Böcker

Böcker

onsdag 28 november 2012

En bok att läsa när man är klar med the Passage och the Twelve?

Att säga att en bok påminner om någon viss storsäljare är ett beprövat och effektivt säljknep – det fungerar åtminstone rätt ofta på mig. Så när SF-bokhandeln påstår att de fått in en ny bok som påminner om the Passage, då är det bara att slå till. Jag trotsade snöblåsten och gav mig ut för att införskaffa litet helgläsning.

The Farm av Emily McKay skildrar en värld där ungdomar hålls i karantän i speciella läger för att skyddas från en värld som helt tagits över av ett slags synnerligen otrevliga vampyrmutanter. Frågan är dock om de verkligen skyddas eller om syftet är att utnyttja dem? Boken handlar enligt vad jag kunnat förstå om en ett par tvillingsystrar som försöker fly från ett sådant läger, vilket är både farligt och nästintill omöjligt.

Enligt reklamen skall the Farm påminna om både the Passage och Hungerspelen. Det där med ungdomar i läger tycker jag också påminner om delar av the Twelve. Dessutom ger baksidestexten mig associationer till Carrie Ryans De vassa tändernas skog och De dödas strand. Med andra ord antyder en yttre besiktning att den här boken har drag av flera andra böcker som jag var och en för sig har uppskattat mycket. Frågan är dock om the Farm bara kommer kännas som ett konstigt hopkok av de andra böckerna eller om det är en bok som är värd att läsa för vad den är på egen hand. Det återstår att se – jag återkommer med en recension när jag har läst!

tisdag 27 november 2012

Steampunk i Wonderland

Ni vet, det finns saker som verkar vara bra idéer, men som visar sig verkligen inte vara det. Här har vi ett bra exempel på det: en steampunk-fortsättning på Alice i Underlandet. Fast ärligt talat, det är nog inte själva idén det är fel på i det här fallet utan boken i sig. Det hade säkert gått att göra något roligt, men Gears of Wonderland av Jason G. Anderson är faktiskt en riktigt usel bok. Detta beror inte minst på att alla karaktärer i boken är helt fyrkantiga och ointressanta. Huvudpersonen James är en kille med stora problem i sitt liv. Hans elaka chef försöker tvinga honom att jobba fastän han blivit lovad semester (eftersom chefen själv vill spela golf istället för att vara på kontoret), men plågsammast av alla är nog ändå hans flickvän. Hon kräver att James helt och hållet skall bete sig som en vuxen nu när de skall gifta sig. Till exempel måste han sluta med så barnsliga saker som att spela schack. Han är ju ändå 24 år och då skall man ju för länge sedan ha slutat med sådana dumheter. Eeeeh?

Vän av ordning tycker nog att jag borde ha gett upp Gears of Wonderland efter den otroligt korkade inledningen, och det hade jag nog gjort i normalfallet. Men nu föll det sig så att det här var den enda olästa e-boken jag hade nedladdad på mobilen när jag vid ett tillfälle på grund av tågförseningar blev sittande i evigheter på tunnelbanan. Alltså läste jag vidare. Något bättre blev det när James kom till Underlandet, för när han som minst anar det befinner han sig helt plötsligt där istället för i den vanliga världen. Där upptäcker han att mycket är annorlunda jämför med när Alice var där, åtminstone som hennes besök skildras i böckerna (Alice i underlandet och Alice i Spegellandet/Through the looking glass). Istället för den elaka hjärter dam-drottningen har hennes son tagit makten och blivit en ondsint diktator som dessutom bekämpat de övriga fem kungarikena i Underlandet. Allting har dessutom blivit steampunk, vilket främst märks av att på marken åker folk i mekaniska vagnar och i luften i en slags luftskepp (som verkar likna vanliga skepp fast de inte färdas på vatten).

Kungen gillar inte att någon kommit in i Underlandet utifrån och James förstår att det skulle vara farligt att bli tillfångatagen. Istället lierar han sig med en slags motståndsrörelse som dock inte heller verkar vara särskilt trevlig. Återigen får boken noll poäng i trovärdighet, för även om James är förvirrad av att ha hamnat i en annan värld borde han väl ändå tänka efter litet grann innan han ansluter sig till personer som utan att tveka dödar stora mängder vakter och andra personer som råkar hamna i vägen för dem. Som läsare förstår man att kungen är en hemsk typ eftersom en del av handlingen berättas ur hans perspektiv, men James har faktiskt inte så mycket fakta att utgå ifrån. Han ser en mördarrobot döda en människa, men hur kan han veta på att den är i hjärterkungens tjänst? Bara för att några skumma typer som själva dödar folk till höger och vänster säger att det är så?

Litet spännande blir det trots allt när James ger sig iväg i ett luftskepp med en besättning som visar sig vara pirater. Men handlingen är boken igenom ytterst märklig och verkar inte särskilt genomtänkt. Till exempel kommer James till det vita kungariket, som genom någon slags magi blivit osynligt. Han får för sig att han skall ställa allt tillrätta, men lyckas istället utplåna kungariket helt och hållet. Ooops, liksom. Sedan får vi inte veta så mycket mer om den saken, mer än att James tänker att han har någon slags ansvar för att kungariket skall återuppbyggas. Men han har inte lust att ta tag i den saken, så det blir inget av med det.

