Böcker

Böcker

lördag 29 september 2012

Goda nyheter för alla med Engelsfors-abstinens

Det allra sämsta med Cirkeln och Eld är ju att man måste vänta så länge innan den tredje delen (Nyckeln) kommer. Men nu verkar det som att det kommer något som innebär en liten lättnad för alla med Engelsfors-abstinens!

Jag är ju själv inte på bokmässan i år, men vissa nyheter därifrån har jag ändå uppsnappat. Eller rättare sagt, det är svårt att inte uppfatta vad som händer där med tanke på hur mycket som skrivs om bokmässan i media, på bloggar, på twitter och överallt annars. I alla fall: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har avslöjat att det finns ytterligare ett bokprojekt, nämligen en seriebok med titeln Berättelser från Engelsfors som kommer att släppas i april 2013. I den kommer man att få veta mer om vad de utvalda varit med om både före Cirkeln och efter Eld. På Sara Bergmark Elfgrens blogg utlovas att i den här nya boken kommer hemligheter att avslöjas och att där kommer finnas ledtrådar inför Nyckeln. Och så kan man se hur omslaget kommer att se ut, med tecknade versioner av alla de utvalda.

Man kan bara tacka och ta emot, det här låter väldigt spännande alltsammans. Men snälla Mats och Sara: kan ni inte skynda er att bli klara med Nyckeln snart!


fredag 28 september 2012

Midnattsgränden – tillbaka i Morganville för tredje gången

Midnattsgränden av Rachel Caine är tredje boken i serien om vampyrerna i den lilla amerikanska småstaden Morganville. I de två tidigare böckerna Glashuset och Döda flickors dans fick man lära känna huvudpersonen Claire som  flyttar till Morganville för att börja plugga på universitetet i staden. Studierna visar sig dock vara en utmaning på ett helt annat sätt än hon hade kunnat ana, för hon upptäcker att Morganville är en stad som till stor del befolkas av vampyrer. Och det här är inga jag-vill-aldrig-döda/evig kärlek-vampyrer som i t.ex. Twilight, utan det är riktigt skrämmande typer som inte tvekar att döda folk om det passar dem.

Just det här att vampyrerna faktiskt är riktigt farliga är den här seriens styrka, för det gör böckerna spännande utan att man får det där flummiga deppa-över-evigt-liv och godhjärtad-men-bloddrickande som förstör så många andra vampyrböcker. Samtidigt är vampyrerna i Morganville inga dräglande monster, utan högst intelligenta varelser. Förutom det där med bloddrickandet påminner de till stor del om en slags maffia, som styr sin stad med järnhand och kräver absolut lojalitet av alla som bor där. I Midnattsgränden tvingas Claire att ha mer att göra med vampyrerna än tidigare, något hon inte alls är särskilt förtjust i. Hon upptäcker att vissa av dem inte bara är farliga och  hänsynslösa, de är dessutom sinnessjuka och oberäkneliga. Men hon kan ändå inte låta bli att fascineras av vampyrerna och efterhand till och med engagera sig för att hjälpa dem. Claire är ju en intelligent och ambitiös flicka som inte accepterar att bara tiga och sitta still. Hon vill agera och påverka sin egen situation, något som paradoxalt nog för henne allt närmare vampyrerna. På ett rätt subtilt sätt anar man att hon mycket väl har potential att utvecklas till en maktspelare som kan matcha dem, även om det är lång väg kvar dit.

Morganville-böckerna är alltså inte den sortens vampyrböcker där flicka möter vampyr och evig kärlek uppstår. Sådan romantik förekommer inte i den här boken, de flesta av vampyrerna är verkligen inte sådana som man skulle vilja ha ett förhållande med. Några av dem är visserligen mer sympatiska än andra och det förekommer människor som är ihop med dem, men det framställs inte som något värt att satsa på. Vampyrerna har heller inga planer på att erbjuda stjärnögda unga damer evigt liv, snarare framstår det som att man skulle riskera att bli extremt kortlivad av att ge sig i lag med dem.

Den sortens kärlek som förekommer i Midnattsgränden är faktiskt på sitt sätt rätt intressant. I den här boken, liksom i de två tidigare, är det den två år äldre Shane som är föremål för Claires varma känslor. Själv kan jag inte alls förstå varför hon skulle vara intresserad av honom. Hon är intelligent, en toppstudent och säkerligen med en lysande framtid, han ser bra ut men är en strulis som inte verkar kunna göra något vettigt av sitt liv. Fast när jag tänker efter inser jag att det här är långt mer trovärdigt än Twilight-typen av relationer. Tonårstjejer som Claire vill ha coola killar som Shane, kanske just därför att det inte är ett förhållande som är något att satsa på i längden. Visst är hon kär i honom, men egentligen är det väl så att hon vill ha honom för att bekräfta sig själv. Samtidigt är det inte evigheten de planerar att tillbringa tillsammans, utan deras förhållande är här och nu.

Vampyrerna i Morganville är en av de bästa YA-serierna just nu, så jag tycker verkligen att den är värd att ge en chans. Om man gillade de två första böckerna kommer man inte att bli besviken av Midnattsgränden, för den tar vid där Döda flickors dans slutade och leder läsaren till delar av Morganville som Clarie tidigare undvikit. Det enda problemet är man direkt vill kasta sig över del fyra när man är klar med den här boken...

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.

torsdag 27 september 2012

Stonehengemystik

Va, ytterligare en polisdeckare? Andra dagen i rad? Jag vet, det är inte riktigt likt mig och nu känns det nästan som att kvoten av sådana är fylld åtminstone för resten av det här året. Man behöver inte några synska förmågor för att förutse att vampyrer och häxor kommer att fylla bloggen igen inom en mycket snar framtid (det där var en spoiler, för den som undrar!). Men en förkyld eftermiddag när jag inte orkade med något annat verkade det som en bra idé att läsa Arvet från Stonehenge av Sam Christer. Det är alltså en deckare som handlar om sökandet efter försvunna personer vilka, visar det sig, kidnappats av en mystisk Stonhengekult för att offras vid skumma religiösa ceremonier.

Att det finns en kult och att de dödar personer är inte någon spoiler, för att det är så framkommer redan på bokens allra första sidor. Spänningen i boken handlar istället om vad som kommer att hända med de kidnappade personerna – kommer de att hinna räddas eller inte? Helt säker på hur det skall sluta kan man i det längsta inte vara, för man förstår rätt snabbt att det här är inte en sådan bok där det kommer sluta lyckligt för alla inblandade.

