Böcker

Böcker

onsdag 31 juli 2013

Semestermånaden sammanfattad



Ännu en månad har gått, den här gången juli. Med det är större delen av årets sommarsemester avklarad för min del, det är bara några dagar kvar innan jag börjar jobba igen. Juli har varit en avslappnande och trevlig månad, vilket är precis vad jag behövde efter en hektisk vår. En hel del läsning har det blivit, som man kan förvänta, och jag har faktiskt betat av ganska mycket i den stora sommarbokläsningshögen som jag presenterade här på bloggen i början av sommaren.

Den överlägset bästa boken den här månaden var The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman. Förväntningarna var ju skyhöga innan den kom ut, men jag tyckte verkligen att den levererade. En helt underbar bok! Trevlig läsning var också Moon over Soho av Ben Aaronivitch och femte delen av Locke & Key. Andra böcker var jag inte lika nöjd med, som utomjordingspostapokalypsen The 5th Wave. Andrew Pypers senaste bok The Demonologist tyckte jag mycket om, men den var ändå på sätt och vis litet av en besvikelse. Litet läskiga och bra noveller har jag också hunnit med, av Helena Dahlgren, Caroline L Jensen och Joyce Carol Oates.

Inför den här sommaren hade jag inte några läsprojekt, mer än att jag hoppades kunna klämma så mycket bra böcker som möjligt. Men några större saker har ändå hunnit smyga sig in. En är att jag (äntligen) bestämt mig för att läsa Stephen Kings Det mörka tornet-serie, där jag hittills tagit mig igenom den första och andra delen. Det känns dock inte som någon brådska att plöja igenom alla böckerna i ett svep, utan jag låter det här ta sin tid. Förhoppningsvis är jag klar med den sista boken i höst någon gång. Ett annat projekt har varit att läsa om Sandman-böckerna, vilket jag till stor del gjort de senaste veckorna. Jag har dock inte bloggat en rad om det, utan det får bli i augusti.

Annars har månaden bland annat bjudit på roliga bokhandlar i BerlinKafkas födelsedagShakespeare i Star Wars-version, sedlar med Jane Austen, en diskussion om läsning av mainstreamböcker (där jag inte kvalade in i särskilt många kategorier) och en jämförelse av de väldigt olika omslag som Deborah Harkness böcker fått i olika länder.

Och nu är det dags för augusti, vilket innebär tillbaka till jobbet igen. Förhoppningsvis blir det ändå en del trevliga böcker lästa. Bland de nya böcker som kommer ut då finns Snögloben av Amanda Hellberg och den tänkte jag nog plocka upp när den kommer ut. Annars får vi se vad det blir, jag har en del lovande titlar i bokhyllorna. Och ett läsprojekt inför hösten, som jag slipar på. Mer om detta kommer framöver!

tisdag 30 juli 2013

Moon over Soho

Jag gillar verkligen inte jazzmusik, men bara för den sakens skull vill jag ju inte att musiker som håller på med det skall råka illa ut. Någon som både vill skada och döda jazzmusiker finns det däremot i Moon over Soho, Ben Aaronovitch andra bok om polisen Peter Grant. Det finns dessutom ytterligare en mördare som går lös, som raggar upp intet ont anande män på krogen och sedan dödar dem på blodigast tänkbara sätt. Som om inte det här var besvärligt nog är det inte några vanliga förbrytare som ligger bakom de här morden. Det tror i alla fall Londonpolisen som därför skickar fallen vidare till "Economic and Specialist Crime" – det kryptiska namnet på den avdelning som hanterar övernaturliga brott. Där finns dock bara en anställd trollkarlspolis och han är för tillfället sjukskriven. Uppgiften att ta sig an de besvärliga morden faller därför på hans trollkarlslärling, detective constable Peter Grant.

Moon over Soho är liksom den första boken i serien (Rivers of London) både spännande, ganska otäck och väldigt underhållande. I likhet med den är det här långt ifrån någon vanlig polisdeckare, även om både mordutredningar och poliser ingår. Dessutom är det här en bok där är välformulerat och slagfärdigt på ett sådant där sätt som bara engelsmän verkar kunna klara av. Inte minst gillar man Peter Grant, en huvudperson som tar sig an både polisjobbet och trolkarlsträningen med en cool attityd. Han klarar förvisso att lösa de mest konstiga fall och pluggar hårt för att lära sig såväl latin som trollformler. Men samtidigt är han en slacker som gärna ligger hemma i soffan och spelar x-box. Bara för att ens chef inte direkt lever i nuet behöver man ju inte själv bete sig som om man vore ett par hundra år gammal...

Den här boken handlar alltså på sätt och vis om jazz, men det är inte något problem om man som jag absolut inte klarar av sådan musik. Peter Grant har nämligen också rätt svårt för det, inte minst beroende på att hans pappa varit en ganska känd musiker inom just denna genre. För att lösa fallet med de mördade musikerna inser han dock att det är nödvändigt att han söker upp sina rötter, att han tar hjälp av sina föräldrar. Peter måste därför tillbaka till den tämligen nedgångna förort där han växt upp med en svart mamma och pappa som först var musiker och senare sjukpensionär. Visserligen är Ben Aaronovitch böcker en slags urban fantasy med både trollkarlar och diverse övernaturliga väsen, men samtidigt lyckas han förmedla en känsla för det multikulturella och segregerade London som existerar långt bort från de platser som turisterna besöker.

Moon over Soho är som sagt den andra boken i en serie och det känns verkligen som en sådan när man läser den. För att man skall förstå upplägget bör man ha läst den första boken, annars missar man ganska mycket. Dessutom, även om det finns en upplösning på de fall som Peter Grant jobbar med så är det uppenbart att handlingen fortsätter i nästa bok. Men eftersom de här böckerna är så trevliga vill jag gärna fortsätta, så det är inte något problem. Att ha en oläst bok av Ben Aaronovitch är ungefär som att ha en stor påse godis: det är bara att sätta sig tillrätta i soffan och njuta hejdlöst.

måndag 29 juli 2013

Mord i semestertid

Gamla deckare av Maria Lang är sådant som jag verkligen förknippar med sommarlovsläsning. De får mig att minnas somrar för många år sedan som jag tillbringade hos min mormor. En sak som jag gjorde där var att läsa hur mycket som helst, och bland annat då ur hennes samling av böcker av just Maria Lang.

Skall man vara strikt passar dock inte alla hennes böcker för just sommaren, eftersom en del av dem utspelar sig under helt andra tider på året. Vill man veta exakt hur det ligger till rekommenderas Fiktiviteters Ultimata Maria Langkalender, där det framgår precis när under året handlingen i de olika böckerna äger rum – och därmed passar bra att läsa. Där framgår att en bok som är alldeles utmärkt att ta sig an just nu är den tredje i serien, Inte flera mord!, som ursprungligen gavs ut 1951.

