Böcker

Böcker

tisdag 30 april 2013

Aprilsammanfattning


Ännu en månad har tagit slut och nu kan vi alltså lägga april till handlingarna också. Här på bloggen har den gångna månaden faktiskt till stor del kommit att handla om serier. Det började med den efterlängtade Berättelser från Engelsfors, sedan kom väldigt överraskande Joe Abercrombies hjälte Logen Ninefingers i en serieversion som dessutom publiceras på nätet. Slutet av månaden innehöll Stockholms internationella seriefestival, vilket också föranledde en mängd serierecensioner: Joe Hills Locke & Key, seriemördarskräckisen Echoes, Anne Rices Claudia's story, litet stålmannen och dessutom ett kärt återseende med en ny bok i serien om Theos ockulta kuriositeter.

Utöver detta har det blivit några riktigt bra thrillers: Six Years av Harlan Coben och Onda flickor av Alex Marwood. Den riktigt stora höjdpunkten bland månadens böcker var dock Den mörka staden, sista delen i Carrie Ryans zombiepostapokalypstrilogi. Precis så bra som jag hade hoppats att den skulle vara!

Annars har det mest varit peppning inför framtida utgivning. Jag har diskuterat alternativa titlar och omslag på kommande böcker av Joe Hill, Stephen King och S.J. Bolton. Den senare boken har jag dessutom redan fått hem i brevlådan, förhoppningsvis hinner jag läsa den under maj. Som vanligt, höll jag på att säga, har jag klagat på radions litteraturbevakning, denna gång en synnerligen oinspirerad diskussion av Berättelser från Engelsfors. Riktigt roligt att höra var dock nyheten att det återigen ser ut som att Cirkeln kommer att bli film.

Vad gäller framtiden så har jag stora förhoppningar när det gäller maj månad. Jag har högvis med intressanta böcker att läsa, samtidigt som det nu också blir en del lediga dagar som jag inte redan på förhand har intecknade med annat. Litet avslappnad läsro hoppas jag få, inte minst så att det blir spännande böcker att skriva om här på bloggen.

måndag 29 april 2013

Doctor Sleep – med eller utan katt?





Doctor Sleep av Stephen King kommer som bekant inte förrän till hösten, men redan nu kan man börja fundera över vilket omslag som är att föredra. Katt, som på den engelska utgåvan, eller ett småläskigt ansikte, som på den amerikanska? Man kan notera att rök syns på bägge omslagen, intressant nog. En katt lär enligt förlagets presentation av boken spela någon slags viktig roll i handlingen. Annars hade det väl inte varit fel om de bara tagit chansen att få ha en omslagsbild med en söt kisse?

söndag 28 april 2013

Ett besök på seriefestivalen

Stockholms internationella seriefestival visade sig vara precis så trevlig som man hade kunnat tänka sig att den skulle vara. Den var värd ett besöka bara för att gå runt bland alla bord där det såldes böcker, prylar och serieteckningar, både av etablerade serieskapare och nya och (än så länge?) mer okända förmågor. Att döma av mängden deltagare verkar det vara hur mycket som helst på gång när det gäller serier i Sverige, och många verkar vara väldigt duktiga dessutom.

Bland programpunkterna lyssnade jag på den paneldebatt som ordnades av Eskapix Press med rubriken "Eskapism, skräckserier och moralpanik". I panelen satt Henrik Holmström, Dennis Gustafsson, Lars Krantz, CJ Håkansson, Mikke Schirén och Jimmy Wallin, som alla antingen tecknar serier själva eller på något sätt håller på med serieutgivning. Diskussionen kom att röra sig både över tid och även till andra sorters moralpanik än den som rör just skräckserier. Att folk upprörs över både serier och annan populärkultur är inte något nytt, däremot när det gäller just skräckgenren kanske det på sätt och vis är något som tillhör det förgångna? Paneldeltagarna kunde konstatera att det inte rör upp så värst mycket känslor idag när lågstadieelever läser Walking Dead, inte som det förmodligen hade gjort några decennier tillbaka i tiden. 


Förutom detta var seriefestivalen ett tillfälle att träffa några andra bokbloggare, alltid lika trevligt! Jag lyckades också lägga vantarna på en bok som är i det närmaste omöjlig att få tag på: De förlorade sidornas bok, vilket är del två i serien om björnen Theo av Ola Skogäng. En på alla sätt bra dag, med andra ord! 

lördag 27 april 2013

En vampyrflickas bekännelser

Claudia's Story är berättelsen om barnvampyren Claudia från Anne Rices bok Interview with the Vampire, anpassad och tecknad av Ashley Marie Witter. I originalboken är Claudia en minnesvärd om än kortlivad figur, den lilla flickan som för evigt är fången i ett barns kropp. Mänskliga känslor ligger långt ifrån henne, för det korta liv hon haft bleknar snart liksom minnena av hur det var att leva bland riktiga människor. Men allteftersom åren går växer hon upp rent intellektuellt, problemet är bara att omgivningen inte kan se henne som något annat än en liten flicka. Det gäller i hög grad även vampyrerna Louis och Lestat, som hon lever med.

 Boken berättas ur Claudias perspektiv, och skall alltså vara hennes egen version av det som händer. Problemet är bara att jag tycker att den ligger alldeles för nära Interview with the Vampire både som bok och filmen från 1994 med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollen. Det blir snarare ett utsnitt ur bok och film, med fokus på Claudia, inte hennes egen syn på sitt liv som vampyr. Av detta följer också att det känns litet konstigt när Claudias anklagar andra, inklusive vampyren Louis, för att de inte förstår att hon förändrats med åren även om hennes kropp är densamma. Om Louis berättelse om henne i Interview with the Vampire är exakt samma som hennes egen (inklusive just detta att hon mår dåligt över att ses som ett barn fastän hon är typ 70 år gammal), då har han väl fattat ganska bra hur allt ligger till? Jag tycker det är synd att det inte finns plats för Claudia att utvecklas som karaktär, för faktum är att hon boken igenom framstår som docksöt och ganska barnslig. Tvärtom mot hur man borde uppfatta henne alltså, eftersom handlingen berättas av henne själv.

