Böcker

Böcker

tisdag 31 december 2013

Nyårslöften ... nej då!


Nytt år betyder inte nödvändigtvis nyårslöften, för inför 2014 kan jag inte komma på något jag skulle vilja lova. Förra året hade jag däremot ett par stycken, det var att jag skulle läsa mer serier och klassiker samt att jag skulle införa månadssammanfattningar på bloggen. Och faktiskt har jag uppfyllt alla tre, helt utan problem.

Tanken med nyårslöften är att de inte bara skall vara ambitioner som man tappar bort efter ett par veckor, utan att det skall bli en god vana som man inte behöver kämpa för att upprätthålla. Nu var mina tre löften från förra året egentligen rätt mesiga, särskilt som serier och klassiker är något som jag har genom åren läst mycket och inte alls behöver tvinga mig för att fortsätta med. Men ändå.

Nej, är det något jag kan lova inför 2014 så är det att fortsätta läsa böcker som jag tror att jag kommer gilla, förhoppningsvis kommer många av dem att vara riktigt bra. Dessutom kommer jag helt säkert fortsätta att vara konstant nyfiken på böcker jag ännu inte har läst, både nya och gamla. Jag kan lova att jag garanterat kommer peppa stenhårt inför en del nya böcker under 2014, men det gör jag ju alltid, varje år. Inget nytt alltså. Kanske är mitt säkraste nyårslöfte att jag kommer försöka se till att allt fortsätter som vanligt här på bloggen? Så får det bli, och ha ett riktigt GOTT NYTT ÅR allihopa!

måndag 30 december 2013

Den gula hästen

När det är långhelg och många lediga dagar, då kan man ta tillfället i akt att läsa några av alla de där böckerna som ligger på hög och väntar. Eller så rotar man igenom bokhyllan och hittar en sliten och lätt sönderfallande sak som känns som lagom lättsam för stunden. Gamla deckare passar bra i sådana sammamhang, och den bok jag plockade fram just den här julen var Agatha Christies Den gula hästen (The Pale Horse).

Den gula hästen är en ganska sen Christie, och det är inte miss Marple eller Poirot som är mysterielösare den här gången. Den rollen har istället Mark Easterbrook, historiker med mongolisk arkitektur som specialområde. Han är bosatt i London, närmare bestämt i Chelsea där han går på espressobarer och betraktar ungdomar i för honom obegripliga kläder och frisyrer. Det är 1960-tal, men Mark tillhör inte riktigt den unga coola generationen. I alla fall inträffar en serie till synes orelaterade dödsfall i hans närhet, vilket skulle kunna ha naturliga förklaringar. Enligt polisen finns det ingen anledning att misstänka mord. Men det hela kan också på något sätt ha att göra med de mystiska kvinnor (häxor, säger de själva) som bor i det nedlagda värdshuset Gula hästen.

Den gula hästen är en rolig bok att läsa, både för den lätt storögda tidsskildringen av det tidiga 1960-talet (boken kom ut 1961) och för de mysrysliga häxorna som är så överdrivna att det hela bara kan bli rätt charmigt. Själva upplösningen är dock inte det intressanta med boken och tyvärr får den mig att komma ihåg varför jag ytterst sparsamt konsumerar sådana här pusseldeckare. Det blir alltid ganska konstruerat och tillrättalagt när trådarna skall dras ihop och mördaren obönhörligt avslöjas. Men ändå, i sin genre är Den gula hästen ett utmärkt alternativ att plocka fram när man känner för några timmars litet lagom och trevlig läsning.

söndag 29 december 2013

Bästa böckerna under 2013


Som sagts många gånger förut här på bloggen har 2013 varit ett helt sjukt bra år när det gäller bokutgivning. Inte minst har ett antal riktigt tunga namn kommit med nya böcker och förväntningarna har tidvis legat på närmast ohälsosamt höga nivåer. Men åtminstone när det gäller de böcker som jag peppat mest för är det bara att konstatera: på det stora hela har de här författarna levererat, med besked.

När det då är dags att se bakåt och plocka ut favoriterna i det gångna årets utgivning är det därför på sätt och vis inte enkelt att välja, för de tänkbara kandidaterna är så många. Samtidigt vet den som följer den här bloggen att det finns några som jag fastnat mer för än andra och som verkligen förtjänat sina hedersplatser i min bokhylla. Särskilt svårt att tippa vilka böcker som kommer att nämnas nedan är det inte egentligen. Alltså, årets bästa böcker 2013 är enligt min mening följande:

Årets bästa bok: NOS4A2 av Joe Hill 
Det här var verkligen inte ett svårt val. Visst har det kommit många bra böcker under året, men det finns en som jag verkligen tokälskat: NOS4A2. Mörker, skräck och en storslaget galen historia ... det är vägen till mitt hjärta för en bok! Nej, det var inte någon slump att jag kommit tillbaka till den många gånger här på bloggen och att det var den jag citerade ur på julafton (även om jultemat har något att göra med just den saken).