Inte flera mord! utspelar sig så där i slutet av semestern. Puck och Einar har kommit hem från sin bröllopsresa och tänker nu få ett par sensommarveckor i den lilla idylliska småstaden Skoga. Med sig har de Pucks far Johannes Ekstedt som är professor i egyptologi och dennes katt Thotmes III, en mycket elegant och klok kattdam som fått sitt namn efter en gammal farao. Tanken är att de skall få en lugn och avslappnad tid tillsammans, där skall läsas böcker, badas och sådana saker. Några mord får däremot inte förekomma, det har Johannes bestämt krävt och han får medhåll av en semesterledig poliskommissarie Christer Wijk som också är på besök i sin gamla hemstad. Nu är det väl framför allt läsning om mord och diskussioner kring dem som avses, men inte på något sätt lyckas de få sin vilja igenom. En person blir nämligen mördad redan första dagen, till råga på allt i trädgården till huset de lånat. Frågan är vem som ligger bakom, ett minst sagt delikat problem eftersom det inte finns så många potentiella mördare att välja bland. Den skyldige måste alltså vara någon i deras närhet. I det lilla samhället tycks alla veta allt om varandra, men ändå verkar det som att många på något sätt lyckats dölja de mest svarta hemligheter.

Norstedts har i år gett ut de första sex av Maria Langs böcker i fina nyutgåvor och jag har därför passat på att läsa om ett par av dem. De framstår dock idag som helt annorlunda för mig nu än de gjorde när jag läste dem som barn/tonåring. Då såg jag dem som deckare helt enkelt, men nu tycker jag att själva mordintrigen inte är särskilt intressant. Det roliga är istället personerna, tidsskildringen och sättet som de uttrycker sig på (underbart femtiotalsaktigt). Dessutom tycker jag personligen att det är hemskt underhållande med huvudpersonernas förhållningssätt till det akademiska, där de ser det som höjden av avslappning att i lugn och ro få läsa en avhandling i något mycket specialiserat ämne. Man kan se det där som en slags drift med torra akademiker, men man får inte glömma att Maria Lang hade disputerat själv. Det är med en kärleksfull glimt i ögat hon gör det där, och jag kan inte låta bli att le igenkännande när de stuvar bilen full med böcker inför resan. För så packar jag också, det är inte bara sådana böcker som jag skriver om här på bloggen som följer med i min väska. Och jag tycker att de titlar som professor Ekstedt tagit med sig verkar väldigt intressanta...

söndag 28 juli 2013

"I declare after all there is no enjoyment like reading"



"I declare after all there is no enjoyment like reading" är ett påstående som jag verkligen kan hålla med om. Det är ett citat ur Pride and Prejudice, men extra roligt är att det också i framtiden kommer att stå på de engelska tiopundsedlarna. De skall nämligen göras om och då kommer temat att bli Jane Austen, istället för som tidigare Charles Darwin. I dessa tider när kreationister kan få obehagligt stort utrymme kan jag visserligen tycka att det är tråkigt att just Darwin får stryka på foten, men ändå är det roligt att just Jane Austen uppmärksammas. 

På sedlar är det som bekant inte bara en bild på en person, utan det finns också i regel flera andra bilder och komplicerade detaljer. Allt för att det skall vara så svårt som möjligt att göra en förfalskning! På sedlarna med Jane Austen kommer det bli en bild på henne samt också en som skall föreställa Elizabeth Bennet (huvudpersonen i Pride and Prejudice), citatet som nämndes ovan, en bild på hennes skrivbord hemma (med gåspennor och allt) och en på Godmersham Park i Kent (som ägdes av Jane Austens bror och var en viktig inspirationskälla för hennes böcker). 

Mer om det här kan man läsa hos Bank of England, där det finns mer detaljer kring hur sedeln kommer att se ut och varför de valde det här motivet. Den som vill ha en egen Jane Austen-sedel får dock vänta. De kommer inte släppas förrän 2017, vilket är 200 år efter hennes död (1817). 

Med detta kan man konstatera att Jane Austen känns mer aktuell än någonsin. Hennes böcker trycks i ständigt nya upplagor och det görs hela tiden nya filmer och tv-serier. Jane Austen och hennes böcker har också på sista tiden uppmärksammats på många olika sätt, bland annat för att det i år var 200 år sedan Pride and Prejudice kom ut för första gången. Tidigare i år släpptes i Storbritannien en serie frimärken med motiv från böckerna och i Hyde Park i London ställdes det upp en fyra meter hög staty som föreställer en blöt Mr Darcy (!). Man undrar vad hon själv skulle ha tyckt om allt det här...  

lördag 27 juli 2013

Det mörka tornet, fortsättningen

De tre blir dragna är andra delen i Stephen Kings serie Det mörka tornet. I den här boken befinner sig revolvermannen Roland svårt skadad på en märklig öde strand, som på något sätt verkar befinna sig mellan världarna. Där hittar han tre dörrar, som alla går till New York vid olika tidpunkter under 1900-talet. De leder också fram till tre personer som Roland förstår är viktiga i sökandet efter det mystiska mörka tornet. Problemet är bara hur han skall lyckas få dem med sig. Frågar man folk om de vill komma med genom en magisk dörr till en annan värld, tror de bara att man är galen... Dessutom har de här personerna var och en för sig stora och farliga problem på hemmaplan, som de måste lösa på något sätt. Roland måste både hjälpa dem att klara av sina svårigheter och förmå dem att följa med på det ett minst sagt märkliga uppdraget.

Trots att det här är andra boken i serien känns det som att det fortfarande är upptakten på något större, som att man är kvar i inledningen till en större bok. Nu börjar dock bitarna falla på plats och viktiga personer är introducerade i handlingen. Jag tycker det här är en lika fascinerande bok som den första (Revolvermannen) och dras verkligen in i Rolands mystiska sökande. I De tre bli dragna är kontrasterna stora mellan storstaden New York och den totalt öde och evighetslånga stranden, men bägge framstår som farliga ställen där bara de riktigt hårda kan överleva. De stora skillnaderna mellan platserna gör dock att man tydligare ser människorna som boken handlar om, förstår hur de anpassar sig till den verklighet de för stunden befinner sig i.

Visst finns det saker man kan anmärka på i den här boken, liksom i den första delen. Det är bitvis litet stolpigt och högtravande, men jag engagerar mig i både Rolands öde och de människor som han hämtar från New York. Jag följer definitivt med på hans vidare färd mot det mörka tornet!

fredag 26 juli 2013

Underbart underjordiskt



Det är varmt och soligt ute, men jag har förlorat mig i en dystopisk skildring av människor som lever i en framtida underjordiskt samhälle. I Wool har en katastrof förstört och förgiftat jorden, men i en enormt stor silo under marken fortlever mänskligheten. Dock utan att någonsin få komma upp till ytan, utan att någonsin få se solen.

Hugh Howey har verkligen skrivit en bok att djupdyka i (haha) och det är precis vad jag ägnar mig åt för tillfället. Min inre goth nickar gillande åt tanken på att slippa solljuset för gott...

torsdag 25 juli 2013

När utomjordingarna kommer

Den första vågen var en elektromagnetisk puls som slog ut all elektronik på hela jorden. Den andra vågen dränkte alla kustnära områden så att miljontals människor dog. Den tredje vågen var en fruktansvärd epidemi, som dödade fyra miljarder. Inte många fanns kvar när som kunde uppleva den fjärde vågen, när det visade sig att utomjordingarna redan fanns bland oss. Och nu väntar den femte vågen, som vilken form den än tar sig förmodligen kommer innebära slutet för mänskligheten.