Claudia's Story är en vacker bok, där bilderna går helt i sepiafärger – förutom när blod förekommer, det är realistiskt rött och står i stark kontrast till de övriga milda och bleka färgerna. Det är snyggt och effektfullt, men om jag får fortsätta att ha en surmulen attityd så tycker jag faktiskt att det där med det skarpt röda blodet hinner bli rätt uttjatat innan boken är slut.

Är då alls Claudia's Story värd att bry sig om? Jo då, visst är den det. Har man aldrig läst Anne Rice får man kanske litet svårt att hänga med i persongalleriet, men kan nog ändå tycka att det är en intressant och vackert berättad bok. Den som är besatt av Vampire Cronicles och inte kan få nog (sådant händer – been there, done that), kan säkert tycka att det är en underbar bok att läsa. Mellankategorin, alltså helt normala läsare av Anne Rices vampyrböcker, tror jag däremot kommer bli besvikna just därför att de förväntar sig något utöver det som de redan känner till sedan förut. Det får man inte i den här boken.

fredag 26 april 2013

Mannen av stål

När det gäller serier är väl superhjältar nästan ofrånkomligt att ta upp. En av de riktigt klassiska sådana är dessutom nu i dessa dagar extra aktuell: Stålmannen. Gamle Stålis har nämligen bara häromdagen gått och fyllt hela 75 år. Ända sedan 1938 har han figurerat i serieform och hans historia har berättats om och om igen i olika versioner.

En sådan ny tolkning av Stålmannen möter man i Earth One, skriven av J. Michael Straszynski och tecknad av Shane Davis. Det här är en mörkare och skitigare Stålmannen än man är van vid, och även om vår superhjälte passar på att rädda världen så är det inte egentligen det viktigaste. Istället handlar det här om hur en osäker yngling söker efter meningen med sitt liv. Eftersom den unge Clark har superkrafter är många vägar öppna – han kan bli sportstjärna eller framstående vetenskapsman. Men vad vill han egentligen? Hela sin barndom har han försökt hålla sig undan och förbli obemärkt, för att ingen skall bli misstänksam och kanske avslöja hans utomjordiska ursprung. Som vuxen måste han ta ställning till hur han skall hantera de möjligheter som kommer med superkrafterna och också det ansvar som de innebär. Dessutom måste han skapa sig en identitet, eller rättare sagt två. Han blir både Stålmannen som använder sina otroliga superkrafter i det godas tjänst och tönten Clark Kent, den mesige journalisten på tidningen Daily Planet. Clark är nödvändig inte bara som en täckmantel utan även för att det är han som med sina artiklar bygger upp Stålmannens image och definierar honom som en hjälte. Fast någon all american hero är han inte egentligen i Earth One. Själv säger han i en "intervju" med Clark Kent att han inte bara kommer hjälpa USA, och den amerikanska militären framställs som skeptiska till Stålmannen. De säger sig inte veta vad han är ute efter och oavsett menar de att hans blotta närvaro på jorden kan öka risken för fientliga angrepp.

Earth One har fått viss kritik för att man tycker att den är för mörk och att Stålmannen ges en alltför grubblande natur. Han är litet för lik Batman, helt enkelt. Kanske det finns många läsare som bara vill att han skall flyga runt i supertighta blå trikåer och inget förutom kryptonit skall kunna få honom att tveka. I den här boken tycker han själv att dräkten är töntig och har långtifrån någon självklart patriotisk och hurtig attityd till sin hjälteroll. Jag tycker att det är en läsvärd tolkning av Stålmannens coming of age, men kanske har jag heller aldrig varit någon sann fanatiker. När det gäller serier är jag inte direkt någon Sheldon Cooper som har koll på att alla detaljer stämmer...

Ytterligare en variant på samma tema kommer i filmen Man of Steel som går upp på bio framöver. Enligt trailern verkar också den vara rätt mörk och innehålla en grubblande superhjälte. Notera dessutom i trailern dräkten som Stålmannen har på sig. Det är långt ifrån den trikå där alla muskler syns igenom som han bär i serierna, här verkar det istället vara någon slags gummidräkt. Hmmm...

torsdag 25 april 2013

Echoes – seriemördare i serieversion

Saker man ärver kan man ju vara mer eller mindre tacksam över. Brian, huvudpersonen i Echoes, har från sin far inte bara ärvt samma sorts besvärliga mentalsjukdom (schizofreni), utan också något mycket mer chockerande. Brian får nämligen ta över faderns samling av seriemördartroféer – en samling dockor som tillverkats av kroppsdelar från ett antal mördade flickor. Som om det inte vore illa nog fortsätter flickmorden även efter faderns död och nya läskiga dockor dyker upp. Brian, som har svårt att hantera sin sjukdom och plågas av de mest fasansfulla hallucinationer, börjar gripas av den fruktansvärda tanken att det är han själv som ligger bakom morden. Visserligen är han fullt medveten om att hemskheterna som förföljer honom kommer sig av sjukdomen, men samtidigt har han inte kontroll över sig själv.

Echoes är skriven av Josua Hale Fialkov och tecknad av Rahsan Ekedal. Boken har ett ganska enkelt men effektivt upplägg som helt enkelt är otroligt creepy. Ett par oväntade vändningar finns det dessutom i handlingen, som spär på det som redan är otäckt. Den här boken är rejält obehaglig, fast ändå utan att gräva ned sig i äckliga detaljer. Istället är den som en enda lång mardröm, där man följer huvudpersonen när han desperat försöker skilja ut vad som är verkligt och ta reda på vad det är som händer. För det här passar serieformen utmärkt, det fungerar verkligen att få se handlingen ur Brians förvirrade och skräckslagna perspektiv.

Och ta en titt på omslagsbilderna. Den ena föreställer boken med skyddsomslag på, där en docka tittar fram genom ett utskuret hål. Tar man av det får man istället en helfigursbild av dockan på pärmen. Efter att ha läst Echoes föredrar jag definitivt att ha omslaget på, och skulle nog gärna dessutom täcka över luckan som visar den hemska dockans leende...


onsdag 24 april 2013

Serievecka..?


