på den. Jag är ju väldigt förtjust i just 1500-talet, så det kan nog vara en bok jag verkligen gillar. Om jag inte fastnar på historiska fakta som jag anser är fel, vill säga. Ack ja, jag skall försöka att inte irritera mig på sådant...

Nästa tegelsten är nog inte lika välkänd, 2017 är en rysk dystopisk historia av Olga Slavnikova som nyligen kommit ut på svenska. Skall tydligen vara väldigt bra, så vi får väl se vad den går för.

Och så har vi en helt ny bok som inte är en tegelsten utan har ett mer, skall vi säga rimligt format. Snögloben är Amanda Hellbergs senaste bok om Maja Grå, den fjärde i ordningen. Jag har tyckt att tidigare delar i serien varit trevlig mysrys, förhoppningsvis blir den här boken också lagom avkopplande kvällsläsning. Det blir nog den jag börjar med!

torsdag 8 augusti 2013

Zombienews


Zombier må vara rätt döda typer, men ständigt aktuella lyckas de ändå vara. I morgon (fredagen 9/8) har skräckfilmen Vittra premiär på biograferna, en film som man nog inte bör missa om man gillar sådana här saker. Det är en lågbudgetfilm, men det hör väl nästan till genren när det gäller zombierullar. Särskilt originell verkar den inte heller vara vad det gäller handlingen, det är ett gäng ungdomar som festar loss i en stuga i skogen och som rätt förutsägbart råkar väldigt illa ut. Det där känner man ju igen från många andra liknande filmer, men kan ju också vara en del av charmen att man skall följa en viss mall och göra något bra av det. Helt ok recensioner har den fått vad jag kunnat se, bland annat fyra getingar i Expressen. Dessutom vann den priset för bästa film på den spanskNocturna fantastic film festival. Fast den som vill se Vittra på bio får skynda sig, för den verkar inte gå på särskilt många biografer. 



Mer zombier hittar man i en helt ny e-novell av Joe Hill: Tweeting from the Circus of the Dead. Det här är originellt nog en novell som helt och hållet är gjord så att det skall se ut som om man läser inlägg på Twitter. Det handlar om en tonårsflicka som är på semester med familjen, vilket kan vara nog så jobbigt för en avig tjej som hela tiden hamnar i bråk med sin mamma. Men semestern visar sig så småningom vara rena döden på fler sätt än det rent metaforiska... 



Jag tycker det här är en intressant idé, det kan säkert vara både spännande och rätt komiskt med någon som twittrar sig igenom zombieapokalypsen. Fast i det här fallet är det inte egentligen någon apokalyps det är frågan om och jag tycker inte heller att själva twittrandet fungerar särskilt bra. Eller rättare sagt, det är ett effektivt sätt att berätta själva storyn och det blir både litet blodigt och småläskigt efterhand. Men twittandet är inte särskilt trovärdigt, för åtminstone ser inte mitt twitterflöde ut på det sättet. Huvudpersonen skriver alldeles för mycket berättande text och interagerar knappast alls med andra. Ett riktigt twitterflöde borde ha innehållit kommentarer från andra, svar på saker andra skrivit och överhuvudtaget annorlunda formulerade tweets. Det skall ju ändå föreställa en tonårstjej som skriver, och den känslan tycker jag inte riktigt att Joe Hill lyckas fånga. 

Ändå, det är intressant att läsa den här novellen inte minst för att få tillfälle att fundera över hur man kunde gjort det annorlunda. För visst är det lätt att tänka sig att folk skulle twittra loss stenhårt om zombier började stryka runt på stan... 

tisdag 6 augusti 2013

Tre på tre: Ond bråd död



Ett säkert tecken på att hösten är på väg (yay!) är att det blivit dags att bestämma tema inför Pocketlovers Tre på tre-utmaning. Förra året läste jag tre ryska böcker, vilket var mycket intressant. I år fick jag klura ett tag innan jag kom på något bra tema, men hittade till slut ett som känns lockande. Just nu är det ju mycket dystopier på bloggen, så till den här utmaningen ville jag ha något helt annat. Efter en stunds rotande i hyllorna hemma insåg jag att tre hyllvärmare som jag tänkt läsa länge faktiskt hade en hel del gemensamt. För enkelhetens skull kan vi kalla mitt tema för i år för Ond bråd död. Men det skulle också kunna heta Kvinnliga författare skriver om kvinnliga författare, för huvudpersonerna i alla tre böckerna är författare eller journalister.