The 5th Wave av Rick Yancey är postapokalyps, men orsaken är inte de zombier eller vampyrer som varit så vanliga under senare år. Här är det istället utomjordingar som ligger bakom slutet av life as we know it. Det låter som ett intressant grepp, men tyvärr tycker jag inte att det fungerar särskilt bra. Det börjar väldigt spännande, med 16-åriga Cassie som lyckats klara sig levande undan både översvämningarna, den hemska sjukdomen och utomjordingarnas jakt på människor. Boken igenom söker hon efter sin lillebror och vägrar ge upp hoppet om att finns honom fortfarande vid liv. Men efterhand är det som att handlingen fastnar och inte kommer framåt. Det finns också en del inkonsekvenser, som man som läsare kan reta sig på.

Ett tema i boken är att utomjordingarna egentligen bara behandlar oss på samma sätt som vi människor behandlat andra. När spanjorerna kom till Amerika tog de bara för sig och struntade i vad ursprungsbefolkningen tyckte om saken, för att nämna ett exempel. Det här är inte något nytt, utan har använts bland annat i H.G. Wells klassiker Världarnas krig. Men Rick Yancey kan inte riktigt bestämma sig för en röd tråd i handlingen, utan vill på ett rätt ofokuserat sätt ha med mer saker när han ändå håller på. Om utomjordingarna är ute efter att döda alla människor för att få hela jorden för sig själva, varför ser de inte till att avsluta det hela? Istället drar de ut på tiden med annat som bara verkar ineffektivt, åtminstone om målet är att ta över planeten (se nedan i stycket med spoilers). Det känns som att de har någon annan slags agenda som vi inte får veta något om. Och vilka är de överhuvudtaget? Man får knappt någon information alls om deras bakgrund, anledningen till att de kommit hit och vad de är ute efter.

Sedan finns det en del detaljer jag retar mig på. Eftersom de får räknas till kategorin SPOILERS kommer de här i vitt, markera texten för att se vad det står: (obs. läser du i t.ex. Feedly syns texten, så se upp) Framför allt har jag svårt för det här med barnsoldaterna. Om man vill ha soldater, då är väl inte femåringar eller sjuåringar särskilt lämpliga att använda. Eftersom utomjordingarna kan se var alla människor finns (de lyser grönt), kan det väl inte behövas några småbarn för att bekämpa dem? Inte heller förstår jag inte poängen med att utomjordingarna först tränar barnen i månader, för att sedan nästan direkt döda dem när de är ute på uppdrag. Dessutom framstår det inte som särskilt genomtänkt att man försöker lura alla soldaterna att de kämpar MOT utomjordingarna, det hade väl varit smartare att försöka hjärntvätta dem till att tro att "besökarna" i själva verket var där för att hjälpa dem? Att det där med vågorna som dödat så många i själva verket hade orsakats av oss själva, och att bara utomjordingarna kunde rädda oss? Man kan också undra varför utomjordingarna är så nervösa att de måste förstöra sin egen bas så fort minsta orolighet uppstår. En tonårsflicka har smitit in! Då är det bäst att vi spränger allt i luften! 

När det gäller personerna tycker jag Cassie fungerar ok, men har svårare med med hennes lillebror som alla bara måste rädda hela tiden. Varför blir de så betagna i just honom, medan de struntar i att försöka hjälpa alla de andra barnen? Dessutom har vi förhållandet mellan Cassie och Etan, den superpräktige utomjordingen. Man fattar att det skall vara en slags Romeo och Julia-historia, men den tillåts inte utvecklas särskilt mycket utan blir mest avslagen. Möjligen är planen att det skall komma mer om den saken i nästa bok. 

Allt som allt är The 5th Wave ett bra försök som jag dock inte tycker håller hela vägen. Det är spännande, men handlingen borde ha tänkts igenom litet bättre. Kanske lyfter det i nästa bok, men som en början känns det tyvärr inte helt lovande.

The 5th Wave kommer på svenska inom kort med titeln Den femte vågen.

lördag 20 juli 2013

Ny bokserie av Joe Abercrombie



Det kommer en del boknyheter även så här mitt i sommarens nyhetstorka. En sådan är att Joe Abercrombie avslöjat att han nästa år kommer att ge ut boken Half a King, den första i en ny serie på tre delar. Den kommer inte att utspela sig i samma fantasyvärld som hans tidigare böcker, på sin hemsida säger han att "It’s set in a very different world with what you might call a viking or anglo-saxon feel." Nytt är också att de här böckerna riktar sig delvis till en något yngre målgrupp, tanken är att de skall passa både YA-läsare och vuxna fantasyläsare. Av detta förstår man att det inte kommer bli lika mycket våld och blod i de nya böckerna. "It will be an occasionally light-hearted and feel good, occasionally savage and cynical coming of age story..." säger Joe Abercrombie själv rätt kryptiskt på Twitter. 

Mer information om vad Half a King handlar om får man på förlaget Harper Voyagers hemsida:
"A classic coming-of-age tale, set in a brilliantly imagined alternative historical world reminiscent of the Dark Ages with Viking overtones, the book tells the story of Yarvi, youngest son of a warlike king. Born with a crippled hand, he can never live up to his father’s expectations of what a real man should be and his destiny is not the throne but the Ministry, not the sword and shield but the book and the soft word spoken.
But when his father and brother are killed, Yarvi is propelled to kingship and must sit in the Black Chair, between gods and men, and half a man must find a way to rule as half a king. Thus begins a gripping switchback ride of a tale that will carry Yarvi far beyond his kingdom, from the heights of royalty to the depths of slavery, during the course of which he must find better ways to fight than with a sword, and learn the lessons that will make him a man."
Tyvärr är det ett helt år kvar tills man får läsa Half a King, för den kommer inte ut förrän i juli 2014. Sedan skall de två andra delarna följa i januari respektive juli 2015. Mer om det hela kan man läsa på Joe Abercrombies hemsida, där han också avslöjar att det här inte på något sätt innebär att han sagt farväl till fantasyvärlden i First Law-böckerna. Tvärtom planerar han ytterligare en trilogi som utspelar sig där, men den lär dröja ett par år innan vi ser något av. Många böcker verkar han dock ha på gång, det är helt klart!



