Böcker

Böcker

onsdag 31 oktober 2012

Happy halloween

Hoppas ni har en trevlig halloween allihopa, oavsett om ni gör något särskilt av den här dagen eller inte. För egen del har halloween aldrig varit något jag egentligen uppmärksammat, även om jag givetvis gillar allt som har med monster, spöken och läskigheter att göra. Men det gillar jag ju varje dag, året runt. Och att själv klä ut mig, njaa – där känner jag mig nog litet för tråkig.

I söndags tipsade jag om böcker som passar att läsa i halloweentider, och förutom det kan man alltid titta på någon skräckfilm. Många tv-serier har dessutom särskilda halloweenspecialer, som brukar vara rätt kul. Bäst i klassen på den här punkten är Simpsons, som genom åren hunnit med otroligt många halloweenavsnitt. Särskilt bra tycker jag de brukar vara när de bägge dräglande rymdvarelserna Kodos och Kang är med.

Ett oförglömligt halloweenavsnitt finns också i Buffy the vampire slayer, där Buffy, Angel och de andra förvandlas till de personer som de klätt ut sig till. Willow blir ett spöke, Buffy en mesig 1800-talsflicka... (Halloween, säsong 2:6 ) I serien Supernatural råkar bröderna Sam och Dean ut för ett antal klassiska filmmonster under halloween, som Dracula, wolfman och mumien (Monster movie, säsong 4:5). I Big bang theory finns ett avsnitt där Sheldon desperat försöker hitta på sätt att skrämma sina vänner efter att själv ha blivit lurad av dem (The good guy fluctuation, säsong 5:7).

Och så finns det många andra exempel. Det känns som att de flesta amerikanska tv-serier som gått åtminstone ett par säsonger har hunnit med en eller flera halloweenavsnitt. Man har mycket att välja på, eller så kör man ett säkert kort och tittar helt enkelt på vilket avsnitt som helst av Familjen Addams. Där kan man snacka om äkta halloweenkänsla varje gång!

måndag 29 oktober 2012

The Twelve – äntligen!

De pratar på nyheterna om en väldig storm som skall drabba USA och bland annat har man evakuerat många tusen människor i New York. Fast stämmer det här..? Eller försöker de mörka att det i själva verket är zombieapokalypsen som dragit igång och har hittat på det där med stormen som ett svepskäl..?

Inte för att jag tror det på riktigt, men ungefär ett sådant scenario möter man i Justin Cronins böcker där jag nu läst del två, the Twelve. I den första delen, the Passage, gick en serie medicinska experiment snett och en slags vampyrer dödade en stor del av befolkningen i USA. I the Twelve får man veta mer om hur det här gick till, alltså händelserna kring det som kallas "year zero" – året då civilisationen som vi känner den går under. Precis som i den första boken är handlingen inte strikt kronologisk, istället får man följa vad som händer vid vissa tidpunkter. Vad som sker däremellan kan man bara ana och själva ovissheten bidrar till att förhöja stämningen av postapokalyps. The Twelve tar inte vid där the Passage slutar, utan går tillbaka igen till början. Precis som i den första boken utspelar sig sedan en stor del av handlingen ungefär hundra år efter year zero, och vi får återse ett antal av huvudpersonerna från the Passage. Den här gången blir det dock litet mer komplicerat, eftersom det blir ännu mer uppenbart att det inte alltid är så lätt att skilja människa från monster.

Svar på alla frågor får man inte heller i denna bok, även om den första tiden blir litet tydligare. Man får veta mer om evakueringsplaner som går snett och om hur myndigheterna tvingas ge upp försöken att rädda folk. Till en början känns boken rörig, det är många personer och ingenting verkar hänga samman riktigt. Men det här är en trilogi där saker inte lämnas åt slumpen, för efterhand börjar man se samband och förstår hur olika personer är knutna till varandra.

Är det bra då, eller i alla fall lika bra som the Passage? Visst, det är det. Man blir inte besviken, även om det finns saker att hänga upp sig på. En är som sagt att början känns osammanhängande, även om bitarna efter ett tag faller på plats. Ett annat problem är skildringen av kvinnliga och manliga huvudpersoner. The Passage utspelar sig till stor del i "the colony", där både kvinnor och män ganska jämlikt kämpade för att hålla sig vid liv i väntan på räddningen. Redan i den boken förstod man att allt inte var likadant överallt, för när huvudpersonerna träffar på Texassoldaterna får de veta att för dem innebär att kämpa för sin land att de automatiskt drabbas av en total fobi för tjejbaciller. Trots att man vet det blir man ändå litet besviken över att the Twelve innehåller så väldigt mycket manliga machosoldater, framför allt i den första halvan. Så småningom dyker det upp ett antal tuffa kvinnliga huvudpersoner, som dock har gemensamt att de är supersnygga även när de är blåslagna och har fått huvudet rakat. Snälla Justin Cronin, det var väl ändå inte nödvändigt..?

