The Violent Century

- I'm here to take you to a special school. For special people. People like you. Where you will be happy, the Old Man says.
Fogg, wanting to believe. Hope in his eyes. How easily it's taken away. But wants it to be true, so badly it hurts. Says, Really?
- Of course not, boy, the Old Man says. Don't be bloody stupid. 

Nej, The Violent Century handlar inte om någon skola för unga trollkarlar eller ungdomar med superkrafter där de kan få vara lyckliga och umgås med andra som är som dem. Verkligen inte. Den handlar inte om någon skola alls, utan om det hårda 1900-tal som präglas av ett krig efter ett annat och där aldrig någon kan göra mycket skillnad i de ständigt pågående grymheterna. En tid där man så gärna vill att det ska finnas hjältar som ska rädda världen, besegra skurkarna, ta bort allt det hemska. Men några hjältar finns inte, oavsett om människor med superkrafter existerar eller inte. För vad skulle en människa med speciella förmågor ha att sätta emot nazister eller efterkrigstidens supermakter? Där liv och död bestäms i maktens korridorer medan människor dör på de mest meningslösa sätt.

Lavie Tidhar har skrivit en mycket fascinerande bok, en slags alternativhistoria som skildrar en värld som är lik vår men där det finns "superhjältar" – eller i alla fall människor som har speciella förmågor och inte åldras. Själva har de svårt att se sig som några hjältar, för konsekvensen för dem blir ett utanförskap (vanliga människor tycker att de är obehagliga) och att de på något vis blir eviga betraktare av årtionden fyllda med krig och våld. De försöker ingripa, göra skillnad, men lyckas aldrig påverka särskilt mycket. Maktens strukturer rår de inte på och dessutom finns det en terrorbalans även när det gäller dem själva. Övermänniskorna, de förvandlade, superhjältarna eller vad man väljer att kalla dem, finns såväl bland nazister som engelsmän och amerikaner under andra världskriget. Liksom på alla sidor i såväl Vietnamkriget som ryssarnas krig i Afganistan.

Huvudpersonerna i The Violent Century är två engelsmän, Fogg (som har förmåga att framkalla dimma) och Oblivion (som får saker att försvinna). De träffas under sent 1930-tal och följs åt under andra världskriget där de tjänstgör som en slags observatörer åt britterna, ett krig som de på något sätt blir kvar i även efteråt i minnesbilder som verkar överskugga alla händelser under senare decennier. Ingen av dem är några glamorösa superhjältar, utan de framställs som väldigt ensamma och hudlösa gentemot allt som de tvingas gå igenom. Eftersom de har sina krafter används – och utnyttjas – de och andra som är som dem som vapen eller verktyg i maktkampen länder emellan, helt utan att någon bryr sig om hur de själva egentligen mår eller om de går under.

Jag tyckte mycket om den här boken. Rent stilistiskt är den eftertänksam, sorgen och litet drömsk, som en serie tragiska minnesbilder som fladdrar förbi. Lavie Tidhar tar också ett intressant grepp på hela superhjältegrejen, där han lyckas problematisera många aspekter av det här som man sett så många gånger inom populärkulturen. Varför vill vi ha våra superhjältar och hur vill vi att de ska vara? Vilka krav ställer vi på dem – och vad skulle ständiga förväntningar på att någon ska rädda världen göra med den personen? Hur skulle man må av att ständigt utsättas för allt det jävligaste i världen och inte minst av att ständigt misslyckas. För visst skulle de misslyckas när det inte är en ondskefull superskurk som ska besegras, utan regeringar som beslutar sig för att gå till krig mot ett annat land.

Många rätt charmiga blinkningar till andra verk förekommer, mer eller mindre tydliga. "It's a bird! It's a plane! No, it's – It's a plane." Det är New York och september 2001. Det var ett plan, stålmannen sågs inte till. Allt det där skulle kunna bli fånigt, men görs rätt sparsmakat och lättar upp på ett bra sätt i en bok som i övrigt är ganska dyster. Det här är litterärt mörker av mörkaste slag.

Några saker har jag dock svårt för. Det finns en kärlekshistoria som jag tycker är obegripligt sockersöt inte minst därför att kvinnan som är föremål för kärleken bara är vacker och personlighetslös. Hon ska väl föreställa god och mild och stå för det vackra i tillvaron, men att sätta kvinnor på en piedestal på det sättet är ingenting annat än misogynt. Det här är inte en bok som skulle passera Bechdel-testet, om vi säger så. De enstaka kvinnor som förekommer är helt personlighetslösa och pratar knappt ens en gång, definitivt aldrig med varandra. Men låt er inte avskräckas från att läsa den här boken ändå, för det där tar inte så stor plats (även om jag tyckte att det skavde en del...). The Violent Centurys starka sidor gör att den är väl värd att läsa, inte minst för att den är den sortens alternativhistoria som verkligen problematiserar vår egen historia och vår egen tid.