Käraste återkomsten: The Goldfinch av Donna Tartt
Självklart måste The Goldfinch också få vara med bland årets bästa. Visserligen var inte Donna Tartts förra bok riktigt i min smak, men det var ändå omöjligt att inte hoppas på något riktigt bra av författaren till en av de böcker som jag älskat mest någonsin. Men The Goldfinch är inte någon ny The Secret History, utan mycket mer än så. Varenda ord in den här tegelstenen känns perfekt avvägt, varenda mening kan läsas om och om igen för att de alla är så välkomponerade och innehållsrika. The Goldfinch är kvalitet in i minsta bisats (och bisatserna är många!).

Bästa svenska bok: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Återigen ett helt givet val. En värdig avslutning på en trilogi som tillhör de bättre jag läst på svenska på många år, sorgligt bara att det nu inte finns fler delar att se fram emot...

Bästa serie: Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez
Se där, Joe Hill dyker upp i ännu en kategori! Men så är Locke & Key en av de bästa serierna just nu. Jag har under året läst alla delar som än så länge getts ut (den femte kom i somras, den sjätte och sista förhoppningsvis snart).

Bästa fackbok: Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Det kan kanske tyckas litet konstigt att ha med kategorin bästa fackbok eftersom jag bara skrivit om en enda sådan under året. Den här bloggen tar ju normalt inte upp fackböcker alls, även om en och annan av olika anledningar kan smita med ibland. Av jobbmässiga skäl läser jag dock mycket framför allt inom ämnet historia, så jag har både bra koll på vad som ges ut och är van att både läsa och recensera sådana böcker. Expeditionen valde jag att skriva om på bloggen för att det var en så fantastisk bok, den gick ju bara inte att sluta läsa! Det här är en bok som andas oändligt mycket kärlek till sitt ämne, samtidigt som den är välskriven och fylld med bilder, utdrag ur källor och annat material som man kan bli sittande med hur länge som helst.

Förutom de ovan nämnda böckerna har det också kommit många andra under 2013 som är riktigt läsvärda. Bland alla tänkbara bubblare vill jag särskilt nämna The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman, Wool av Hugh Howey (med reservation för att den kanske kom redan 2012?), Joyland av Stephen King, An inquiry into love and death av Simone St James, Six Years av Harlan Coben, Den mörka staden av Carrie Ryan och Doktor Joseph av Andreas Roman. Men utöver dem finns det också väldigt många andra att välja på, vilket gör att 2013 helt enkelt kan utnämnas till det bästa bokåret på länge.

Vågar vi hoppas att 2014 för med sig lika mycket intressanta böcker? Det finns tecken som tyder på det, mer nyheter om nästa år kommer inom kort. Men då uppstår också den inte minst lika viktiga följdfrågan: när skall jag egentligen ha tid att läsa allting? Va?

fredag 27 december 2013

zombiesteampunk

Av något oklara skäl kändes zombiesteampunk som helt rätt sak att läsa över juldagarna. Det visade sig vara ett bra val, för Susan Dennards A Darkness Strange and Lovely passade utmärkt att klämma in mellan julmatsätande och tv-tittande. Precis som i Something Strange and Deadly, den första boken i serien, får vi här steampunk med mystiska maskiner, vackra klänningar, litet romantik och ständiga zombieattacker. Och precis som i första boken är uppföljaren riktigt trevlig läsning. Det är ganska spännande, romantik i rätt små doser (lagom för mig!) och en hjältinna som kan ta vara på sig utan att vara varken överdrivet superstark eller så där otroligt vacker som huvudpersonerna alltför ofta är i böcker nuförtiden.

Utan att avslöja handlingen i första boken kan jag säga att efter det som hände där är huvudpersonen Eleanor i en rätt svår situation. Hon är i det närmaste pank, de flesta vännerna har vänt henne ryggen (zombier, uuugh!), kärlekslivet är verkligen inte på topp och hon har ... förlorat en hel del (inga spoilers här, men den som läst första boken förstår vad jag menar). Frågan är dessutom om zombiepaniken verkligen är över, eller om det finns risk att den kommer tillbaka. Både för att söka skydd och för att ta itu med zombieproblemet en gång för alla söker Eleanor upp en grupp av zombiejägare som hon tidigare fått hjälp av. De befinner sig nu i Paris, så det är dit hon måste åka. Och där finns också synnerligen aggressiva och bitska zombier.