Allt som allt är det här en mycket spännande och engagerande bok som är en klart värdig uppföljare till the Passage. Nu väntar man bara på den tredje och avslutande delen, som tyvärr dröjer ett tag. Det skall bli mycket intressant att se vad som händer i den!

söndag 28 oktober 2012

Nämen...

Jag vann visst bokutlottningen hos Swedish zombie! Jag ser fram emot att få läsa Gail Carrigers nya bok och tackar så mycket för vinsten!

Skräckläsning till halloween

Någon riktig halloween-special hade jag inte tänkt mig att ha här på bloggen, för hos Skuggornas bibliotek är det på sätt och vis halloween året om – här kan man alltid läsa om skräck, vampyrer och andra otäcka saker. Men ändå, här kommer några tips på spökiga och skrämmande böcker som kan passa nu när höstmörkret lägger sig. För alldeles oavsett halloween är ju hösten en alldeles utmärkt årstid om man gillar att kura ihop sig under en filt i soffan med en bra bok.

Stephen King: Jurtjyrkogården. Kingen är ju den stora skräckmästaren, så han är helt given bland de här boktipsen. Den här boken är sanslöst obehaglig och tar bland annat upp saknaden efter bortgångna husdjur. Man vill få dem tillbaka, men tänk om de verkligen skulle komma...

Michelle Paver: Evig natt. Polarskräck om en misslyckad expedition till Spetsbergen. Visst kan det vara otäckt att vara ensam i vintermörkret, men ännu mer läskigt blir det om man misstänker att någon annan gömmer sig där ute. Boken börjar rätt snällt, men blir riktigt ruggig fram emot slutet. 

Shirley Jackson: The Haunting of Hill House. Handlar om ett vetenskapligt experiment där en grupp människor skall besöka ett hemsökt hus. Den här boken blev jag helt vettskrämd av när jag var i tonåren, den bör inte läsas om man är ensam hemma!

Poppy Z Brite: Drawing Blood. Även denna bok handlar om ett hemsökt hus, men också om två pojkar som  mitt i allt det otäcka hittar varandra. 

Bret Easton Ellis: Lunar Park. Den här boken har författaren själv som huvudperson, som förutom att hans liv är i allmänt kaos också börjar misstänka att han är förföljd av en figur ur en av hans egna böcker. Känner man till Bret Easton Ellis litterära produktion inser man att det här är djupt oroande. 

Joe Hill: 20th Century Ghosts. En samling ruskiga skräcknoveller med fokus på spöken. "The past isn't dead. It isn't even past..."

Får man inte nog av mina boktips har flera andra bokbloggare också föreslagit böcker, bland annat Lingonhjärta och Eli läser och skriver. Hos Olika sidor finns en halloweenspecial, och hos Calliope hittar man mängder med halloweenläsning från de senaste dagarna.  

lördag 27 oktober 2012

Bokutlottning hos Swedish Zombie

Så här i halloweentider känns Swedish zombie som en passande blogg att titta in till. Och just nu finns dessutom en extra anledning att göra detta, där kan man nämligen vinna boken Chanslös av Gail Carriger. Bra tillfälle för alla som inte fick nog efter att ha läst första boken i serien, Själlös. Även i denna bok kan man förvänta sig en humoristisk blandning av steampunk, parasoller och varulvar, och den här gången finns också en mumie med i handlingen. Låter som synnerligen passande halloweenläsning!

Skynda att anmäla er, sista dagen är imorgon (28/10). Information om utlottningen hittar ni alltså hos Swedish zombie.

onsdag 24 oktober 2012

The Passage/Flickan från ingenstans

En av de mest efterlängtade böckerna i år är the Twelve, Justin Cronins uppföljare till tegelstenen the Passage, eller Flickan från ingenstans som den heter på svenska. Jag hade sett framför mig att jag skulle dyka ned i en total läskoma med den här boken, men det har inte funnits tid och ro till det. Inte som när jag läste the Passage, som för mig blev en sådan där bok som jag satte i mig i ett enda stycke trots att den är helt otroligt tjock (nästan 900 sidor!).