Böckerna jag tänkt läsa är:
Darkness my old friend av Lisa Unger
The Ghost Orchid av Carol Goodman
Sharp Objects av Gillian Flynn

Det här är tre böcker som jag hört mycket positivt om, så jag ser verkligen fram emot att äntligen läsa dem. De handlar på olika sätt om hemska händelser som inträffat många år tidigare, men som inte fått någon ordentlig upplösning. I alla tre finns det en hel del både mystiskt och farligt för huvudpersonerna att dras in i, trots att många år har gått. Och de handlar som sagt om två författare (Darkness... och Ghost Orchid) och en journalist (Sharp Objects).

Reglerna ser ut som vanligt, en bok i månaden under september, oktober och november. Rapporter kommer framöver om hur det går med utmaningen!


måndag 5 augusti 2013

Wool

I Wool av Hugh Howey har mänskligheten flyttat ned i underjorden. Något har hänt – oklart vad – som gjort luften giftig och jordytan obebolig för levande varelser. I en gigantisk silo som befinner sig under marknivå har därför ett stort antal människor bosatt sig och bildat ett slags samhälle. Det är dock inte som i till exempel Metro 2033 en slags spontant uppkommen värld av överlevare, utan livet i silon är planerat och noga organiserat från början. Där finns stora odlingar av växter till mat, sjukhus, matserveringar och inte minst en stor mängd mekaniker som servar generatorer och annan teknik som behövs för att allting skall ungera. Dessutom finns polis som håller ordning, en guvernör som väljs för att styra över silon och så en IT-avdelning som ingen riktigt har koll på vad den egentligen gör. Mycket servrar har de i alla fall.

Huvudperson i Wool är Jules, en stentuff och kompetent mekaniker från silons nedre del. Utan att egentligen vilja det själv dras hon in i maktintrigerna i silons över lager, vilket leder till att en kedja av händelser sätts igång som i slutändan får stora konsekvenser. Även om allting i silon bygger på att alla samarbetar är det ändå inte något jämställt eller öppet samhälle. Istället bygger det hela på att den stora massan inte ifrågasätter och framför allt inte tillåts fundera över vad som finns utanför eller varför de bor i silon. De får veta att miljön därute är dödligt giftig, att ingen som går ut ur silon överlever mer än en kort stund. Men vad finns det utanför, mer exakt? Och varför får man inte ens tala om det?

Wool är en dystopi förlagd till en postapokalyptisk värld av en mycket fascinerande slag. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar, av flera olika skäl. Dels är det helt enkelt en spännande och gripande bok av det där slaget som är svårt att släppa ifrån sig när man börjat läsa. Det kanske kan låta tråkigt med folk som bor i en underjordisk silo, men trist är det definitivt inte. Dels är det här en bok som sätter igång tankarna på en, för det finns absolut mycket att fundera över. Som konstruktion är silo-samhället mycket fascinerande. Det är designat och uttänkt i minsta detalj för att bevara mänskligheten tills miljökatastrofen gått över så pass att markytan blivit beboelig igen. Men det är inte meningen att folk skall vara fria och självständiga, eller ens leva lyckliga. Den/de som ligger bakom planeringen har inte varit intresserad av folks personliga utveckling, utan det är överlevnad som gäller. Och det är väl rätt tänkt på sätt och vis, samtidigt som det naturligtvis känns helt omänskligt. Men med tanke på alla miljöproblem kanske en sådan här silo skulle behövas, om olyckan skulle vara framme. Eller finns den kanske redan, väntande på ett begränsat urval av människor..?

