Böcker

Böcker

måndag 30 juli 2012

Kammarjungfrun och den vita frun

"Är det chic lit?" frågar alla som sett omslaget till Den vita frun av Frida Skybäck. Nej, det kan man väl inte säga är en korrekt beskrivning av den här boken, men visst gör omslaget att man får sådana vibbar. För egen del får jag associationer till det som en gång i tiden kallades tantsnusk, de böckerna såg väl ut litet så här..?

Den vita frun innehåller dock inte något snusk, utan är en historisk roman som på många sätt har en hel del gemensamt med Jane Austens böcker. Boken utspelar sig under slutet av 1700-talet och huvudperson är Maria som är kammarjungfru åt adelsflickan Juliana Bielke. Maria reser tillsammans med Juliana och hennes mor till slottet Borgeby i Skåne för att besöka ryttmästarinnan Petronella Rosenhielm och hennes söner. Julianas mor hoppas att en av sönerna kan bli en lämplig make till Juliana, men snart framgår att allt inte riktigt är vad det verkar vara. Och vad var egentligen anledningen till att de blivit inbjudna till slottet..?

Precis som i till exempel Pride and Prejudice finns en kärleksintrig med olika förvecklingar, men det är inte sockersöt romantik och hjältinnan har bägge benen på jorden. I likhet med Pride and Prejudice finns också i Den vita frun ett helt galleri med figurer ur en slags lägre överklass som bittert kämpar med att klara sin problematiska ekonomi utan att någon skall få veta hur svår deras situation är. På samma gång är de mycket noga med att upprätthålla sin sociala position med allt vad det innebär av tjusiga kläder och överdådiga middagar.

Samtidigt skall inte jämförelsen med Jane Austen dras för långt, för visst finns det stora skillnader. En avgörande sådan är att medan Frida Skybäck skrivit en historisk roman skildrade Austen sin egen samtid. Frida Skybäck förefaller ha läst på noga och har verkligen ansträngt sig för att tidsfärgen skall bli den rätta. Men det blir ändå inte riktigt samma sak och om man är känslig för detaljer (jag vet att jag kan vara petig...!) kan man inte låta bli att fundera över sådant som hur en kammarjungfru verkligen uppför sig. Gillar man historiska romaner är det här verkligen rätt bok. Tillhör man kategorin litet gnällig går det bra ändå, för det är en engagerande och välskriven berättelse.

Och så var det den vita frun, som ju antyder att det skulle vara en slags spökhistoria. Det här boken kan vara litet lagom småläskig på sina ställen, men det är långt ifrån skräckgenren. Handlingen kretsar till stor del kring hemligheter av olika slag, men det handlar mer om personer och deras förhållanden till varandra, i mindre utsträckning förekommer till synes övernaturliga saker. Med andra ord kan även en lättskrämd läsare våga sig på den här boken, medan den som söker något riktigt otäckt får läsa något annat.

lördag 28 juli 2012

Med största tveksamhet...

Anne Rices senaste bok The Wolf Gift kom i våras, men jag har känt mig ytterst tveksam inför den. Nu har jag i alla fall tagit mod till mig och beställt den, idag damp den ned i brevlådan. Den hamnar dock inte omedelbart överst i läshögen, utan jag måste nog hitta rätt tillfälle innan jag ger mig i kast med att läsa. 

Det är ju så här att en gång i tiden skrev Anne Rice fantastiska vampyrböcker, och när jag var tonåring i slutet av 1980-talet betydde de väldigt mycket för mig. Hon skrev även ett par andra böcker som också de var mycket läsvärda (som The Witching Hour). Men böckerna blev med tiden rätt många och efterhand blev de allt sämre och tristare. De sista delarna i vampyrserien läste jag högst pliktskyldigt och tyckte inte särskilt mycket om. Så småningom lämnade Anne Rice skräckgenren och har istället på senare år skrivit om Jesu liv och om änglar.