Jag tyckte the Passage var en omtumlande upplevelse att läsa, det var verkligen en bok som gjorde starkt intryck på mig. Trots sin längd hade den för min del kunnat få fortsätta hur länge till som helst och uppföljaren är som sagt efterlängtad. The Passage handlar om hur världen som vi känner den går under. Medicinska experiment bedrivs under minst tveksamma former och resultatet blir katastrof. Försökspersonerna transformeras till hemska varelser (en slags vampyrer) som bryter sig ut ur laboratoriet och snart sprider sig fasansfull smitta och död över hela USA. Fast hur det går till får man egentligen inte veta. Det är mycket i den här boken man inte får särskilt mycket information om alls, vilket på sätt och vis är dess styrka. Den stora katastrofen skildras av personer som håller sig gömda och inte alls vet särskilt mycket om det som händer. Och sedan får vi inte veta vad som händer, för där byter boken fokus. Resten av handlingen, vilket är en stor del av boken, utspelar sig ungefär hundra år senare. Ett antal personer flydde till ett läger där de så snart faran var över skulle bli räddade av militären. Men efter att ett sekel har gått börjar en del av dem inse att så nog aldrig kommer att ske. De vet inte ens om det finns någon civilisation kvar därute, eller om de är de enda överlevande i hela världen. Men så händer saker som gör att en grupp väljer att lämna platsen och ge sig iväg, mot det okända som de inte vet något om mer än att där finns vampyrer i massor.

The Passage innehåller alltså både apokalyps och postapokalyps, och det är väl en smaksak vilket man föredrar. Jag tillhör dem som tyckte bäst om postapokalypsdelen, den som många tycker blir litet seg i den här boken. Men det fanns ett antal saker att gilla med den delen. En var att samhället inte direkt retirerade till ett slags pseudomedeltid med en kvinnosyn som skulle ha känts förlegad även under den äkta medeltiden (lita på historikern). Looking at you, Carrie Ryan! Istället är det en skildring av ett modernt samhälle som på ett fascinerande sätt mist mycket av sin modernitet därför att man inte har förutsättningarna att upprätthålla den sortens liv. Kunskaperna om världen utanför är bara teoretiska och det blir svårt att tolka t.ex. innehållet i böcker eftersom man inte kan relatera till det som påstås där. Man försöker upprätthålla en teknologisk standard av säkerhetsskäl, medan den egna bekvämligheten fått stryka på foten för länge sedan. Man kan inte slösa på de resurser man har och åtminstone vissa personer blir mer och mer plågsamt medvetna om att det inte går att fortsätta så här hur länge som helst. Det finns en känsla av sorg och övergivenhet i den här delen av boken, där huvudpersonerna med tiden börjar känna en hopplöshet. Deras liv är en enda kamp för att överleva i väntan på något som aldrig kommer att hända. Kanske är de till och med de allra sista människorna och när de är borta kommer ingen ens att sakna dem..? Just den där vemodiga känslan tyckte jag var väldigt gripande, men också det hopp som tänds när huvudpersonerna bestämmer sig för att ge sig av.

The Passage kan tyckas vara en stor utmaning inte minst på grund av sitt stora sidantal. Jag vill dock rekommendera den för alla postapokalypsälskare, det här är verkligen en modern klassiker inom den genren. Betrakta det som allmänbildning att ha läst the Passage! Däremot kan väl vampyrvännerna ta det litet lugnare, för det är inte några särskilt närvarande vampyrer som förekommer. Vill man ha en snygg och mystisk blodsugare att charmas av, då är man verkligen på fel ställe och letar.

Och det här var min läsning av the Passage, som jag minns den. Jag återkommer snart med en rapport om the Twelve, så får vi se om den klarar att leva upp till de högt ställda förväntningarna...

fredag 19 oktober 2012

Hotel Transylvania, boken ... just det, boken!

Idag är det premiär på filmen Hotel Transylvania, vilket är en filmatisering av Chelsea Quinn Yarbros vampyrroman från 1978. Eller nej, det är det ju inte alls. Det där är bara något jag har fått för mig. För när jag först hörde talas om filmen trodde jag faktiskt att den byggde på den här boken. Helt otroligt vore det inte att någon skulle vilja gör film av den, för den har ett innehåll som skulle gå att göra något spännande av. Det är 1700-tal i Paris, en mystisk greve som visar sig vara en gentlemannavampyr, en ung vacker flicka i fara och inte minst en djävulsdyrkarsekt som bespetsat sig på att offra den unga damen vid vintersolståndet. Visst, det låter rätt klyschigt, det kan jag erkänna. Men med rätt manusförfattare och regissör finns potential att göra en helt ok b-rulle.

Hotel Transylvania är den första boken i Chelsea Quinn Yarbros långa serie om vampyren Saint-Germain. Jag vet inte hur många böcker hon kommit upp i nu, men det är väldigt många eftersom serien getts ut kontinuerligt sedan slutet av 1970-talet. Den senaste, Commedia della Morte, kom ut i våras och ytterligare en bok är tydligen att förvänta nästa år. De här böckerna handlar visserligen om en vampyr, men särskilt vampyrig är Saint-Germain egentligen inte. Förutom hans långa liv är det mest smådetaljer som påminner om vad han är, som att han inte gillar solljus (fast han sover inte på dagarna), har svårt med rinnande vatten och har någon slags fixering vid jord från hemlandet (var det nu är?). Blod dricker han i ytterst små mängder och på det hela taget beter han sig för det mesta som en rätt vanlig människa.