Alltså, läs inte den här boken. Den är bara dum, man retar sig otroligt på alla personer och på inkonsekvenser och konstigheter i handlingen. Dessutom förstår jag inte riktigt vad den har med Alice i Underlandet att göra. Den boken är en lagom galen historia, men Gears of Wonderland saknar allt sådant. Personer, geografi med mera känns igen från Lewis Carrolls Underland, men allt det lekfulla och roliga är borta. Man ser att författaren ibland kommer på att det nog borde vara med fler likheter. Till exempel låter han ibland vissa personer (bl.a. Caterpillar) försöka vara litet kluriga, men de ger alltid upp direkt och övergår till att prata normalt istället. Det är som om James, som i den riktiga världen plågas av att hans "vuxna" flickvän vill att han skall ge upp allt "barnsligt", tar med sig den attityden till Underlandet och gör det till ett riktigt tråkställe.

söndag 25 november 2012

Is i hjärtat

Vladimir Sorokin är en rysk författare som skrivit en rad rätt obehagliga dystopier, bland dem Is. Den utspelar sig i Moskva och handlar om en mystisk sekt som kallas "de enda levande". För att få medlemmar till sekten fångar de in blonda och blåögda män och slår dem i bröstet med en slägga.  Antingen dör offren av denna våldsamma behandling (de flesta verkar göra det) eller så börjar deras hjärta att "tala" och de kan "födas på nytt" in i sekten.

Jag hade verkligen velat tycka om den här boken, den är en tämligen brutal och skitig dystopi av ett slag som lät väldigt tilltalande. Jag hade tänkt mig att det skulle vara på samma nivå som till exempel Sergei Lukianenko (som skrivit bl.a. Night Watch och Day Watch), en modern rysk författare som jag verkligen kan rekommendera. Men Is funkar inte riktigt för mig. Det brutala känns bara jobbigt, dialogen blir hela tiden för hetsig, personerna går inte att knyta an till och tja, den där speciella magin finns helt enkelt inte där. Synd!

Och med detta har jag klarat av det jag föresatt mig att läsa inför Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. För att sammanfatta den kan jag konstatera att det visade sig vara en författare som jag tyckte var riktigt bra (Max Frei med Främlingen) och två besvikelser: Dimitrij Gluchovskij/Metro 2034 och så Is. Intressant läsning har det varit i alla fall och även om inte allt fallit mig i smaken är det ändå givande att kolla upp nya författare. Man vet aldrig var det slutar...!

lördag 24 november 2012

Vampyrens hjärta

Lagom till Halloween sände SVT en K-special som jag rekommenderar till alla som är intresserade av vampyrer som ett kulturellt fenomen. I programmet, som heter Vampyrens hjärta, får man följa litteraturvetaren Anna Höglund på en resa till New Orleans där hon bland annat besöker vampyrbaler, går på vampyrvandring och träffar några författare som skrivit vampyrböcker (ffa. Kelley Armstrong och Laurell K. Hamilton). Dessutom handlar programmet om Rebecca, en ung tjej som är Twiligthfantast och som man får följa när hon går på premiären av Breaking Dawn del 1 och på ett event där skådespelare från filmerna medverkar.

Det här hade kunnat bli ett ytligt och fånigt program, men det är verkligen gjort med hjärta. Anna Höglund får mycket plats för sina  intressanta resonemang kring vampyrernas och vampyrfiktionens roll i moderna människors liv. Hon är kunnig på det här området, bland annat har hon skrivit en doktorsavhandling om vampyrberättelsen från 1700-talet och fram till idag. Och det var riktigt gripande att höra intervjuerna med Rebecca som berättar om hur Twilight hjälpt henne att komma över sin panikångest och vågat komma tillbaka till skolan igen. För henne, och säkert många andra, är inte Twiligt i första hand en romantisk historia om hur man hittar Den Rätte. Istället är det Bella som står i fokus för henne – en helt vanligt tjej som vågar bryta sig loss från sitt tråkiga och deprimerande liv. Det är något man kan identifiera sig med och som kan ge kraft att själv våga ta tag i sin egen situation. Att man sedan inte träffar någon vampyr är inte det viktiga i sammanhanget.

Vill ni se det här programmet är det dock bråttom, det ligger bara kvar på SVT Play i 8 dagar till!

fredag 23 november 2012

Dessa titlar...

Här är en rolig sak från Bokbabbel: en rad frågor som man skall besvara med boktitlar ur den egna bokhyllan. Efter litet rotande i hyllor och bokhögar hittade jag ett antal passande titlar!

Hej!
Darkness, my old friend
Hur känns det?
Feberflickan
Hur har din dag varit?
I am legend
Vad har du på dig just nu?
The Woman in Black
Vad lyssnar du på just nu?
The wind through the keyhole
Vad ser du om du tittar till vänster?
Bright lights, big city
Hur är vädret hos dig?
30 days of night
Vad ska du göra i helgen?
The long walk
Vad önskar du dig till julklapp?
En världsomsegling under havet
Hur ska du fira jul i år?
Att komma hem ska vara en schlager


torsdag 22 november 2012

Nu är det dags..!

En sak man kan roa sig med om man har en blogg är att titta på statistiken över vilka google-sökningar som gör att folk hittar fram till den egna bloggen. Och då har jag under en rätt lång tid märkt en tydlig trend, nämligen att det görs många sökningar om Deborah Harkness nya bok Shadow of Night, fortsättningen på Alla själars natt (A Discovery of Witches). Liksom den  förra boken innehåller den nya häxor, vampyrer, alkemister och demoner, men utspelar sig på 1500-talet dit huvudpersonerna kommit efter att ha förflyttat sig i tiden. Den kom ut i somras, men verkar inte vara något som andra bokbloggare har kastat sig över. Med andra ord är det bara att inse: det är nog upp till mig att ta mig an den här boken.