fredag 19 juli 2013

Sommarenkät


En enkät passar väl bra i sommarvärmen, här är en gammal som Bokhora har plockat fram ur sina gömmor och dammat av: 
1. Vilken bok läste du senast?
Blev precis klar med The 5th Wave av Rick Yancey (pappersbok) och Revolvermannen av Stephen King (ljudbok). 
2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Dels tänkte jag fortsätta med nästa del i serien Det mörka tornet av Stephen King, dels tänkte jag läsa The Shining Girls av Lauren Beukes. Fast jag har alltid flera böcker på gång, så det kanske blir något annat också vid sidan av. 
3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Det är nog ganska jämt fördelat faktiskt. Möjligen en vis övervikt mot kvinnliga författare. 
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Jag gillar att hålla reda på hur långt jag kommit i en bok, men inte för att jag ser det som en kamp att komma till slutet (sällan, i varje fall). Hur långt det är kvar kan vara bra att veta ändå – hinner jag läsa klart innan det blir för sent på kvällen? Tar boken slut under tågresan, så att jag måste ha en annan i beredskap? Och så vidare. Riktigt jobbigt kan det bli med e-böcker, där det kan stå att man har hunnit t.ex. "91 %", men så visar det sig att boken är slut ändå ... Jag vill veta hur jag ligger till med sidantalet! 
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
En salig blandning av alltihopa. Jag läser Svensk bokhandels katalog över nya böcker, läser bloggar, läser kultursidor i tidningar och tittar på rekommendationer på bl.a. Amazon och Goodreads över böcker som liknar sådant som jag gillar. Sedan gillar jag också verkligen att snoka runt på nätet och leta efter information om vad som är på gång eller försöka upptäcka nya författare som jag ännu inte hört talas om.
6. När blir en bok för lång?
Den är för lång om den blir tråkig under läsningen, när inte författaren lyckas hålla intresset uppe hos läsaren hela boken igenom. Det har ingenting med sidantalet att göra, utan kan hända både i en kort och en lång bok. Jag gillar tegelstenar, så jag har ingenting emot böcker med stort sidantal – tvärtom. Ändå vill jag ha sagt att det finns många böcker som borde ha kortats ned innan de gavs ut, det är verkligen inte något självändamål att en bok skall vara tjock. 
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Det går lika bra med både svenska och engelska för min del. 
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag brukar försöka att inte göra det, jag har den här bloggen istället! Men visst har jag gjort försök att få andra att fatta storheten hos en viss bok. American Gods av Neil Gaiman tyckte jag var helt underbar, den gav jag bort i present och sade till alla att de bara MÅSTE läsa. Tyvärr tyckte många av dem att den var rätt trist och möjligen hade min entusiasm över boken fått dem att förvänta sig fel saker av den. Det är i regel bättre att jag tjatar om mina favoriter på bloggen och låter omgivningen få boktips ifall de ber om det. Fast jag tar alla tillfällen att ge folk böcker i present, det kan jag inte låta bli! Sambon fyller faktiskt år idag, gissa vad han får av mig..?
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag brukar ha som ambition att läsa klart, för ibland lyfter en bok efter ett tag. Samtidigt har jag alltid varit en slalomläsare av rang, som ständigt har flera böcker på gång. Det kan göra att en bok som jag tappar intresset för helt enkelt inte blir färdigläst därför att jag glömmer bort den bland allt annat jag håller på med. Men det betyder i och för sig inte att jag aldrig kommer läsa den till slut, en dag kanske andan faller på...
10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Som man kan förstå av temat på bloggen har jag mycket skräck och thrillers, men utöver det innehåller mina bokhyllor också en hel del klassiker och mycket facklitteratur. Det som inte finns är chick litt eller romance, inte heller särskilt mycket deckare. 

torsdag 18 juli 2013

Det mörka tornet ... nu är det dags!

Jag har läst ganska mycket av Stephen King, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag tagit mig an hans fantasyepos Det mörka tornet. Det här serien på åtta böcker är ju enligt Kingen själv hans stora livsverk, och då känns det givetvis som något av ett måste.

Jag var en gång nära att börja läsa den första delen, men fastnade på något sätt på de första sidorna och lade den åt sidan. Nu har jag istället gjort något som för mig är helt nytt, nämligen lyssnat på en ljudbok. Visserligen gillar jag att lyssna på saker, inte minst nedpoddade radioprogram som brukar vara mina ständiga följeslagare på tunnelbana och promenader. Men ljudböcker har jag varit tveksam inför, de är ju så långsamma! Jag är van att läsa väldigt snabbt, inte att behöva vänta på en uppläsare som låååångsamt tar sig igenom boken.


Den första delen i serien, Revolvermannen, är alltså min första ljudbok, och jag blev mycket nöjd med den. Dels med ljudboken som sådan, som faktiskt fungerar bra att lyssna på samtidigt som jag gör andra saker (även om det tar en hiskelig tid att plöja en hel bok...). Dels med boken som sådan, som jag gillar skarpt. Jag har hört från många andra som läst att det kan vara svårt att komma in i den här bokserien, att det tar ett par böcker innan man blir fast på allvar. För min del gick det dock fortare än så, jag dras in i den här mystiska världen på en gång och vill inte sluta lyssna. 


Idag har varit en av årets varmaste dagar hittills, med en obönhörligt stekande sol och alldeles för varmt hemma i lägenheten. Jag dricker cola med mycket is och liksom flyter med när revolvermannen Roland färdas genom öknen, får solsting och minns sin barndom och människor han dödat under sitt sökande efter Mannen i svart. Handlingen utspelar sig i en civilisation som brutit samman, men där man kan ana vissa välbekanta drag. Det finns ett vemod över Roland när han förlorar sig i det förflutna, som en av de sista som fortfarande kan berätta om hur allting en gång var. Men kanske finns det inte någon som bryr sig om det som inte längre finns kvar, eller som egentligen bryr sig om att försöka förstå honom.

Efter Revolvermannen väntar del två, När tre blir dragna. Jag ser fram emot den, rapporter kommer framöver om hur läsandet/lyssnandet går. Kanske blir det här sommaren när jag tar mig igenom hela Det mörka tornet?!



onsdag 17 juli 2013

Locke & Key 5

I slutet av volym fyra av Locke & Key hände det ju verkligen saker, vilket bådar gott inför de två avslutande delarna i serien. Volym fem: Clockworks är den näst sista boken och i den får man framför allt veta mer om historien bakom de olika nycklarna och det mystiska Key-huset i Lovecraft. Syskonen Tyler och Kinsey utforskar den speciella nyckel som gör att man kan resa i tiden, och får på så sätt veta hur (och av vem) nycklarna tillverkades och var den märkliga metall de är gjorda av kommer ifrån.

Det kanske kan tyckas frustrerande att Joe Hill väljer att knappast alls föra handlingen framåt i den här boken, men det fungerar faktiskt riktigt bra. Det är både spännande och rejält blodigt, samt dessutom klargörande inför den stora uppgörelse som man kan förvänta sig kommer i den sista delen. Trådarna börjar dras ihop nu och det skall bli väldigt intressant att få veta hur det hela skall sluta. Den sista boken dröjer ett tag till, men så länge får man hålla tillgodo med volym fem som alldeles nyligen utkommit i häftad utgåva (den har tidigare funnits inbunden). I Clockworks håller Joe Hill och Gabriel Rodriguez stilen från de tidigare delarna i serien, som ser ut att sluta lika bra som den började.

tisdag 16 juli 2013

Bokshoppning i Berlin

Sommar och semester innebär för en sann bokvän möjlighet att resa till andra platser, där man kan shoppa böcker. Vad skall man annars göra när man är ledig? För egen del har jag nyss kommit hem från Berlin, som är en mycket trevlig stad på många olika sätt. Även om jag definitivt ägnade mig åt mycket annat där, så passade jag också på att smita in på ett par av alla de bokhandlar som finns i Berlin. Det finns en del som är klart värda ett besök, och några av dem tänkte jag tipsa om här.