Böckerna är historiska romaner som utspelar sig under olika tidsepoker och inte i kronologisk ordning. Jag har läst en del av dem och tycker att de är rätt träiga. Det är ofta invecklade intriger med olika historiska personer och någon bihistoria om en kvinna som Saint-Germain försöker bekanta sig med för att komma åt att dricka litet blod. Han är dock den gamla skolans vampyr, som i likhet med t.ex. Anne Rices vampyrer inte är intresserad av sex. Inget sådant alltså, dessutom blir det i regel inte heller särskilt spännande. Vill man ändå ge Saint-Germain en chans kan jag rekommendera just Hotel Transylvania som nog är en av de bästa i serien. Det är också den enda av böckerna som översatts till svenska.

Filmen då? Ja, det är en animerad film som handlar om att Dracula har ett hotell dit diverse olika monster kommer på besök. Bland gästerna finns varulvar, mumier och osynlige mannen. Jag har inte sett den själv, den har som sagt premiär idag, och det blir nog inte aktuellt med något biobesök för min del. Recensioner verkar det ännu inte ha kommit så många av Hotell Transylvanien (som den heter på svenska), men en finns i alla fall i Expressen. Där klagas över att filmen kräver förkunskaper som att vampyrer inte tål vitlök. Men det är väl fakta som minsta barn känner till? Det känns inte som att den recensenten är tillräckligt mycket monsterfantast för att vara pålitlig. Aftonbladet säger i rubriken att filmen är gjord "i familjen Addams anda" och det låter lovande. Där måste man dock betala för att läsa recensionen, så jag vet inte vad som står utöver detta. Med andra ord har jag inte någon uppfattning om filmen och vet inte om den är värd att rekommendera. Men visst ser det litet småkul ut på reklambilden? Glada är monstren i alla fall!

måndag 15 oktober 2012

Dödsförskräckt av Dead scared

Tänk dig att du vaknar och är helt säker på att någon varit i ditt rum på natten medan du sov. Tänk dig dessutom att ingen tror på dig när du berättar om det för andra... Total mardröm är bara förnamnet, för man kan knappast vara mer maktlös och oskyddad än när man sover. Men hur vet man egentligen att något hänt när man själv inte var vaken?

Dead scared är senaste boken av S.J. Bolton, författaren bakom Nu ser du mig som jag skrev om nyligen. Återigen får vi här möta poliserna Lacey Flint och Mark Joesbury, som nätt och jämt återhämtat sig från händelserna i den förra boken. Den här gången tar sig Lacey an den till synes inte alltför ansträngande uppgiften att gå under cover som student på det anrika Cambridge-universitetet, vilket till en början verkar vara en rätt intressant och lugn upplevelse. Men nu är det ju S.J. Bolton som skrivit den här boken och då förstår ni att det inte är någon trevlig historia som väntar, tvärtom.

Visst var Nu ser du mig en otäck bok, med de mest ruskiga mord man kan tänka sig. Dead scared är hästlängder värre på skrämselfronten, men innehåller knappt alls några blodigheter. I den här boken är bakgrunden till Laceys uppdrag att en självmordsvåg drabbat universitetet, där antalet offer är litet för stort för att det skall verka helt naturligt. Men självmorden äger rum så att säga bakom kulisserna, det läskiga i den här boken är inte våldsamheter. Det som istället är riktigt skrämmande är att man inte alls fattar vad det är som händer. Någon slags odefinierbar mardrömsstämning ligger över colleget, men vad det är går inte att begripa. Vad händer egentligen – är det någon som iakttar vad man gör? ...som verkar läsa tankar? Det är ju riktiga självmord som det handlar om, hur skulle de kunna ha ett samband? Så fortsätter det boken igenom, det handlar inte om någon mordutredning eller polisarbete av vanligt slag. Det här rör sig istället om ett par hundra sidor med ständigt växande paranoia.

Vill man bli riktigt uppskrämd kan Dead scared verkligen rekommenderas. Ängsligt lagda personer bör dock se till att bara läsa den dagtid, för när mörkret lägger sig kan vissa saker i boken kännas litet väl påtagliga. Utan att avslöja några detaljer kan jag säga att budskapet är att man är inte säker någonstans. Inte ens i den egna sängen... 

