Theos ockulta återkomst

Theo är en björn, visserligen stor och lufsig som de brukar vara, men ändå långtifrån en vanlig nalle. Han har nämligen ett antikvariat i Gamla stan i Stockholm och hjälper gärna polisen när det dyker upp brottsutredningar i fall som har kopplingar till det ockulta eller i alla fall är väldigt konstiga. I serien Theos ockulta kuriositeter, som inleddes med Mumiens blod, har det tidigare kommit tre böcker. Nu finns en fjärde del, Deus ex machina: Fadern, skriven och tecknad av Ola Skogäng och Daniel Tholin. Den här gången åker Theo till Ludvika, av alla ställen, för att det i en sjö strax utanför staden gjorts ett mystiskt fynd. Det blir upptakten på ett äventyr som inte så litet känns inspirerad av Alien-filmerna, kanske särskilt Prometheus, med märkliga byggnader, spår av forntida civilisationer och upptäckter som är så stora att det vänder upp och ned på allting.

Deus ex machina: Fadern är en bok som innehåller väldigt mycket som jag gillar. Den är som vanligt i serien om Theo fylld med ockulta inslag, där det den här gången känns som att det inte finns några spärrar för hur mycket sådant man kan klämma in i en bok. Jag tycker att det fungerar riktigt bra, och Theo är som vanligt en trevlig bekantskap. Hans litet sorgsna uppsyn kombinerat med en aldrig sinande entusiasm för nya uppdrag och äventyr är det som driver boken framåt även när handlingen ibland vindlar iväg så att man knappt kan följa den. Men så blir det inte heller något riktigt slut den här gången, eftersom detta bara är första delen i en planerad trilogi.

Som alltid när det gäller Ola Skogängs böcker är det här underbart snyggt tecknat, det måste verkligen framhållas. Dessutom ingår ett litet inhopp av en galen mumie, och sådant kan man ju bara applådera. Mer mumier i fantastiklitteraturen, säger jag bara!

Fast till slut finns också en liten sak jag vill påpeka: "deus ex machina" betyder faktiskt inte "gudsmaskin"...