Va, tog serieveckan slut efter bara två dagar?? Nej då, det finns ingen anledning till oro. Imorgon är den tillbaka igen efter en dags paus, då med en bok som är obehaglig på allvar. Creepy är alltså vad ni har att se fram emot!

Onda flickor

Kan man tänka sig något mer ondskefullt än barn som dödar andra barn? I Onda flickor av Alex Marwood har Kirsty och Amber den tanken ständigt hängande över sig. För 25 år sedan, när de själva fortfarande var barn och hette Bel och Jade, dömdes de för att ha mördat en liten flicka. Efter många år på rätt hemska institutioner har de lyckats skapa sig en ny tillvaro, med nya identiteter och sitt förflutna som en hemlighet ingen i deras omgivning får känna till. Vad skulle hända om deras män, barn eller grannar fick veta att Kirsty och Amber i själva verket var de fasansfulla barnamörderskor som man minns från bilder och reportage i tidningar och tv?

Efter att ha klarat sig undan problem i ganska många år blir situationen kritisk när Amber, som arbetar som städerska på ett nöjesfält i en engelsk badort, hittar kropparna efter ett par mördade unga flickor. Förutom att detta är hemskt i sig vill hon ha så litet kontakt med polisen som möjligt, för trots att lång tid har gått är hon fortfarande bara villkorligt frigiven. Hon får heller inte ha någon kontakt med sin forna medbrottsling, men nu träffas de igen för första gången sedan de dömdes. Kirsty arbetar nämligen som journalist, och får till uppdrag att rapportera om de begångna morden.

Onda flickor är en riktigt ruggig historia om onda människor, nattsvarta hemligheter, skuld och svek. I boken får man dels följa Amber och Kirsty i nutid, dels i tillbakablickar som berättar vad som ursprungligen hände. Det är knappast någon uppbygglig historia, snarare en studie i det lägsta hos människan. Kirsty och Amber lever som vuxna hela tiden med skuldkänslorna över det som hänt, som de aldrig tillåter sig att glömma. Men i skildringen av dem som barn ser man också tydligt en vuxenvärld som abdikerat från sitt ansvar för flickorna, långt innan de döms för mord. Det är obehaglig läsning, inte minst därför att det nog är många barn som lever med den känslomässiga distansen till de vuxna runt omkring dem. Och om saker går illa på allvar, så finns det ingen som ställer upp, ingen som älskar en no matter what.

Ett tema i boken är alltså att de onda knappast egentligen är värre än någon annan. Alla har sin del av ansvaret för hemskheter som händer, och även personer som inte är mördare kan få andra att må väldigt dåligt. Som framgått ovan förekommer en seriemördare, men de återkommande morden och jakten på mördaren blir mer av en bakgrund mot vilken Amber och Kirsty kämpar för att klara sig igenom det hela utan att bli avslöjade eller själva bryta samman. Spännande blir det verkligen, så att man bara måste läsa vidare. Onda flickor en bok för den som gillar när det är mörkt och skrämmande.

Recensionsexemplar från Modernista.

tisdag 23 april 2013

Mer och mer Locke & Key

Ett inlägg om serier idag igen..? Jajamen, det är nämligen serievecka här på bloggen! Denna vecka är det ju Stockholms internationella seriefestival, och vad passar då bättre än att skriva om just serier?

Böckerna för dagen är Locke & Key del 2–4, Joe Hills och Gabriel Rodriguez fantastiska och mörka historia om de stackars syskonen Locke som efter att deras far mördas flyttar till den lilla hålan Lovecraft i Massachusetts. Huset de bor i är synnerligen läskigt och spöklikt, samt spelar en mycket viktig roll i handlingen.



I den första boken försöker de tre syskonen (och deras mamma) hantera situationen efter faderns död, när vi kommer till bok 2, Head Games börjar de hitta fram till en slags vardag. Minstingen Bode är besatt av att hitta fler av de mystiska nycklar som finns runt om i det stora huset och som alla har olika sorters magiska egenskaper. Problemet är bara att det finns fler som är ute efter nycklarna, till exempel den mystiske Zack. Hans bakgrund får vi som läsare veta rätt mycket om, men det dröjer innan syskonen anar oråd – Kinsey är till och med väldigt förtjust i honom. I bok 3, Crown of Shadows blir det allt mer tydligt att syskonens mamma tar till alkohol för att orka med. Detta innebär att syskonen inte bara får klara av det "riktiga" dagliga livet i princip helt själva, utan också att de lämnas ensamma med de hemska saker som händer i huset.

Precis som i den första boken är de följande delarna otäcka och tidvis rejält blodiga. Handlingen berättas i form av episoder, omväxlande utifrån olika huvudpersoners perspektiv. För det mesta fungerar detta berättargrepp, men vissa episoder är svagare än andra. Det gäller särskilt "February" i del 4, Keys to the Kingdom, som berättas i korta snuttar om alla de tre syskonen dag för dag. Där någonstans börjar jag känna att mitt intresse för den här serien börjar avta, så pass att jag undrar vartåt det hela är på väg. Men så hämtar det upp sig i den avslutande bloddrypande och intensiva delen av den boken. Jag kommer definitivt att läsa vidare i del 5.

Efter att ha läst fyra delar i serien känns det som ett problem att handlingen i Locke & Key både går litet väl långsamt och är alltför komplicerad. Man blir efterhand smått irriterad över vissa personer som inte vill se hur saker ligger till eller lyssna på dem som vet, och de magiska nycklarna blir efter ett tag så många att de knappt går att hålla reda på. Men ändå, det här är nattsvart serieskräck av hög kvalitet. Att man sedan inte gillar allt i böckerna lika mycket, det är väl bara naturligt. Som helhet är Locke & Key absolut en läsvärd serie!

måndag 22 april 2013

Theos ockulta återkomst

Theo är en björn, visserligen stor och lufsig som de brukar vara, men ändå långtifrån en vanlig nalle. Han har nämligen ett antikvariat i Gamla stan i Stockholm och hjälper gärna polisen när det dyker upp brottsutredningar i fall som har kopplingar till det ockulta eller i alla fall är väldigt konstiga. I serien Theos ockulta kuriositeter, som inleddes med Mumiens blod, har det tidigare kommit tre böcker. Nu finns en fjärde del, Deus ex machina: Fadern, skriven och tecknad av Ola Skogäng och Daniel Tholin. Den här gången åker Theo till Ludvika, av alla ställen, för att det i en sjö strax utanför staden gjorts ett mystiskt fynd. Det blir upptakten på ett äventyr som inte så litet känns inspirerad av Alien-filmerna, kanske särskilt Prometheus, med märkliga byggnader, spår av forntida civilisationer och upptäckter som är så stora att det vänder upp och ned på allting.