S.J. Bolton har de senaste veckorna varit en av de stora favoriterna bland bokbloggarna. Bland de andra som sitter hemma och darrar av skräck efter att ha läst Dead scared finns Dark places, Lingonhjärta och Bokomaten.

söndag 14 oktober 2012

Mina nomineringar till Bokbloggarnas litteraturpris

Det har blivit dags att nominera böcker till Bokbloggarnas litteraturpris 2012. Det här är ett pris som instiftades 2010 av bokbloggen Breakfast Book Club. Alla som har en bokblogg (eller åtminstone ibland bloggar om böcker) får nominera böcker som skall vara skrivna på svenska och utkomna under 2012. Mer om Bokbloggarnas litteraturpris kan man läsa hos Breakfast Book Club.

För egen del kommer jag spontant på tre böcker som jag absolut tycker är värda att nomineras:

- Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Förra året gick Bokbloggarnas litteraturpris till Cirkeln. Jag tycker att Eld var bättre än Cirkeln, och med det känns ytterligare motiveringar överflödiga...
- Särskild av Nene Ormes. Svensk urban fantasy som utspelar sig i Malmö, mycket trevlig läsning. Min främsta kritik mot Nene Ormes böcker är att de är för korta. Man vill läsa mer!
- Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg. När det gäller skräck är Amanda Hellberg den bästa svenska författaren just nu enligt min mening. Den här boken skiljer sig från hennes tidigare genom att det är en ungdomsbok, men den är lika stämningsfull och skrämmande.

Möjligen kan jag tycka att mina nomineringar känns litet väl förutsägbara, säkert kommer många andra att välja precis samma. Samtidigt har de här tre verkligen förtjänat att bli nominerade, allihopa är mycket läsvärda böcker. Vi får se om jag framöver kommer på några fler, nomineringstiden går inte ut förrän 31 december.

onsdag 10 oktober 2012

Do you love Lovecraft?

Alla som gillar H.P. Lovecraft har en helg att se fram emot, för det är dags för Lovecraftfestival II i Stockholm. Redan ikväll börjar det med premiär på Kulturhuset av "ett ännu hemligt radiodrama baserat på ett verk av H.P. Lovecraft". Sedan fortsätter det med bland annat filmen Die Farbe som visas på Klarabiografen i morgon, i helgen blir det högläsning av Anders Fager på Kulturhuset och release av hans nya roman på Tiki Room. Det blir också mer filmvisningar, bokförsäljning, möjlighet att prova brädspelet Arkham Horror och en hel del annat. Mycket äger rum på Kulturhuset, men inte allt. En rätt udda programpunkt anordnas på SF-bokhandeln, nämligen "The Arkham Sanitarium Sanity Assessment" som presenteras så här: "Hur galen är du? Kom och bli utvärderad av mentalvårdare från världens mest kända anstalt". 

Mycket märkligheter kan man med andra ord förvänta sig, men det är helt rätt om det är Lovecraftfestival! Ett fullständigt program hittar man på Serietekets blogg

Återigen alltså en helg man kan fylla med spännande och bokrelaterade aktiviteter. Men när är det tänkt att man skall hinna läsa något, egentligen? Va, va??

tisdag 9 oktober 2012

Metro 2034 – hur länge måste man vara fånge i tunnelbanan?

Metro 2034 av Dmitrij Gluchjovskij är uppföljaren till Metro 2033, som jag läste för ett par år sedan. Inför den boken hade jag litet blandade reaktioner. Själva idén gillar jag skarpt: efter en kärnvapenattack är jorden helt förstörd av strålning, de enda överlevande var de som befann sig i Moskvas tunnelbana. På ytan finns bara hemska mutanter, men nere i tunnlarna har människorna skapat sig ett nytt samhälle där de slutit sig samman i grupper som noga bevakar sina territorier – stationerna, tunnlarna. Den första boken var alltså på sitt sätt intressant, men jag hade svårt för huvudpersonen Artiom. Jag hade också på något sätt svårt att finna mig tillrätta i den ultramanliga värld som skildras. Visst vore det säkert supertufft att tvingas leva i tunnelbanan, men skulle verkligen alla kvinnor reduceras till bara obetydliga skuggvarelser? Av någon anledning hade jag hoppats att de här problemen skulle bli mindre i uppföljaren, men istället blev det tvärtom. Det som kändes fel med första boken blev inte bättre i den här, tyvärr.