En annan sak som får mycket utrymme i boken är det här med den konstiga Stonehengekulten. Som läsare vet man hela tiden att den finns, medan huvudpersonerna i boken tar rätt lång tid på sig innan de upptäcker sanningen eller låter sig övertygas om den. För hur trovärdigt är det egentligen att det finns en galen sekt som kidnappar och mördar folk? Polisen Megan Baker, en av huvudpersonerna i boken, förstår så småningom hur det ligger till, men hennes överordnade förefaller vara mer skeptiska. Hon kan dock inte vara säker på om de tycker att det hela verkar alltför osannolikt, eller om de själva är medlemmar i sekten...

Böcker som handlar om hemliga sällskap med ett påstått uråldrigt ursprung är en komplicerad genre. I den ryms en del fantastiskt bra böcker (som Waking the Moon av Elizabeth Hand) och en del otroliga bottennapp. Och då menar jag inte ens Da Vinci-koden utan *ryyyys* Strindbergs stjärna, som enligt min mening var en riktigt usel historia. Arvet från Stonehenge placerar sig någonstans på mitten av skalan. Det här är långt ifrån Elizabeth Hand-klass, men ändå en rätt underhållande bok att läsa om man vill ha litet okomplicerad spänning.

Det måste dock påpekas att i baksidestexten står att Arvet från Stonehenge är "en thriller i bästa Dan Brown-anda", och det utlovas koder, symboler och sådant. För att inte till äventyrs göra någon besviken är det bäst att säga att det där inte stämmer särskilt bra. Visserligen förekommer det en kod i boken, men den utgör inte något större problem för huvudpersonerna och handlingen går inte ut på att lösa den. Det här är inte den sortens bok där man springer runt och letar ledtrådar för att kunna dechiffrera märkliga budskap som någon lämnat för hundratals år sedan. Och att det saknades sådant i boken är verkligen inte något som är till dess nackdel...


onsdag 26 september 2012

S.J. Bolton: Nu ser du mig

En av höstens stora boksnackisar så här långt har varit Nu ser du mig av S.J. Bolton. Och nu har även jag hunnit läsa och kan konstatera att den här boken absolut är värd alla rekommendationer den fått. Det är en bladvändare helt enkelt – en sådan där bok som man bara måste läsa vidare trots att det blivit mitt i natten och att man vet att väckarklockan kommer ringa okristligt tidigt nästa morgon. Men, och det finns ett men här: så där riktigt otäck som jag hade hoppats att den skulle vara tyckte jag nog ändå inte att den var. Visst, det var väldigt blodiga mord, men det kan ju snarare bli äckligt än skrämmande. Förmodligen är det här ytterligare ett bevis på hur avtrubbad åratal av skräcklitteraturläsande har gjort mig, för kanske är det så att andra blir helt vettskrämda av den här boken. För min del blir omdömet att Nu ser du mig var spännande, engagerande och helt enkelt väldigt bra. Men den fick inte mig att ligga sömnlös och mörkrädd på natten...

Nu ser du mig utspelar sig i London, där den unga polisen Lacey Flint hittar en kvinna som blivit knivskuren. Det blir början på en mordutredning där antalet offer snart blir fler och fler, samtidigt som morden blir allt mer utstuderade. Mördaren verkar nämligen kopiera ett antal av de mord som Jack the Rippers begick i slutet av 1800-talet. För Lacey blir mördarjakten mer än vanligt polisarbete, för det framgår snart att mördaren har någon slags fixering vid henne. I takt med att antalet offer växer står det allt mer klart att hon står i centrum för det hela. Frågan är bara vad hon kan ha med saken att göra, för vad kan det överhuvudtaget finnas för skäl att begå ett antal sådär ohyggliga mord?

Det här är en ganska klurig historia som är långt ifrån en vanlig polisdeckare. Det är inte så enkelt som att poliserna hittar en seriemördarpsyko och griper honom, utan det finns betydligt fler lager i handlingen. Som läsare har man inte hjälp av någon allvetande berättare, utan tvärtom har huvudpersonerna mycket hemligheter som de högst motvilligt avslöjar. Det gör att det finns en del viktiga fakta som man inte får veta förrän precis på slutet, om man nu inte innan dess lyckats lista ut hur det hela hänger ihop. Fast det gör man nog inte, för handlingen är skickligt upplagt så att man ständigt måste revidera sina teorier om vem som är mördaren och vad motivet är. Ena sekunden är man helt säker på att det är viss person, medan det i nästa känns helt omöjligt. Och mitt i boken finns ett ögonblick när poliserna tror att de hittat lösningen, medan man som läsare fattar att så kan det ju inte vara – för då skulle det knappast vara 200 sidor kvar att läsa...

Alltså: hoppas på en riktigt regnig helg när du kan stänga in dig hemma med den här boken. Glöm bokmässa och alla andra former av sociala aktiviteter, för om du väl börjat läsa går det inte att sluta förrän man kommit till sista sidan!

Många andra bokbloggar har också skrivit om Nu ser du mig, bland annat Dark Places, Lingonhjärta och Bokomaten.

måndag 24 september 2012

Isländsk magi

Lyrans noblesser föreslår denna vecka att man skall tipsa om tre nordiska favoritförfattare eller favoritböcker. Nordisk litteratur är tema för årets bokmässa, och efter som den börjar denna vecka passar det här bra som tematrio.

När jag funderar över vilka nordiska författare jag gillar, så inser jag att det framför allt är de isländska som jag fallit för. Det kan kanske tyckas litet konstigt med tanke på att jag tidigare skrivit ett blogginlägg med rubriken "Därför hatar jag Island", men man måste ju inte åka dit för att uppskatta de isländska författarna...

Island är känt för sin urgamla berättartradition allt sedan den isländska sagalitteraturen, och att det här levt kvar märks även i modern litteratur. De isländska författarna verkar ha en särskild känsla för att fånga det mystiska och magiska i tillvaron, men utan att det blir flummigt eller konstigt. Jag har valt ut tre isländska böcker som jag uppskattat mycket och som alla tre är väldigt spännande:

- Tredje tecknet av Yrsa Sigurdardottir. Det här är den första boken i serien om advokaten Thora, där hon undersöker ett märkligt dödsfall. Polisen tror att den bakomliggande orsaken är droger, men Thora upptäcker att det är mer komplicerat än så. På något mystiskt sätt verkar det finnas kopplingar långt bakåt i tiden, till den tid när det häxprocesser förekom på Island.