Deus ex machina: Fadern är en bok som innehåller väldigt mycket som jag gillar. Den är som vanligt i serien om Theo fylld med ockulta inslag, där det den här gången känns som att det inte finns några spärrar för hur mycket sådant man kan klämma in i en bok. Jag tycker att det fungerar riktigt bra, och Theo är som vanligt en trevlig bekantskap. Hans litet sorgsna uppsyn kombinerat med en aldrig sinande entusiasm för nya uppdrag och äventyr är det som driver boken framåt även när handlingen ibland vindlar iväg så att man knappt kan följa den. Men så blir det inte heller något riktigt slut den här gången, eftersom detta bara är första delen i en planerad trilogi.

Som alltid när det gäller Ola Skogängs böcker är det här underbart snyggt tecknat, det måste verkligen framhållas. Dessutom ingår ett litet inhopp av en galen mumie, och sådant kan man ju bara applådera. Mer mumier i fantastiklitteraturen, säger jag bara!

Fast till slut finns också en liten sak jag vill påpeka: "deus ex machina" betyder faktiskt inte "gudsmaskin"...

lördag 20 april 2013

Stockholms internationella seriefestival


Nästa vecka är det dags för Stockholms internationella seriefestival, som äger rum på Kulturhuset 26-28 april. En del aktiviteter blir det dock redan från och med måndagen 22 april, så egentligen är det en hel vecka med serietema man har att se fram emot. 

Temat för seriefestivalen är eskapism: "Vi uppmärksammar de verklighetsflyktiga genrerna – äventyrsserier och superhjältar, science fiction och fantasy, skräck och surrealism och erotisk fantasi", som det står på festivalens hemsida. Det låter onekligen väldigt spännande, och man kan se på programmet att det kommer bli en del intressanta evenemang. Bland mycket annat ingår de här programpunkterna:

  • Berättelser från Engelsfors Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson och Karl Johnson i samtal med Fabian Göranson. 
  • Ola Skogängs ockulta stad: Utställningsvernissage och boksläpp. Lisa Medin samtalar med Ola Skogäng och Daniel Thollin. Utställningen i Lilla Galleriet pågår till och med 16 juni. 
  • Sci-fi på svenska Sofia Falkenhem, Maria Fröhlich och Lisa Medin om att jobba med science fiction-serier i Sverige.
  • En seriebransch i förändring Festivalens stora branschsamtal. De tongivande förlagen samt bokhandeln i en dialog om den svenska marknadens nutid och närstående framtid. Moderator: Roger Wilson (SR Kino i P1).
  • Eskapism, skräckserier och moralpanik Eskapix Press presenterar ett skräckfyllt samtal med Henrik Holmström, Dennis Gustafsson, Lars Krantz, CJ Håkansson, Mikke Schirén och Jimmy Wallin. 
  • The Walking Dead presenterar: ”Att leva i en odöd värld” –zombieöverlevnadskurs med Herman Geijer

Mer information finns på festivalens blogg och på deras facebook-eventsida

fredag 19 april 2013

Sex år senare med Harlan Coben

Six Years av Harlan Coben handlar om Jake, en collegeprofessor i statskunskap som på många sätt lever ett ganska bra liv. Problemet är bara att han inte kan glömma Natalie, kvinnan som han för sex år sedan tillbringade en förälskad sommar tillsammans med. Framemot hösten dumpade hon Jake och gick tillbaka till en gammal pojkvän som hon också gifte sig med. Hennes sista ord till Jake var en vädjan om att han skulle lämna dem ifred. Och det löftet har han hållit, trots att han inte kan släppa tanken på Natalie. För även om hans känslor för henne är rätt patetiska – han erkänner det själv – så är han verkligen ingen stalker som förföljer och bevakar sitt ex. Nu har dock Jake av en slump fått se en dödsannons för mannen som Natalie gifte sig med, och då kan han inte låta bli att försöka få kontakt med henne igen. Det där med att han skulle hålla sig borta kan väl inte gälla längre, resonerar Jake, för det handlade väl om att han inte skulle förstöra hennes äktenskap. Alltså kan han inte låta bli att gå på begravningen, för att för första gången på sex år få återse Natalie. Fast det går inte som han tänkt sig. Visserligen är den sörjande änkan på plats, men det är en helt annan kvinna. Och ingen verkar överhuvudtaget känna till Natalie, vilket är ännu mer märkligt. Det här blir början på en serie allt mer obehagliga och våldsamma händelser, där Jake efterhand inser att han dragits in i saker som är så farliga att det inte finns någon återvändo.

Six Years är en spännande thriller, som verkligen kan rekommenderas. Det är otäckt, blodigt och ibland mystisk på ett sådant sätt att man undrar om det är Jake som är galen eller hans omgivning som döljer de mest hemska hemligheter. Hur som helt slukade jag den här boken i ett nafs för att jag bara var tvungen att få veta hur det gick och om det ens var möjligt att knyta ihop alla trådar på slutet. Och det gjorde det, för det blir en upplösning som funkar – även om jag kan tycka att slutet blir litet väl tillrättalagt, men det brukar jag ju klaga över... Handlingen är i sig egentligen helt osannolik, men Jake är ändå en hyfsat trovärdig person. Jag hade svårt att förstå hans totala besatthet när det gällde Natalie (som han inte ens verkade känna särskilt väl), men han har faktiskt en del självdistans som gör att man kan förlåta honom även när han blir alltför smörig. Hon har bett honom dra åt skogen, men han kan inte gå vidare. "Gag me with a spoon, right?", som han själv säger som en kommentar till sina fantasier om hur perfekt deras kärlek skulle kunna vara.

tisdag 16 april 2013

Engelsfors blir film! Yay!


