Klassikerläsning: Dr Jekyll and Mr Hyde

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson är en riktig klassiker inom skräckgenren och en sådan där bok som alla vet vad den går ut på, oavsett om man har läst den eller inte. Doktorn och hans galna alter ego har kommit att personifiera ondskefulla dubbelnaturer, och Dr Jekyll/Mr Hyde har refererats och parodierats så otroligt mycket under så lång tid att många nog knappt ens tänker på att det faktiskt är en bok från början. För en bok är det, som gavs ut för första gången år 1886.

Huvudpersonen i Dr Jekyll och Mr Hyde är en jurist, mr Utterson. När boken börjar är han bekymrad för sin gode vän och klient, dr Jekyll. Denne har nämligen satt upp ett testamente, där han i händelse av sin bortgång eller om han skulle råka försvinna (misstänkt skumt sätt att uttrycka sig, inte sant?!) lämnar allt till en för Utterson helt okänd person, mr Hyde. Av en slump råkar han stöta på denne mr Hyde som visar sig vara en otroligt osympatisk figur. Dessutom börjar hemska våldsbrott hända där det troliga är att mr Hyde är gärningsmannen, men polisen lyckas inte hitta honom. Utterson börjar forska i saken, för han är orolig för sin vän som av någon konstig anledning har en koppling till den hemske Mr Hyde.

Dr Jekyll och Mr Hyde är definitivt en skräckklassiker, men hur är den att läsa? Jag tyckte att den var väldigt underhållande, det här är verkligen gotisk skräck av bästa sort. Språket är underbart omständligt på 1800-talsmanér, men utan att göra det svårt att förstå (så stora skillnader mot dagens engelska är det inte). Handlingen utspelar sig i ett dimmigt och mörkt London, där mystiska personer smyger runt i dunkla gränder. Och man får inte glömma Dr Jekylls laboratorium, där den obligatoriska förvandlingsscenen utspelar sig – ni vet där han dricker sin förvandlingsdryck och sedan vrider sig i kramper för att slutligen resa sig i en helt ny skepnad. Särskilt otäckt är det dock inte, inte minst för att man ju hela tiden vet vad det är som är själva poängen med boken. Om man inte visste det skulle den vara en helt annan upplevelse att läsa, då skulle upplösningen vara mycket mer av en chock och vägen fram till dess säkert avsevärt mer skrämmande.

Intressant med den här boken är också att när man läser den i originalversion upptäcker man att den ursprungliga boken innehåller mycket mer av problematiseringar kring den mänskliga naturen än vad som fått följa med i senare varianter bl.a. på film som istället fokuserat mer på skräckmomenten. Handlingen i boken bottnar i Dr Jekylls komplexfyllda syn på sig själv, där han visserligen  lever ett tryggt och bra liv men ändå har en mörk längtan att få leva ut, att få tillåta sig själv att släppa kontrollen. Han vill egentligen inte bli ond, bara ibland slippa vara sitt vanliga tråkiga jag. Den där känslan är säkert något som många även idag kan känna igen sig i.

Klassikerläsningen som jag utlovade har tagit sin början med den här boken, och när det gäller skräckklassiker är det inte utan anledning som den aldrig har glömts bort sedan den kom ut första gången. Förutom otaliga filmer, teateruppsättningar och radioadaptioner är det fortfarande ett nöje att läsa boken som alla senare versioner bygger på.