Mannen av stål

När det gäller serier är väl superhjältar nästan ofrånkomligt att ta upp. En av de riktigt klassiska sådana är dessutom nu i dessa dagar extra aktuell: Stålmannen. Gamle Stålis har nämligen bara häromdagen gått och fyllt hela 75 år. Ända sedan 1938 har han figurerat i serieform och hans historia har berättats om och om igen i olika versioner.

En sådan ny tolkning av Stålmannen möter man i Earth One, skriven av J. Michael Straszynski och tecknad av Shane Davis. Det här är en mörkare och skitigare Stålmannen än man är van vid, och även om vår superhjälte passar på att rädda världen så är det inte egentligen det viktigaste. Istället handlar det här om hur en osäker yngling söker efter meningen med sitt liv. Eftersom den unge Clark har superkrafter är många vägar öppna – han kan bli sportstjärna eller framstående vetenskapsman. Men vad vill han egentligen? Hela sin barndom har han försökt hålla sig undan och förbli obemärkt, för att ingen skall bli misstänksam och kanske avslöja hans utomjordiska ursprung. Som vuxen måste han ta ställning till hur han skall hantera de möjligheter som kommer med superkrafterna och också det ansvar som de innebär. Dessutom måste han skapa sig en identitet, eller rättare sagt två. Han blir både Stålmannen som använder sina otroliga superkrafter i det godas tjänst och tönten Clark Kent, den mesige journalisten på tidningen Daily Planet. Clark är nödvändig inte bara som en täckmantel utan även för att det är han som med sina artiklar bygger upp Stålmannens image och definierar honom som en hjälte. Fast någon all american hero är han inte egentligen i Earth One. Själv säger han i en "intervju" med Clark Kent att han inte bara kommer hjälpa USA, och den amerikanska militären framställs som skeptiska till Stålmannen. De säger sig inte veta vad han är ute efter och oavsett menar de att hans blotta närvaro på jorden kan öka risken för fientliga angrepp.

Earth One har fått viss kritik för att man tycker att den är för mörk och att Stålmannen ges en alltför grubblande natur. Han är litet för lik Batman, helt enkelt. Kanske det finns många läsare som bara vill att han skall flyga runt i supertighta blå trikåer och inget förutom kryptonit skall kunna få honom att tveka. I den här boken tycker han själv att dräkten är töntig och har långtifrån någon självklart patriotisk och hurtig attityd till sin hjälteroll. Jag tycker att det är en läsvärd tolkning av Stålmannens coming of age, men kanske har jag heller aldrig varit någon sann fanatiker. När det gäller serier är jag inte direkt någon Sheldon Cooper som har koll på att alla detaljer stämmer...

Ytterligare en variant på samma tema kommer i filmen Man of Steel som går upp på bio framöver. Enligt trailern verkar också den vara rätt mörk och innehålla en grubblande superhjälte. Notera dessutom i trailern dräkten som Stålmannen har på sig. Det är långt ifrån den trikå där alla muskler syns igenom som han bär i serierna, här verkar det istället vara någon slags gummidräkt. Hmmm...

Madame Xanadu och synen på serier

Jag tror inte att Dagens Nyheters litteraturskribent Lotta Olsson har för vana att läsa serier, åtminstone inte att döma av hennes uttalande om denna litteraturform för ett tag sedan:

"Egentligen ska ju böcker bara innehålla text. Jag har alltid haft rätt svårt för serier eftersom det kommer en massa störande bilder i vägen för texten. Böcker är språk, och bilderna ska komma av sig själva i huvudet när man läser. Bra text reder sig själv."

Det är verkligen inte så att alla måste gilla att läsa serier, oavsett om man är litteraturkritiker eller vanlig nöjesläsare. Men Lotta Olsson uttalande är så naivt att det känns som något en tioåring skulle kunna säga, samtidigt som det är otroligt föraktfullt. Med några slängiga meningar avfärdar hon en hel konstform, bara så där. Litet mer intellektuell höjd trodde jag man kunde vänta sig från en kulturjournalist på en av landets stora dagstidningar?