Efter månaders peppning kom så Berättelser från Engelsfors, men knappt har man hunnit lära känna de utvalda i serieform förrän nya både oväntade och glädjande nyheter damp ned. Som alla säkert hört är det återigen på gång med en filmatisering av Cirkeln (eller kanske alla böckerna? *blink-blink*). Man kan alltså sluta oroa sig för att vi aldrig mer kommer få något mer från gamla kära Engelsfors efter att Nyckeln har kommit ut! Det känns sååå betryggande...  

Den som vill höra mer om nyblivne filmbolagsbossen Ludvig Andersson och hans syn på Cirkeln-filmen kan lyssna på den här intervjun som sändes i P3 i förmiddags:



fredag 12 april 2013

Den mörka staden

Den mörka staden är den tredje och sista delen i Carrie Ryans zombieapokalypstrilogi. I den tas vi till ytterligare en ny del av den postapokalyptiska värld där böckerna utspelar sig. De vassa tändernas skog handlade om Mary som växer upp i en liten by omgärdad med höga stängsel. Livet där är instängt, men ändå förhållandevis tryggt trots de oheliga – zombierna – som stryker omkring utanför stängslen. Byborna vet ingenting om världen utanför, och har av den religiösa sekt som styr allting i byn förmåtts att tro att det inte finns något annat kvar än just deras by. Nästa del i serien, De dödas strand, tar oss till den lilla kuststaden Vista. Också det är en under omständigheterna ganska trygg plats, även om ungdomarna som bor där längtar till "den mörka staden" – en storstad där människorna lever i höghus. Man får en känsla av att där är allt säkert på ett helt annat sätt än i lilla Vista, där finns möjligheter och människor som bara går att drömma om för dem som är utanför. Där finns civilisationen, det är känslan man får.

I den tredje boken kommer vi så till just den mörka staden. Problemet är bara att det här är så långt som man bara kan tänka sig ifrån den drömtillvaro som ungdomarna i Vista målade upp. Huvudpersonen är Annah, som lever ett ensamt och jagat liv i ruinerna av vad som en gång var en amerikansk storstad. I den mörka staden går ingen säker för någonting och det finns ingen som man kan lita på. Klarar man sig undan zombierna som ständigt attackerar, så måste man ändå se till att gå säkert från de brutala och grymma "rekryterarna", alltså de vakter som skall hålla ordning på människorna och hålla zombierna borta. Särskilt för en ensam kvinna är det verkligen ingen räddning att komma i kontakt med dem...

De två första delarna i serien hade huvudpersoner som kämpade med sina känslor inför att lämna sin trygga tillvaro och söka sig ut i världen utanför, att lämna familjen och dem som man älskar. Den här gången är det tvärtom. Annah lever i en total och förlamande ensamhet, hon har blivit sviken, övergiven och bortglömd av alla. Ändå kan hon inte släppa hoppet om att få återförenas med dem som en gång stod henne närmast. Det gäller bland annat systern, som hon skiljdes från för så länge sedan. Har man läst tidigare delar i serien är temat med den förlorade systern något man gärna vill veta mer om, så det känns som helt rätt sak av Carrie Ryan att fokusera på i den här boken. Annah är också den huvudperson i de tre böckerna som jag tycker mest går in i hjärtat på en som läsare. De tidigare, Mary och Gabry, hade mer en förmåga att ställa till det för sig och därigenom skapa risker för andra. Visst är det här enligt böckernas logik oundvikligt, men kan i alla fall kännas smått irriterande. Med Annah börjar allt i bottenlös förtvivlan, men ändå tappar hon aldrig den sista gnuttan hopp och slutar aldrig att kämpa för att överleva. Det är något helt annat.

Den mörka staden är absolut en värdig avslutning på en i mitt tycke både bra och intressant postapokalypstrilogi. Det finns mycket som är tankeväckande när det gäller den värld som Carrie Ryan målar upp, där civilisationen så totalt krossas av den till synes helt oövervinnliga zombieepidemin. För att inte gå under helt måste man se till att inte bara överleva rent fysiskt, utan också bevara sin mänsklighet. Det är lättare sagt än gjort när villkoren blir tillräckligt svåra, men ändå helt nödvändigt.

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.

torsdag 11 april 2013

The Blade Itself i serieversion ... nu på en gång!


Det stora avslöjandet från Joe Abercrombie visade sig vara en graphic novel gjord efter boken The Blade Itself. Ok, ett liiitet styng av besvikelse finns det här, för visst hade det varit roligt med en helt ny story som inte funnits utgiven sedan tidigare. Bland kommentarerna på Abercrombies blogg kan man notera att spänningen steg när de första bilderna lades upp, för på dem ser man tydligt att Logen Ninefingers har inte mindre än tio fingrar. Rörde det sig kanske om en prequel där man skulle få veta mer om Logen innan handlingen i böckerna börjar? Men nej, de där bilderna var inte klara och i en senare version är ett finger borta – där är Logen som vi känner honom.

Men förutom detta, visst ser det bra ut? Och det bästa av allt är att man kan börja läsa på en gång. Just det, NU PÅ EN GÅNG! Den här serien skall nämligen inte ges ut på vanligt sätt, utan också publiceras gratis på nätet (och tryckas i bokform
för den som hellre läser på det sättet). Nackdelen är dock att det bara kommer läggas ut ett par sidor åt gången, man får boken i småportioner om man vill kasta sig över dem så fort de kommit ut.