Shadow of Night är en riktig tegelsten och även om jag sett fram emot den, har jag känt att jag inte vill börja läsa förrän jag verkligen har tid. Men nu har det blivit dags, inte minst eftersom jag blivit peppad av att det verkar vara många andra som är nyfikna. Än så länge har jag inte kommit så många sidor, men jag kan konstatera att det är trevligt så här långt – samt att det inte går så fort att läsa den här boken. Intressant nog är den nästan exakt lika lång som The Twelve, som var så spännande att det gick fort att komma igenom de många sidorna. Shadow of Night är inte någon sådan bok, utan mer långsam och behaglig läsning. Men det kan vara helt ok det också, ibland. Vi får se om jag tycker att den håller hela vägen, en recension kommer så småningom!

onsdag 21 november 2012

Den underbara osaliga Maddy Clare

Hemsökta hus kan man väl aldrig få nog av, åtminstone inte om de förekommer i böcker som är så bra som The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James. Den utspelar sig i 1920-talets England och handlar om Sarah Piper, en ung kvinna som efter föräldrarnas död försörjer sig på kontorsjobb som hon får via ett slags dåtida bemanningsföretag. I boken får hon i uppdrag att följa med en författare som skriver böcker om spöken när han skall undersöka ett spökhus på den engelska landsbygden.

Spöken kan låta otäckt, men har man varit med om tillräckligt mycket riktiga hemskheter i sitt eget liv framstår de kanske inte som lika skrämmande. Alistair Gellis, författaren som är Sarahs arbetsgivare, och hans andre assistent Matthew Ryder tillhör bägge den stora mängd män som varit med om första världskriget. Detta krig förändrade för alltid även de som klarade sig igenom det med livet i behåll och som efteråt levde med minnen av slagfält med tusentals döda, av att själva ha deltagit i det fruktansvärda som hände. I de mardrömmar som ständigt plågar Alistair och Matthew finns det inte plats för några spöken, de har nog med saker som de verkligen upplevt. Även den som, i likhet med Sarah, inte själv drabbades av kriget, levde under svåra tider. För hennes del kom en dödlig influensa (möjligen är det Spanska sjukan som avses) att göra så att hon mist bägge sina föräldrar. Inte heller Sarahs värsta fasor inkluderar därför några övernaturligheter.

Med andra ord är det tre ganska avtrubbade människor som beger sig till det avlägset belägna hemsökta huset. Inte så att de framstår som neurotiska, tvärtom har de en ganska avslappnad och vetenskaplig approach till påståenden om mystiska fenomen och osaliga andar. Väl på plats visar det sig dock historierna om det hemsökta huset vara mer än bara rykten och överdrifter, något som inte minst Sarah får uppleva på nära håll. Hon inser att bakom det hela ligger en gammal hemlighet och att de måste reda ut vad som egentligen hänt innan de kan komma därifrån.

The Haunting of Maddy Clare är en underbar bok, den är så där lagom läskig utan att skrämma vettet ur sina läsare. Jag gillade också hur 1920-talet skildras, där man får en känsla av hur det var att vara ung under den tiden -- långt ifrån det glada 20-talet, utan snarare en rätt omtumlande situation där folk försöker få rätsida på sina liv igen efter åratal av krig och elände. Det är ändå inte någon deprimerande bok, utan den innehåller både en väldigt spännande och underhållande spökhistoria och en intressant skildring av hur Sarah och de andra försöker komma fram till vad de vill göra med sina liv och hitta fram till sina egna känslor, kanske till och med våga finna kärleken.

Den här boken blev jag tipsad om på Calliopes blogg i somras, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. I boken är det dock mycket regnrusk, så det kändes som att stämningen i den var helt rätt i novembermörkret.

tisdag 20 november 2012

Gamla hjältar i nytt sällskap – Justice League Dark

"My name is madame Xanadu. I have looked into the future.
The future looked right back at me and told me to mind my own business."

Det blir av någon anledning numera sällan av att jag läser serier, även om det finns mycket som definitivt är läsvärt. På något sätt har det varit så att jag hängt med i vad som hänt på seriefronten, men sällan läst själva serierna. Men nu kändes som att det var dags att plocka upp det här igen, inte minst för att det fanns en hel del gammalt jag ville läsa om och mycket nytt som jag var nyfiken på. Dessutom har det varit inspirerande att läsa om Bokstävlarnas seriesöndagar, som verkligen väckt lusten att läsa. I alla fall, räkna med att det bland bokrecensionerna framöver också kommer att smyga sig in en del serieböcker.

Först ut bland serierecensionerna blir något så oemotståndligt som Justice League Dark vol. 1: In the Dark, ett seriealbum som verkligen visade sig vara något för mig. Original-Justice League, där superhjältar som Stålmannen, Batman, Wonderwoman, Flash med flera slår sig ihop och jobbar tillsammans, har funnits sedan 1960-talet. Som ett led i DC Comics satsning the New 52 började man 2011 med en ny version som alltså heter Justice League Dark. Det där med "dark" antyder att det är en serie som innehåller mörkare och mer magiska inslag än gamla Justice League.

In the Dark handlar om hur den nya Justice League börjar samarbeta. Fast från början är det här inte deras jobb, utan när en galen häxa börjar sprida död och kaos omkring sig är det gamla Justice League som med Stålmannen i täten kastar sig iväg för att reda ut situationen. Det visar sig dock inte fungera alls, utan istället ser sierskan madame Xanadu till att sammankalla en ny grupp som ersättare. Det hela är dock inte så enkelt som det låter, för de utvalda personerna är varken samarbetsvilliga eller några typiska hjältefigurer. "Half-insane or damaged gods. Most of them are a danger to themselves", sägs det om dem. Men de är också farliga för andra, och därför kan de också klara av situationer där inte ens vanliga superhjältar räcker till.

