Dalek, I love you

Som bekant handlar den här bloggen i vanliga fall om böcker. Men den här helgen är ett undantag, för det är Doctor Who-helg! Mer om det här kan man läsa hos Fiktiviteter, där man också kan hitta ett schema över alla bloggar som deltar och länkar till deras inlägg.

Tv-serien Doctor Who innehåller en lagom knasig blandning av humor, spänning och blodigt allvar, som jag verkligen gillar. När det gäller denna serie finns mycket  man kan diskutera, som t.ex. vilken doktor som är bäst. Vid det här laget har det funnits elva stycken och jag måste erkänna att jag nog inte riktigt vant mig vid den senaste ännu. Sedan har vi också följeslagarna som reser med doktorn på hans äventyr, där alla har sin personlighet och sin egen historia. Och så finns det skurkar och monster av de mest märkliga slag. Vissa av dessa har korsat vägar med doktorn många gånger och bland dem är the daleks mina största favoriter. Andra skurkar är bland annat stenänglarna, som nog är de otäckaste. Man fattar inte vad de är ute efter, de är bara otroligt läskiga och dödliga. Farliga är också cybermännen, som är människor omvandlade till plåtmonster. Både stenänglarna och cybermännen har varit med i flera väldigt bra episoder av serien, men saknar den grandiosa personlighet som gjort att jag fallit för dalekarna.

En dalek gör allt för att verka vara en känslobefriad och stenhård dödsmaskin, men lyckas inte alltid särskilt bra med att hålla sig iskall. En dalek är nämligen alltid högst irriterad. När de utropar sitt "you will be exterminated" hör man tydligt att det underliggande tonläget är "men herregud, varför gör du inte som jag säger!?!". Ett annat fascinerande drag hos daleks är deras outsinliga goda självförtroende och positiva syn på sin tillvaro. Det är helt otänkbart för dem att erkänna sig besegrade, hur stort motstånd de än möter. I Doomsday (säsong 2) ställs en liten skara daleks mot en armé på fem miljoner cybermen, men är ändå lika kaxiga. Ett helt underbart ögonblick är när cybermännen försöker förhöra sig om hur många dalekarna egentligen är, och de med oerhörd stolthet och triumf i rösten svarar "fyra!". Inte för ett ögonblick tvivlar de på sin egen förmåga, fem miljoner cybermän mot fyra daleks är helt ok motstånd för deras del...

En Dalek är en slags cyborgs med en liten varelse inuti de stora oformliga metallkropparna som mest påminner om en slags mini-tanks. Just deras form gör dem så osannolika, de har ju rätt begränsad rörelseförmåga och behöver plan mark för att ta sig fram. Men i senare säsonger kan de helt plötsligt flyga, vilket gör dem långt farligare än förut.

Daleks gjorde sin entré i serien redan 1963, så de har verkligen kämpat mot doktorn en lång tid. Många gånger har de blivit helt bekämpade, förstörda eller förvisade till en annan dimension. Men det spelar ingen roll, på något sätt lyckas de alltid komma tillbaka. Första gången de dyker upp i den nya serien är det bara en skruttig plåtburk till Dalek kvar (Dalek, säsong 1), men det får ändå doktorn att reagera – för han vet hur farliga de är. Det motsatta gäller också, för det är bara en fiende som dalekarna har en högst hälsosam respekt för och det är doktorn. Han skulle heller aldrig underskatta deras farlighet, även när ingen annan inser hur ondskefulla de är (som i Victory of the Daleks, säsong 5). För dalekarna ger aldrig upp sin kamp för att ta över universum och i detta ingår att de skall döda alla andra varelser än dem själva.

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om dalekarna, t.ex. analysera deras bakgrund. De kommer från planeten Skaro och är skapade av superskurken Davros. I övrigt förefaller deras historia vara litet trasslig och motsägelsefull, men de verkar ha haft en viktig roll i det krig som slutade med att både de själva och the time lords förintades. Nästan, för både doktorn och åtminstone en enstaka dalek överlevde bevisligen. Man kan också funderas över händelseutvecklingen på senare år där dalekar med olika färger och egna namn klivit fram. En utveckling mot att de blir mer individuella? Mindre underhållande har de inte blivit i alla fall, tvärtom. Hur som helst kan man konstatera att dalekarna är hopplöst klumpiga, koleriska och sanslöst optimistiska på ett sätt som blir både komiskt och hjärtevärmande. Inte för inte är de doktorns ärkefiender och mest värdiga motståndare. Exterminate!