- Gunlöds saga av Svava Jakobsdóttir. En flicka grips av polisen för att ha försökt stjäla en antik guldskål på ett museum. Hennes mamma försöker ta reda på vad som hänt, och det visar sig att flickan hävdar att hon genom guldskålen fått en slags magiska syner där upplevt den gamla isländska myten om Gunnlöd. Alla tror att det rör sig om sinnesförvirring, men mamman börjar inse att det kanske inte är så enkelt. Den här väldigt fascinerande boken finns utgiven på svenska, dock verkar den vara svår att få tag på numera. På engelska finns den däremot i nätbokhandlarna.

- Frostnätter av Arnaldur Indridasson. Det här är en deckarförfattare som skrivit en hel serie böcker om den isländske polisen Erlendur. I Frostnätter undersöker han ett dödsfall med en kvinna som verkar ha tagit livet av sig, men han upptäcker att det finns en del konstigheter som måste undersökas närmare –  till exempel att hon före sin död deltagit i en seans. Många trådar från det förflutna visar sig gå att knyta ihop i denna mycket spännande bok.

söndag 23 september 2012

I'm the doctor

Precis som man hade kunnat förutse blev Doctor Who-helgen väldigt rolig. Runt om på olika bloggar har det gjorts massor med inlägg och kommentarer kring den här underbara tv-serien. Det finns så många favoritavsnitt, monster och följeslagare som det är nästan lika kul att läsa om som att titta på. Och så kan man verkligen fundera över det här med de olika doktorerna. Går det att bara byta över till en ny, eller längtar man tillbaka till någon av de tidigare..?

Tack så mycket till Fiktiviteter som ordnat det hela! Hos henne kan man också läsa en sammanfattning av helgen och hitta länkar till andra bloggars inlägg.

Jag är också glad att jag hann med att delta i Doctor Who-helgen, trots att jag hade en massa jobb att göra under veckoslutet. Men det gick att hinna med bägge, som tur var. Vana läsare av den här bloggen har dock förmodligen märkt att det på sistone varit rätt tunnsått med recensioner. Den senaste tiden har jag varit så upptagen med jobb att jag knappt hunnit läsa något, än mindre skriva om några böcker. Jag har inte ens betat av högen med färdiglästa böcker som legat och väntat ett tag. Förhoppningsvis blir det bättre framöver. Litet lugn och ro vore väldigt skönt just nu!

lördag 22 september 2012

Dalek, I love you

Som bekant handlar den här bloggen i vanliga fall om böcker. Men den här helgen är ett undantag, för det är Doctor Who-helg! Mer om det här kan man läsa hos Fiktiviteter, där man också kan hitta ett schema över alla bloggar som deltar och länkar till deras inlägg.

Tv-serien Doctor Who innehåller en lagom knasig blandning av humor, spänning och blodigt allvar, som jag verkligen gillar. När det gäller denna serie finns mycket  man kan diskutera, som t.ex. vilken doktor som är bäst. Vid det här laget har det funnits elva stycken och jag måste erkänna att jag nog inte riktigt vant mig vid den senaste ännu. Sedan har vi också följeslagarna som reser med doktorn på hans äventyr, där alla har sin personlighet och sin egen historia. Och så finns det skurkar och monster av de mest märkliga slag. Vissa av dessa har korsat vägar med doktorn många gånger och bland dem är the daleks mina största favoriter. Andra skurkar är bland annat stenänglarna, som nog är de otäckaste. Man fattar inte vad de är ute efter, de är bara otroligt läskiga och dödliga. Farliga är också cybermännen, som är människor omvandlade till plåtmonster. Både stenänglarna och cybermännen har varit med i flera väldigt bra episoder av serien, men saknar den grandiosa personlighet som gjort att jag fallit för dalekarna.

En dalek gör allt för att verka vara en känslobefriad och stenhård dödsmaskin, men lyckas inte alltid särskilt bra med att hålla sig iskall. En dalek är nämligen alltid högst irriterad. När de utropar sitt "you will be exterminated" hör man tydligt att det underliggande tonläget är "men herregud, varför gör du inte som jag säger!?!". Ett annat fascinerande drag hos daleks är deras outsinliga goda självförtroende och positiva syn på sin tillvaro. Det är helt otänkbart för dem att erkänna sig besegrade, hur stort motstånd de än möter. I Doomsday (säsong 2) ställs en liten skara daleks mot en armé på fem miljoner cybermen, men är ändå lika kaxiga. Ett helt underbart ögonblick är när cybermännen försöker förhöra sig om hur många dalekarna egentligen är, och de med oerhörd stolthet och triumf i rösten svarar "fyra!". Inte för ett ögonblick tvivlar de på sin egen förmåga, fem miljoner cybermän mot fyra daleks är helt ok motstånd för deras del...

En Dalek är en slags cyborgs med en liten varelse inuti de stora oformliga metallkropparna som mest påminner om en slags mini-tanks. Just deras form gör dem så osannolika, de har ju rätt begränsad rörelseförmåga och behöver plan mark för att ta sig fram. Men i senare säsonger kan de helt plötsligt flyga, vilket gör dem långt farligare än förut.

Daleks gjorde sin entré i serien redan 1963, så de har verkligen kämpat mot doktorn en lång tid. Många gånger har de blivit helt bekämpade, förstörda eller förvisade till en annan dimension. Men det spelar ingen roll, på något sätt lyckas de alltid komma tillbaka. Första gången de dyker upp i den nya serien är det bara en skruttig plåtburk till Dalek kvar (Dalek, säsong 1), men det får ändå doktorn att reagera – för han vet hur farliga de är. Det motsatta gäller också, för det är bara en fiende som dalekarna har en högst hälsosam respekt för och det är doktorn. Han skulle heller aldrig underskatta deras farlighet, även när ingen annan inser hur ondskefulla de är (som i Victory of the Daleks, säsong 5). För dalekarna ger aldrig upp sin kamp för att ta över universum och i detta ingår att de skall döda alla andra varelser än dem själva.