För den vane serieläsaren är en del av medlemmarna i Justice League Dark kära återseenden, som till exempel John Constantine. Styrkan är annars framför allt att man lär känna de olika huvudpersonerna och att de trots en del motsättningar sinsemellan till slut bildar en grupp. Själva storyn är väldigt snyggt berättad, där inte minst Xanadus framtidsvisioner verkligen framstår som fasansfulla.

Jag ser också på internet att det redan är tal om att göra en filmatisering av Justice League Dark, regisserad av Guillermo Del Toro (som tidigare gjort bl.a. Hellboy). Men, jag vet inte om det är någon god nyhet. I serieform fungerar alla karaktärer så bra och inte minst är det fascinerande hur mycket action det går att skildra i en enda bild – som skulle blir en evighet av jagande och slagsmål på film. Och så är jag för evigt skeptisk till John Constantine i filmversion efter att Keanu Reeves spelat honom i Constantine...

måndag 19 november 2012

Det här eller det där


This or that är en utmaning som cirkulerar på många bokbloggar just nu, med ett antal bokrelaterade frågor. Här kommer mina svar:

01. Ljudbok eller bok i handen? 
Jag lyssnar aldrig på ljudböcker, det går för långsamt för mig. Jag vill läsa texten själv, antingen på papper eller dator/mobil.

02. Pocket eller inbunden? 
Både och. Vissa böcker som jag gillar väldigt mycket vill jag ha i stora fina inbundna exemplar. Det är en speciell känsla att läsa en riktigt tjock inbunden bok. Men man måste ju vara praktisk också, pocket är  lättare att släpa med sig (och jag har alltid böcker med mig överallt!). Dessutom tar de inte så mycket plats hemma, vilket verkligen är en fördel med tanke på hur överfulla mina bokhyllor är.

03. Påhittat eller verklighetsbaserat? (Fiction/non fiction)
Jag är ju historiker till yrket, så jag läser en hel del vetenskapliga böcker för jobbets skull. Kanske just därför blir det sällan något annat än fiction om det skall vara nöjesläsning.

04. Harry Potter eller Twilight?
HP! Jag har visserligen läst hela Twilightserien, men för min del var de slit-och-slängböcker. Harry Potter däremot är böcker och filmer som jag verkligen uppskattat och som jag dessutom har många minnen runtikring. Tänk t.ex. när jag och min syster skulle se den andra filmen och det var helt kaosartat mycket folk på biografen – ALLT godis utom halstabletter var slutsålt... (på en av de största biograferna i Stockholm). Eller alla mystiska manövrar jag gjort för att lyckas få tag på böckerna samma dag de kommit ut. De kom ju alltid på sommaren och naturligtvis på någon dag när jag t.ex. skulle hälsa på släktingar som bodde i småhålor utan riktig bokhandel...

05. Fantasyvärld eller vår värld? 
En blandning är det jag gillar bäst, alltså urban fantasy i någon form.

06. Kindle, iPad eller annat? 
Jag har en Kindle och även om den är väldigt bra att läsa på har jag haft en del tekniska problem med den. För enkelhetens skull har jag nu laddat ned en Kindle-app till min mobil som fungerar jättebra. Så om någon ser mig i morgon- eller kvällsrusningen på tunnelbanan är jag förmodligen djupt försjunken i någon bok på mobilen.

07. Låna eller köpa böcker? 
Bibliotek är jätteviktiga på många sätt! Jag tycker verkligen att de skall finnas överallt och inte minst måste alla barn ha tillgång till dem både i skolan och på fritiden. För mig betydde det otroligt mycket att ha ett bibliotek nära där jag bodde som barn, dit gick jag väldigt ofta och upptäckte böcker jag aldrig skulle ha hört talas om annars. Men nu är jag vuxen och vill äga mina böcker... Så bibliotek går bort, helt. Dessutom är jag så dålig på att komma ihåg att lämna tillbaka böcker att förseningsavgifterna ändå inte gör det hela billigare.

08. Bokhandlar eller online? 
Det är alltid trevligt att besöka bokhandlar, inte minst SF-bokhandeln som är en av mina favoriter. Men jag handlar nästan bara på nätet. Detta beror till viss del på att det blir billigare, men framför allt på att utbudet är så otroligt mycket bättre än i riktiga bokhandlar. Dessutom har Schenker ett utlämningsställe i samma hus som jag bor, så med rätt fraktalternativ är det väldigt enkelt för mig att hämta ut böckerna.

09. Fristående bok eller trilogi?
Det går bra med bägge delar. Om jag läser en bra bok kan jag dock tycka att det är tråkigt om det inte finns en fortsättning, så därför läser jag gärna trilogier eller hela serier av böcker.

10. Tjock bok eller kort bok?
Gärna tjocka böcker, jag gillar verkligen tegelstenar. Men det måste vara en handling som håller hela vägen, boken får inte vara lång bara för att förlaget inte orkat satsa tillräckligt på att redigera den. Tyvärr finns det alltför många exempel på böcker som skulle ha blivit mycket bättre om ett antal sidor hade strukits bort.

11. Romans eller action?Det här känns inte riktigt som rätt fråga för mig. Egentligen litet av varje, varken renodlad action eller romantik är riktigt min grej.

12. Mysa under en filt eller steka i solen?
Att vara ute i solen har jag aldrig tyckt om, så filt blir mitt förstaval. Jag är en sådan där trist typ som gärna är inomhus när det är varmt och soligt ute. Glöm inte att jag är en övervintrad gammal goth, direkt solljus får jag bara ont i huvudet av...