Berlin ligger som bekant i Tyskland, vilket självklart innebär att majoriteten av de böcker som säljs i affärerna är på tyska. Men det är inte några problem att hitta bra böcker på engelska, så även för den som inte vill läsa på tyska finns det mycket att välja på. Alla bokhandlarna nedan har välsorterade avdelningar med böcker på engelska.


En klar favorit är Otherland, "Buchhandlung für Science Fiction und Fantasy in Berlin". Den ligger i Kreuzberg och har både nya och begagnade böcker, många på engelska.


I Mitte ligger Hundt Hammer Stein, som är en liten men mysig och välsorterad affär. I den hittade jag för ett par år sedan Rivers of London av Ben Aaronovitch, en författare som sedan kommit att bli en klar favorit.


En annan trevlig bokhandel är Lesen und lesen lassen som ligger i Friedrichshain. Även den är rätt liten, men har bra urval av böcker och både kunnig och sympatisk personal.


Är man intresserad av serie kan Grosser Unfug rekommenderas, med butiker både i Mitte och Kreuzberg. De har stort sortiment med böcker ur alla tänkbara seriegenrer, och när jag besökte affären i Mitte pågick dessutom någon slags event där med ungdomar som tecknade egna serier.

För den som vill ägna sig åt litet bokshoppning i Berlin finns alltså en hel del att välja på. Utöver de här bokhandlarna finns dessutom många fler, så någon brist på böcker behöver man inte oroa sig för. Fast även om till exempel Outland har väldigt stort urval inom sina genrer inser man också att här hemma är SF-bokhandeln en verklig tillgång. Man måste inte resa bort för att hitta bra bokhandlar...

måndag 15 juli 2013

JK Rowling och andra författare som skriver under pseudonym

Den stora nyheten som rörde upp dammet mitt i sommarstiltjen var att JK Rowling sådär helt i det tysta har skrivit ytterligare en bok, som dessutom funnits utgiven i flera månader utan att någon vetat om saken. The Cuckoo's Calling, utgiven under namnet Robert Galbraith, fick när den kom ut i april tydligen bra recensioner. Jag har inte själv sett något som skrivits om den här boken, men det påstås i alla fall i bland annat DN:s artikel att de var lysande. Sålt särskilt bra har den däremot inte gjort, vad det nu beror på. Möjligen har den inte marknadsförts särskilt hårt (kan vara svårt när man inte har någon författare att visa upp), i alla fall hade jag inte hört talas om den. Man kan gissa att försäljningen kommer att skjuta i höjden, och att döma efter Amazons topplistor är det många som är intresserade av att läsa. Där låg The Cucko's Calling idag tvåa på bästsäljarlistan över böcker och etta på Kindle-listan. Man får väl hoppas att förlaget har tryckpressarna redo, för det lär nog vara många som är nyfikna på den här boken och vill ha den nu på en gång.

Jag ha förstått att en del är upprörda över JK Rowlings tilltag att använda en pseudonym, men jag har svårt att sälla mig till den skaran. När hennes första bok efter Harry Potter kom ut förra året var som ni minns uppståndelsen total och förväntningarna låg på en nivå som jag inte tror var särskilt rolig för författaren. Den tomma stolen fick dessutom säkert många besvikna läsare, som egentligen ville ha en ny Harry Potter. Och de som skulle kunna uppskatta den typen av bok kanske inte hittade fram till den, för det är inte givet att Potterfansen är samma läsekrets som dem som gillar att läsa om stillsamma intriger i en engelsk småstad.

Alltså, jag förstår verkligen att JK Rowling kunde tycka att det var skönt att slippa löjligt högt ställda krav, när hon själv hade lust att skriva något helt annat än tidigare. Och hon är ju verkligen inte först att göra på det sättet, många andra har gjort likadant. Stephen King skrev under namnet Richard Bachman och lyckades hålla det hemligt fram till den fjärde boken. Hans son har valt att skriva under namnet Joe Hill och försökte i det längsta undvika att media tog upp frågan om vem hans pappa var. I Sverige har makarna Ahndoril gjort stor succé under namnet Lars Keppler, och även i det fallet var det från början okänt vem/vilka som låg bakom. Andra författare har använt pseudonym även om det aldrig varit menat att deras identitet skulle vara hemlig, ibland för att pröva på en ny genre eller för att på något sätt skilja av sin författarpersonlighet från sitt riktiga jag. Maria Lang/Dagmar Lange är väl ett exempel på den saken.

Så som svar på frågan "får man verkligen göra så här?!" säger jag att självklart får man det. Jag tycker till och med att det är bra om man använder olika namn så att en författare som skriver i olika genrer inte gör sina läsare besvikna för att de väntar sig helt andra saker av böckerna. Och jag förstår verkligen om man som JK Rowling vill kunna jobba ifred med nya projekt. Det är ju inte som att hon behöver pengarna för att kunna försörja sig, utan kan säkert acceptera litet lägre försäljningssiffror med lugn och ro. Man kan dock fundera över när förlaget (och/eller hon själv) hur som helst hade tänkt sig att det hela skulle avslöjas, med skenande försäljning som följd. För visst ha man litet svårt att tänka sig att planen var att de hela skulle förbli hemligt för alltid...


lördag 13 juli 2013

Sommarkänsla...


Så här ungefär känner jag mig när det är varmt och soligt. Visst är det trevligt på sätt och vis med sommar, men jag föredrar skuggan med en bok. Gammel-gother som jag lägger sig inte i solen frivilligt! Och jag kan avslöja att jag betat av rätt många titlar i min stora sommarläsningshög redan. Massor med Sandman har jag läst också, underbart! Litet lat har jag dock varit när det gäller att skriva recensioner, men de kommer framöver. Hur har ni det själva så här i julivärmen?

fredag 12 juli 2013

Ett omslag säger så mycket...

Visst är det innehållet som räknas, men håll med om att omslagen också har viss betydelse. Säkert finns det fler än jag som ibland impulsköper böcker därför att vissa omslag liksom ropar "det här är en bok för dig..."

Men ibland kommer böcker ut med flera olika omslag, så man måste välja utgåva. Det kan faktiskt bli helt olika känsla beroende på hur det ser ut, för visst signalerar olika omslag skilda sorters stämningar. Betänk att jag dröjde länge med att läsa den otroligt bra The White Devil för att utgåvan jag sett hade så förskräckligt fult omslag...