Metro 2034 inleds vid stationen Sevastopolskaja, där man ständigt är i stridsberedskap på grund av de muterande monstren som ständigt hotar att göra inbrytningar. När boken börjar har ett antal personer försvunnit, vilket verkligen inte är ett gott tecken. En liten styrka sänds ut för att ta reda på vad som hänt, och med detta börjar en resa genom delar av Moskvas tunnelbanesystem. Gruppens ledare är den mystiske Hunter, som man känner igen från den förra boken. Med på färden finns en äldre man vid namn Homeros, som lever för att samla in berättelser som han vill sprida vidare till andra. Han är gammal nog att minnas tiden före den stora katastrofen, vilket gör att han plågas av att se den en gång så vackra tunnelbanan som nu är helt förfallen. Men alltså, det handlar återigen om en vandring genom tunnelbanan. Postapokalyps är något jag brukar vara svag för, men det här blir litet för tråkigt och för likt Metro 2033. Nej, för min del känns det som att jag fått nog av tunnelbanan nu...

Det här var en av böckerna i tre på tre-utmaningen, där jag nu alltså klarat av den första boken. Jag förstår att det kan verka som att jag halkat efter i den här utmaningen eftersom det dröjt innan det dykt upp några läsrapporter här på bloggen. Problemet är dock inte att jag ligger efter med läsningen, utan att det tog tid innan jag kom mig för att skriva om Metro 2034 som jag läste i september. Vissa böcker känns ju så där problematiska, så att det blir svårt att kunna formulera vad man tycker om dem. Och nu vet jag inte ens var boken är någonstans, det är som att den gått och gömt sig. Jag tar det som ett tecken att få det hela överstökat!

måndag 8 oktober 2012

Caitlin Sweet och The Pattern Scars

The Pattern Scars av Caitlin Sweet handlar om flickan Nola som lever i landet Sarsenay. Hon kommer från en mycket fattig familj och när det upptäcks att hon har förmågan att "othersee" blir hon redan som barn  bortlämnad för att tränas till att bli en sierska. Men en sierska ser bara andras framtid, för egen del vet Nola inte vad som väntar eller vilka personer som det är säkert att lita på. Med tiden tvingas hon inse att hon har dragits in i riktigt hemska saker och det finns inte någon väg tillbaka för hennes del.

The Pattern Scars är en sorglig berättelse om hur det är att vara totalt utlämnad och maktlös. Det  skymtar ett slags klassperspektiv i boken, om än ganska outtalat. Men ett underliggande tema är frågan  varför vissa skall tvingas vara tacksamma för det lilla de får – som när de liksom på nåder får tjäna i det stora palatset – medan andra på ett för dem självklart sätt njuter av lyx och makt som de inte förtjänat utan bara haft turen att födas till.  Det här är dock inte en bok som manar till revolution, snarare visar den hur förtvivlat svårt det kan vara att åstadkomma någon förändring. Och om man lyckas är det inte säkert att det leder till att något egentligen blir bättre.

Det här är en rätt stillsam historia där man långsamt leds fram mot den kommande stora katastrofen. Det finns en del blodiga och ganska otäcka scener, men det bestående intrycket blir ändå att det är en både vacker och hemsk skildring av underordning och utnyttjande. Vill man ha litet totalt mörker så här när höstrusket börjar komma på allvar, då kan det här vara rätt bok.

söndag 7 oktober 2012

Kontrast i sammandrag

Precis som förväntat blev Kontrast en mycket trevlig upplevelse. Många trevliga människor, spännande föredrag, intervjuer och paneldisskussioner samt inte minst böcker i högar som man kunde köpa med sig.

Att författare är bra på att skriva betyder inte nödvändigtvis att de är lika bra på att tala inför publik, men på Kontrast fanns flera stycken som var mycket underhållande att lyssna på. Den kanadensiske science fictionförfattaren Peter Watts var otroligt rolig i sin intervju, till och med när han berättade om så allvarliga saker som när han blev tagen av den amerikanska gränspolisen och portad från att resa in i USA.

Även Joe Abercrombie visade sig vara en fantastisk personlighet. Jag hörde honom bland annat i en debatt på temat "Fantasy with a twist" som handlade om hur författare försöker förnya fantasygenren och ge sina läsare något de inte väntar sig i böckerna. Joe Abercrombie framhöll bland annat att en fördel man har som författare är att man inte måste vara lika mainstream som är nödvändigt för den som gör film. "You can afford to write for a minority of people with excellent taste", sade han. Fast frågan varför det alltid är så ojämlika förhållanden mellan könen i fantasyböcker hade ingen i panelen något riktigt bra svar på. För visst är det en befogad fråga: inom fantasy är ju författaren är fri att hitta på vad som helst, kan det finnas drakar kan det väl finnas kvinnor som är jämlika med män?

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg var också väldigt intressanta att lyssna på, och de var dessutom med på många olika programpunkter – hela tiden med en aldrig sinande energi. Jag hörde Sara i en paneldiskussion om "Fantasiska ungdomsböcker", där det diskuterades nya trender inom detta område och gavs mängder med boktips. Bland annat påstods det att något förlag hävdat att man framöver kan förvänta sig böcker som var en korsning mellan Downtown abbey och Game of thrones. Återstå att se vad det skulle vara för något... Och så efterlystes böckerna om sjöjungfrur som tydligen tidigare utpekats som det "nya stora". Ingen i rummet verkade dock ha läst någon sådan bok, så det blev nog inte så mycket med den trenden.