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om dalekarna, t.ex. analysera deras bakgrund. De kommer från planeten Skaro och är skapade av superskurken Davros. I övrigt förefaller deras historia vara litet trasslig och motsägelsefull, men de verkar ha haft en viktig roll i det krig som slutade med att både de själva och the time lords förintades. Nästan, för både doktorn och åtminstone en enstaka dalek överlevde bevisligen. Man kan också funderas över händelseutvecklingen på senare år där dalekar med olika färger och egna namn klivit fram. En utveckling mot att de blir mer individuella? Mindre underhållande har de inte blivit i alla fall, tvärtom. Hur som helst kan man konstatera att dalekarna är hopplöst klumpiga, koleriska och sanslöst optimistiska på ett sätt som blir både komiskt och hjärtevärmande. Inte för inte är de doktorns ärkefiender och mest värdiga motståndare. Exterminate! 


fredag 21 september 2012

En alldeles för lång halsduk

Häromdagen köpte jag en ny halsduk. Den såg fin ut i affären, men när jag kom hem insåg jag att den var extremt lång vilket jag inte hade upptäckt innan. Längden gjorde att det var helt omöjligt att hitta något bra sätt att ha den på sig. Antingen fick man vira den flera varv runt halsen och då blev det för bylsigt, eller så hängde väldigt långa ändar ned. Jättelång hängande halsduk kändes inte riktigt bra, men påminde mig också om något – nämligen Tom Baker som Doctor Who.

Doctor Who-referenser passar bra extra just nu, för denna helg (22-23 september) är det dags för Doctor Who-helg på denna och ett antal andra bloggar. Det är Fiktiviteter som ordnat det hela, och det kommer att bli väldigt roligt. Doctor Who är en serie som varit en stor favorit för mig ända sedan den kom tillbaka igen 2005 och jag har följt den noga genom alla säsonger. Jag älskar den underbara blandningen av konstiga skurkar och handling som utspelar sig i olika tidsepoker, samtidigt som serien också kan vara både skrämmande och ta upp ganska allvarliga och sorgliga teman. En hel helg med doktorn blir något att se fram emot!

Och så vill jag avsluta med att påpeka att min halsduk inte var randig, som Tom Bakers var (hans var verkligen inte särskilt snygg...). Även om alla doctors haft sin egen stil är det väl inte någon av dem som jag skulle ha som modeorakel. Se dem på tv: oh ja. Klä sig som dem: nejnej!

torsdag 20 september 2012

Så mycket böcker, så litet tid... och en efterlängtad Jack the Ripper

Just nu vill jag bara sitta hemma och läsa i S.J. Boltons otroligt bra deckare Nu ser du mig. Denna bok har blivit hyllad på flera andra bokbloggar (bland annat Dark Places, Lingonhjärta, Fiktiviter och Bokomaten) och deras omdömen gjorde mig så nyfiken att jag igår kastade mig in på en bokhandel efter jobbet och införskaffade ett exemplar. Det är bara att konstatera att min bloggkollegor är pålitliga, för nu är jag helt fast i den här boken. Det är Jack the Ripper, läskiga mord i London och helt blodisande otäckt. Jag är inte lättskrämd av mig, så när jag säger otäckt menar jag det verkligen. Utöver detta det finns det mycket som är sympatiskt med den här boken. Till exempel gillar jag verkligen huvudpersonen, en ung kvinnlig polis som  fått en del törnar i livet. Henne vill jag gärna läsa mer om!

Men hur mycket jag än vill läsa har jag nästan ingen tid till det för tillfället. Just nu är det jobb, jobb, jobb för mig. Både idag och imorgon har jag dessutom jobbrelaterade saker på kvällarna, för det är utländska kollegor på besök som skall tas omhand. Det blir säkert både intressant och trevligt, men kunde de inte ha planerat sitt besök till en vecka när jag inte hade en jättebra bok att läsa? Bättring, säger jag!

tisdag 18 september 2012

Är ännu en boktidning vad världen behöver..?

Plötsligt handlar väldigt mycket i media om böcker och som ytterligare ett bevis för detta kom första numret av en ny boktidning, Books & Dreams. På omslaget står "Mer läslyx i livet", vilket tyvärr är en devis som får mig att börja muttra redan innan jag öppnat tidningen. Eller så är det Camilla Henemark, Andreas Lundstedt och Tommy Körberg på omslaget som gör mig skeptisk, för de är varken personer jag förknippar med böcker eller med lyx.

Efter att ha läst igenom Books & Dreams kan jag inte säga att jag ändrat ståndpunkt. För min del lockar den inte till läsning eller får mig att upptäcka några nya författarskap, vilket är krav jag tycker är rimligt att ställa på en tidning som handlar om böcker. Tidningen innehåller några längre intervjuer som på sätt och vis är intressanta, t.ex. med Harlan Coben och Caitlin Moran. Men eftersom det är personer som redan varit med överallt i media känns det inte så väldigt spännande att läsa om just dem. Utöver detta hittar man också intervjuer med kändisar som skrivit böcker eller fått dem skrivna åt sig, med andra ord kändistrion från omslaget. Sedan kan man bland annat läsa litet om nya kokböcker och får ett par recept som ser goda ut, litet om hälsoböcker (med fler kändisar som skrivit böcker) och litet om resor. Och så är tidningen fylld med mängder av små bokrecensioner, eller egentligen små reklamtexter för böcker. Mycket små snuttar om olika saker blir det. På något sätt skulle det här bli resultatet om man korsade någon av kvällstidningarnas söndagsbilagor med Svensk bokhandels katalog över höstens böcker. Fast minus förväntningarna man får av att läsa bokkatalogen...

Allt som allt, Books & Dreams är litet lagom ytligt och utan någon egentlig fördjupning eller något man inte redan sett förut. Men det är trevligt och så får man läsa om kändisar, vilket det säkert finns en läsekrets som kan uppskatta. Som tidsfördriv på t.ex. en tågresa kan den fungera utmärkt. Men vad är det då egentligen som jag tycker är fel med den här tidningen, förutom att mycket är snuttifierat och oorginellt? Ja, kanske är det orättvist av mig, men på något sätt tycker jag att det saknas känsla, som att den inte har någon riktig själ. I jämförelse känns det som att tidningar som Vi läser eller Skriva har ett mycket större engagemang och en helt annan kärlek till böcker, även om de också har sina fel och brister.