Den som har något emot bilder bör naturligtvis lämna serierna därhän, eftersom det är just detta som är hela grejen med dem. Det framgår tydligt i Disenchanted, en volym med Vertigo-hjältinnan Madame Xanadu som huvudperson. I denna samling får man följa henne från början, vilket för hennes del är kung Arthurs tid i England. Sedan följer ett antal nedslag i hennes extremt långa liv, via mongolhärskaren Kublai Khans hov, Marie Antoinettes Frankrike, Jack the Rippers England och slutligen 1930-talets New York. Madame Xanadu är en sierska som härstammar från fefolket, och det är därifrån hon har sina förmågor och sitt långa liv. Men att kunna se faror som lurar framöver betyder inte att man kan styra händelseutvecklingen, även om hon flera gånger försöker ställa allt till rätta inte minst för att rädda andra undan hemskheter som väntar. Problemet är bara att det är svårt även för en sierska att kunna förutse konsekvenserna av sådana ingripanden, samtidigt som det är lätt att man blir utnyttjad och snarare gör saker värre.

Disenchanted fylld med vackra bilder, och det är verkligen för dem man skall läsa den här boken (inte trots dem!). Madame Xanadu är en figur som förekommer tillsammans med andra mer actionbetonade superhjältar (t.ex. Justice League Dark), men hennes egna äventyr är av ett lugnare, mörkare och mer suggestivt slag. Som hjältinna är hon sympatisk och kämpar verkligen med att försöka använda sin siarförmåga till att åstadkomma bra saker. Men var hon än kommer breder istället död och våld ut sig – betänk att det bland annat handlar om franska revolutionen och Jack the Ripper. På grund av detta kommer det också med tiden att ligga ett allt mörkare och mer förtvivlat drag över henne. Inte så att Madame Xanadu någonsin ger upp hoppet, men det är med en vemodig blick hon tar sig fram mellan århundradena.

Gamla hjältar i nytt sällskap – Justice League Dark

"My name is madame Xanadu. I have looked into the future.
The future looked right back at me and told me to mind my own business."

Det blir av någon anledning numera sällan av att jag läser serier, även om det finns mycket som definitivt är läsvärt. På något sätt har det varit så att jag hängt med i vad som hänt på seriefronten, men sällan läst själva serierna. Men nu kändes som att det var dags att plocka upp det här igen, inte minst för att det fanns en hel del gammalt jag ville läsa om och mycket nytt som jag var nyfiken på. Dessutom har det varit inspirerande att läsa om Bokstävlarnas seriesöndagar, som verkligen väckt lusten att läsa. I alla fall, räkna med att det bland bokrecensionerna framöver också kommer att smyga sig in en del serieböcker.

Först ut bland serierecensionerna blir något så oemotståndligt som Justice League Dark vol. 1: In the Dark, ett seriealbum som verkligen visade sig vara något för mig. Original-Justice League, där superhjältar som Stålmannen, Batman, Wonderwoman, Flash med flera slår sig ihop och jobbar tillsammans, har funnits sedan 1960-talet. Som ett led i DC Comics satsning the New 52 började man 2011 med en ny version som alltså heter Justice League Dark. Det där med "dark" antyder att det är en serie som innehåller mörkare och mer magiska inslag än gamla Justice League.

In the Dark handlar om hur den nya Justice League börjar samarbeta. Fast från början är det här inte deras jobb, utan när en galen häxa börjar sprida död och kaos omkring sig är det gamla Justice League som med Stålmannen i täten kastar sig iväg för att reda ut situationen. Det visar sig dock inte fungera alls, utan istället ser sierskan madame Xanadu till att sammankalla en ny grupp som ersättare. Det hela är dock inte så enkelt som det låter, för de utvalda personerna är varken samarbetsvilliga eller några typiska hjältefigurer. "Half-insane or damaged gods. Most of them are a danger to themselves", sägs det om dem. Men de är också farliga för andra, och därför kan de också klara av situationer där inte ens vanliga superhjältar räcker till.

För den vane serieläsaren är en del av medlemmarna i Justice League Dark kära återseenden, som till exempel John Constantine. Styrkan är annars framför allt att man lär känna de olika huvudpersonerna och att de trots en del motsättningar sinsemellan till slut bildar en grupp. Själva storyn är väldigt snyggt berättad, där inte minst Xanadus framtidsvisioner verkligen framstår som fasansfulla.

Jag ser också på internet att det redan är tal om att göra en filmatisering av Justice League Dark, regisserad av Guillermo Del Toro (som tidigare gjort bl.a. Hellboy). Men, jag vet inte om det är någon god nyhet. I serieform fungerar alla karaktärer så bra och inte minst är det fascinerande hur mycket action det går att skildra i en enda bild – som skulle blir en evighet av jagande och slagsmål på film. Och så är jag för evigt skeptisk till John Constantine i filmversion efter att Keanu Reeves spelat honom i Constantine...