De första tolv sidorna finns att läsa här. Jag ser fram emot att fortsättning följer...

onsdag 10 april 2013

Ritual av Mo Hayder

Ritual av Mo Hayder handlar om Flea, som är polisdykare. För henne är dykningen allt, även om hon i andras ögon har ett rätt hemskt jobb. Hon får nämligen lägga ned en hel del tid på att fiska upp döda personer ur vattnet, och då bör det väl tilläggas att många av dem inte hittas förrän det gått en tid sedan de avlidit (kropparna är rätt upplösta, med andra ord). Men i det fall som boken handlar om är det annorlunda, för det som Flea plockar upp den här gången är två avhuggna händer. Rättsläkarens undersökning visar att de inte kommer från ett lik, utan från någon som fortfarande levde. Ett väldigt ruggigt brott har alltså begåtts. Trots att Fleas del i det hela egentligen borde vara avslutad i och med dykningarna kan hon inte låta bli att engagera sig. Det som hänt är verkligen något utöver det vanliga och visar sig innefatta såväl afrikansk magi som droghandel och mänsklig misär.

Det här är en spännande bok som jag sträckläste, men det betyder inte att den saknar problem. Ett är den andra huvudpersonen i Ritual, kriminalkommissarie Jack Caffery. Han är den som med Fleas hjälp arbetar med det mystiska fallet med de avhuggna händerna, men han är uppenbarligen inte någon vanlig polis. Jag vet att det finns två tidigare böcker med honom som huvudperson, och kanske skulle Ritual fungera bättre om man hade läst dem också. När det gäller Jack är det nämligen mycket som framstår som lätt obegripligt och väldigt osympatiskt. Han springer hos prostituerade, hänger med en helt vidrig hemlös man och tänker hela tiden på att han inte längre har ångest för sin bror som försvunnit och möjligen mördats (varför kan han då inte släppa det som hänt?). Allt det här känns som rätt oväsentligt i boken, även om man förstår att det på något sätt har att göra med både tidigare händelser och sådant som förmodligen kommer i senare böcker.

Sammantaget är Ritual en ganska blodig och otäck sak som fungerar alldeles utmärkt för den som inte är lagd åt det mer känsliga hållet (att det handlar om avkapade kroppsdelar säger väl en hel del). Fast bara om man bara försöker koppla bort Jack Caffrey och hans konstigheter, jag tycker inte att han funkar i den här boken. Flea är mer av en huvudperson som man kan ta till sig, även om hon är motsägelsefull på ett sätt som ger en känsla av att författaren inte riktigt fått grepp om henne. Mest givande i Ritual är det fall som undersöks, vilket ju är helt i sin ordning när det gäller deckare. Frågan om vad som egentligen ligger bakom att någon fått sina händer avhuggna är mycket mer engagerande än Fleas och Jacks egna mer eller mindre misslyckade liv.

Recensionsexemplar från Modernista.

tisdag 9 april 2013

Logen Ninefingers i serieversion..?

Cirkeln och Eld är långt ifrån de enda böckerna som får uppföljare i serieversion. De senaste dagarna har man på Joe Abercrombies blogg fått ett antal tecknade teaserbilder som sägs föreställa allas vår favorithjälte Logen Ninefingers. Att det är en graphic novel på gång verkar uppenbart, men än så länge har man inte fått veta vad det hela skall handla om. Det är alltså oklart om det är en helt ny historia eller någon av böckerna som gjorts om i tecknat format. 

Men nu står det att i morgon (= 10 april) kommer ett "announcement". Det skall bli intressant att få veta vad som är på gång, och givetvis väldigt spännande att få se det färdiga resultatet!  

fredag 5 april 2013

S.J. Bolton – vad heter din bok då?

Det är visst inte bara Joe Hill som ger ut böcker med olika titlar, även S.J. Boltons kommande har drabbats av samma sak. I det här fallet skiljer sig dock titlarna åt så mycket att man inte utan att kolla upp vad boken handlar om förstår att det är samma. När det gäller Joe Hill är väl den risken obefintlig, för många kommer nog ens inte uppfatta att det finns två olika titlar.

I alla fall, tillbaka till S.J. Bolton. Jag tyckte det verkade liiitet konstigt att hon skulle ge ut två böcker med bara ett par månaders mellanrum, men läser man om innehållet framgår att Lost och Like this forever är samma bok.

Lost   Like This, For Ever

Like this forever är UK-titeln och den kommer ut nu i dagarna. Lost är den amerikanska utgåvan som man får vänta på tills juni. För övrigt är Lost inte någon bra titel på en bok, för det är helt omöjligt att söka på den utan att resultatet kommer bort helt bland alla träffar som hör till en viss tv-serie...

Joe Hill, vad heter boken egentligen..?

En bok som det peppats för här på bloggen är Joe Hills nya, och nu i slutet på månaden kommer den äntligen. Med en så efterlängtad bok kan en förhandsbeställning vara på plats, och då stötte jag på det inte helt ovanliga problemet med att välja upplaga. Fast den här gången är det inte bara omslagen som skiljer sig åt, utan också titeln på boken. Titta på bilderna nedan och notera de små, men inte oväsentliga skillnaderna:

Nos4a2   NOS4R2

Det här är alltså inte ett misstag, utan boken ges ut med två något olika titlar. Enligt vad Joe Hill själv skrivit på Twitter har omslaget till vänster hans egen titel och den som används på den amerikanska upplagan. Till höger är det den engelska titeln, för förlaget menar att den bättre speglar hur britter uttalar den här bokstavs-/sifferkombinationen. Syftet med det hela är naturligtvis att det skall uttalas som nosferatu, och tja, de borde väl veta bäst... Hur som helst, bli inte förvirrade om ni ser olika varianter på titeln. Och om någon besserwisseraktigt påstår att ni skrivit fel kan ni i myndig ton meddela att det faktiskt finns olika stavningar!

Tillägg: en vänlig läsare påpekade för mig att om man läser det här inlägget via Feedly hamnar bilderna fel, så att den som jag lagt till vänster visas till höger, och tvärtom. Allt för att förvirra läsarna! Alltså: NOS4R2 = engelsk titel, NOS4A2 = amerikansk titel.

torsdag 4 april 2013

Den sista utvägen

När hennes mamma dör i en bilolycka måste 15-åriga Julie flytta till sin moster som bor i en liten landsortshåla med det illavarslande namnet Vägsände. Det här visar sig dock inte bara vara ett ödsligt beläget samhälle mitt i skogen någonstans, det är också något konstigt både med platsen och med människorna som bor där. Att alla känner alla på en liten ort är väl helt normalt, men människorna där verkar veta litet väl mycket både om Julie och hennes mamma. Vad är det dessutom för konstigt som lurar i mörkret, som gör att både mostern och alla andra är så noga med att ingen får vistas ute efter att solen gått ned?