Numera lär Anne Rice ha tagit avstånd från kristendomen och har dessutom också kommit med en bok som enligt marknadsföringen skall innebära hennes återkomst till den gotiska skräckgenren. "The queen is back" utropas det i reklamfilmen som finns på Amazon. Och ja, åtminstone till det yttre påminner den om hur det var på den gamla goda tiden. The Wolf Gift skall handla om en varulv och kanske har Anne Rice lyckats göra något spännande av det hela. Men ändå, jag är fortfarande skeptisk. Vi får se när jag tagit mod till mig och läst boken... 

fredag 27 juli 2012

Från the Doctor till Londonpolisen

Ben Aaronovitch kanske inte är ett namn så många känner igen, men för att placera honom som författare kan vi säga så här: han har tidigare skrivit manus till TV-serien Doctor Who. Med det sagt blir förväntningarna på den här boken närmast löjligt höga hos alla som fastnat för the Doctor  -- och har du inte sett Doctor who bör du genast uppsöka närmaste tv och plöja en dvd-box. Sedan läser du den här boken, för den är riktigt bra.

Rivers of London är en mix av olika genrer: det är en polisdeckare, men det är också skräck och handlar om en trollkarlslärling. För att förklara stilen kan man säga att den påminner en hel del om författare som Douglas Adams och Neil Gaiman, men utan att på något sätt försöka kopiera dem. Det här är en underbar bok, den är rolig, välskriven, spännande och helt enkelt en otrolig njutning att läsa. Ok, kanske når den inte upp till riktigt samma nivå som American Gods, men å andra sidan är det väl ytterst få böcker som gör det?

Boken handlar om Peter Grant, som är polisaspirant i London. Inför sin första riktiga anställning inom polisen är han nervös för var han skall bli placerad. Själv vill han lösa mord eller hålla på med annat "riktigt" polisarbete, men hans överordnade verkar tycka att han passar bättre bakom ett skrivbord. Peter är därför inte sen att tacka ja när han blir erbjuden en plats inom "Economic and Specialist Crime", en avdelning som dock visar sig ha en mer varierad verksamhet än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Hans nya chef blir Chief Inspector Thomas Nightingale, som inte bara är polis utan också trollkarl och arbetar med att lösa fall med anknytning till det övernaturliga. För Peter innebär hans nya jobb både träning i magi och polisarbete av ett slag han aldrig hade trott förekom på riktigt. Men bara han slipper ägna sig åt pappersarbete på heltid är det inte något problem för honom att förhöra spöken som bevittnat mord, jaga vampyrer eller umgås med vattennymfer.

Rivers of London är första boken i en serie, där fortsättningen heter Moon over Soho och Whispers under ground. En liten varning också för att Rivers of London även finns utgiven med titeln Midnight Riot, så att ingen tror att det är två olika böcker.

fredag 20 juli 2012

Bokbloggsjerka: böcker jag vill läsa NU

Jag hittade en länk till Bokbloggsjerkan och där vill jag gärna vara med! Helgens fråga är Om du fick välja, vilka böcker skulle du vilja se publicerade redan IDAG och varför? 

Tja, det finns mycket böcker jag ser fram emot att de skall komma ut, inte minst i serier där tidigare delar varit bra. Men skall jag välja ut något finns ett par böcker jag tror på litet extra mycket. I bägge fallen ser jag framför mig att de kommer vara rejält läskiga, allt annat blir en stor besvikelse!

Anders Fager, författare till den underbart otäcka samlingen skräckberättelser Svenska kulter, kommer i november med sina första fullängdsroman. Den har en något märklig titel: Jag såg henne idag i receptionen. Med tanke på hur bra det han skrivit tidigare varit kan inte förväntningarna bli annat än skyhöga -- om boken svarar upp till det får jag se i november. 

