Midnattsgränden – tillbaka i Morganville för tredje gången

Midnattsgränden av Rachel Caine är tredje boken i serien om vampyrerna i den lilla amerikanska småstaden Morganville. I de två tidigare böckerna Glashuset och Döda flickors dans fick man lära känna huvudpersonen Claire som  flyttar till Morganville för att börja plugga på universitetet i staden. Studierna visar sig dock vara en utmaning på ett helt annat sätt än hon hade kunnat ana, för hon upptäcker att Morganville är en stad som till stor del befolkas av vampyrer. Och det här är inga jag-vill-aldrig-döda/evig kärlek-vampyrer som i t.ex. Twilight, utan det är riktigt skrämmande typer som inte tvekar att döda folk om det passar dem.

Just det här att vampyrerna faktiskt är riktigt farliga är den här seriens styrka, för det gör böckerna spännande utan att man får det där flummiga deppa-över-evigt-liv och godhjärtad-men-bloddrickande som förstör så många andra vampyrböcker. Samtidigt är vampyrerna i Morganville inga dräglande monster, utan högst intelligenta varelser. Förutom det där med bloddrickandet påminner de till stor del om en slags maffia, som styr sin stad med järnhand och kräver absolut lojalitet av alla som bor där. I Midnattsgränden tvingas Claire att ha mer att göra med vampyrerna än tidigare, något hon inte alls är särskilt förtjust i. Hon upptäcker att vissa av dem inte bara är farliga och  hänsynslösa, de är dessutom sinnessjuka och oberäkneliga. Men hon kan ändå inte låta bli att fascineras av vampyrerna och efterhand till och med engagera sig för att hjälpa dem. Claire är ju en intelligent och ambitiös flicka som inte accepterar att bara tiga och sitta still. Hon vill agera och påverka sin egen situation, något som paradoxalt nog för henne allt närmare vampyrerna. På ett rätt subtilt sätt anar man att hon mycket väl har potential att utvecklas till en maktspelare som kan matcha dem, även om det är lång väg kvar dit.

Morganville-böckerna är alltså inte den sortens vampyrböcker där flicka möter vampyr och evig kärlek uppstår. Sådan romantik förekommer inte i den här boken, de flesta av vampyrerna är verkligen inte sådana som man skulle vilja ha ett förhållande med. Några av dem är visserligen mer sympatiska än andra och det förekommer människor som är ihop med dem, men det framställs inte som något värt att satsa på. Vampyrerna har heller inga planer på att erbjuda stjärnögda unga damer evigt liv, snarare framstår det som att man skulle riskera att bli extremt kortlivad av att ge sig i lag med dem.

Den sortens kärlek som förekommer i Midnattsgränden är faktiskt på sitt sätt rätt intressant. I den här boken, liksom i de två tidigare, är det den två år äldre Shane som är föremål för Claires varma känslor. Själv kan jag inte alls förstå varför hon skulle vara intresserad av honom. Hon är intelligent, en toppstudent och säkerligen med en lysande framtid, han ser bra ut men är en strulis som inte verkar kunna göra något vettigt av sitt liv. Fast när jag tänker efter inser jag att det här är långt mer trovärdigt än Twilight-typen av relationer. Tonårstjejer som Claire vill ha coola killar som Shane, kanske just därför att det inte är ett förhållande som är något att satsa på i längden. Visst är hon kär i honom, men egentligen är det väl så att hon vill ha honom för att bekräfta sig själv. Samtidigt är det inte evigheten de planerar att tillbringa tillsammans, utan deras förhållande är här och nu.

Vampyrerna i Morganville är en av de bästa YA-serierna just nu, så jag tycker verkligen att den är värd att ge en chans. Om man gillade de två första böckerna kommer man inte att bli besviken av Midnattsgränden, för den tar vid där Döda flickors dans slutade och leder läsaren till delar av Morganville som Clarie tidigare undvikit. Det enda problemet är man direkt vill kasta sig över del fyra när man är klar med den här boken...

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.