Grannterror

Visst är det jobbigt att ha en granne som spelar hög musik när du vill sova. Louise, som är huvudperson i The Orphan Choir av Sophie Hannah, vet verkligen hur hemskt det kan vara. Hon tillhör typen som vill gå och lägga sig tidigt och kunna njuta av tidiga morgnar, vilket inte är så lätt om man har en granne med helt motsatta vanor. Louise har dock också andra problem, nämligen att hon saknar sin son som börjat på en internatskola. Inte så att han vantrivs eller behandlas illa på skolan, men hon vill inte att de skall vara ifrån varandra. Och ljudterrorn tilltar, så pass att Louise tvingas inse att det inte bara är grannen som ligger bakom.

Jag måste erkänna att jag verkligen inte gillade den här boken. Upplägget är på sätt och vis ett sådant där man inte skall veta om det är något övernaturligt som ligger bakom det som händer, eller om huvudpersonen håller på att tappa greppet om tillvaron. Men det eventuellt övernaturliga introduceras väldigt sent, större delen av boken handlar om att Louise helt enkelt är skitjobbig. Hon är otroligt nedlåtande mot alla i sin omgivning, inte minst den stackars grannen som jag efterhand inte kan låta bli att tycka synd om. Visst skall man inte spela musik och störa andra, men det är å andra sidan verkligen inte roligt med grannar som får nervsammanbrott om inte hela kvarteret är knäpptyst om kvällarna. Och jag fattar verkligen inte relationen till sonen. Han är extremt musikaliskt begåvad och går därför på en internatskola, vilket verkar vara både roligt och utvecklande för honom. Louise är dock inte intresserad av att sonens eventuella begåvning eller vad som är bra för honom, hon vill bara han honom för sig själv. Om man läser The Orphan Choir som att den handlar om någon som håller på att bli psykotisk, då kan man någorlunda förstå varför Louise reagerar som hon gör. Väljer man att tro att hon är normal (om än ansatt av spöken), då blir det bara obehagligt när hon är missnöjd över att sonen är ett harmoniskt barn som gillar sin skola.

Vill man ha spöken är det här inte egentligen en bok där man har mycket att hämta, för det eventuellt spökiga får väldigt litet utrymme. Vad man får är en skildring av en kvinna som bryter samman, och det kan väl vara intressant på sitt sätt. Men som sagt, jag hade svårt att relatera till en huvudperson som mest framstår som osympatisk. Som läsare förstår man visserligen att meningen är att det skall vara synd om Louise, men jag hade ändå svårt att känna något för henne.