13. Varm choklad eller latte?
Alltså, jag tål ju inte mjölkprodukter så inget av det här är något för mig. Fast det finns sojamjölk med chokladsmak, det är rätt gott!

14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?
Jag läser gärna recensioner, men tycker inte att det hindrar mig från att bilda en egen uppfattning om en bok. Det är ju inte säkert att jag har samma åsikt som recensenten och att jag känner till vad andra tycker om en viss bok stör inte mig i min läsning.

söndag 18 november 2012

Skuggornas bibliotek på Facebook

Nu finns Skuggornas bibliotek även på Facebook – om någon är intresserad, så ses vi där också! Adressen direkt till sidan är www.facebook.com/SkuggornasBibliotek. När jag kommit ur den förkylningskoma som jag varit i den sista tiden skall jag försöka lägga en länk till FB-sidan här i högermarginalen på bloggen.

På Facebook är tanken att det skall bli kortare inlägg nu och då om sådant jag läser, böcker i allmänhet och annat som jag känner att jag bara måste kommentera. Här på bloggen kommer det även fortsättningsvis finnas litet längre texter och framför allt bokrecensioner, precis som förut. FB blir ett mellanting mellan bloggen och Twitter, där allt man skriver som bekant måste hållas väldigt kort.

Med andra ord, numera finns Skuggornas bibliotek litet varstans. Det är helt enkelt så att en skugga sänker sig över världen, eller i alla fall över alla böcker... Muoahaaahahaaaa..!

Hur ser könsrollerna ut bland spöken?

En sjuk dag hemma vill man ha något enkelt och trevligt att läsa, och då passade Liesl & Po av Lauren Oliver alldeles utmärkt. Enligt baksidestexten skall det vara "en magisk berättelse", och det är just precis vad det är. Boken innehåller en spännande historia om den föräldralösa flickan Liesl som efter hennes fars död hålls inlåst i ett rum på vinden av sin styvmor. Så en dag dyker det upp ett annat barn där, i form av ett spöke. De lyckas rymma och träffar i samband med detta på alkemistlärlingen Will. Tillsammans försöker de ta sig till ett hus på landet där Liesl tidigare bott, för att hon där skall kunna gräva ned sin fars aska på samma plats som hennes mamma blivit begraven. Problemet är bara att skrinet där askan förvaras förväxlas med ett liknande skrin som istället innehåller något mycket värdefullt och magiskt – och som andra är beredda att göra vad som helst för att komma över. Snart är ett antal personer på jakt efter de bägge barnen, dock utan att veta att de har hjälp från "den andra sidan".

Liesl & Po är en engagerande bok som utan att vara alltför sorglig ändå inte väjer för saker som kan vara jobbiga, som saknaden efter döda föräldrar eller ensamhet och utanförskap. Känslan blir att författaren inte undviker att skriva om det svåra i livet, vilket är en styrka. Det här är en spännande och litet läskig berättelse som tar sina läsare på allvar. Samtidigt är det vissa saker som på klassiskt sagomanér överdrivs på ett sätt som gör det hela lättare att ta till sig. Här finns till exempel en elak styvmor som är minst lika otrevlig som Askungens.

Intressant med den här boken är också sättet som den skildrar könsroller. Huvudpersonerna är en flicka och en pojke, som bägge är nedtryckta, luggslitna och osäkra på sig själva samtidigt som de också är sympatiska och påhittiga. De är personer man kan identifiera sig med, helt enkelt. Men så har vi spöket Po, vilket är en figur som skildras ur ett könsneutralt perspektiv. Po minns nämligen inte sitt kön eller sitt namn, på samma sätt som det inte går att avgöra om detta spökes lilla husdjur är en hund eller en katt. Ordet "hen" används dock inte, utan spöket är ett "det". Förmodligen är detta anledningen till att åtminstone jag inte sett till den här boken i den debatt som varit kring barnböcker med huvudpersoner utan angiven könsidentitet. I Liesl & Po blir det könsneutrala något självklart, som inte sticker i ögonen eller framstår som utstuderat (därmed inte sagt att det skulle vara så i några av de böcker som har debatterats – jag har inte läst dem och kan därför inte alls uttala mig om dem).

Liesl & Po är en bok som jag tror verkligen kan älskas av något större barn, som inte har något emot en litet längre bok (270 s). Den gamla klyschan "en bok för alla åldrar" går bra att tillämpa, för den här kan även vuxna uppskatta att läsa. Och jag som alltid är på jakt efter lämpliga presenter till systerdöttrarna har hittat en bok som kommer bli en alldeles utmärkt julklapp!

lördag 17 november 2012

Lyssna på en vampyrklassiker

Radioteatern gjorde för ett par år sedan en version av vampyrklassikern Carmilla, som P1 nu sänder i repris. Åtminstone för en tid kan man lyssna till den här uppsättningen via Sveriges radios hemsida, men vill man göra det riktigt enkelt för sig klickar man bara nedan för att komma direkt till programmet.

Carmilla av J. Sheridan LeFanu är verkligen en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Som vampyrroman tillhör den de allra äldsta i genren, den kom ut redan 1872. Det är en gotisk skräckberättelse fylld med förfallna kyrkogårdar, mystiska dödsfall och skrämmande varelser som dyker upp i sovrummet på natten. Så där väldigt otäckt blir det aldrig, men stämningsfull så det räcker är boken i alla fall.