I presentationen av boken på Adlibris kan man bland annat läsa följande:
"Jag såg henne idag i receptionen är inte bara en gripande uppväxtskildring och en berättelse om vänskap och sökande, det är lika mycket en spännande äventyrsberättelse som rymmer både drottning Kristina och svensk 1600-talshistoria. Här finns allt från folket kring Stureplan 2010 till Cipramilflickor, vilda efterfester och skumma underjordiska bunkrar under Berlin."

Mitt andra val blir Joe Hill, som tidigare bland annat skrivit En hjärtformad ask. Också hans kommande bok kommer att få en rätt lustig titel: NOS4A2 (läs upp titeln högt, så framgår vartåt det lutar...). Det är verkligen en bok jag vill läsa NU på en gång, men tyvärr kommer den inte ut förrän i början av 2013. 

Sedan ser jag också fram emot dagen när jag kan lägga vantarna på de sista delarna i två trilogier : All souls-trilogin av Deborah Harkness och Engelsfors-trilogin av Mats Strandberg & Sara Bermark Elfgren. Fast när det gäller All souls kom del två precis nyligen (Shadow of Night) och den ligger fortfarande och väntar på att bli läst. Hoppas att den är lika bra som den första delen var! 

onsdag 18 juli 2012

Vampyrbesvikelse

Många som läst de utmärkta Vampire Academy-böckerna av Richelle Mead har säkert sett fram emot the Golden Lily, del två i spin off-serien Bloodlines med alkemisten Sydney som huvudperson. "In this second book, the drama is hotter, the romances are steamier, and the stakes are even higher", påstås det i reklamen för boken. Det låter ju väldigt lockande, problemet är bara att det inte är sant. I den här boken händer INGENTING. ... oj då, där avslöjade jag visst hela handlingen! Men se det inte som en spoiler, utan som högst väsentlig konsumentupplysning. The Golden Lily läser man för att det på sätt och vis är trevligt att återse personer som man lärt sig tycka om i tidigare böcker (Adrian!), men någon större läsupplevelse är det inte.

Boken börjar riktigt lovande med att alkemisten Sydney ställs inför konsekvenserna av det som hände i förra boken. Hon får beröm för sitt handlande av sina överordnade, men både hon själv och läsaren börjar tycka att alkemisterna framstår som rätt ruggiga typer. Efter det återvänder hon till sitt uppdrag, som består i att se efter vampyrflickan Jill när hon går i skolan. Och där tar det hela på något sätt slut, för sedan händer inte mycket mer förrän precis på slutet. Uppenbarligen hade författaren bara inspiration som räckte till ett kapitel, men fortsatte ändå att skriva.

Ett exempel på sådant som får helt oproportioneligt stort utrymme i boken är Sydneys förhållande med en kille som är så ointressant att inte ens hon själv är särskilt engagerad. Deras relation är så trist att den inte ens kvalar in under rubriken romantik. Och jag retade mig oerhört på Sydney som bara är negativ hela tiden och helt ointresserad av allt utom bilar och skolarbete. Hon har dessutom otroliga dietnojor som gör att hon i princip lever på bara kaffe och lightläsk. Det är möjligt att Sydneys viktfixering är tänkt att få henne att framstå som mänsklig (till skillnad från de smala och bleka vampyrerna hon omges med), men det känns mest tjatigt.

Alltså: den här boken är obegriplig. Jag har full förståelse för om vanliga människor inte är intresserade av saker som är övernaturliga eller magiska, men HALLÅ! är det inte just sådant som den här bokserien skall handla om? Då kan man väl inte ha en huvudperson som inte vill lära sig om magi eller ha med vampyrer att göra..?

tisdag 17 juli 2012

Höstrusk under semestern

Regnrusk och höstmörker kanske inte är det man längtar mest efter så här mitt i sommaren, men gjort på rätt sätt kan det ändå fungera riktigt bra. Döden på en blek häst av Amanda Hellberg har allt som krävs för perfekt läsning i hängmattan: spännande, skrämmande och underbara miljöer, samtidigt som den är ganska lättläst och inte alltför krävande.

