Kammarjungfrun och den vita frun

"Är det chic lit?" frågar alla som sett omslaget till Den vita frun av Frida Skybäck. Nej, det kan man väl inte säga är en korrekt beskrivning av den här boken, men visst gör omslaget att man får sådana vibbar. För egen del får jag associationer till det som en gång i tiden kallades tantsnusk, de böckerna såg väl ut litet så här..?

Den vita frun innehåller dock inte något snusk, utan är en historisk roman som på många sätt har en hel del gemensamt med Jane Austens böcker. Boken utspelar sig under slutet av 1700-talet och huvudperson är Maria som är kammarjungfru åt adelsflickan Juliana Bielke. Maria reser tillsammans med Juliana och hennes mor till slottet Borgeby i Skåne för att besöka ryttmästarinnan Petronella Rosenhielm och hennes söner. Julianas mor hoppas att en av sönerna kan bli en lämplig make till Juliana, men snart framgår att allt inte riktigt är vad det verkar vara. Och vad var egentligen anledningen till att de blivit inbjudna till slottet..?

Precis som i till exempel Pride and Prejudice finns en kärleksintrig med olika förvecklingar, men det är inte sockersöt romantik och hjältinnan har bägge benen på jorden. I likhet med Pride and Prejudice finns också i Den vita frun ett helt galleri med figurer ur en slags lägre överklass som bittert kämpar med att klara sin problematiska ekonomi utan att någon skall få veta hur svår deras situation är. På samma gång är de mycket noga med att upprätthålla sin sociala position med allt vad det innebär av tjusiga kläder och överdådiga middagar.

Samtidigt skall inte jämförelsen med Jane Austen dras för långt, för visst finns det stora skillnader. En avgörande sådan är att medan Frida Skybäck skrivit en historisk roman skildrade Austen sin egen samtid. Frida Skybäck förefaller ha läst på noga och har verkligen ansträngt sig för att tidsfärgen skall bli den rätta. Men det blir ändå inte riktigt samma sak och om man är känslig för detaljer (jag vet att jag kan vara petig...!) kan man inte låta bli att fundera över sådant som hur en kammarjungfru verkligen uppför sig. Gillar man historiska romaner är det här verkligen rätt bok. Tillhör man kategorin litet gnällig går det bra ändå, för det är en engagerande och välskriven berättelse.

Och så var det den vita frun, som ju antyder att det skulle vara en slags spökhistoria. Det här boken kan vara litet lagom småläskig på sina ställen, men det är långt ifrån skräckgenren. Handlingen kretsar till stor del kring hemligheter av olika slag, men det handlar mer om personer och deras förhållanden till varandra, i mindre utsträckning förekommer till synes övernaturliga saker. Med andra ord kan även en lättskrämd läsare våga sig på den här boken, medan den som söker något riktigt otäckt får läsa något annat.