Vampyrerna i Morganville

Glashuset och Döda flickors dans av Rachel Caine

Jag har haft Glashuset liggande ett tag, men inte kommit mig för att läsa den. Tonårsflicka går i skolan och slåss med vampyrer – inte direkt ett originellt tema i vampyrböcker nu förtiden. Men när jag väl tog mig för att läsa den visade det sig att jag varit skeptisk i onödan, för Glashuset är spännande läsning. Huvudpersonen Claire kommer till staden Morganville för att plugga på college, vilket visar sig vara avsevärt mycket farligare än hon någonsin kunnat tänka sig. Frågan är vad som är värst: gruppen av tjejer i skolan som mobbar Claire (och inte drar sig för våldsamheter) eller att hela staden visar sig vara styrd av vampyrer? Och det här är verkligen inte några gentlemannavampyrer, utan riktigt farliga sådana. Den som saknar rätt beskydd är fritt villebråd för dem, något som blir en mycket obehaglig upptäckt för Claire.

Glashuset är en bok som man läser snabbt. Den gick faktiskt frustrerande fort att läsa och när man är klar vill man genast ha mer. Som tur är finns det fler delar i serien, och även del två finns på svenska. Döda flickors dans tar vid direkt där Glashuset slutar och fortsätter i samma stil som den första boken. Del tre kommer på svenska senare i år, men för egen del kommer jag att kasta mig över den på engelska så snart posten klarar av att skicka hem den.

Även om jag tycker att det här var trevlig läsning finns det dock saker att reta sig på. Det finns en moralisk ton i böckerna som efterhand nästan blir litet komisk. För huvudpersonen Claire är skolan hela tiden det viktigaste, medan sex eller festande verkligen inte är något hon ägnar sig åt. Hon pluggar hellre matte, även om hon litet motvilligt måste erkänna att hon gillar tv-spelen som hennes kompisar introducerar för henne. Visserligen framstår det där med sex och killar som något spännande och lockande för Claire, men det är helt förbjudet eftersom hon är sååå ung jämfört med sina äldre och mer världsvana vänner – de är runt arton år gamla, medan Clarie är sexton (fast ”snart sjutton” enligt henne själv). Möjligen är det för att det var ett tag sedan jag var tonåring själv som de här bitarna mest känns fåniga, men jag känner mig ändå tveksam. Böckerna är definitivt skrivna med tonåringar som målgrupp, och kanske är tanken att föräldrar och inköpsansvariga bibliotekarier ska bli mer positivt inställda eftersom Claire håller så hög moral – förmodligen inte i Sverige, men i t.ex. USA kan det eventuellt fungera så.