Bokens huvudperson Maja Grå flyttar till Oxford för att gå en konstkurs, samtidigt som hennes mamma hittas död efter att ha varit försvunnen i många år. Maja kommer till England för att få en nystart i livet, men det visar sig inte vara så enkelt. Det förflutna börjar snart göra sig påmint på de mest skrämmande sätt och Maja inser att både levande och döda döljer hemligheter som bara hon kan avslöja.

Handlingen innehåller en del inkonsekvenser och saker som man verkligen kan ifrågasätta. Man kan till exempel undra varför Maja skall gå på en konstkurs när hon verkar ha mycket begränsade kunskaper inom det konstnärliga området och knappt vågar visa det hon gjort för någon annan. Om jag fick vara studievägledare skulle jag rekommendera henne att börja med en sommarkurs på en folkhögskola istället. Men det finns ingen anledning att haka upp sig på sådana detaljer, för alla småfel förlåter man gärna när boken ändå är så trevlig läsning. Det finns all anledning att kolla upp de två andra böckerna om Maja Grå: Styggelsen och Tistelblomman

måndag 16 juli 2012

Postapokalyptisk strandläsning

De dödas strand av Carrie Ryan börjar med en berg-och-dalbana, vilket känns passande -- för den här boken bjuder verkligen på en rejäl åktur. Man börjar läsa de första sidorna och upptäcker sedan plötsligt att det gått flera timmar och att man utan att märka något sträckläst halva boken. Så länge det finns böcker som den här att läsa gör det ingenting om det regnar varje dag under sommaren! 

De dödas strand, liksom den första boken i serien (De vassa tändernas skog), handlar om en värld där en majoritet av befolkningen har förvandlats till zombier. Bara vissa städer och byar har klarat sig, och i dem lever människorna i ständig skräck för att smittas och själva förvandlas till levande döda. Huvudpersonen Gabry har sedan barnsben lärt sig vilka faror som lurar utanför stängslen som omgärdar hennes hemstad, men ändå låter hon sig lockas av sina kompisar att klättra ut utanför dem. Det hela slutar på flera olika sätt med katastrof, och för Gabry blir ingenting sig likt igen.

I den här boken fördjupas zombietematiken på flera sätt jämfört med De vassa tändernas skog. Man får veta mer om hur det gått till när zombiesmittan drabbat världen och varför samhället ser ut som det gör med städer avskilda från varandra och ett antal byar utan kontakt med omvärlden. Funderar man närmare är det rent hårresande perspektiv på hur det samhälle som vi lever i kan falla samman om en tillräckligt stor katastrof slår till. För även om bokens postapokalyptiska värld är väldigt olik vår finns det en mängd ledtrådar som man som läsare känner väl igen, till exempel ett flygplan som ligger på marken eller foton på saker som ingen längre kan förstå vad de föreställer. Det finns dessutom en hel del både läskiga och hjärtskärande detaljer. Jag säger bara skolbussen -- det är sådant som kan ge känsliga personer mardrömmar!

Att smittade människor -- levande, välbekanta, vissa högt älskade -- förvandlas till en sorts fruktansvärda monster väcker för huvudpersonen Gabry många frågor kring vad zombier egentligen är. Har de trots allt känslor? Kan de minnas vem de var medan de levde? Känner de igen sina gamla vänner? Man förstår att det inte egentligen är svaren på de här frågorna som är det viktigaste, utan snarare att funderingarna om zombiernas natur belyser vad de levande människorna gör av sina liv. För om man aldrig följer sitt hjärta och vågar gå sin egen väg, aldrig vågar ifrågasätta auktoriteter eller givna sanningar, har man då ett liv som skiljer sig särskilt mycket från zombiernas?

För att sammanfatta: läs den här boken. Det här är absolut inte bara något för den som är särskilt förtjust i zombier, utan alla som vill läsa en spännande, välskriven och engagerande bok rekommenderas att sätta tänderna i den omedelbart!

