Min stora Walking Dead-uppgörelse

The Walking Dead har som bekant växt ut till att bli en hel underhållningsindustri i sig. Förutom de ursprungliga serieböckerna finns både tv-serie och dataspel. Med tanke på vad det handlar om har det här känts som något jag verkligen borde tycka om, men av olika anledningar har jag aldrig kommit mig för att läsa, titta eller spela. Jag har gjort ett halvhjärtat försök med tv-serien, men fastnade inte. Har sedan funderat på att läsa serieböckerna utan att komma till skott. En orsak är att även om många uppenbarligen verkligen gillar Walking Dead, så finns det andras vars omdöme jag litar på som varit desto mer negativa. Till dem hör Bokstävlarna, som bland annat klagat på en unken kvinnosyn och helt enkelt att alla huvudpersoner beter sig som idioter.

Sedan finns det andra som rekommenderar att man skall hålla ut och läsa på, inte minst för att blir annorlunda längre fram i serien. Feuerzeug säger "läs minst fem album" och tja, jag väljer att lyssna på det rådet. Det här är ju inte böcker som tar så väldigt lång stund att läsa, så visst kan det vara värt att plöja några stycken om det verkligen lyfter efter ett tag. För jag vill ju tro att det gör det...

Ok, så då körde jag igång med första delen, Tills döden skiljer oss åt, där polisen Rick Grimes hamnar i koma efter att ha blivit skjuten. När han vaknar upp igen är det zombier överallt, vilket som vi alla förstår är rätt chockerande. Efter mycket trassel återfinner han fru och son, vilka flytt tillsammans med en liten grupp andra och faktiskt undgått att zombifieras. Även om familjen är lyckligt återförenad visar det sig mycket svårt att hitta ett sätt att överleva i den postapokalyptiska värld som samhället förvandlats till. Inte minst är det besvärligt att komma överens inom gruppen. Skall de våga förutsätta att de kommer bli räddade av någon slags myndighet som tar kontroll över situationen? Och var är det säkrast att befinna sig? I närheten av de zombiefyllda städerna där räddningsexpeditioner kan tänkas leta, eller ute i mer ödsliga områden där zombierna är färre men där kanske ingen levande kan hitta dem?

När vi kommer till bok två, På drift, söker gruppen med Rick Grimes i spetsen efter någonstans där det finns mat och skydd, vilket verkligen inte är enkelt. Förutom att zombierna är ett ständigt hot visar sig de människor som de stöter på inte alltid vara vänligt inställda, åtminstone inte i längden. Till slut upptäcker de dock en plats där de nog kan vara säkra: ett fängelse. Bok tre, I tryggt förvar och bok fyra, Köttets lustar, utspelar sig där. Problemet är bara att ett fängelse kan vara en plats där man är instängd i flera olika bemärkelser. Medan zombierna står utanför stängslen och stirrar på dem med döda ögon har människorna innanför det allt svårare att klara av varandra.

Postapokalyps är verkligen min genre, men det finns mycket i Walking Dead som jag retar mig på. Kvinnosynen är en sådan sak, som faktiskt fick mig att nästan ge upp det hela redan när jag läste den första boken. Männen dödar zombier medan kvinnorna tvättar och passar barn. Och blir överlyckliga när de hittar en flaska sköljmedel. Jo, jag vet att det här skall utspela sig i den amerikanska södern, men kom igen! För min del är identifikationsfaktorn verkligen noll när det gäller de här kvinnorna. Jag känner bara att om det vore jag i den där situationen så skulle jag strunta i om jeansen var smutsiga, jag skulle ta en spade och hacka ned närmaste zombie direkt. Det där är dock värst i den första boken och det dyker upp litet mer tuffa kvinnor efterhand. Men ändå.

Ett annat problem är att jag egentligen inte gillar någon av personerna i böckerna. Rick Grimes är inte någon som man fattar sympati för, trots att han skall vara huvudpersonen. Han ägnar sig för mycket åt att klippa till, skrika åt eller skjuta folk han inte kommer överens med. Kanske är meningen att han skall framstå som mänsklig och någon slags antihjälte, men jag tycker mest att han är jobbig. Bland det övriga persongalleriet är det inte heller någon som står ut så pass att jag skulle sörja om de råkade bli bitna av en zombie. Överhuvudtaget framstår alla som rätt tjafsiga och korkade typer, som jag verkligen inte skulle vilja behöva tillbringa någon längre stund tillsammans med. Att vara hänvisad till dem för att överleva skulle vara en total mardröm, även om man räknade bort zombierna.

Jag tycker att det är synd att så pass mycket av tiden i böckerna går åt till att personer slåss och skriker åt varandra. Visserligen förstår jag att syftet är att visa att när man är utlämnad till en grupp på det här sättet visar folk sina riktigt fula sidor, men allt tjafsande förtar spänningen. Zombierna blir mest som någon slags rekvisita som understryker det mörka i människan, vilket på sätt och vis är en poäng men samtidigt gör dem rätt meningslösa. Något som i ännu högre grad förstör är att så mycket tid ägnas åt olika relationsproblem. Alla personer i böckerna måste tydligen delas upp i olika kärlekspar som sedan både kan bråka inbördes och inveckla sig i diverse känslomässiga dramer. Vad är det här, Beverly Hills i zombieversion? Mer action, tack!

Det finns alltså en hel del som jag har svårt med när det gäller Walking Dead. Ändå läser jag vidare, både för att jag verkligen vill veta om det blir bättre längre fram och för att något ändå fångar mig så pass att intresset hålls uppe. Jag vill veta mer om den här zombiepostapokalyptiska världen, och det kan jag bara få genom att fortsätta läsa. Ett par böcker till tänkte jag definitivt ta mig igenom, och jag håller mig till den svenska översättningen som jag tycker är riktigt bra. Vi får väl se hur det hela utvecklas – I'll keep you posted!