Och det kan bara konstateras att Radioteatern verkar satsa på vampyrer just nu, för alldeles nyligen sände de en dramatisering av Dracula (vilken man också kan hitta via SR:s hemsida). Jag tycker för egen del att de här radiouppsättningarna blir litet väl teatraliska, ibland blir det bara komiskt när skådespelarna skall föreställa fyllda av fasa inför de fruktansvärda vampyrerna. Fast just därför kan det vara rätt kul att lyssna på...

Lyssna: Carmilla

fredag 16 november 2012

"Det går an" i fantasyversion

Den som läste min recension av Rubinröd för ett tag sedan minns att jag retade mig på både kvinnosyn och självbild hos den unga huvudpersonen. Dessutom kände jag att det måste väl ändå gå att hitta bättre alternativ för unga tjejer som vill läsa spännande berättelser med huvudpersoner som de kan identifiera sig med. Och visst finns det sådana böcker! Till exempel blev jag via Feuerzeug tipsad om Kristin Cashore och hennes serie som på svenska heter De utvalda.

Den första boken i serien heter Tankeläsaren (Graceling) och handlar om Katsa som är en så kallad särling. Det betyder att hon har någon slags speciell kraft, i hennes fall förmågan att döda. Trots att hon till det yttre är en vanlig tonårstjej (om än extremt vältränad), så kan hon enkelt besegra vuxna krigare. Just detta gör att hennes morbror kungen är mycket angelägen om att utnyttja hennes krafter för sina egna syften. På kungens uppdrag utför hon de mest hemska uppdrag, något som hon dock inte alls vill finna sig i. Katsa och några av hennes vänner bildar därför en motståndsorganisation, Rådet, som hjälper behövande och gör att det känns litet lättare att tvingas vara i den grymme kungens tjänst.

Under ett uppdrag träffar Katsa en annan särling, Po. Han är speciell på många sätt, inte minst för att han faktiskt också har en förmåga som gör att Katsa inte lika enkelt som vanligt kan besegra honom i slagsmål. Han kommer henne också nära på andra sätt, något som dock innebär vissa problem. Dels är det uppenbart att Po döljer många hemligheter, vilket får Katsa att känna sig sviken. Dels har Katsa svårt att acceptera att leva samma sorts liv som andra kvinnor. Hon vill inte gifta sig och skaffa barn, bland annat för att hon är så van att vara annorlunda och utanför att hon har svårt att inordna sig under samhällets krav på hur kvinnor skall leva.

Tankeläsaren handlar i ungefär lika delar om äventyrsaction och om relationer. Att Katsa kan slåss och döda trots att hon är kvinna, det är inte något hon själv valt. Men kan hon dessutom välja att inte leva som andra kvinnor även när det gäller andra aspekter av livet? Kan hon både få uppleva kärlek och behålla sin frihet? Jag gillade de här bitarna av boken, för visserligen tappade den tempo litet grann när relationsbitarna tog över, men det var gjort på ett intressant sätt. Det är viktigt med frågor om vad man skall göra av sitt liv och hur mycket man skall anpassa sig efter vad omgivningen kräver. Kristin Cashore visar att en fantasybok fungerar utmärkt för att diskutera sådana saker. Och Katsa visar att man både kan bryta mot normer och behålla sin självständighet utan att behöva bli en olycklig människa.

I mitten av 1800-talet gjorde Carl Jonas Love Almqvist skandal med den korta romanen Det går an. Den handlar om ett kärlekspar där kvinnan kräver att få leva i ett jämlikt förhållande och vägrar att gifta sig, vilket hennes partner går med på. Även om väldigt mycket har förändrats sedan 1800-talet är frågor kring jämställdhet i förhållanden fortfarande relevanta och aktuella, på ungefär samma sätt. Det framgår inte minst av Tankeläsaren, som hur otroligt det än låter har ett tema som är väldigt likt Det går an. Detta trots att det alltså är ungefär 170 år mellan dem. Om något, säger väl det en hel del om hur tidlösa de här frågorna är.

fredag 9 november 2012

En trollkarl i London

Ödesbunden (Fated) är skriven av en författare med det åtminstone ur svensk synvinkel något udda namnet Benedict Jacka. Boken är första delen i en serie om Alex Versus, en trollkarl och siare bosatt i London. Alex har gått i lära hos en mörkmagiker, vilket verkar ha slutat rätt illa. I alla fall är hans tid som trollkarlslärling inte något han vill bli påmind om och nuförtiden vill han verkligen inte se sig som tillhörande den mörka sidan. Han försöker överhuvudtaget ha så litet att göra med andra magiker som möjligt, istället driver han en liten magibutik där han säljer kristallkulor, örter och sådant. Utöver detta finns också en del riktigt magiska föremål till försäljning, men de flesta av kunderna är inte medvetna om detta.

Alex främsta förmåga som trollkarl är att kunna se in i framtiden eller att snarare att se möjliga framtider, eftersom det aldrig är bestämt på förhand vad som skall hända. I boken blir han kontaktad av en rad andra magiker som vill att han för deras räkning skall utnyttja sin siarfömåga till att försöka öppna en urgammal relik. Att just Alex är så eftersökt beror på att alla andra siare har flytt fältet, väl medvetna om att uppdraget ifråga är väldigt farligt. För egen del är Alex inte alls sugen på att ta jobbet, men inser att han är tvungen för att kunna skydda både sig själv och sin vännina Luna. Hon är hans närmsta vän (inte flickvän, även om Alex nog skulle vilja det) och har det rent allmänt rätt svårt eftersom hon är drabbad av en livslång förbannelse.