De dödas strand av Carrie Ryan

tisdag 10 juli 2012

Vad som verkligen hände i Salem...

Istället för att reta sig på historiska felaktigheter och konstiga tolkningar i romaner som tar upp häxprocesserna i Salem, så kan man läsa litet bra vetenskapliga böcker som handlar om just det här. Det har skrivits oändligt mycket om det som hände i Salem 1692 och det är verkligen långt ifrån allt som är värt att bry sig om. Men det finns också ett antal historiker som har gett sig i kast med de historiska källorna och lyckats hitta givande infallsvinklar. Dessutom har flera av dem skrivit böcker som är så välskrivna och bra att även den som inte är specialintresserad av häxprocesser kan tycka att de är givande läsning.

Vill man veta mer om häxprocesserna i Salem rekommenderar jag att man tittar närmare på de här böckerna, som alla är klassiker inom forskningen på området:

  • Paul Boyer & Stephen Nissenbaum: Salem Possessed. The Social Origins of Witchcraft. Boyer och Nissenbaum gör en socialhistorisk studie och hittar stora spänningar mellan Salem Village och Salem Town. De sätter häxprocesserna i ett lokalt sammanhang av konflikter inom lokalsamhället, där det framgår att händelserna handlar om mycket mer än det som rent konkret rör häxanklagelserna. 
  • Richard Weisman: Witchcraft, Magic and Religion in 17th-Century Massachusetts. Häxprocesserna var inte någonting som existerade för sig själv och avskiljt från resten av samhället. Weisman menar att häxprocesserna uppstår i en skärningspunkt mellan vad kristna puritanska auktoriteter sade om häxor och folkliga föreställningar om magi hos vanligt folk. Han betonar också domstolarnas och lokala makthavares roll i händelserna, för oavsett vad folk trodde om häxor var det domstolar som fällde eller friade de anklagade.
  • Mary Beth Norton: In the Devil's Snare. The Salem Witchcraft Crisis of 1692. Mary Beth Norton betonar i sin bok att människorna i New England under 1600-talet levde ett liv fyllt av rädsla, och att häxprocesserna var ett uttryck för detta. Bland det som skapade skräck hos människorna fanns de pågående krigen med indianerna som orsakade mycket lidande och skördade många offer på bägge sidor. Norton visar att stämningen i kolonin var sådan att många såg en slags konspiration där djävulen tillsammans med indianer, fransmän och häxor hotade att förstöra det samhälle som puritanerna byggt upp.  
  • John Putnamn Demos: Entertaining Satan. Witchcraft and the Culture of Early New England. I sin bok försöker John Putnamn Demos komma nära människorna som var inblandade i häxprocesserna, och han har utifrån en mängd olika källor försökt göra biografier över flera av de personer som var med. Han anlägger ett tvärvetenskapligt perspektiv i sin undersökning, där han både tar in sociologiska och psykologiska tolkningar av källorna.
  • Carol F. Karlsen: The Devil in the Shape of a Woman. Witchcraft in Colonial New England. Carol Karlsen söker orsaken till häxprocesserna i kvinnorollen bland puritanerna i det koloniala Amerika. Genom att studera demografiska och ekonomiska faktorer menar hon att man kan hitta viktiga förklaringar till det som hände, men också att man måste se häxprocesserna utifrån det väldigt patriarkala samhällssystem som de uppträdde i.
  • Elizabeth Reis: Damned Women: Sinners and Witches in Puritan New England. Puritanerna kom till Amerika för att få utöva sin speciella form av kristendom. Elizabeth Reis vill i sin bok sätta häxprocesserna i ett sammanhang med puritanernas religion och världsbild tillsammans med genusrelationerna i deras samhälle. 


söndag 8 juli 2012

Zombie ombie...