Förutom detta var två spännande programpunkter dels en intervju med Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, dels presentationen av deras nya projekt Berättelser från Engelsfors. Eller så mycket till intervju var det väl inte, de bägge pratade oavbrutet och intervjuaren fick knappt en syl i vädret. Intressant att lyssna på var det i alla fall, som när de pratade om hur det känts när den första boken redan hade sålts utomlands fastän de inte var klara med den. Eller när de fick veta vem som skulle recensera Cirkeln i DN och insåg att det var samma person som tidigare hade gjort en grym sågning av Strindbergs stjärna. "Jag vet inte om den boken förtjänade en sådan sågning" sade Sara Bergmark Elfgren, som inte hade läst den själv. Men där kan jag försäkra henne att de aldrig löpte någon risk att råka ut för samma sak. Strindbergs stjärna har en hel del väldigt stora brister, som en recensent helt enkelt inte kan undgå att ta fasta på. Cirkeln är på en helt annan nivå!

Och så var det Berättelser från Engelsfors, där de bägge författarna presenterade detta nya projekt tillsammans med de tre tecknare som arbetat med boken. Det lät som att de jobbat ihop väldigt intensivt, Mats Strandberg kallade det för en "nördarnas perfect storm". Dock fick vi inte veta så mycket om vad boken skall innehålla, det är än så länge hemligt. Däremot fick vi höra både författare och tecknare fundera över vilka superkrafter de själva skulle vilja ha...

En annan programpunkt var "Metal och fantastik", om hur fantasy och science fiction har använts inom heavy metalmusiken. Denna programpunkt var underhållande både när Anders Bellis och Anna Bark Persson berättade och för att man fick höra musik av bland annat Black Sabbath, Judas Priest och Nightwish. Rätt komiskt blev det i början, när det inte gick att få musiken att höras i högtalarna. Den som löste problemet var en resolut dam ur publiken som inte bara visste vilka kontakter som sladdarna skulle sitta i, utan också var klädd i mycket tjusiga steampunkkläder. Det krävs alltså litet steampunk för att klara av krånglande datorer!

Utöver detta fanns också en mängd andra programpunkter. En av dem var en paneldiskussion om fantastikbloggar, där undertecknad satt med i panelen. Schemat var dock så späckat att det inte gick att hinna med allt man ville, och själv hade jag inte heller möjlighet att vara med på söndagen. Två dagar räckte dock väldigt långt, det gav massor med intryck, intressanta boktips och möten med trevliga människor (inte minst ett antal andra bokbloggare!). Några signerade böcker fick jag också med mig och jag lyckades med den något märkliga bedriften att stå allra sist i signeringskön till både Caitlin Sweet och Kelly Link. Dessutom är jag nästan helt säker på att jag var sista person fram även till Joe Abercrombie!

Nästa år blir Swecon i Stockholm och har då namnen Fantastika. Vi kanske ses där..?


lördag 6 oktober 2012

Kontrast så här långt

Just nu har jag inte tid att skriva något mer utförligt om Kontrast, för jag måste hasta iväg till tåget för att åka tillbaka till Uppsala där dag två snart drar igång. Så här långt kan man dock konstatera att dag ett var mycket trevlig. Bland annat hörde jag en intervju med den kanadensiske science fictionförfattaren Peter Watts, som visade sig vara både intressant och underhållande. Jag måste läsa hans böcker! Väldigt rolig att höra var också Joe Abercrombie, som deltog i paneldiskussionen "Fantasy with a twist". Och jag fick två böcker signerade av honom, den ena syns på bilden nedan.

Nu mot Uppsala, där programmet för dagen verkar vara lika bra som igår. Och om inte annat får man träffa många trevliga människor där, både bokbloggare och andra!


torsdag 4 oktober 2012

Kontrast-peppning

I morgon är det äntligen dags för Kontrast. Jag har stora förhoppningar på den här helgen som kommer innehålla mycket trevligheter. Förutom att det ges tillfälle att träffa andra bokbloggare är programmet fyllt med spännande föreläsningar, paneldiskussioner och författarintervjuer. Eller överfullt nästan, för allt kommer man inte hinna med om ingen snabbt uppfinner ett sätt som gör att man kan vara på flera ställen samtidigt (har någon kanske sett var Hermiones tidvändare tagit vägen?). Så det blir till att välja mellan programpunkterna, på något sätt. Det är bara att gratulera arrangörerna till att ha satt ihop ett program som ser väldigt lovande ut!

