Metro 2034 – hur länge måste man vara fånge i tunnelbanan?

Metro 2034 av Dmitrij Gluchjovskij är uppföljaren till Metro 2033, som jag läste för ett par år sedan. Inför den boken hade jag litet blandade reaktioner. Själva idén gillar jag skarpt: efter en kärnvapenattack är jorden helt förstörd av strålning, de enda överlevande var de som befann sig i Moskvas tunnelbana. På ytan finns bara hemska mutanter, men nere i tunnlarna har människorna skapat sig ett nytt samhälle där de slutit sig samman i grupper som noga bevakar sina territorier – stationerna, tunnlarna. Den första boken var alltså på sitt sätt intressant, men jag hade svårt för huvudpersonen Artiom. Jag hade också på något sätt svårt att finna mig tillrätta i den ultramanliga värld som skildras. Visst vore det säkert supertufft att tvingas leva i tunnelbanan, men skulle verkligen alla kvinnor reduceras till bara obetydliga skuggvarelser? Av någon anledning hade jag hoppats att de här problemen skulle bli mindre i uppföljaren, men istället blev det tvärtom. Det som kändes fel med första boken blev inte bättre i den här, tyvärr.

Metro 2034 inleds vid stationen Sevastopolskaja, där man ständigt är i stridsberedskap på grund av de muterande monstren som ständigt hotar att göra inbrytningar. När boken börjar har ett antal personer försvunnit, vilket verkligen inte är ett gott tecken. En liten styrka sänds ut för att ta reda på vad som hänt, och med detta börjar en resa genom delar av Moskvas tunnelbanesystem. Gruppens ledare är den mystiske Hunter, som man känner igen från den förra boken. Med på färden finns en äldre man vid namn Homeros, som lever för att samla in berättelser som han vill sprida vidare till andra. Han är gammal nog att minnas tiden före den stora katastrofen, vilket gör att han plågas av att se den en gång så vackra tunnelbanan som nu är helt förfallen. Men alltså, det handlar återigen om en vandring genom tunnelbanan. Postapokalyps är något jag brukar vara svag för, men det här blir litet för tråkigt och för likt Metro 2033. Nej, för min del känns det som att jag fått nog av tunnelbanan nu...

Det här var en av böckerna i tre på tre-utmaningen, där jag nu alltså klarat av den första boken. Jag förstår att det kan verka som att jag halkat efter i den här utmaningen eftersom det dröjt innan det dykt upp några läsrapporter här på bloggen. Problemet är dock inte att jag ligger efter med läsningen, utan att det tog tid innan jag kom mig för att skriva om Metro 2034 som jag läste i september. Vissa böcker känns ju så där problematiska, så att det blir svårt att kunna formulera vad man tycker om dem. Och nu vet jag inte ens var boken är någonstans, det är som att den gått och gömt sig. Jag tar det som ett tecken att få det hela överstökat!