Jeanette Winterson och häxorna

The Daylight Gate av Jeanette Winterson handlar om en häxprocess i norra England i början av 1600-talet. Det här är en historia helt utan vinnare, som slutar med att i princip alla dör. Och det kan knappast räknas som en spoiler, för Winterson talar om vad som kommer hända redan i bokens allra första två meningar. Litet andra spoilers kan dock förekomma nedan!

Häxprocesser är ett ämne som jag är väldigt intresserad av men som också  har en förmåga att reta upp mig därför att det ofta skrivs så väldigt mycket konstigheter om det. Givetvis är skönlitterära författare fria att hitta på vad de vill, men jag har väl samtidigt rätt att tycka att det kan bli alltför anakronistiskt? När det gäller The Daylight Gate tänker jag dock inte klaga på någonting i den vägen, för det är inte nödvändigt. Jeanette Winterson är en fantastisk författare och i den här boken bygger hon med enkla medel upp en kuslig stämning som riktigt andas 1600-tal. Framför allt när det gäller språket lyckats hon skickligt bygga upp en tidsenlig känsla, särskilt i dialogen, men utan att det blir överdrivet eller konstlat. Winterson är också rätt påläst i de historiska dokument som finns från rättegångarna, det framgår tydligt i boken.

De här häxprocesserna från 1612 ägde rum i norra England och är nog både de mest kända och de allvarligaste i sitt slag i brittisk historia. Tolv personer anklagades bland annat för att med magiska metoder ha begått ett antal mord. Tio av dem avrättades, en dog i fängelset och en av dem blev frikänd. Ett särdrag som moderna historiker har konstaterat är att det inte bara rörde sig om anklagade som nekade till att vara häxor, utan att vissa av dem faktiskt utgav sig för att vara det på riktigt. Med detta menas inte att det gick att bevisa att de hade magiska förmågor, utan att de själva utgav sig för att ha det. Det förekom faktiskt att folk helt frivilligt påstod att de själva var häxor, till exempel kunde det vara en effektiv metod för någon som tiggde att hota med att man skulle lägga en förbannelse på den som inte ville skänka något. Och det här hanterar Jeanette Winterson på ett oerhört snyggt sätt, för hon låter det finnas riktiga häxor, på sätt och vis. Fast när man granskar det hela närmare ser man att hon egentligen aldrig säger att de verkligen behärskar magi, bara att de framställer det så själva och tror att de mött djävulen och sålt sin själ till honom. Orsakssambanden är aldrig helt klara och vissa av personerna i boken kan nog se ett och annat som de bara inbillar sig. Eller också tar man allt bokstavligt – som läsare kan man välja perspektiv och flera tolkningar av det som händer är möjliga.

Det här är också en bok som man kan grubbla länge över av andra skäl, till exempel när det gäller moralbegreppen. Vi får möta häxjägare som är helt uppfyllda av att hitta häxor i varenda buske. De är  inte någon trevlig bekantskap, men det är verkligen inte bokens häxor heller. Åtminstone vissa av dem tvekar inte att skada dem som de ser som fiender och att sälja sin själ är inte en så stor sak. Andra vill bara själva slippa undan och går därför med på att vittna inför rätta om att personer i deras närhet begått de mest gräsliga brott. Naturligtvis kan det aldrig vara rätt att tortera och avrätta, särskilt inte för anklagelser som är uppenbart påhittade. Men ändå, det känns nästan mer obehagligt att några personer klarar sig undan än att de andra dör... Jeanette Winterson lyckas sanneligen att sätta myror i huvudet på sina läsare!

Den här boken är definitivt inte särskilt trevlig, men det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Man har mycket att tänka på när man läst klart och det är väl ett betyg så gott som något.