Vi ses väl i Uppsala i morgon!

onsdag 3 oktober 2012

Jeanette Winterson och häxorna

The Daylight Gate av Jeanette Winterson handlar om en häxprocess i norra England i början av 1600-talet. Det här är en historia helt utan vinnare, som slutar med att i princip alla dör. Och det kan knappast räknas som en spoiler, för Winterson talar om vad som kommer hända redan i bokens allra första två meningar. Litet andra spoilers kan dock förekomma nedan!

Häxprocesser är ett ämne som jag är väldigt intresserad av men som också  har en förmåga att reta upp mig därför att det ofta skrivs så väldigt mycket konstigheter om det. Givetvis är skönlitterära författare fria att hitta på vad de vill, men jag har väl samtidigt rätt att tycka att det kan bli alltför anakronistiskt? När det gäller The Daylight Gate tänker jag dock inte klaga på någonting i den vägen, för det är inte nödvändigt. Jeanette Winterson är en fantastisk författare och i den här boken bygger hon med enkla medel upp en kuslig stämning som riktigt andas 1600-tal. Framför allt när det gäller språket lyckats hon skickligt bygga upp en tidsenlig känsla, särskilt i dialogen, men utan att det blir överdrivet eller konstlat. Winterson är också rätt påläst i de historiska dokument som finns från rättegångarna, det framgår tydligt i boken.

De här häxprocesserna från 1612 ägde rum i norra England och är nog både de mest kända och de allvarligaste i sitt slag i brittisk historia. Tolv personer anklagades bland annat för att med magiska metoder ha begått ett antal mord. Tio av dem avrättades, en dog i fängelset och en av dem blev frikänd. Ett särdrag som moderna historiker har konstaterat är att det inte bara rörde sig om anklagade som nekade till att vara häxor, utan att vissa av dem faktiskt utgav sig för att vara det på riktigt. Med detta menas inte att det gick att bevisa att de hade magiska förmågor, utan att de själva utgav sig för att ha det. Det förekom faktiskt att folk helt frivilligt påstod att de själva var häxor, till exempel kunde det vara en effektiv metod för någon som tiggde att hota med att man skulle lägga en förbannelse på den som inte ville skänka något. Och det här hanterar Jeanette Winterson på ett oerhört snyggt sätt, för hon låter det finnas riktiga häxor, på sätt och vis. Fast när man granskar det hela närmare ser man att hon egentligen aldrig säger att de verkligen behärskar magi, bara att de framställer det så själva och tror att de mött djävulen och sålt sin själ till honom. Orsakssambanden är aldrig helt klara och vissa av personerna i boken kan nog se ett och annat som de bara inbillar sig. Eller också tar man allt bokstavligt – som läsare kan man välja perspektiv och flera tolkningar av det som händer är möjliga.

Det här är också en bok som man kan grubbla länge över av andra skäl, till exempel när det gäller moralbegreppen. Vi får möta häxjägare som är helt uppfyllda av att hitta häxor i varenda buske. De är  inte någon trevlig bekantskap, men det är verkligen inte bokens häxor heller. Åtminstone vissa av dem tvekar inte att skada dem som de ser som fiender och att sälja sin själ är inte en så stor sak. Andra vill bara själva slippa undan och går därför med på att vittna inför rätta om att personer i deras närhet begått de mest gräsliga brott. Naturligtvis kan det aldrig vara rätt att tortera och avrätta, särskilt inte för anklagelser som är uppenbart påhittade. Men ändå, det känns nästan mer obehagligt att några personer klarar sig undan än att de andra dör... Jeanette Winterson lyckas sanneligen att sätta myror i huvudet på sina läsare!

Den här boken är definitivt inte särskilt trevlig, men det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Man har mycket att tänka på när man läst klart och det är väl ett betyg så gott som något.

måndag 1 oktober 2012

Caitlin Sweet räddar en regnig måndag

En jättetrött måndag med ruskväder, massor med jobb och tandläkarbesök finns ändå vissa ljuspunkter. Till exempel håller jag på att läsa The Pattern Scars av Caitlin Sweet. Jag har läst ungefär halva och det är en jättebra bok så här långt. Den handlar om den unga sierskan Nola och är en rätt stillsam och vacker historia, på samma gång som den är rätt blodig och otäck. En recension av boken kommer snart!

Caitlin Sweet är en av författarna som kommer till Kontrast och det är ju nu bara är några dagar kvar till dess. Och inte bara hon, dessutom kommer flera andra riktigt bra författare, som Kelly Link och Joe Abercrombie. Mer om vad som händer framgår av programmet som finns utlagt på hemsidan för Kontrast 2012. Nästa helg blir verkligen något att se fram emot!