Den absurda främlingen

"Så ni vet hur man bekämpar mardrömmar, sir Max?"
"Japp. Åtminstone mina egna... Och det vill inte säga lite."

Främlingen av Max Frei är en bok som är rätt annorlunda mot det mesta man kan läsa. Den är svår att kategorisera, men om jag skall försöka säger jag att det är en slags urban fantasy/alternativ verklighet/skräck/steampunk med mycket absurda inslag. Fast det förklarar nog inte så mycket om man inte läst boken själv.

Bokens huvudperson är Max Frei – just det samma namn som författaren (vars namn är en pseudonym för Svetlana Yuryevna Martynchik). Max är en rätt misslyckad typ som sover hela dagarna och är vaken på nätterna. "En klassisk loser" kallar han sig själv. När han sover drömmer han mycket, och i drömmarna träffar han på en person som erbjuder honom ett jobb. Haken är bara att jobbet ifråga är i staden Echo, som ligger i en annan värld än vår egen. Utan att tveka tackar Max ja, och påbörjar snart sin träning till att bli "nattlig ställföreträdare till den Ärevördigaste föreståndaren för Hemliga spaningsstyrkans mindre rotel" i Echo. Om Max hemma i den riktiga världen haft helt obefintliga möjligheter till en karriär (så säger han själv), blir allt nu annorlunda. I Echo visar han sig ha stora talanger för sitt nya jobb och avancerar snabbt till att bli "dödsmantelns bärare", en person som andra ser på med fruktan och respekt.

Handlingen i boken består till största delen av att Max och hans kollegor löser olika fall som har att göra med magi, till exempel en demon i en spegel som dödar dem som tittar in i den. Det här är dock inte någon spänningsroman av vanligt slag, för viktigare än att lösa fallen är den märkliga tillvaron i Echo som är fylld av djur med ovanliga egenskaper, skumma restauranger och steampunkiga prylar. Bland annat, för ingenting är riktigt normalt i den här världen.

Är det då en bok som kan rekommenderas? Nja, det beror litet på vad man är ute efter. Den är absurd och humoristisk, på ett sätt som jag tyckte var rätt charmigt. Jag gillar särskilt fåglarna med absolut minne som används som arkiv. Roliga katter och hundar förekommer också! Utan att vara någon särskilt svår bok tar den dock ändå tid att läsa, det är mycket detaljer och fokus ligger inte på att driva själva storyn framåt. Man skall inte förväxla Främlingen med en deckare, det är den verkligen inte även om den handlar om att lösa magiska brott. Jag tyckte mycket om att läsa den här boken, men jag kan samtidigt förstå om andra kan tycka att den blir alltför konstig.

Ett problem med boken kan vara översättningen. Jag kan en del ryska, även om jag är urdålig på att prata det, men jag kan i alla fall så mycket att jag vet att ryska rent grammatiskt är ganska annorlunda jämfört med svenska. Det gör att en översättning som ligger nära originalet kan se rätt konstig ut på svenska eller engelska. Främlingen lider litet av det här, framför allt i dialogen, där man kan känna igen ryska sätt att uttrycka sig. Det är på något sätt både omständligt och korthugget på samma gång. Sedan är det en hel del gånger när jag inte håller med om ordvalet. "Pytt!" till exempel, är det verkligen ett uttryck som en 29-årig kille skulle använda för att avfärda något? Tror inte det, va.

Hur som helst, Främlingen var i mitt tycke väldigt underhållande läsning. Det är en bok som på något sätt känns väldigt rysk, och jag önskar att jag hade tid att putsa upp min ryska så att jag kunde läsa den i original. Då skulle den nog vara riktigt rolig.

Och det här var bok två i Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. Nu har jag bara en bok kvar!