Böcker

Böcker

måndag 18 februari 2013

Klassikerläsning: Jorden runt på 80 dagar


Jorden runt på 80 dagar, eller Around the World in Eighty Days som den heter i den engelska versionen jag läste, är Jules Vernes klassiska berättelse från 1873 om en minst sagt inåtvänd jordenruntresa. Den ursprungligen skriven på franska, men passade rätt bra att läsa på engelska eftersom huvudpersonen är så brittisk som det bara går att bli.

Phileas Fogg är en engelsk gentleman, så pass rik att han inte behöver arbeta, men samtidigt så självcentrerad och ointellektuell att han inte engagerar sig i vetenskap, kultur eller annat som en person i hans ställning kan förväntas göra (detta enligt författaren, alltså). Istället tillbringar han i princip hela sin tid på en herrklubb, där han äter sina måltider, läser tidningen och spelar kort. Han är både envis och en besserwisser av stora mått, vilket är anledningen till att han en dag hamnar i en synnerligen besvärlig situation. Efter att ha slagit vad med några andra personer på klubben om ifall det är möjligt att åka runt jorden på 80 dagar, tvingas han resa iväg för att bevisa att detta är sant. Nu har Phileas Fogg en orubblig tro på tillförlitligheten hos tåg och fartyg i den moderna världen under slutet av 1800-talet, så han är inte det minsta orolig för att förlora sitt vad.

Den som i likhet med mig har erfarenhet av tågpendling tycker naturligtvis att det är otroligt komiskt att någon skulle ha en så grundmurad tillit till förmågan att hålla tidtabellen, men så är det här en annorlunda värld. Phileas Foggs resa jorden runt tar honom till större delen genom engelska kolonier, förutom när han reser genom USA. Det han litar på är helt enkelt det brittiska imperiets förmåga att upprätthålla ordning, på dess förmåga att styra världen. Naturligtvis visar det sig inte vara så lätt som han tror, men det är det å andra sidan inte heller alltid att åka med tåget mellan Stockholm och Uppsala.

Jorden runt på 80 dagar är en rätt underhållande berättelse om en rätt hopplös person. Phileas Fogg är inte någon upptäcksresande, men inte heller någon turist. Han är inte intresserad av att se något under sin resa, inte heller att träffa människor från andra kulturer. Istället beter han sig ungefär som om han vore kvar hemma, och bryr sig oftast inte ens om att titta ut genom fönstret på landskapet de passerar igenom. Hans betjänt Passepartout, som också är med på resan, är mer intresserad av att se sig omkring på de platser de kommer till, men inte Mr Fogg själv som inte heller är ute efter att lära känna några nya människor från andra länder. Det gör att i princip alla som förekommer i boken är antingen engelsmän eller möjligen amerikaner. Det finns undantag, som den vackra Aouda som de träffar i Indien, men annars förblir människor från andra kulturer helt och hållet icke-personer. Phileas Fogg framställs ur den här synvinkeln inte som någon vidare sympatisk representant för britterna. Han har dock andra mer försonande kvaliteter, som att han faktiskt flera gånger riskerar sin resa för att hjälpa andra. Trots allt är det han som är bokens hjälte, och visst blir resan en vändpunkt i hans liv även om det inte alls var något sådant han hade tänkt sig.

Jules Verne har med Jorden runt på 80 dagar lyckats skapa en bok som ännu 140 år efter att den gavs ut fortfarande är rolig att läsa. Även om man vet hur det går är det rätt spännande att läsa om jakten mot klockan för att hinna fram, något som försvåras av att Phileas Fogg hela resan igenom är förföljd av en polis (Mr Fix) som är övertygad om att denne är en bankrånare på flykt. Boken är alltså underhållande läsning, samtidigt som man utifrån den också kan fundera över sådant som modernitet, kolonalism och imperialism. Boken är ju skriven i en tid då både britter och andra nationer såg det som självklart att de skulle kolonisera och styra upp stora delar av världen. Att Phileas Fogg anser att det nästan är som att komma hem till England att komma till Indien, det säger en hel del.

6 kommentarer:

  1. Jag gillade den här boken riktigt mycket faktiskt. :) Minns att jag tyckte den var oväntat spännande och läsvärd, trots att den har så många år på nacken. Men självklart känns det lite unket med kolonialtiden..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, jag tyckte också att den var förvånansvärt läsvärd! Men det där med att den speglar britterna koloniala historia tyckte jag ändå var intressant, eftersom det så tydligt placerar boken i en annan tid med helt andra sätt att se på världen.

      Radera
  2. Åh, det var många år sedan! Den ska nog få sig en omläsning. Kan kanske vara roligt att läsa den nu när jag själv rest en del. När jag läste den senast så var jag inte speciellt berest alls. Finns en del godbitar som jag glömt bort måste jag erkänna. Kanske dags att haka på den där klassikertrenden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var samma här, läste den här boken för många år sedan och det var kul att läsa om som vuxen. Och upptäcka både att den fortfarande var läsvärd och att det fanns mycket i den som jag inte förstod/uppfattade när jag läste då.

      Radera
  3. Jag läste den här (och alla andra Jules Verne..) när jag var i yngre tonåren. Vore nog intressant att läsa om den i vuxen ålder för det här perspektivet hade man ju inte alls när man var elva år, då var det ju bara en spännande bok. Men jag är lite rädd också, tänk om den inte är så bra som jag tyckte att den var för femton år sen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var därför det var kul att läsa om den, för att upptäcka så många fler dimensioner än jag kunde se när jag läste den som barn. Men det värsta med sådana här klassiker är ju att man ibland inser att det var någon slags förkortade och förenklade versioner man läst förut... :)

      Radera