Edit: ser nu också att DN skrivit om den här tidningen, under rubriken Books & Nightmares. En rubrik som säger allt om den skribentens inställning till magasinet ifråga...

måndag 17 september 2012

Stephen King i nummerordning

Böcker med titlar som innehåller siffror är veckans tematrio hos Lyrans Noblesser. Det visade sig inte vara så svårt, problemet är snarare att välja ut tre stycken. Jag har valt att tipsa om tre böcker av Stephen King, som i sin stora bokproduktion lyckats åstadkomma ett antal lämpliga titlar. Någon siffermagi innehåller inte någon av böckerna, men spännande och skrämmande läsning kan garanteras – som alltid när det gäller Stephen King.

Här är min tematrio denna vecka:

- 11.22.63 innehåller tidsresor, amerikanskt 50-tal och Kennedymordet. Samt inte minst den stora frågan om ifall man kan ändra historien.

- From a Buick 8 (Om en Buick 8) handlar liksom den tidigare och kanske mer kända King-romanen Christine om en ovanlig bil som har förmågan att sätta skräck i sina ägare.

The Drawing of the Three (När tre blir dragna) är del två i Stephen Kings fantasyepos Det mörka tornet. Och tillsammans med denna titel kommer också en bekännelse, nämligen att jag faktiskt ännu inte läst Det mörka tornet-serien. Jag har varit väldigt sugen på det många gånger, men det har inte blivit av trots att jag hört otroligt mycket positiva omdömen om de här böckerna. Men det måste bli av. Snart. Det är nog bara att konstatera att det ser ut som att jag har ännu ett läsprojekt att ta itu med framöver...

lördag 15 september 2012

Jeanette Winterson och häxorna

Jeanette Winterson har helt nyligen kommit med en ny bok som verkar vara rätt annorlunda jämfört med hennes tidigare. The Daylight Gate bygger på en verklig historia om en häxprocess i England i början av 1600-talet, där de så kallade Pendle witches ställdes inför rätta. Det här är en av de mest kända engelska häxprocesserna och en av anledningarna till detta är att det finns för den här tiden ovanligt mycket dokumentation. Bland annat  trycktes redan under 1600-talet en noggrann redogörelse från rättegångarna under namnet The Wonderfull Discoverie of Witches in the Countie of Lancaster. Den har publicerats på nätet av Project Gutenberg. Det finns också en hel del forskning kring det här. Den som vill veta mer om de historiska händelserna kan t.ex. läsa boken The Lancashire Witches (red. Robert Poole), en antologi där ett antal forskare på området har bidragit med artiklar.

Nåväl, åter till The Daylight Gate som är en bok som jag bara måste ta en närmare titt på, även om det på sätt och vis är mot bättre vetande. Historiska romaner har en tendens att reta upp mig om författarna skarvar litet för mycket med historiska fakta. Naturligtvis är jag väl medveten om att alla har sin konstnärliga frihet och inte slaviskt behöver följa historieböckerna. Men ändå, jag föredrar att läsa böcker där handlingen är helt frigjord från vad som skall vara sant eller inte, och där författarna inte försöker hävda någon slags autenticitet i sin berättelse trots att de inte brytt sig om vad hur det egentligen var.

Hur som helst, oavsett hur boken är blir man nyfiken på varför Jeanette Winterson valt att skriva den. Och jag upptäckte att hon just den här helgen förekommer flitigt i svenska medier, bland annat var hon i morse med i Lundströms bokradio på P1. Men en närmare titt på presentationen av programmet säger att hon skulle prata om den självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal, som nyligen kommit på svenska – inte the Daylight Gate. Samma sak verkar det vara i Babel som sänds i morgon, där hon medverkar i deras biografispecial. Med andra ord verkar svenska medier alltså än så länge inte ha något att tillföra när det gäller den nya boken.

torsdag 13 september 2012

Rysk höst

Stig Dagerman skrev på 1940-talet en reportagebok med titeln Tysk höst. Här på bloggen kommer det istället denna höst bli något av ett ryskt tema. Det hela började med att jag tänkte delta i Pocketlovers tre på tre-utmaning, där jag skall läsa tre böcker av ryska författare. Men ju mer jag funderade över modern rysk litteratur, desto fler böcker blev jag sugen på att läsa. Så min ambition är att hinna med mer än de tre som ingår i utmaningen.

Faktum är att det finns mycket spännande ryskspråkig litteratur. Att det finns en lång tradition av tunga ryska författare är ju välbekant och bevisas inte minst av 1800-talsklassiker skrivna av litterära giganter som Dostojevskij och Tolstoj. Men det finns också väldigt intressant modern litteratur skriven på ryska. Jag säger "skriven på ryska" och inte skriven av ryska författare, för det är inte alltid som författarna verkligen är ryssar. Bland dem finns såväl ukrainare som balter och andra nationaliteter.

Jag har inte på något sätt en särskilt heltäckande överblick över bokutgivningen på ryska (det är en mycket stor marknad med många miljoner läsare), men en del vet jag om fantasy/skräck/sf-litteraturen och det är den jag tänkt begränsa mig till. På den fronten kan man konstatera att det kommit flera framgångsrika författare på senare år, som också översatta och lästs av många bland annat i Sverige. Om man till exempel tar en titt på SF-bokhandelns topplista över mest sålda böcker under juli-augusti, ser man att där innehas både första- och andraplatsen av ryska böcker: Nick Perumov med Nekromantikerns krig del 1: Debut och Dmitrij Gluchovskij med Metro 2034. Den senare återfinns även på fjärde och sjunde plats på samma lista med andra böcker. Med andra ord är det verkligen inte fråga om några obskyra eller smala böcker, utan de här författarna har en stor läsekrets även utanför det ryska språkområdet.

Ett problem när det gäller böcker på ryska är dock givetvis språket. Jag har faktiskt läst ryska, men det var ganska länge sedan och jag är långtifrån så bra på det att jag obehindrat skulle kunna läsa rysk skönlitteratur i original. En del ryska böcker finns översatta till svenska, andra finns på engelska. Men utöver de som blivit storsäljare i översatt form kan det vara svårt att få tag på många böcker man skulle vilja läsa. Dessutom är rätt mycket titlar som jag verkligen skulle vilja läsa inte översatta alls.

