NOS4A2

Joe Hills nya bok har varit omtalad som något alldeles extra under en ganska lång tid nu, så när jag väl satt där med NOS4A2 i händerna kändes det nästan overkligt. Och skulle den leva upp till förväntningarna..? Svaret på det är mycket enkelt: räkna med det. Joe Hill har varit en författare som gjort flera helt ok böcker  (En hjärtformad ask gillade jag) och serieböckerna Locke & Key är bättre än det mesta i den genren för tillfället. Men glöm det, den här boken är något helt annat. Jag skulle vilja säga att med NOS4A2 etablerar sig Joe Hill som en av de stora skräckförfattarna. Så enkelt är det.

Förkortningen NOS4A2 är alltså registreringsnumret på en bil, en gammal svart Rolls-Royce Wraith som den synnerligen obehaglige Charlie Manx kör omkring i och kidnappar barn. Enligt egen utsago hjälper han dem så att de för evigt skall få vistas i "Christmansland", där det alltid är julafton med godis, presenter och roliga lekar.  Eller egentligen handlar boken ganska litet om just detta, det här är inte på något sätt en seriemördarthriller om bortförda och mördade barn. Huvudpersonen är istället Vic McQueen, en stenhård bikertjej med tatueringar över hela kroppen. Hon har sedan barnsben en speciell förmåga, hon kan nämligen hitta försvunna saker. Inte så att hon är en spågumma eller får visioner om var något är, utan hon kan rent bokstavligt ta sig till platsen och hämta det som är försvunnet. Att hon förr eller senare skulle stöta på Charlie Manx, får väl ses som tämligen självklart.

"This time I wanted to go big" har Joe Hill sagt i invervjuer om NOS4A2, och det är precis så det känns när man läser den. Det här är en ambitiöst upplagd bok som verkligen är något alldeles extra. Ganska otäckt är det, det är ju ändå skräcklitteratur det handlar om, men framför allt är det en fascinerande och fantastisk berättelse om var gränserna går för det vi uppfattar som verklighet. Huvudpersonerna känns helgjutna och har ingenting av det där plastiga och perfekta som så många andra författare inte verkar våga släppa. Vic McQueen är både en stenhård hjältinna som kör motorcykel, samtidigt som hon är rätt härjad av alla jobbiga saker hon varit med om (magi har sitt pris, ni vet). Men någon skadad och skör liten sak, det är hon ändå inte. Charlie Manx kan nog gå till litteraturhistorien som en av de mest vidrigt läskiga skurkarna, detta trots att han egentligen inte gör så mycket mer än kör bil i boken. Även om det förekommer en del våld är det här inte en bok där det otäcka ligger i detaljerade beskrivningar av tortyr och dödande. Man fattar att de mest hemska saker har hänt och kommer att hända, men det skrämmande är stämningen och vissa extremt creepy personer (det finns fler bad guys än Charlie Manx).

NOS4A2 handlar som sagt på sätt och vis om bortförda barn, och det gav faktiskt en extra obehaglig dimension till läsningen att samma dag som jag började på boken avslöjades det på nyheterna att man hittar de tre kidnappade flickorna som hållits fångna i tio år i en källare i Cleveland. För en förälder måste det vara fruktansvärt att mista ett barn, men helt osannolikt hemskt att leva i osäkerhet om ifall ens dotter eller son förts bort av en galning som hållit dem fångna och våldfört sig på dem. Utan att avslöja något om handlingen kan jag säga att NOS4A2 inte innehåller några sådana scener. Det finns en del väldigt skrämmande saker som har med barn att göra, men det rör sig inte om barn som plågas. Så hoppa inte över den här boken för den sakens skull!

Något som är ett tema i boken är en besatthet av allt som rör jul: julgranar, julsånger, julgodis och så vidare. När man börjar läsa känns det fel, ingenting som har med jul att göra är ju särskilt aktuellt så här i vårtider. Allteftersom man kommer in i handlingen börjar det där skava mer och mer, och efter att man läst klart kommer man nog aldrig att tycka att julen är densamma igen. Precis som clowner kan vara hur läskiga som helst kan faktiskt även julsånger vara det, tro mig. Det här är inte en bok man skall plocka upp någon gång i december, om man inte känner för att hoppa över julfirandet vill säga.

Alltså: jag tyckte att det verkligen var en upplevelse att läsa NOS4A2. Den är helgjutet en av årets bästa och kommer definitivt få en hedersplats i min bokhylla. Samtidigt är det en tegelsten som det kräver en del tid att ta sig igenom. Jag tyckte inte att det var en bok att sträckläsa så snabbt som möjligt, utan snarare en sådan man vill förlora sig i och hoppas skall räcka så länge som möjligt.

Missa inte att ta en titt på boktrailern för NOS4A2. Den är kort, men sätter stämningen perfekt utan att spoila en enda detalj utom att det förekommer en motorcykel.