Här nedan kan man jämföra omslagen till Deborah Harkness böcker A Discovery of Witches/Alla själars natt och Shadow of Night. Samma böcker, olika språk och helt olika omslag. Stor skillnad, inte sant!










onsdag 10 juli 2013

Räddning av Joyce Carol Oates

Kortromanen The Rescuer av Joyce Carol Oates är verkligen inte något upplyftande historia. Den handlar om Lydia, doktorand i socialantropologi vid ett amerikanskt prestigeuniversitet och inte minst en Duktig Flicka. Så duktig att hon, om än motvilligt, lyder när föräldrarna ringer och kräver att hon skall släppa studierna för att hjälpa sin äldre bror, som verkar ha hamnat i någon slags odefinierat svår situation. Det visar sig att brodern, som alltid setts som den riktigt begåvade i familjen, lämnat sina präststudier och bosatt sig i ett riktigt slumområde i New Jersey. Vad som hänt vill han inte berätta och egentligen vill han inte ha med Lydia att göra heller. Hon flyttar ändå in i hans nedgångna lägenhet, i akt och mening att ställa allt tillrätta igen. Men istället blir det hon som alltmer dras in i en mörk och farlig värld där livet vid universitetet snart känns väldigt avlägset.

The Rescuer är en riktigt mörk historia, där man riktigt känner hur den stackars Lydia mals ned av de stenhårda kraven som hon själv och omgivningen ställer på henne. Samtidigt är uppgiften att ställa broderns liv tillrätta alltför stor för att hon skall ha någon möjlighet att klara av den. Men det är hon som skall rädda honom – något intresse för att i sin tur att rädda henne verkar hon inte kunna räkna med. Själv drömmer hon om bekräftelse, att hennes framgångar inom forskningen skall göra att både andra forskare och hennes familj skall lägga märke till henne. Men de verkar mest intresserade av att använda Lydia för sina syften, utan att egentligen bry sig om vad hon vill.

Det här är en tänkvärd och ganska obehaglig bok, där Joyce Carol Oates obönhörligt styr sin huvudperson mot undergången. Man kan reta sig på Lydia och tycka att hon borde säga ifrån, borde tänka på sig själv istället. Ändå är det nog svårt för henne att göra uppror på det sättet, hur mycket hon än skulle behöva det. Boken fokuserar på duktig flicka-dilemmat, där det faktiskt är så att vad Lydia än gör är det aldrig nog. Som läsare tycker jag att det skaver rätt rejält det där att alla förlitar sig på att henne, utan att fundera över om hon själv far illa av det. Särskilt orealistiskt är det dock inte, även om de flesta duktiga flickor inte hamnar i samma situation som Lydia. De enorma kraven som helt oreflekterat ställs på henne är tyvärr något som många kan känna igen sig i. Det stora problemet är att man måste våga säga ifrån, fastän man då blir det värsta man kan tänka sig: någon som inte är Duktig...

måndag 8 juli 2013

Shakespeare goes Star Wars




"In time so long ago begins our play,
In starcrossed galaxy far, far away."

Det har på senare år varit populärt att modernisera klassiska verk ur litteraturhistorien på de mest halsbrytande sätt, varigenom man syftar till att uppnå komiska effekter. Ni vet, Jane Austen och zombier med flera exempel. Det senaste i den vägen är en nytolkning av Star Wars, skriven som om det vore Shakespeare som var författare.

Den helt nyutkomna William Shakespeare's Star Wars har dock givetvis inte den gamle renässansdramatikern som upphovsman, utan är skriven av Ian Doescher. Jag har själv inte läst boken, men hos brittiska magasinet SFX kan man läsa utdrag ur inledningen. Där framgår att persongalleriet är detsamma som i den film som numera går under beteckningen Episod IV. Det betyder att Luke Skywalker ("a boy of Tatooine") har huvudrollen, medan andra välkända namn i rollistan är till exempel Han Solo, prinsessan Leia och Chewbacca. Upplägget följer samma modell som i klassiskt elisabetanskt drama, vilket innebär att texten är skriven på jambisk pentameter och strikt uppdelad på ett bestämt antal olika scener och akter.

Som en följd av shakespearefieringen är ingenting sig riktigt likt i den här Star Wars-versionen, framför allt inte sättet som man pratar på. För visst kan C3-PO vara högtravande, men här slår till och med han rekord. "Pray, R2-D2, where art thou?" känner man inte riktigt igen från filmen.

Är det kul då? Nja, visst fnissar man åt utdraget ur boken, men jag tror knappast att det är roligt så länge att jag skulle vilja läsa hela. Men ändå, tänk vad folk kan hitta på för något...

lördag 6 juli 2013

Joe Hill gör serie av bok och film av serie



När en bok är så otroligt bra som NOS4A2 vill man ju gärna ha mer ... och det kommer man faktiskt att kunna få om inte alltför lång tid. Joe Hill planerar nämligen en slags spin off i serieform, med titeln NOS4A2: Wraith. Enligt planerna skall den komma ut till hösten och lär på något sätt handla om den ondskefulle bilföraren Charlie Manx, välbekant för alla som läst boken. Mer kan man läsa i den här intervjun med Joe Hill, där de dock råkar skriva att serien är en uppföljare till It (Stephen Kings clownskräckklassiker). Joe Hill försäkrar dock på sin blogg att så inte är fallet...

Dessutom ser det ut som att det kommer göras en filmversion av Locke & Key. Planer fanns på en tv-serie för ett par år sedan och då spelades ett pilotavsnitt in. Det blev dock ingenting av det projektet, men nu har tydligen Universal fått tag på rättigheterna och vill göra en film av det hela. Hollywood reporter skriver mer om den saken här. Sedan borde väl också de allra sista delarna av serien Locke & Key komma ut inom de närmaste månaderna, även om något releasedatum för volym 6: Omega inte finns ännu. Men snart, snart, får vi veta hur det går med de stackars tre syskonen Locke i det hemska Key-huset. Joe Hill har väldigt retsamt skrivit på Twitter att han aldrig lovat att det skulle bli ett lyckligt slut på den här serien ... vad det innebär återstår att se.

fredag 5 juli 2013

The Ocean at the End of the Lane

Det börjar med en begravning som får huvudpersonen att besöka platsen där han växte upp. Huset han bodde i finns inte längre kvar, men det gör däremot en gård i närheten. Han – vars namn läsaren aldrig får veta – blir sittande vid dammen intill huset och förlorar sig i minnen från när han var sju år gammal. På den tiden bodde en flicka i huset, Lettie Hemstock. Hon kallade dammen för en ocean, fastän det var uppenbart att det var en helt vanlig damm. Men mer än så, "She said they'd come here across the ocean from the old country". Vad det egentligen betydde var oklart, men det var mycket annat också. Vilka var egentligen kvinnorna som bodde tillsammans på gården? Lettie, hennes mamma och mormor var inte som alla andra, det kunde även en sjuåring förstå.

The Ocean at the End of the Lane handlar om en liten pojke, men är långt ifrån en barnbok. Det här är Neil Gaimans första vuxenroman på många år, och det är en mörk och mystisk historia. Huvudpersonen är med om saker om för honom framstår som fasansfulla, där otäcka monster hotar och andra världar kan anas. Rätt skrämmande är det tidvis, samtidigt som boken även rymmer andra dimensioner. Det som händer kan tolkas inom ramarna för ett barns fantasi och osäkerhet inför vuxenvärlden. På det sättet blir The Ocean at the End of the Lane en gripande berättelse om barns ensamhet och utsatthet i en vuxenvärld som inte alltid klarar av att skydda dem från allt som är farligt.