Den sista utvägen av Katarina Berg Johansson är en ungdomsbok av det slag som är väldigt vanligt nuförtiden. Tonåring tvingas flytta till en ny plats där mystiska saker försiggår. Vi har sett det många gånger förr, bland annat i den under våren aktuella Beautiful Creatures. Den sista utvägen är en svensk version på det här temat, och dessutom en mycket bra bok. Katarina Berg Johansson lyckas med ganska små medel bygga upp en mörk och otäck stämning där det läskiga hela tiden ligger i att man inte vet vad som lurar i mörkret. Man förstår att saker inte stämmer men  det är långt ifrån så enkelt som att stan är full av vampyrer eller att alla i släkten visar sig vara häxor. Författaren följer det väl beprövade konceptet "visa inte monstret", vilket verkligen är en styrka. Det blir inte blodigt och slafsigt, utan istället en smygande obehagskänsla som ökar hela tiden.

En sak som känns litet lustig är dock den totala frånvaron av moderna kommunikationer. Det finns inget internet, inga datorer eller mobiltelefoner, inte ens en tv som fungerar. Det sägs ingenting om vilken tid boken skall utspela sig i, men man får en känsla av att det skall föreställa nutid (det nämns också vissa årtal som pekar i den riktningen). Hade den varit skriven för ett par decennier sedan hade det här ju inte varit så konstigt, men den kom faktiskt förra året. Inte så att det egentligen gör boken sämre, och man förstår att det förenklar saker och ting i handlingen att det här inte finns. Men ändå, litet märkligt är det väl ändå med en bok om en tonårstjej som inte med ett ord kommenterar att hon saknar tillgång till en dator..?

Hur som helst: hade jag läst den här boken när jag gick i högstadiet skulle jag ha älskat varenda sida, det är jag säker på. Tack Lingonhjärta för att du tipsade om den!

onsdag 3 april 2013

P1, litteraturutredningen och Engelsfors



P1:s program Nya vågen som sändes den 26 mars innehöll ett reportage om Litteraturutredningen, med bland annat Tomas Lidman (ordförande i utredningen) och Dilsa Dermirbag-Sten (verksamhetsledare för Berättarministeriet) samt också kommentarer från kulturministern och läsambassadören Johan Unenge. Det var ett intressant reportage som givetvis fokuserade på den viktiga frågan om vad man skall göra för att få barn och ungdomar att läsa mer. En sak som inte togs upp, men som jag tror är nog så viktig i sammanhanget, är att man faktiskt bör ta de böcker som ungdomar läser på litet större allvar. Vad jag menar belyses av det som togs upp i slutet av samma program, nämligen den nyutkomna serieboken Berättelser från Engelsfors.

I den delen av programmet gavs först en kort introduktion till boken och till Cirkeln och Eld, sedan följde en diskussion med två deltagare samt programledaren Hannes Fossbo. Det var dels Sofia Olsson, medarbetare på kulturredationen, och Annika Lantz, aktuell med ett nytt program på P1 ("Lantzkampen"). Deras meriter för att vara debattdeltagare var att Sofia Olsson själv är serietecknare – absolut relevant i sammanhanget, men tyvärr hade hon inte läst böckerna. Berättelser från Engelsfors förstod hon därför "ingenting" av. Efter att ha läst den hade hon dock börjat på Cirkeln, som hon tyckte var bra. I allmänhet sade hon sig dock sällan läsa några böcker. Annika Lantz hade både läst och gillat Cirkeln och Eld, men läser aldrig serier och inte heller ungdomsböcker. Hennes referensramar i diskussionen kring Berättelser från Engelsfors var Starlet och "manga" (som hon dock inte verkar kunna något om). Hon verkade mest besviken över att personerna i böckerna inte alls såg ut som hon hade föreställt sig när hon läste dem.

Det var inte alls ointressant att lyssna på det här programmet, men i delen som handlade om Berättelser från Engelsfors tycker jag att nivån på diskussionen var på en alldeles för låg nivå. Gick det verkligen inte att hitta två personer som hade läst böckerna? De har sålt i stora upplagor och fått fina recensioner på kultursidorna (för att inte tala om på mängder av bloggar). Många har läst och borde kunna ha något att säga om det här. Gick det inte heller att få tag på två personer som är det minsta insatta när det gäller ungdomsböcker? Skall det dessutom vara så otroligt svårt att hitta folk som förstår sig på seriemediet? Det känns inte riktigt värdigt att P1 ägnar tid i ett av sina kulturprogram till klagomål över att seriefigurer har för små näsor.

Det har tyvärr blivit något av ett tema här på bloggen att jag klagar på P1:s bevakning av litteratur. Jag har tidigare beklagat mig över att den är personfixerad och alltför sällan verkligen handlar om böcker. Det här rör sig faktiskt inte om slarviga bloggar där vem som helst kan skriva ytligheter (ja, det där var ironi), apropå den senaste tidens diskussioner om att bloggarna förstör för litteraturkritikerna. Nej, det här är Sveriges radio – ni vet public service som vi betalar avgifter till för att de "ska erbjuda ett mångsidigt kulturutbud av hög kvalitet" (citat ur Sveriges radios public serviceredovisning). Men gör det då! Och även när det gäller litteratur för ungdomar! Svamla inte bort det med personer som inte kan något, för läsarna/lyssnarna är inte så dumma eller så oinsatta.

Alltså: om man på allvar vill att ungdomar skall läsa mer, då får man också behandla den litteratur de läser som att den är värd något. Och där har radion ett stort ansvar – försök inte smita undan på den punkten.