Under hösten tänkte jag alltså ta mig an ett antal ryska böcker och skriva om dem här på bloggen. Bland annat kommer jag skriva om en författare som varit en av mina stora favoriter under senare år, Sergei Lukyanenko. Dessutom kommer det bli de tre författarna från tre på tre-utmaningen: Max Frei, Vladimir Sorokin och Dmitrij Gluchovskij. Och förhoppningsvis också ytterligare några.

onsdag 12 september 2012

Johan Theorin: På stort alvar

Johan Theorin är en författare vars böcker nått stora framgångar på senare år. Av hans Ölandsromaner tycker jag att Nattfåk är den bästa, det är en rätt så creepy och väldigt sorglig historia som man blir riktigt gripen av. Även Skumtimmen var okej, medan jag inte alls gillade Blodläge som var litet småtrist och där jag hade svårt att känna något för huvudpersonerna. I år har Johan Theorin dessutom släppt novellsamlingen På stort alvar, vilket som titeln antyder är berättelser som utspelar sig på Öland. Det är sammanlagt 15 noveller som dessutom har gemensamt att de är mystiska och skrämmande, om än i varierande grad. Ett par av dem är renodlade spökhistorier, andra sådana som rör oförklarliga händelser eller dolda hemligheter som kommer i dagen. I vissa av novellerna får det som händer en naturlig förklaring, men inte i alla.

Flera av berättelserna handlar om fiskaren Gerlof, en person som vana läsare av Theorins böcker känner igen från de tidigare Ölandsromanerna. I dem har han inte varit huvudperson, men har återkommit i alla tre och vad jag förstår blivit en favorit hos många i läsekretsen. Jag har aldrig riktigt begripit det där och i På stort alvar tycker jag inte att Gerlof-novellerna är de starkaste bidragen. T.ex. är "Perro del mar" mest konstig och "Vita frun" rätt fånig. Bäst blir det istället i de noveller som har en mer renodlad skräcktematik och där Gerlof inte förekommer. Riktigt bra blir det i berättelsen om guiden som håller spökvandringar på Alvaret (vilket gör att han börjar bli rädd själv) och den om paret som flyttar in i en villa där det i trädgården finns ett hål med formen av en grav. Novellerna är dock litet för korta för att man skall hinna bli rädd på allvar, det känns som att de tar slut litet för snabbt för att man skall hinna sugas in i någon riktig stämning.

På stort alvar är en småtrevlig bok som man läser rätt snabbt. På sätt och vis känns den som något av en bagatell, en bok man läser i väntan på nästa "riktiga" roman från Johan Theorin. Vi får väl se vad som kommer framöver...

tisdag 11 september 2012

Trio i vampyrblomster

Tematrion hos Lyrans noblesser handlar denna vecka om böcker med blommor i titeln. Efter litet rotande i bokhyllorna hemma hittade jag tre vampyrböcker med namn efter olika sorters blommor. Det är en nyare och mer välkänd bok och två litet äldre som nog inte lika många har läst.

- The Golden Lily av Richelle Mead är del två i serien Bloodlines, som är en spinn off-serie till Vampire academy-böckerna. Den andra boken om alkemisten Sydney Sage hade jag sett fram emot, men tyvärr visade den sig vara en besvikelse.

- Blood and Chrysanthemums (1994) av Nancy Baker är också en del två, den första hette The Night Inside. I den första delen blev huvudpersonen Ardeth förvandlad till en vampyr, i den här inser hon att det inte är helt enkelt att anpassa sig till den nya vampyrtillvaron. Dessutom börjar hon förstå att det är en rätt komplicerad sak att tillbringa evigheten tillsammans med den vampyr som hon förälskat sig i så till den grad att hon valt att sälla sig till de odödas skara. En uråldrig japansk krigare i vampyrgestalt förekommer också i den här boken, vilket gör den litet annorlunda i sin genre.

- Blood roses (1999) av Chelsea Quinn Yarbro är en av de många böckerna om vampyren Saint-Germain. Alla delarna i denna serie är historiska romaner som utspelar sig i olika tidsepoker, alltifrån antiken och fram till nutid (dessutom är åtminstone någon novell  en framtidsskildring). Blood Roses handlar om 1300-talets Frankrike, där den ständigt kringflackande vampyren bosatt sig i en liten by som drabbas av digerdöden. I takt med att dödstalen stiger ökar också paranoian och Saint-Germain tvingas att fly när han blir misstänkt för att vara den som sprider den fasansfulla sjukdomen.


måndag 10 september 2012

Zombieapokalypsen och den totala ensamheten

I dödsskuggans land (i original The Reapers are the Angels) av Alden Bell: zombier, postapokalyps, själsligt mörker, total ensamhet. Och riktigt, riktigt bra.

Boken utspelar sig i ett postapokalyptiskt USA som rasat samman ungefär ett kvarts sekel tidigare. En stor del av befolkningen har förvandlats till zombier och de överlevande människorna gör just det, överlever. De gömmer sig, försöker leva på resterna av den civilisation som en gång fanns. Något nytt, alternativt samhälle har inte byggts upp, även om det finns platser där grupper av människor försöker skapa sig någon slags liv tillsammans. Mitt i allt detta finns Temple, en tonårsflicka som aldrig upplevt något annat än den totala förödelsen. Hon minns inte något av sina föräldrar, har aldrig gått i skolan eller haft någon egentlig barndom. Istället har hon hela det liv hon kan minnas bara försökt klara sig vidare från dag till dag, ständigt på flykt, hela tiden beredd att försvara sig med skjutvapen eller den stora gurkhakniven som hon alltid bär med sig.

I dödsskuggans land är en slags litterär road movie, där Temple reser omkring i spillrorna av det som en gång var en civilisation på sin höjdpunkt. Hon är på flykt undan zombier och människor som vill henne illa, men också från sig själv, från minnet av sådant hon gjort -- människor hon dödat, liv hon misslyckats att rädda. Temple är visserligen bara en tonåring, men ändå en ärrad krigare som imponerar även på de mest förhärdade typer hon möter. För sådana finns det många, här framgår att civilisationen kan vara ett tunt skal. När allt rasar samman blir människor brutala och hårda, även om det samtidigt också finns sådana som förmår att plocka fram en osjälviskhet som är mer än man någonsin hade förväntat sig. Zombierna är visserligen det som orsakat katastrofen, men de verkligen inte huvudpersonerna i det här dramat. Istället blir de snarast ett slags statister och Temple själv tycker inte att det är något problem att handskas med dem (eller att döda dem). "De gör bara det som det är meningen att de ska göra", säger hon. Det är andra människor som kan vara knepiga att förhålla sig till. För Temple som alltid fått kämpa för att klara sig är det inte så lätt att passa in i en gemenskap.