Det här är en helt ok urban fantasy, en sådan där bok som det kan vara trevligt att läsa när man vill ha något litet lagom spännande och okomplicerat att slappna av med. Själva temat för boken ger mig litet vibbar av Dresden files, och det är ju aldrig fel. Till viss del påminner den också om Ben Aaronovitch böcker, även om Benedict Jacka är långt ifrån lika skicklig rent stilistiskt och språkligt som Aaronovitch.

Litet märklig är också bokens titel. Ödesbunden låter för mig som om det skulle vara Harlequin-romantik eller något liknande. När jag läste boken kände sig min sambo tvungen att fråga flera gånger om vad den handlade om, han verkade orolig att jag gått över till the real dark side – romantikträsket... Men det är inte någon risk med den här boken. Hoppas att inte titeln avskräcker några läsare, för det här är helt vanlig trollkarls-urban fantasy, inte något annat!

torsdag 8 november 2012

Grattis Bram Stoker!

Idag 8 november är Bram Stokers födelsedag och om han till äventyrs tillhör de odödas skara kan han fira sin 165-årsdag. Dagen till ära har Google lagt upp den här fina bilden som kan beskådas av alla som använder denna sökmotor för tillfället.

Skuggornas bibliotek säger grattis Bram!




onsdag 7 november 2012

Mitt så kallade odöda liv

Det här med att vara en tonåring för evigt, det framställs i Twilight som något underbart. I själva verket vore det ju verkligen inte roligt att förbli i den åldern för all framtid, eller att förvandlas till en vampyr för den delen. Nina, huvudpersonen i The Reformed Vampire Support Group av Catherine Jinks, är mycket väl medveten om det här, för hon är nämligen en för alltid 15-årig vampyr. Eller i själva verket är hon 51 år gammal, för det är bara till det yttre som hon förblivit tonåring. Hon vet också bättre än någon annat att vampyrer aldrig är lika häftiga som i böcker och på film, där de är supersnygga, smala och urstarka. Nina är visserligen smal, men inte på något vacker sätt utan snarare så där att strumpbyxorna alltid korvar sig kring vaderna.

Superkänslig mot ljus, ständiga hälsoproblem, med jättefult hår eftersom frisörbesök är uteslutna och på alla sätt helt oförmögen att leva ett vanligt liv bor Nina fortfarande hemma hos sin gamla mamma. Hon tillbringar all tid med att titta på tv och att skriva vampyrböcker om den lika starka som vackra vampyren Zadia Bloodstone (smart sätt att försörja sig på för en vampyr, inte sant?). De enda gångerna hon tar sig ut är för att träffa andra vampyrer i en terapigrupp som håller möten varje vecka. Deras enformiga och tråkiga liv har sett likadant ut i flera decennier, så vid det här laget är de väldigt välbekanta med alla problem som gruppens medlemmar har i sina liv. Men så en dag försvinner en av gruppens medlemmar. Inte någon trevlig person, men ändå. Rädslan sprider sig i gruppen när de förstår att det finns en slayer, någon som inte bara fått reda på att vampyrer existerar utan också bestämt sig för att jaga och döda dem. Utan att veta hur de skall bryta sin handlingsförlamning inser vampyrerna att de på något sätt måste ta tag i det här problemet, annars innebär det slutet för dem alla.

The Reformed Vampire Support Group är en uppfriskande annorlunda vampyrhistoria. Författaren har tagit fasta på allt det som skulle kunna ses som problematiskt med att vara vampyr, och då blir de både ganska ynkliga och komiska figurer. Visst kan man många gånger tycka att Nina och de andra måste rycka upp sig och inte bara tveka inför allting hela tiden, men utan att avslöja för mycket är det just detta som boken handlar om. Det här är en bok som kan rekommenderas för alla som vill ha en underhållande motvikt till alla romantiska supervampyrer som befolkar så många andra böcker. Som Nina själv säger: "Vampires are meant to be so glamourous and powerful, but I'm here to inform you that being a vampire is nothing like that. Not one bit. On the contrary, it's like being stuck indoors with the flu watching daytime television, for ever and ever."

måndag 5 november 2012

Den absurda främlingen

"Så ni vet hur man bekämpar mardrömmar, sir Max?"
"Japp. Åtminstone mina egna... Och det vill inte säga lite."

Främlingen av Max Frei är en bok som är rätt annorlunda mot det mesta man kan läsa. Den är svår att kategorisera, men om jag skall försöka säger jag att det är en slags urban fantasy/alternativ verklighet/skräck/steampunk med mycket absurda inslag. Fast det förklarar nog inte så mycket om man inte läst boken själv.

Bokens huvudperson är Max Frei – just det samma namn som författaren (vars namn är en pseudonym för Svetlana Yuryevna Martynchik). Max är en rätt misslyckad typ som sover hela dagarna och är vaken på nätterna. "En klassisk loser" kallar han sig själv. När han sover drömmer han mycket, och i drömmarna träffar han på en person som erbjuder honom ett jobb. Haken är bara att jobbet ifråga är i staden Echo, som ligger i en annan värld än vår egen. Utan att tveka tackar Max ja, och påbörjar snart sin träning till att bli "nattlig ställföreträdare till den Ärevördigaste föreståndaren för Hemliga spaningsstyrkans mindre rotel" i Echo. Om Max hemma i den riktiga världen haft helt obefintliga möjligheter till en karriär (så säger han själv), blir allt nu annorlunda. I Echo visar han sig ha stora talanger för sitt nya jobb och avancerar snabbt till att bli "dödsmantelns bärare", en person som andra ser på med fruktan och respekt.