I det här sammanhanget vill jag också understryka att jag inte alls har något emot P1 utöver just det här som rör litteratur. Jag lyssnar mycket på P1 och tycker att det görs många bra program. Jag brukar regelbundet podda ner i princip alla Vetenskapsradions program samt också bland annat Stil, Medierna, Publicerat, Nya vågen och Filosofiska rummet. Allt det här är program där man för det mesta tar upp intressanta ämnen och där relevanta personer intervjuas. Till exempel har Vetenskapsradion Historia alltid kunniga gäster som är experter inom det ämne som behandlas i programmet. Så varför kan inte inte radions kulturjournalistik som rör litteratur ligga på samma höga nivå?

Notera också att eftersom jag använder Sveriges radios utmärkta funktion att ladda ned program hinner hinner jag inte alltid lyssna på dem direkt när de sänts. Därför tar jag idag upp förra veckans Nya vågen. Det ligger dock kvar på hemsidan för alla att lyssna på.

Lyssna: Nya Vågen : Ett läsande folk? 20130326 14:03

tisdag 2 april 2013

Berättelser från Engelsfors

På baksidan av Berättelser från Engelsfors står det: "För alla som läst Cirkeln och Eld och vill ha mer." Just precis så är det, vilket både är det som är bra med den här boken och som gör den problematisk. Otroligt bra är att alla som verkligen längtar efter att få läsa mer om de utvalda och allt mystiskt som händer i Engelsfors får en underbart trevlig seriebok som fyller ut luckor i böckerna och ger extra information om personer som bara skymtat förbi i handlingen. Den som inte har läst Cirkeln och Eld har dock inte särskilt mycket att hämta här. Berättelser från Engelsfors består av åtta episoder där inte egentligen någon av dem går att begripa för den som inte är välbekant både med persongalleriet och handlingen i böckerna. Flera av dem är också rätt fragmentariska så tillvida att man inte får någon inledande förklaring till vad det är som händer eller vilka de inblandade personerna är.

Men nu har jag ju läst Cirkeln och Eld och det förutsätter jag att ni kära bloggläsare också har gjort, för det här är verkligen bra och engagerande böcker. Om någon till äventyrs inte skulle ha kommit sig för med att läsa ännu, sätt igång genast! När ni sedan drabbas av total abstinens i väntan på att den tredje och sista delen skall komma ut, då är Berättelser från Engelsfors alldeles utmärkt att ta till. Precis vad man behöver för att klara sig till hösten när Nyckeln kommer.

Hur fungerar då Engelsfors i serieversion? Jo, det är alldeles utmärkt. Det märks att det här är en genomarbetad produkt, verkligen inte något slarvigt ihopkommet. De tre tecknarna Kim W. Andersson, Karl  Johnsson och Lina Neidestam har i samarbete med författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren lyckats skapa tecknade figurer som förmedlar den där särskilda Engelsforskänslan som finns i böckerna. Att det är tre tecknare betyder att det finns vissa olikheter inom boken, men det tycker jag absolut inte är något som stör. Jag gillar också att det är en bok med förhållandevis litet text, att det är bilderna som för handlingen framåt och sätter stämningen. Visst finns det dialog i boken, men i lagom mängd och väldigt välskrivet.

Men bäst av allt i boken är ändå Mona Månstråle, som är den berättare som binder samman de olika berättelserna. Det börjar med ett antal antal lagom sarkastiska kommentarer och ett Twin Peaksartat rött draperi, efter ett par sidor avslöjas att det är Mona som sitter redo med sina tarotkort. Redan där är jag fast!

måndag 1 april 2013

Liebster



Tack så mycket Fiktiviteter för Liebster Blog Award! Reglerna säger att den som får detta skall svara på nio frågor och sedan utse fem andra bloggar som man vill skicka vidare till. Vi börjar med frågorna, som kommer här:

Vad ville du bli när du var liten?
Tja, jag vet inte riktigt. Det jag gillade bäst var att läsa böcker och var väldigt intresserad av historia. Mest av allt ville jag flytta ifrån den lilla håla där jag växte upp, utöver det hade jag inte några mer konkreta planer.

Vad är du idag?
Kulturbyråkrat och forskare. Och läser fortfarande mycket böcker.

Vart vill du helst resa?
Jag gillar städer som Berlin och London, men också Italien och nästan vilken plats som helst där det finns intressanta historiska sevärdheter och bra konstmuseer. Fast jag är litet kluven, tycker både det är kul att resa och skönt att vara hemma när jag är ledig... 

Var ser du dig själv om fem år?
Svårt att svara på, ungefär samma som idag. Fast man vet aldrig... 

Rött eller vitt?
Gäller det vin föredrar jag vitt. Är det snö eller vita kläder det är fråga om så är det verkligen inte min stil... 

Sommar eller vinter?
Vintern passar inte mig, jag avskyr snö och kyla. Sommaren är trevlig inte minst för att man kan vara ledig, men när det gäller årstider föredrar jag faktiskt hösten. Lagom väder, det brukar hända mycket roliga saker och allmänt vara den tid på året när jag trivs som bäst. 

Skog eller hav?
Jag är uppväxt i de stora skogarna, men som jag sagt ovan var det en plats jag helst ville komma bort ifrån. Men jag föredrar nog ändå skogen, för havet har jag liksom ingen relation till. Det är inte mitt element, helt enkelt. 

Vad gör dig ledsen?
En hel del, men det föredrar jag att hålla utanför bloggen. 

Vad är det bästa du vet?
Böcker! Jag gillar att läsa böcker, köpa böcker, titta på böcker och inte minst att prata om böcker. Hur mycket som helst! 

Och då kommer det svåraste, nämligen att hitta andra bloggar att skicka vidare till. Liebster blog award har funnit i ett par år och snurrat runt på mängder av bloggar. Jag har ingen aning om vilka som fått det tidigare. Därför gör jag helt enkelt så att jag väljer ut fem bloggar som jag verkligen gillar och tycker är väl värda ett blog award (samt åtminstone inte under de senaste veckorna svarat på Liebsterfrågorna på sin blogg). Om ni sedan inte vill svara på frågorna eller redan har gjort det, det spelar inte så stor roll. Se det som en liten klapp på axeln för bra bloggande helt enkelt! 

Då kommer här bloggarna som jag valt ut: Lingonhjärta, Dark Places, Bokstävlarna, Feuerzeug och Eli läser och skriver.