Stenhårda tjejer som Temple har blivit ganska vanliga i litteraturen och i filmer/tv-serier, men det finns en skillnad. Temple är ingen Buffy med uppdrag att rädda världen. I den här boken finns ingen värld att rädda, apokalypsen har redan varit och det enda som finns kvar är att försöka överleva en dag till. Det gör att stämningen i boken blir rätt sorglig, för det som skildras är en tillvaro helt i avsaknad av framtidstro. Det enda Temple kan göra är att försöka rädda sig själv och kanske kan hon ibland hjälpa någon annan. Men hon vet så plågsamt väl att allt bara är för stunden och att i längden finns bara misslyckande. I slutändan kan hon inte rädda någon, inte ens sig själv. På sätt och vis är det här en helt hjärtskärande skildring av en flicka som aldrig fått vara ett barn och inte har något som helst normalt liv att se fram emot. Ändå blir det inte deprimerande (eller inte så mycket i alla fall), utan man faller in i Temples sätt att hantera vardagen. Det här är det enda liv hon känner till, så hon kan varken känna nostalgi för det gamla eller sörja det liv hon inte fått – för man kan inte förlora något man aldrig haft.

Litet detaljer att reta sig på finns det, givetvis. Till exempel är det inte riktigt trovärdigt att Temple, som aldrig gått i skolan och verkar ha rätt begränsade kunskaper om i princip allt, skulle tycka att åskan låter som "medeltida kanondunder". Konstigt blir det också med bensinmackar vars lager inte är helt uttömda efter mer än 25 år, åtminstone med tanke på hur ofta personerna i boken tankar sina bilar. Helt hälsosamt är det nog inte heller att äta snacks som är så gammalt, det skulle nog snarare smaka härsket än gott (fast vad vet jag om hur bra moderna konserveringsmedel är..?).

I dödsskuggans land är en bok som inte väjer för det slafsiga, zombierna är verkligen stinkande, ruttna och äckliga. Samtidigt är det en vacker och stämningsfull bok. Den är också tänkvärd, på det sättet att den ifrågasätter vad man värdesätter i livet och vad som händer med oss om allt det vi är vana vid tas ifrån oss. Det är civilisationskritik utan att vara plakataktigt och påträngande. Läs den, det här är en bok man inte bör missa!

Många andra bokbloggare har också gillat denna bok, t.ex. Swedish zombie, Feuerzeug, Beroende av böcker och Fiktiviteter. Och så hann Bokstävlarna skriva om den medan den här recensionen väntade på att bli publicerad.

lördag 8 september 2012

Den svarta svanen har landat

Carol Goodman har varit en författare att hålla koll på ända sedan De döda språkens sjö, som innehåller en kombination av ond bråd död, akademisk miljö och klassiska språk. En annan bok att rekommendera är  Black Swan Rising, utgiven under pseudonymen Lee Carrol (vilket står för Carol Goodman och hennes man Lee Slonimsky). Det här är urban fantasy om de dolda dimensionerna i tillvaron, de där mystiska varelserna som finns överallt utan att vanliga människor lägger märke till dem.

Boken handlar om Garet, som är smyckesdesigner och bor i New York. Hon kommer under något diffusa omständigheter över en silverask som är försedd med ett sigill föreställande en svan – konstigt nog exakt samma emblem som hon själv har på en ring hon fått av sin sedan många år döda mamma. Asken är svår att öppna och kanske borde Garet ha låtit den förbli stängd. När hon lyckas få upp locket sätts en serie med händelser igång som bland annat involverar Oberon the king of faeries, 1500-talsalkemisten John Dee, en gentlemannavampyr, eldelementarer, en mystisk dimma och statyer som får liv. Inte nog med att Garet upptäcker att New York är befolkat med en mängd varelser som hon trodde hörde hemma i sagor eller möjligen Shakespearepjäser, hon får också veta att inte ens hon själv är den hon trodde.

Black Swan Rising är fylld med de mest underliga figurer som det är ett nöje att lära känna. Möjligen blir Garet själv ibland litet färglös, åtminstone i jämförelse med andra färgstarka personligheter i boken. Och även om det här är långt ifrån Twilight kan jag tycka att hon är litet väl naivt stjärnögd i sällskap med bokens vampyr. Men det är randanmärkningar, för om man gillar den här sortens urban fantasy är det här nästan så bra som det kan bli. För att göra det enkelt kan man säga att om man ser omslaget och tänker "oooh, det här är nog en bok för mig" – ja, då kommer man verkligen att gilla den.  

fredag 7 september 2012

Bloggkatt saknas

Feuerzeug har en bloggkattsutmaning på sin sida, som går ut på att man skall återskapa en fotosession med katt, drink och bok. Skuggornas bibliotek har tyvärr ingen bloggkatt, men det hindrar inte mig från att komma med ett bidrag i sista minuten. Här är det:



Kontrast vs bokmässan

Varje år brukar jag tänka att jag skulle vilja åka till bokmässan, men det brukar ändå aldrig bli så. På mitt jobb är alltid september en rätt intensiv månad och det har en tendens att hopa sig olika evenemang (typ konferenser) som jag helt enkelt måste vara med på och som sträcker sig även in på helgerna. I år var det helt kört, jag har helt enkelt inte tid.

Men i år finns också ett alternativ som jag tror kommer vara en klart värdig ersättare: science fiction- och fantasykongressen Kontrast 2012 som hålls i Uppsala 5-7 oktober. Bland gästerna finns författare som Joe Abercrombie, Kelly Link och Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg. Nu har också programpunkterna börjat avslöjas på hemsidan och de låter minst sagt lovande, t.ex. kommer Nene Ormes att hålla en introduktion till steampunk. Andra föredrag kommer bland annat handla om Philip K. Dick och Blade Runner, Science fiction och katastrofer samt fantasylitteraturens gränstrakter.

För min del blir Kontrast årets vinnare. Bokmässan får försöka ta revansch nästa år.

onsdag 5 september 2012

Författare som recenserar sina egna böcker

En nyhet som förefaller ha upprört många är avslöjandet att den engelske deckarförfattaren R.J. Ellroy blivit påkommen med att ha skrivit hyllande recensioner av sina egna böcker på Amazon. Han skall också ha sågat ett antal av sina konkurrenter. Detta kan man läsa om i  bland annat Dagens nyheter.