Handlingen i boken består till största delen av att Max och hans kollegor löser olika fall som har att göra med magi, till exempel en demon i en spegel som dödar dem som tittar in i den. Det här är dock inte någon spänningsroman av vanligt slag, för viktigare än att lösa fallen är den märkliga tillvaron i Echo som är fylld av djur med ovanliga egenskaper, skumma restauranger och steampunkiga prylar. Bland annat, för ingenting är riktigt normalt i den här världen.

Är det då en bok som kan rekommenderas? Nja, det beror litet på vad man är ute efter. Den är absurd och humoristisk, på ett sätt som jag tyckte var rätt charmigt. Jag gillar särskilt fåglarna med absolut minne som används som arkiv. Roliga katter och hundar förekommer också! Utan att vara någon särskilt svår bok tar den dock ändå tid att läsa, det är mycket detaljer och fokus ligger inte på att driva själva storyn framåt. Man skall inte förväxla Främlingen med en deckare, det är den verkligen inte även om den handlar om att lösa magiska brott. Jag tyckte mycket om att läsa den här boken, men jag kan samtidigt förstå om andra kan tycka att den blir alltför konstig.

Ett problem med boken kan vara översättningen. Jag kan en del ryska, även om jag är urdålig på att prata det, men jag kan i alla fall så mycket att jag vet att ryska rent grammatiskt är ganska annorlunda jämfört med svenska. Det gör att en översättning som ligger nära originalet kan se rätt konstig ut på svenska eller engelska. Främlingen lider litet av det här, framför allt i dialogen, där man kan känna igen ryska sätt att uttrycka sig. Det är på något sätt både omständligt och korthugget på samma gång. Sedan är det en hel del gånger när jag inte håller med om ordvalet. "Pytt!" till exempel, är det verkligen ett uttryck som en 29-årig kille skulle använda för att avfärda något? Tror inte det, va.

Hur som helst, Främlingen var i mitt tycke väldigt underhållande läsning. Det är en bok som på något sätt känns väldigt rysk, och jag önskar att jag hade tid att putsa upp min ryska så att jag kunde läsa den i original. Då skulle den nog vara riktigt rolig.

Och det här var bok två i Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. Nu har jag bara en bok kvar!

söndag 4 november 2012

Cirkeln finns överallt!

Jag kom nyss tillbaka från en resa till Prag som var trevlig på många olika sätt. Prag är en underbar stad, och en rolig sak är att det finns så väldigt mycket bokhandlar och antikvariat. På varenda gata, känns det som – bokhandelsdöden har definitivt inte nått Tjeckien, åtminstone tyckte inte jag att det verkade vara så. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå in i några affärer, bara för att se vad de hade för böcker. Eftersom jag inte kan ett ord tjeckiska var det inte aktuellt att handla (fast det kunde ju ha funnits något intressant på engelska...), men man kan ändå få en uppfattning om vad det är som säljer. Och ser man på, det verkar som om tjeckerna läser ungefär samma saker som folk här hemma.


Cirkeln på tjeckiska alltså! Att döma av hur många exemplar de hade och hur framträdande plats i affären som de stod skyltade på, så verkar de här böckerna väcka stort intresse även i Prag. Hemskt roligt att se!

torsdag 1 november 2012

Tidsresor och spöken i Rubinröd

Justin Cronins the Twelve var visserligen bra, men efter en så massiv dos postapokalyps känns det bra att läsa något litet trevlig och roligt som motvikt. Och då visade sig Rubinröd av Kerstin Gier vara ett utmärkt val. Det är en ungdomsbok som handlar om 16-åriga Gwendolyn som bor i London. Hon kommer från en familj där det finns ett antal personer som har förmåga att resa i tiden. Gwendolyn själv anses dock inte ha några sådana förmågor, vilket leder till problem när hon plötsligt en dag inser att hon har hamnat i en annan tid.

Rubinröd är en charmig bok som är så där litet lagom spännande. Man kan inte låta bli att tycka om huvudpersonen Gwendolyn och hennes kompis Leslie som känns som väldigt mycket tonåringar. Vad man däremot kan reta sig på är varför Gwendolyn måste trycka ned sig själv hela tiden. Hon verkar inte vara någon korkad bimbo, men på något sätt ser hon sig själv som det. Till exempel kan hon inte ens föreställa sig att hon skulle kunna memorera ett par ord på latin, trots att hennes liv kan hänga på att hon minns dem. Dessutom ägnar sig de andra personerna i boken åt att dels idiotförklara henne (vilket dock framstår som elakt och orättvist), dels åt att nedvärdera kvinnor i allmänhet. Visserligen är det framför allt män som lever ett par hundra år tillbaka i tiden som ägnar sig åt det senare, men det känns som rätt onödigt. Är det här en bok som försöker få unga tjejer att veta sin plats, eller vad är det frågan om? Syftet är förmodligen att man skall tycka att de här personerna har fel och hålla på Gwendolyn, men jag tycker att det blir för mycket oemotsagd misogyni. Dessutom kan jag inte fatta varför Gwendolyn blir kär i en kille som är lika nedvärderande mot henne som alla andra. Det känns inte särskilt trovärdigt och man glädjer sig inte direkt för hennes skull.

Ett annat problem med den här boken är att den bara är första delen av tre. Särskilt fristående känns den inte, utan snarare som att den tar slut mitt i. Nästa år kommer del två och tre, men det bästa vore nog om man kunde läsa alla böckerna i ett sträck.

Jag hade tänkt ge bort den här boken i present till en tonårig släkting, men nu vet jag inte hur jag skall göra. Det är i högsta grad en trevlig och underhållande bok, men det känns samtidigt som att den skulle bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och så vill jag ju inte att de skall se på sig själva.