Vargjakt? Nej varulvsjakt!

Så var det tydligen dags för vargjakt ute i de svenska skogarna igen. För egen del är jag verkligen inte intresserad av jakt, men vargar kan vara spännande att läsa om – och i böckernas värld har vargar, eller rättare sagt varulvar, blivit väldigt populära på senare år. Det känns nästan som att åtminstone en liten varulv har blivit mer eller mindre obligatorisk. Man hittar dem i Harry Potter och Twilight, samt i många urban fantasyböcker som kommit ut på senare år. Bioaktuella City of Bones har varulvar, liksom även Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie och Gail Carrigers böcker om den själlösa Alexia Tarabotti. För att bara nämna några, för det smiter verkligen runt små vargungar litet här och där i litteraturen nuförtiden.

Det är intressant att se hur författare kan använda sig av varulvar i sina böcker på väldigt olika sätt. Den äldre, mer klassiska, synen på varulvar är att de representerar människans djuriska sida och där är varulvarna okontrollerbart farliga när de är i sin vargskepnad. Där är varulven ett monster, någon som skall bekämpas. Sådana varulvar är vanliga även på film och tv, sedan många år tillbaka. Skräckfilmsklassikern Wolf Man från 1941 är ett rätt typiskt exempel på detta, men den här sortens varulvar är vanliga än idag. Remus Lupin är ju en sådan helt galet farlig varulv i Harry Potter, och visst är väl Oz det i Buffy också? Sedan skall vi bara inte tala om avsnittet av Supernatural när Dean och Sam träffar på en varulv!

Hos monstervarulvarna finns ett tragiskt drag, för de vill ju verkligen inte vara på det här sättet och är rädda för vad som kan hända när fullmånen kommer och de förvandlas. En helt annan sort är de moderna varulvar som förekommer i till exempel Twilight och i Kelley Armstrongs böcker om varulven Elena: Biten och Märkt. De här varulvarna har åtminstone inledningsvis en litet tveksam inställning till sina nya förmågor, men är när allt kommer omkring stolta och övernaturligt starka vargar. De är inga monster som okontrollerat dödar oskyldiga, utan använder sin förvandling närmast som en slags superkrafter. Intressant är att både i Twilight och hos Kelley Armstrong har varulvarna när de är människor förmågan att kunna äta enorma mängder mat utan att gå upp i vikt. Det säger en del om vår tid att detta är en speciell förmåga som anses värd att framhäva av författarna.

Vilken sorts varulvar man föredrar är väl en smaksak. Jag kan tycka att supervarulvarna kan bli litet tråkiga, eller också är det för att jag inte fastnat för de böcker där jag läst om dem. Jag föredrar de litet sorgliga  monstervarulvarna som inte alls trivs med sin dubbelnatur. De är mer själsligt komplexa och så är böckerna och filmerna om dem ofta mycket mörkare och otäckare...