Som flitiga läsare av den här bloggen vet är detta en av de där böckerna som det verkligen peppats för de senaste månaderna. Förväntningarna var skyhöga när boken väl anlände i brevlådan. Jag kan dock verkligen lova att alla förhoppningar har infriats, det här är en av Neil Gaimans mest helgjutna böcker någonsin. Det är både välskrivet och mycket skickligt gjort rent stilistiskt, dessutom spännande och engagerande. Men inte minst: det här är en bok som verkligen har en själ. Man kan inte annat än älska den, helt enkelt.

torsdag 4 juli 2013

Är du mainstream, lille vän?



Att vara som alla andra, eller för den delen att läsa samma böcker som alla andra gör, har väl aldrig varit min ambition. Däremot vill jag ju gärna se mig själv som något som har koll, åtminstone när det gäller litteratur. Men hur ligger det till med den saken egentligen?

Enligt O skrev för ett tag sedan om hur många av böckerna på Bokus pockettopplista som hon hade läst. Det är väl ett mått så gott som något, så jag tänkte försöka mig på samma jämförelse. Syftet är inte att försöka demonstrera hur många böcker jag läst, utan snarare att fundera över om jag läser samma sak som alla andra. Och dessutom att ta en närmare till på vad det är som de där "alla andra" egentligen läser.

De här böckerna finns på Bokus topplista för pocketböcker från "föregående vecka", vilket borde vara vecka 26:

  1. En man som heter Ove/Fredrik Backman
  2. Kast med liten kniv/Sara Kadefors
  3. Det store Gatsby/F Scott Fitzgerald
  4. Dandy/Jan Guillou
  5. Den sista akten/Mari Jungstedt
  6. Mörk jord/Belinda Bauer
  7. Betvingade/Simona Ahrnstedt
  8. Sju jävligt långa dagar/Jonathan Tropper
  9. Bättre tillsammans/Sheila O'Flanagan
  10. Två soldater/Roslund & Hellström. 

Ja, om min ambition är att inte vara mainstream har jag verkligen lyckats. Av de tio översta böckerna på listan har jag läst en, Den store Gatsby. Övriga har jag inte ens funderat över att läsa (utom möjligen Belinda Bauer), och två stycken hade jag inte ens hört talas om (nr. 8 och 9).

Men är det här något bra mått? Att jag inte skulle känna mig hemma bland semesterdeckarna är väl rätt förutsägbart. Men kanske det finns andra listor att titta på? Bokus har också en lista över engelsk skönlitteratur och där hittar jag en del böcker som passar mig bättre. Överst finns visserligen en box med Fifty shades of Grey, men sedan följer mer bekanta titlar som jag faktiskt läst. På andra plats hittar vi återigen The Great Gatsby, på fjärde Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane (en entusiastisk recension kommer imorgon!) och på femte To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Men två klassiker och en ny bok är egentligen inte så mycket att räkna med.

Adlibris topp 100-lista ser det rätt illa ut också. Den domineras av E L James Femtio nyanser... på de tre översta platserna. Något jag har läst kommer först på plats 13, där man hittar Dan Browns Inferno. Den som minns min recension kommer dock ihåg att jag i princip ansåg att det var ett misstag att läsa den. Även hos Adlibris domineras pockettoppen av deckare och följaktligen har jag inte mycket att hämta där heller.

Går vi istället över till barn- och ungdomslistan börjar det likna något. Där finns ett antal urban fantasy- eller rena fantasyböcker, av vilket man kan dra slutsatsen att ungdomar gillar dessa genrer. De jag har läst är Stad i skuggor av Cassandra Clare (nr 4), Skuggan av Petrus Dahlin/Lars Johansson (nr 9), Hungerspelen av Suzanne Collins (nr 11) och Berättelser från Engelsfors (nr 14). På listan finns också böcker av PC Cast/Kristin Cast (nr 1) och Kristin Cashore (nr 7) där jag läst andra delar i samma serie. Ingen av böckerna på listan är titlar jag inte redan känner till.

Adlibris har också en lista över fantasy, som domineras totalt av GRR Martin (nr 1, 3-7, 11 och 13). Jag har inte läst alla hans böcker, men sett tv-serien och känner mig väl bekant med dem. På den här topplistan har jag dessutom läst Eld (nr 2), De utvalda/Monstrets dotter av Kristin Cashore (nr 8), De första tolv av Justin Cronin (nr 9), På stort alvar av Johan Theorin (nr 14) och The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman (nr 15). För resterande två författare på listan har jag läst andra böcker i samma serie. Fantasyböckerna är alltså helt och hållet inom min domän, enligt den här listan. Hmm, litet konstigt känns det med tanke på att jag själv anser mig knappt läsa fantasy överhuvudtaget. Men det är nog så att de lägger samman fantastik med fantasy och ser det som samma sak. Jag tycker man bör vara litet mer noga med genrerna, och upptäcker att det också går att få fram en topplista över kategorin skräck- och spökhistorier. Där ser det ut så här:
  1. De första tolv/Justin Cronin
  2. På stort alvar/Johan Theorin
  3. Flickan från ingenstans/Justin Cronin
  4. När skruven dras åt/Henry James
  5. Barnflickan/Hanna von Corswant
  6. Varma kroppar/Isaac Marion
  7. World War Z/Max Brooks
  8. Det/Stephen King
  9. Nattsidan/Joyce Carol Oates
  10. Lilla stjärna/John Ajvide Lindqvist
Den här kategorin är ju den där jag borde ha koll, och det visar sig stämma. Alla böckerna tillhör sådant som jag läst eller till och med har hemma i bokhyllan, förutom Nattsidan av Joyce Carol Oates. Den befinner sig dock i ett paket på väg hem till mig, så den räknar jag in bland mina egna böcker.

Samma sak gäller om vi slutligen går över till klassikerlistan. Där hittar vi på plats 1-10: Den store Gatsby/F Scott Fitzgerald (nr 1 och 2), Den allvarsamma leken/Hjalmar Söderberg, Brott och straff/Fjodor Dostojevskij, Nybyggarna/Vilhelm Moberg, Madame Bovary/Gustave Flaubert, Främlingen/Albert Camus, Äcklet/Jean-Paul Sartre, Doktor Glas/Hjalmar Söderberg, Siddhartha/Herman Hesse. Det är  bara att pricka av en efter en, jag har läst allihopa. En del klarade jag av när jag läste litteraturvetenskap, men de flesta har jag läst ändå. Vissa flera gånger (Doktor Glas, framför allt).