För egen del orkar jag inte riktigt bli upprörd över det här. Visst, det är verkligen inte meningen att författare i smyg skall haussa sig själva bland det som skall föreställa läsarrecensioner. Dessutom är det direkt förkastligt att skriva ned andra författares böcker i syfte att vinna egna fördelar, inte för att man egentligen har några åsikter om deras verk. Men ändå, jag har rätt stor erfarenhet av att läsa recensioner på Amazon och har på senare tid – fast innan jag läste den här nyheten – retat mig på att så otroligt många böcker får höga betyg och hyllande omdömen. Om alla tycker att allting är jättebra och helt fantastiskt, då fyller ju inte recensionerna någon funktion för den som vill använda dem för att bilda sig en uppfattning om en bok innan man köper den. Jag brukar försöka leta upp recensioner som ger låga betyg (det brukar alltid finnas några sådana) för att i dem känns det som att chansen att hitta ett verkligt omdöme är större än i hyllningstexterna.

Det har redan tidigare ryktats att det finns skribenter som mot betalning skriver "läsarrecensioner" på bland annat Amazon, och det är mycket möjligt att detta fenomen är ganska utbrett. Det är inte heller osannolikt att många andra författare själva eller via andra skriver för fullt både på Amazon och annorstädes. I alla fall är det min åsikt att även utan R.J. Ellroys tilltag har recensionerna på Amazon ändå till stor del spelat ut sin roll. Köper man en bok som hyllas som det bästa i sin genre på många år av läsarna på Amazon vill man inte bli bara besviken. Naturligtvis kan man ha olika smak, men som van läsare märker man till exempel om handlingen är helt ologisk eller om författaren inte har särskilt bra flyt i språket. Och då borde man inte hitta 50 recensioner med högsta betyg när man slår upp boken på Amazon...


måndag 3 september 2012

Harry P och andra trollkarlslärlingar

Veckans tematrion hos Lyrans noblesser handlar om böcker med mansnamn i titeln. Här kommer mitt bidrag, tre böcker om trollkarlslärlingar. Det är en superkändis, en rätt så välkänd bok och en som nog inte lika många har läst.

- Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling. Den här behöver helt givet inte någon närmare presentation. Den som till äventyrs ännu inte läst böckerna om Harry Potter har väl trots det inte kunnat undgå att snappa upp något om vad den här bokserien handlar om. Och om man inte har gjort det är troligen för att man aktivt tagit avstånd från dem, varför nu någon skulle göra det. Men ändå.
- Ptolemy's gate av Jonathan Stroud är den tredje boken i serien om trollkarlslärlingen Nathaniel, som varken är lika sympatisk eller lyckad som elev som den ovan nämnde Harry. Han lyckas dock frammana en demon, den hejdlöst underhållande och ständigt lika cyniske Bartimaeus. Den här boken heter på svenska Magikerns port.
- Traphis. A Wizard's Tale av James D. Maxon handlar om en pojke med just namnet Traphis, som till skillnad från de två ovan nämnda gossarna förhindrats att lära sig magi. I hemlighet försöker han dock träna sig, vilket både leder till nya vänner och farliga äventyr. Boken finns inte på svenska och inte heller vad jag kan se i svenska nätbokhandlar, dock går den att ladda ned på Amazon. 

söndag 2 september 2012

Vad är typiskt för svenska skräckromaner?

Veckans fråga på bokbloggsjerkan är Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig? För egen del händer det det ibland att jag läser deckare, men inte så mycket att jag känner att jag kan svara på den frågan på ett bra sätt. Däremot läser jag en hel del skräckromaner, så jag har funderat litet över om det finns någon gemensam nämnare för dem när det gäller svenska författare. 

En sak som det känns som att många författare på sistone haft gemensamt är att det otäcka i deras böcker till stor del hämtas från svensk folktro och historia. Mer klassiska monster som varulvar och vampyrer förekommer, visst, men det är också rätt mycket älvor, vättar och annan svensk folktro. Jag tänker bland annat på Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Mikael Strömbergs Vätten.

En annan sak är att man förlägger handlingen till en specifik plats någonstans i Sverige som i sig är väldigt central i berättelsen. Gärna knyter man an till platser som har en särskild stämning, som Johan Theorins Ölandsböcker Blodläge, Skumtimmen och Nattfåk. Andra platser som man aldrig tänkt på att de skulle vara särskilt skrämmande kan bli det efter att man läst om dem. Anders Fagers noveller i Svenska kulter gör att man aldrig mer kan se se t.ex. Västerbron i Stockholm på samma sätt igen. Samma sak gäller Johan Ajvide Lindqvist, som oavsett om det gäller Blackeberg eller en ö i Roslagen får läsaren att verkligen vara närvarande på platsen. I Johanna Strömqvists Smittad känner läsare från Stockhom väl igen sig när huvudpersonen rör sig på uteställen och i bostadsområden runt om i stan. Och det finns många andra liknande exempel.  

lördag 1 september 2012

Zombier i regn

Nu är det september och höstrusket verkar definitivt ha kommit för att stanna. Inte för att det egentligen är så stor skillnad  med tanke på hur regnig den här sommaren varit, men litet mörkare och kallare har det ändå blivit. Och med det har det definitivt blivit dags att sammanfatta årets zombiesommar.

Zombiesommaren var aldrig menat att vara något mer ambitiöst sommarläsningsprojekt, inte som t.ex. den gången för ett antal år sedan när jag bestämde mig för att ta mig igenom alla Selma Lagerlöfs romaner över en sommar (det gick bra!). Jag har i alla fall plöjt ett antal zombieböcker och hunnit med att recensera flera av dem här på bloggen. Ytterligare några recensioner kommer kanske framöver, vi får se.

De här böckerna har jag läst:
Something strange and deadly av Susan Dennard
Varma kroppar av Isaac Marion
Dearly Departed av Lia Habel
De vassa tändernas skog av Carrie Ryan
De dödas strand av Carrie Ryan
Hare Moon av Carrie Ryan
Världskrig Z av Max Brooks
Diary of the Displaced av Glenn James

Det blev alltså en hel del böcker lästa och även om alla handlar om zombier är de sinsemellan ganska olika. Det är rätt mycket postapkalyps, men även litet romantik och steampunk. Jag kan rekommendera allihopa till den som letar efter bra zombieläsning!