Berättelser från Engelsfors

På baksidan av Berättelser från Engelsfors står det: "För alla som läst Cirkeln och Eld och vill ha mer." Just precis så är det, vilket både är det som är bra med den här boken och som gör den problematisk. Otroligt bra är att alla som verkligen längtar efter att få läsa mer om de utvalda och allt mystiskt som händer i Engelsfors får en underbart trevlig seriebok som fyller ut luckor i böckerna och ger extra information om personer som bara skymtat förbi i handlingen. Den som inte har läst Cirkeln och Eld har dock inte särskilt mycket att hämta här. Berättelser från Engelsfors består av åtta episoder där inte egentligen någon av dem går att begripa för den som inte är välbekant både med persongalleriet och handlingen i böckerna. Flera av dem är också rätt fragmentariska så tillvida att man inte får någon inledande förklaring till vad det är som händer eller vilka de inblandade personerna är.

Men nu har jag ju läst Cirkeln och Eld och det förutsätter jag att ni kära bloggläsare också har gjort, för det här är verkligen bra och engagerande böcker. Om någon till äventyrs inte skulle ha kommit sig för med att läsa ännu, sätt igång genast! När ni sedan drabbas av total abstinens i väntan på att den tredje och sista delen skall komma ut, då är Berättelser från Engelsfors alldeles utmärkt att ta till. Precis vad man behöver för att klara sig till hösten när Nyckeln kommer.

Hur fungerar då Engelsfors i serieversion? Jo, det är alldeles utmärkt. Det märks att det här är en genomarbetad produkt, verkligen inte något slarvigt ihopkommet. De tre tecknarna Kim W. Andersson, Karl  Johnsson och Lina Neidestam har i samarbete med författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren lyckats skapa tecknade figurer som förmedlar den där särskilda Engelsforskänslan som finns i böckerna. Att det är tre tecknare betyder att det finns vissa olikheter inom boken, men det tycker jag absolut inte är något som stör. Jag gillar också att det är en bok med förhållandevis litet text, att det är bilderna som för handlingen framåt och sätter stämningen. Visst finns det dialog i boken, men i lagom mängd och väldigt välskrivet.

Men bäst av allt i boken är ändå Mona Månstråle, som är den berättare som binder samman de olika berättelserna. Det börjar med ett antal antal lagom sarkastiska kommentarer och ett Twin Peaksartat rött draperi, efter ett par sidor avslöjas att det är Mona som sitter redo med sina tarotkort. Redan där är jag fast!