Alltså: Wool är en modern dystopi av bästa slag. Detta år när det kommer så otroligt mycket bra böcker är det här ändå en klar kandidat till listan över årets bästa. Läs!

söndag 4 augusti 2013

Fahrenheit 451

När alla hus är brandsäkra är det brandmännen som tänder på, istället för att de släcker elden. Men de bränner inte urskiljningslöst, utan det är böcker de är ute efter att förstöra. I Ray Bradburys klassiska dystopi Fahrenheit 451 är böcker nämligen förbjudna att både inneha och läsa. De anses sprida  oönskade och oroande idéer och därför bör man se till att ingen har tillgång till dem. Men även om det är staten som hänsynslöst kontrollerar att bokförbudet efterlevs, är den bakomliggande orsaken egentligen att folk tappat intresset för böcker. De allra flesta är fullt nöjda med att ständigt översköljas med lättsam underhållning från sina gigantiska tv-skärmar eller de små radioapparaterna som de ständigt har inpluggade i öronen.

Även om brandmännen kan tyckas vara förskräckande är det  riktigt dystopiska människornas frivilliga förslavande under massmedier fyllda med lättsam underhållning och tillrättalagda nyhetsrapporteringar. På det sättet undviks all form av engagemang både i andra människor och i samhällsfrågor, dessutom vet man inte särskilt mycket om vad som försiggår i omvärlden. I och med detta lämnas fältet fritt för de styrande att till exempel föra krig, utan att någon ifrågasätter varför.

Fahrenheit 451 är en bok som med ganska små medel fångar in och diskuterar frågor som är ständigt aktuella. Det här med att folk inte bryr sig om att läsa böcker, det är verkligen ett tema som är aktuellt i dessa dagar med alla rapporter om att många föräldrar inte längre läser godnattsagor för sina barn, att många pojkar inte läser böcker och så vidare. På många sätt är det här en kärleksförklaring till böcker, men egentligen går boken längre än så. Ray Bradbury säger är att det viktiga inte är böckerna i sig själva utan att de förmedlar idéer, engagemang, får folk att tänka själva. Man kan lika gärna göra det med radio och tv, det påpekar en av personerna i boken. Det handlar om ett förhållningssätt, där man inte kan välja passivitet och bekvämt ointresse för allt runt om kring. Då får vi samhällen som vi själva inte egentligen vill bo i, där de styrande tänker allting åt en. Och så vill man ju inte ha det...

Det var intressant att läsa om Fahrenheit 451 inte minst för att den inte på något sätt tappat i aktualitet. Den gavs ut första gången 1953, men skulle kunna vara skriven för nutiden. Platta tv-skärmar, att folk går runt med hörlurar och tv-program av typen "Cops" spelar alla viktiga roller i boken, och det känns som att det här inte ligger särskilt långt ifrån vår verklighet idag. Visserligen är det ingen som försöker ta böckerna ifrån en om man som jag envisas med att samla på mig stora mängder. Inte heller är bokläsande en garanti för samhällsengagemang, men ändå ... visst får man en gnagande känsla av det här problemet snarare ökat än minskat sedan Fahrenheit 541 först kom ut.

lördag 3 augusti 2013

Dags för dystopier


Nu har det varit sommar rätt länge, men än är den inte slut. Facebook och instagram fortsätter att fyllas med bilder på barn som leker på stranden och vuxna som dricker drinkar utomhus. Själv tillhör jag dem vars gråbleka ben inte direkt kommer till sin rätt om de exponeras i dagsljus och som verkligen föredrar lägre temperaturer än vad det är för tillfället. Det blir lätt litet för mycket av det där sommarglättiga, särskilt nu när semestern i princip är slut och jobbet faktiskt står och väntar runt hörnet.

Alltså. Det här går inte längre. Jag behöver ett annat stämningsläge, utan att någon tjatar om sol, rosévin eller badstränder. Det känns som det är dags för något mörkare, dystrare. Dags för hopplöshet och tjurig domedagsromantik. Det är helt enkelt Dags För Dystopier.

En dystopi är en negativ vision av ett framtida samhälle, alltså motsatsen till utopin som är ett drömsamhälle. I denna framtid har samhället utvecklats till att bli totalitärt och ganska omänskligt. Vanligt är att de styrande kräver total kontroll över alla människor, både rent kroppsligt (till exempel när och om man får föda barn) och ifråga om vad man får tänka och säga. Viktigt att notera är att en dystopi inte är samma sak som postapokalyps, där samhället brutit samman helt och hållet. Det finns dock mellanformer, där det dystopiska samhället uppstått som en efterföljd till någon stor katastrof.