En avgörande skillnad mellan vampyrer och zombier är att vampyrerna gör någonting av sitt odöda liv, medan zombier inte riktigt verkar ha den förmågan. Även om vampyrerna ofta är klädsamt introverta och beklagar sig över hur synd det är om dem för att de är odödliga, så förefaller de verkligen ha det bra mycket roligare än deras levande-död-kollegor zombierna. Som heltidssysselsättning (tja, även om det bara vore på deltid) verkar zombieliv vara tristare än det mesta...

Även om man inte är en zombie kan det vara svårt att veta vad man skall göra av sitt liv. Det vet huvudpersonen Mary i Carrie Ryans De vassa tändernas skog. Boken utspelar sig i ett postapokalyptiskt samhälle där en förödande smitta har drabbat världen och förvandlat nästan hela dess befolkning till zombier. Mary och hennes familj lever i en liten by som är helt inringad ett stängsel, utanför finns den stora skogen och där väntar zombierna. Det är dock inte vilka zombier som helst, utan de är plågsamt välkända för byborna -- bland annat befarar Mary att hennes försvunne far finns bland dem.

Livet blir under de här omständigheterna väldigt begränsat. Framtiden för Mary är antingen att gifta sig med någon av de fåtaliga andra ungdomarna eller att bli klostersyster hos den sekt som med järnhand styr över byn. Hela tillvaron präglas av vakthållning mot zombierna och skräcken för att man själv skall bli smittad. Men Mary vill inte tro att det här är allt som livet har att erbjuda. Hon tror att det finns ett annat liv utanför stängslet, bortom skogen, något som väntar på att hon skall komma dit. De vassa tändernas skog handlar om längtan av ett slag som man kan känna igen även om man inte jagas av zombier. Mary dras mellan att stanna kvar och satsa på kärleken eller att lämna allt för att söka ett nytt liv trots alla faror det kan innebära. Hon vill inte ge upp sin dröm om världen utanför, vill inte bli som alla andra hemma i byn.

Mary är en litet kantig person som man inte helt omedelbart tar till sitt hjärta. Men just alla de där motstridiga känslorna som inte går ihop och all längtan efter ett annat liv är ändå det som gör att man blir engagerad. Och som läsare känner man att Marys vision om att det finns något utanför byn bara måste stämma. Det går inte att acceptera tanken på något så hemskt som att all civilisation skulle ha gått under utom en liten inskränkt by mitt i ingenstans... 

Efter den här boken väntar nästa del i samma serie: De dödas strand. Mer zombiesommarläsning att se fram emot!

Carrie Ryan: De vassa tändernas skog

måndag 2 juli 2012

Zombiesommar

Jag brukar egentligen aldrig göra upp några planer i förväg om vad jag skall läsa på sommaren, även om jag har en tendens att köpa på mig extra högar av böcker just den årstiden. Man måste ju ha saker på lager så att det inte -- ve och fasa! -- tar slut på böcker att läsa... Inte för att det någonsin skulle vara en risk hemma hos mig, men som ett svepskäl för att skaffa fler böcker duger det bra.

Men en snabb inventering av olästa böcker som ligger och dräller här hemma visar att det nog finns ett tema för den här sommaren, trots allt. Jag har den senaste tiden samlat på mig ett antal böcker som handlar om zombier, och det känns som att det är dags att ta tag i dem nu. Där finns bland annat Thomas Emson: Zombie Britannica, Isaac Marion: Varma kroppar och Carrie Ryans nya: De dödas strand. Och jag har faktiskt tjuvstartat litet genom att läsa Carrie Ryans förra, De vassa tändernas skog.

Av alla bokmonster är nog zombierna de som jag är minst bekant med, och ärligt talat är man väl kanske inte alltid upplagd för döingar som äter hjärna. Men efter en på många sätt väldigt hektisk vår ser jag fram emot en lång och riktigt varm sommar som får zombierna att lukta ruttnare än någonsin. Mooore braaaiiins...!