Gamla hjältar i nytt sällskap – Justice League Dark

"My name is madame Xanadu. I have looked into the future.
The future looked right back at me and told me to mind my own business."

Det blir av någon anledning numera sällan av att jag läser serier, även om det finns mycket som definitivt är läsvärt. På något sätt har det varit så att jag hängt med i vad som hänt på seriefronten, men sällan läst själva serierna. Men nu kändes som att det var dags att plocka upp det här igen, inte minst för att det fanns en hel del gammalt jag ville läsa om och mycket nytt som jag var nyfiken på. Dessutom har det varit inspirerande att läsa om Bokstävlarnas seriesöndagar, som verkligen väckt lusten att läsa. I alla fall, räkna med att det bland bokrecensionerna framöver också kommer att smyga sig in en del serieböcker.

Först ut bland serierecensionerna blir något så oemotståndligt som Justice League Dark vol. 1: In the Dark, ett seriealbum som verkligen visade sig vara något för mig. Original-Justice League, där superhjältar som Stålmannen, Batman, Wonderwoman, Flash med flera slår sig ihop och jobbar tillsammans, har funnits sedan 1960-talet. Som ett led i DC Comics satsning the New 52 började man 2011 med en ny version som alltså heter Justice League Dark. Det där med "dark" antyder att det är en serie som innehåller mörkare och mer magiska inslag än gamla Justice League.

In the Dark handlar om hur den nya Justice League börjar samarbeta. Fast från början är det här inte deras jobb, utan när en galen häxa börjar sprida död och kaos omkring sig är det gamla Justice League som med Stålmannen i täten kastar sig iväg för att reda ut situationen. Det visar sig dock inte fungera alls, utan istället ser sierskan madame Xanadu till att sammankalla en ny grupp som ersättare. Det hela är dock inte så enkelt som det låter, för de utvalda personerna är varken samarbetsvilliga eller några typiska hjältefigurer. "Half-insane or damaged gods. Most of them are a danger to themselves", sägs det om dem. Men de är också farliga för andra, och därför kan de också klara av situationer där inte ens vanliga superhjältar räcker till.

För den vane serieläsaren är en del av medlemmarna i Justice League Dark kära återseenden, som till exempel John Constantine. Styrkan är annars framför allt att man lär känna de olika huvudpersonerna och att de trots en del motsättningar sinsemellan till slut bildar en grupp. Själva storyn är väldigt snyggt berättad, där inte minst Xanadus framtidsvisioner verkligen framstår som fasansfulla.

Jag ser också på internet att det redan är tal om att göra en filmatisering av Justice League Dark, regisserad av Guillermo Del Toro (som tidigare gjort bl.a. Hellboy). Men, jag vet inte om det är någon god nyhet. I serieform fungerar alla karaktärer så bra och inte minst är det fascinerande hur mycket action det går att skildra i en enda bild – som skulle blir en evighet av jagande och slagsmål på film. Och så är jag för evigt skeptisk till John Constantine i filmversion efter att Keanu Reeves spelat honom i Constantine...