Att tänka kring en möjlig dystopisk utveckling verkar ha legat nära till för människor så länge mer avancerade samhällsformer existerat, för de förekommer redan under antiken (se Platon, till exempel). De klassiska dystopierna är dock från mitten av 1900-talet, då stora krig, totalitära regimer och en allt snabbare teknologisk utveckling gjorde att många undrade vartåt mänskligheten var på väg egentligen. En av de första är Jevgenij Zamjatins Vi, som skrevs i Ryssland under åren efter den ryska revolutionen. Den utkom för första gången 1928 och blev en viktig inspirationskälla för många andra författare. Bland de mest kända dystopierna kan man nämna 1984 av George Orwell (1949), Brave New World av Aldous Huxley (1931), Farenheit 451 av Ray Bradbury (1953) och A Clockwork Orange av Anthony Burgess (1963). Man får heller inte glömma Kallocain av Karin Boye (1940).



Nu för tiden är förmodligen postapokalyps en vanligare genre, men det betyder inte att dystopin spelat ut sin roll. Det kommer ständigt nya skildringar av framtida kontrollsamhällen, Hungerspelen är ett exempel som är nästan övertydligt eftersom det varit en av de mest bästsäljande böckerna på senare år. Men det finns flera, till exempel Wool av Hugh Howey, Veronica Roths Divergent-serie och Lauren Oliviers Delirium-böcker. På sätt och vis skulle man kunna säga att dystopier läses som aldrig förr, men samtidigt kan man konstatera att det framför allt verkar röra sig om YA-böcker. Är det kanske så att det är i första hand inom ungdomslitteraturen man vågar lufta oron inför framtiden utifrån olika skräckscenarier, och inte inom den mer renodlade vuxenlitteraturen? Detta dock sagt med förbehållet att det långt ifrån bara är ungdomar som läser till exempel Hungerspelen. Många vuxna, inklusive jag själv, läser gärna de här böckerna.

Dystopier är alltså det läsprojekt som jag antydde var på gång i månadssammanfattningen för juli. Jag har inte bestämt exakt vilka böcker jag skall läsa eller hur många, men ett antal av de klassiska dystopierna hade jag tänkt ta mig igenom. Visserligen är det här i princip bara böcker jag läst förut, men de är definitivt värda en omläsning. Detta inte minst för att de blir rätt annorlunda när de ställs emot samtiden. Många av de här böckerna läste jag i de sena tonåren, vilket innebär slutet av 1980-talet, den tid då det kalla kriget drog sina sista suckar och man inte ens hade hört talas om internet. Det skall bli intressant att se hur de framstår idag, när världen faktiskt blivit rätt annorlunda på de decennier som gått.


torsdag 1 augusti 2013

Coraline i radioversion



Neil Gaiman har varit en mycket aktuell författare den här sommaren, inte minst för att han kommit ut med en underbar ny bok, The Ocean at the End of the Lane. Men hans tidigare böcker är inte bortglömda bara för det, till exempel börjar P1 på måndag sända en radioteaterversion av Coraline. Det är Unga radioteatern som gjort uppsättningen, som kommer att sändas i sju delar mellan 5 och 13 augusti. Vill man lyssna när det sänds är tiden klockan 9.15, men annars går det alltid att hitta programmen via Sveriges radios hemsida i efterhand. Där finns redan nu bilder från inspelningen och ett smakprov ur de kommande programmen, som man enklast lyssnar på genom att klicka här nedan.

Lyssna: Tjyvlyssna på Coraline

Och när ni ändå har radion på, så glömmer ni väl inte Min bokhylla som P4 sänder? Mark Levengood och coola bibliotekarien Jenny Lindh rotar runt i kändisars bokhyllor, bland offren finns Henrik Schyffert, Petter och Lotta Lundgren. Rätt roligt att lyssna på och man kan konstatera att personerna i programmen både har förutsägbart och överraskande böcker hemma. Till exempel får vi veta att Elisabeth Tarras Wahlberg har alla Jan Mårtenssons deckare och att Petter gärna läser klassiker medan Gustaf Fridolin föredrar Bukowski och skräck.