The Passage/Flickan från ingenstans

En av de mest efterlängtade böckerna i år är the Twelve, Justin Cronins uppföljare till tegelstenen the Passage, eller Flickan från ingenstans som den heter på svenska. Jag hade sett framför mig att jag skulle dyka ned i en total läskoma med den här boken, men det har inte funnits tid och ro till det. Inte som när jag läste the Passage, som för mig blev en sådan där bok som jag satte i mig i ett enda stycke trots att den är helt otroligt tjock (nästan 900 sidor!).

Jag tyckte the Passage var en omtumlande upplevelse att läsa, det var verkligen en bok som gjorde starkt intryck på mig. Trots sin längd hade den för min del kunnat få fortsätta hur länge till som helst och uppföljaren är som sagt efterlängtad. The Passage handlar om hur världen som vi känner den går under. Medicinska experiment bedrivs under minst tveksamma former och resultatet blir katastrof. Försökspersonerna transformeras till hemska varelser (en slags vampyrer) som bryter sig ut ur laboratoriet och snart sprider sig fasansfull smitta och död över hela USA. Fast hur det går till får man egentligen inte veta. Det är mycket i den här boken man inte får särskilt mycket information om alls, vilket på sätt och vis är dess styrka. Den stora katastrofen skildras av personer som håller sig gömda och inte alls vet särskilt mycket om det som händer. Och sedan får vi inte veta vad som händer, för där byter boken fokus. Resten av handlingen, vilket är en stor del av boken, utspelar sig ungefär hundra år senare. Ett antal personer flydde till ett läger där de så snart faran var över skulle bli räddade av militären. Men efter att ett sekel har gått börjar en del av dem inse att så nog aldrig kommer att ske. De vet inte ens om det finns någon civilisation kvar därute, eller om de är de enda överlevande i hela världen. Men så händer saker som gör att en grupp väljer att lämna platsen och ge sig iväg, mot det okända som de inte vet något om mer än att där finns vampyrer i massor.

The Passage innehåller alltså både apokalyps och postapokalyps, och det är väl en smaksak vilket man föredrar. Jag tillhör dem som tyckte bäst om postapokalypsdelen, den som många tycker blir litet seg i den här boken. Men det fanns ett antal saker att gilla med den delen. En var att samhället inte direkt retirerade till ett slags pseudomedeltid med en kvinnosyn som skulle ha känts förlegad även under den äkta medeltiden (lita på historikern). Looking at you, Carrie Ryan! Istället är det en skildring av ett modernt samhälle som på ett fascinerande sätt mist mycket av sin modernitet därför att man inte har förutsättningarna att upprätthålla den sortens liv. Kunskaperna om världen utanför är bara teoretiska och det blir svårt att tolka t.ex. innehållet i böcker eftersom man inte kan relatera till det som påstås där. Man försöker upprätthålla en teknologisk standard av säkerhetsskäl, medan den egna bekvämligheten fått stryka på foten för länge sedan. Man kan inte slösa på de resurser man har och åtminstone vissa personer blir mer och mer plågsamt medvetna om att det inte går att fortsätta så här hur länge som helst. Det finns en känsla av sorg och övergivenhet i den här delen av boken, där huvudpersonerna med tiden börjar känna en hopplöshet. Deras liv är en enda kamp för att överleva i väntan på något som aldrig kommer att hända. Kanske är de till och med de allra sista människorna och när de är borta kommer ingen ens att sakna dem..? Just den där vemodiga känslan tyckte jag var väldigt gripande, men också det hopp som tänds när huvudpersonerna bestämmer sig för att ge sig av.

The Passage kan tyckas vara en stor utmaning inte minst på grund av sitt stora sidantal. Jag vill dock rekommendera den för alla postapokalypsälskare, det här är verkligen en modern klassiker inom den genren. Betrakta det som allmänbildning att ha läst the Passage! Däremot kan väl vampyrvännerna ta det litet lugnare, för det är inte några särskilt närvarande vampyrer som förekommer. Vill man ha en snygg och mystisk blodsugare att charmas av, då är man verkligen på fel ställe och letar.

Och det här var min läsning av the Passage, som jag minns den. Jag återkommer snart med en rapport om the Twelve, så får vi se om den klarar att leva upp till de högt ställda förväntningarna...