Veckans fråga på bokbloggsjerkan är Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig? För egen del händer det det ibland att jag läser deckare, men inte så mycket att jag känner att jag kan svara på den frågan på ett bra sätt. Däremot läser jag en hel del skräckromaner, så jag har funderat litet över om det finns någon gemensam nämnare för dem när det gäller svenska författare.
En sak som det känns som att många författare på sistone haft gemensamt är att det otäcka i deras böcker till stor del hämtas från svensk folktro och historia. Mer klassiska monster som varulvar och vampyrer förekommer, visst, men det är också rätt mycket älvor, vättar och annan svensk folktro. Jag tänker bland annat på Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Mikael Strömbergs Vätten.
En annan sak är att man förlägger handlingen till en specifik plats någonstans i Sverige som i sig är väldigt central i berättelsen. Gärna knyter man an till platser som har en särskild stämning, som Johan Theorins Ölandsböcker Blodläge, Skumtimmen och Nattfåk. Andra platser som man aldrig tänkt på att de skulle vara särskilt skrämmande kan bli det efter att man läst om dem. Anders Fagers noveller i Svenska kulter gör att man aldrig mer kan se se t.ex. Västerbron i Stockholm på samma sätt igen. Samma sak gäller Johan Ajvide Lindqvist, som oavsett om det gäller Blackeberg eller en ö i Roslagen får läsaren att verkligen vara närvarande på platsen. I Johanna Strömqvists Smittad känner läsare från Stockhom väl igen sig när huvudpersonen rör sig på uteställen och i bostadsområden runt om i stan. Och det finns många andra liknande exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar