The Ocean at the End of the Lane

Det börjar med en begravning som får huvudpersonen att besöka platsen där han växte upp. Huset han bodde i finns inte längre kvar, men det gör däremot en gård i närheten. Han – vars namn läsaren aldrig får veta – blir sittande vid dammen intill huset och förlorar sig i minnen från när han var sju år gammal. På den tiden bodde en flicka i huset, Lettie Hemstock. Hon kallade dammen för en ocean, fastän det var uppenbart att det var en helt vanlig damm. Men mer än så, "She said they'd come here across the ocean from the old country". Vad det egentligen betydde var oklart, men det var mycket annat också. Vilka var egentligen kvinnorna som bodde tillsammans på gården? Lettie, hennes mamma och mormor var inte som alla andra, det kunde även en sjuåring förstå.

The Ocean at the End of the Lane handlar om en liten pojke, men är långt ifrån en barnbok. Det här är Neil Gaimans första vuxenroman på många år, och det är en mörk och mystisk historia. Huvudpersonen är med om saker om för honom framstår som fasansfulla, där otäcka monster hotar och andra världar kan anas. Rätt skrämmande är det tidvis, samtidigt som boken även rymmer andra dimensioner. Det som händer kan tolkas inom ramarna för ett barns fantasi och osäkerhet inför vuxenvärlden. På det sättet blir The Ocean at the End of the Lane en gripande berättelse om barns ensamhet och utsatthet i en vuxenvärld som inte alltid klarar av att skydda dem från allt som är farligt.

Som flitiga läsare av den här bloggen vet är detta en av de där böckerna som det verkligen peppats för de senaste månaderna. Förväntningarna var skyhöga när boken väl anlände i brevlådan. Jag kan dock verkligen lova att alla förhoppningar har infriats, det här är en av Neil Gaimans mest helgjutna böcker någonsin. Det är både välskrivet och mycket skickligt gjort rent stilistiskt, dessutom spännande och engagerande. Men inte minst: det här är en bok som verkligen har en själ. Man kan inte annat än älska den, helt enkelt.