Så vad drar vi för slutsatser av det här? Jag kan tryggt kalla mig mainstream när det gäller skräck, klassiker och fantasy (på sätt och vis, enligt mina invändningar ovan). Inom de kategorierna läser jag uppenbarligen detsamma som alla andra (enligt försäljningssiffrorna), även om jag nog klämmer in rätt många andra böcker också. När det gäller den "vanliga" litteraturen är jag däremot bortom all räddning. Det är få deckare som intresserar mig tillräckligt för att jag skall läsa dem och i alla fall inga som är bästsäljare för tillfället. Bland icke-deckarna är det få jag ens skulle överväga att läsa, de känns helt enkelt inte som min typ av böcker. Men samtidigt inser jag av de ständigt välbekanta titlarna och författarnamnen på listorna att de har så pass stort genomslag att jag trots allt känner väl till dem. Kanske jag kan kalla mig "passiv mainstream"...

onsdag 3 juli 2013

Gregor Samsa har blivit en cool typ

Franz Kafkas 130:e födelsedag

Om Franz Kafka fortfarande hade varit i livet skulle han ha fyllt 130 år idag. Vad jag vet tillhör han inte de evigt odödas skara, utan gick ur tiden 1924. Google passar ändå på att fira honom med en doodle, som också kan ses här ovan. Bilden kan väl inte sägas fånga stämningen ur novellen Förvandlingen, men visst är det roligt att Gregor Samsa har blivit en riktigt cool typ så här på gamla dagar? När han väl tog sig upp ur sängen blev det kanske inte så tokigt i alla fall. De där extra armarna (benen?) verkar till och med vara rätt praktiska. Grattis Kafka! 

The Demonologist

David Ullman, collegeprofessor och specialist på demonologi, får ett mystiskt erbjudande som innebär att han skall resa till Venedig på ett diffust formulerat uppdrag. Resan visar sig bli en otäck upplevelse, vilket är något av en överraskning för vetenskapsmannen David som verkligen inte tror att Djävulen, demoner eller något övernaturligt finns på riktigt. Fast vad är det han har varit med om? Kanske är det någon som försöker lura honom att se saker som inte finns? Hur som helst upptäcker David att han är indragen i något som mycket väl kan sluta med att allting rent bokstavligt går åt helvete – både för honom själv personligen och för mänskligheten i stort.

När man sammanfattar vad The Demonologist av Andrew Pyper handlar om, så låter det som något Dan Brown hade kunnat hitta på. Och så är det på sätt och vis, fast ändå har den här boken inte mycket gemensamt med Dan Browns alster. Den är annorlunda i tonen, har en annan sorts huvudpersoner och är inte alls samma sorts enkla cliff hanger-bladvändare. Men ändå: den handlar om en amerikansk collegeprofessor som reser runt och försöker rädda mänskligheten genom att knäcka koder ur en gammal bok (i detta fall från 1600-talspoeten Miltons epos Paradise Lost).

Huvudpersonen i The Demonologist har dock inte så mycket gemensamt med Dan Browns hjälte Robert Langdon. David lider av kroniska depressioner och är nog en rätt tråkig och inbunden typ, så pass att hans hustru lämnat honom för en annan man. Tråkigt för honom, men han blir på det här sättet också intressant att läsa om. Naturligtvis finns det också en kvinnlig sidekick, psykologiprofessorn O'Brien som är intelligent på riktigt – inte bara på låtsas, som i ni-vet-vems böcker. David beskriver henne som vacker, smal och otroligt vältränad, vilket givetvis känns klyschigt värre. Läsaren inser dock efter ett tag att det där inte egentligen stämmer och att hon snarare är skelettsmal på grund av långt framskriden cancer.

Själva historien då? Ja, jag har ju redan sagt att det inte är en bladvändare. Trots att det handlar om en kamp mot klockan och jakt efter ledtrådar är det faktiskt inte så spännande, åtminstone inte rakt igenom. Istället är boken ganska eftertänksam och kan framför allt sägas handla om att David under sin resa tvingas konfrontera vissa saker inom sig själv och göra upp med ett antal hang ups från det förflutna. Det där med koderna och ledtrådarna förblir rätt osammanhängande, vilket dessutom huvudpersonerna ständigt påpekar själva. Det är inte särskilt trovärdigt att en vanlig collegeprofessor, oavsett om han är expert på demoner, blir indragen i en apokalyptisk kamp där ledtrådar ur Paradise Lost är avgörande. Kanske allt som händer bara är något som sker i Davids eget huvud, ett sätt att bearbeta svåra saker han varit med om? Riktigt säker kan man inte vara. Helt klart är dock att boken är rejält otäck på sina ställen, på ett Exorcisten-sätt som blir verkligen obehagligt.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag gillade den här boken och att jag tyckte David var en sympatisk huvudperson. Däremot inte sagt att den egentligen fungerade rakt igenom, för jag tyckte inte att handlingen höll ihop överallt. Så det är svårt att säga om jag rekommenderar The Demonologist. Andra får nog helt enkelt bilda sin egen uppfattning.

måndag 1 juli 2013

Kallelsen och Rovdjur - otäckt är kort

Mix förlag fortsätter att ge ut sina e-noveller, nyskrivna av svenska författare. Nu under juni har det kommit flera stycken framför allt inom sci-fi och fantasy som verkar riktigt lovande. Själv är jag dock mest intresserad av kategorin skräck, där ju Mix redan tidigare gett ut en hel del riktigt trevliga otäckingar. Allra nyast inom skräck-kategorin är Kallelsen av Helena Dahlgren (Dark Places, ni vet). Den utspelar sig i bland vindpinade kobbar på västkusten, där en kvinna väntar på att hennes make som är fiskare skall komma hem igen. Man riktigt känner lukten av salt och ruttnande tång, samtidigt som det blir mer och mer obehagligt – och det obehagliga blir mer och mer verkligt. Ensam orolig väntan och nattliga mardrömmar börjar efterhand att gå i varandra, och man inser att det aldrig kommer att kunna sluta väl.

En annan novell som kom tidigare under våren är Rovdjur av Caroline L Jensen. Den utspelar sig i Boca Raton i USA, där det härjar rovdjur av flera slag. På land finns en seriemördare med förkärlek för unga pojkar, i havet lurpassar vasstandade hajar på turisterna. Oavsett vilken av dem man råkar på blir resultatet fasansfullt, men en sådan otur kan väl ingen ha att man stöter på bägge? Rovdjur är verkligen inget för den som är känsligt lagd, eller i alla fall har något emot blod och lösa kroppsdelar. Rejält spännande är det dock, även om man tycker hemskt synd om den stackars pojken som är huvudperson.

Kallelsen och Rovdjur är två så där sugande obehagliga och otäcka historier, om än på ganska olika sätt. Hos Helena Dahlgren är det ovisshet och stämningar som bygger upp det hela, medan Caroline L Jensen inte väjer för litet splatter. I bägge fallen blev resultatet för mig att jag nästan missade att gå av på rätt station i tunnelbanan för att jag var så fokuserad på att få veta hur det skulle sluta. För bägge författare gäller också att jag ser fram emot mer sådana här saker. Underbart är kort säger de, men de här novellerna tog slut alldeles för snabbt, Nu vill jag ha mer!

Recensionsexemplar från Mix förlag.