A Darkness Strange and Lovely är sympatisk inte minst för att ingenting är så enkelt i den. Även om det finns vissa riktigt läskigt onda typer i boken, är det i övrigt inte alltid så lätt att avgöra vem som står på den "goda" sidan – eller ens vad det där goda är för något. Visst, det är fel att döda andra eller göra dem till zombier, men är det helt fel att använda litet magi ibland? Eller riskerar man bara att råka riktigt illa ut då? För Eleanor blir valen svåra, när hon för att rädda livet på sig själv måste lita på personer som i längden kan visa sig vara ytterst farliga – eller som kanske inte är det. Men det kan hon inte veta förrän det är för sent.

Som huvudperson är Eleanor som sagt inte någon vek och vacker liten varelse, men inte heller som den alltid lika starka och självsäkra Alexia Tarabotti (även om de bägge gärna bär parasoll och åker luftskepp). Istället är hon en rätt normal och vanlig person, vilket fungerar väldigt bra i handlingen. Hon försöker göra vad hon måste för att rädda sig själv och sina närmaste, men det är inte särskilt enkelt när det är mörka krafter i rörelse.

När jag läste Something Strange and Deadly tyckte jag att slutet var rätt chockerande, men så blir det inte den här gången. A Darkness Strange and Lovely innehåller inte någon avslutad handling, utan det hela är uppenbarligen tänkt att fortsätta i åtminstone en bok till. Men spännande är det, så jag tänker definitivt läsa vidare så fort tillfälle ges. Den tredje delen, med titeln Strange ever and after, kommer enligt uppgift nästa sommar, så tills dess får jag ge mig till tåls.

tisdag 24 december 2013

God jul!


"After all: Christmas is just a state of mind, and as long as you keep a little holiday spirit in your heart, every day is Christmas Day."

Visst låter det fint, det där citatet ur en av årets allra bästa böcker: Joe Hills NOS4A2. Fast den som läst boken vet att det egentligen i sitt rätta sammanhang är isande otäckt, men det kan vi strunta i för stunden. Istället önskar jag er alla kära läsare en riktigt God Jul. Ta en fladdermuspepparkaka och ha det så bra var du än är!

Har du varit riktigt snäll kanske tomten kommer med julklappar fyllda med böcker. Eller så blir det Charlie Manx som kommer istället. Lycka till i sådana fall...

söndag 22 december 2013

Salamandertider

Folk prövar olika metoder för att slippa ha någon som trängs på sätet intill dem på bussen. Man kan lägga väskan där, sätta sig på ytterplatsen eller bara i allmänhet bre ut sig så att ingen tycker det är värt att försöka tränga in sig. En person som tar den här kampen om sittplatserna på bussen till hittills oanade nivåer är Helena Dahlgren, för efter att ha läst hennes nya novell Salamandertider kommer ingen att våga sätta sig bredvid henne.

Salamandertider är en slags övernaturlig stalkerhistoria, mer suggestivt kuslig än rent ut skrämmande. Vad det hela går ut på tänker jag inte avslöja, men att det hela utspelar sig i kollektivtrafiken framgår av omslaget. Skräckinslag som placeras i en vardaglig miljö är ett väl beprövat knep som fungerar alldeles utmärkt även här. Dessutom får det en att tänka till, kanske borde man vara mer försiktig på bussen på väg till jobbet? Är de andra passagerarna egentligen är mycket mer mystiska än man kan ana när man ser dem gråbleka och trötta om morgnarna?

Eftersom Salamandertider utspelar sig i december passar den att läsa vid den här tiden, precis före jul. Så här när dagarna är som kortast på året kan man väl behöva en extra dos med mörker, om än i litterär form? Det kan aldrig bli för mörkt, vet ni.

Och så tycker jag att titeln är helt underbar, jag vill bara säga den om och om igen. Salamandertider, salamandertider, salamandertider!

Recensionsexemplar från Mix förlag.

lördag 21 december 2013

Bokbloggare mot rasism

"Bokbloggare mot rasism" är dagens tema på ett stort antal bokbloggar just idag. För egen del tänkte jag i det här sammanhanget passa på att skriva om det här med att böcker förmedlar värderingar och speglar vårt samhälle. Litteraturen har en makt att påverka, för den som beskriver en verklighet påverkar samtidigt hur den som läser ser på sin omvärld. Och det gäller oberoende av genre, oavsett om det är realistiska samtidsskildringar eller ren fantastik. Om kvinnor alltid skildras som underordnade och svaga, då framstår det som naturligt med ett samhälle som inte är jämställt. Och om litteraturen alltid är begränsad till människor med gråblek hudfärg, då blir ett segregerat samhälle också en slags naturtillstånd.

Av det här resonemanget följer att det inte räcker med att det finns böcker som tar upp frågor kring rasism, jämställdhet och lika rättigheter. Alla sorters människor måste också finnas med helt naturligt i litteraturen, annars upprätthålls ju en sorts segregation även där. Det kan inte vara så att vissa alltid definieras utifrån hudfärg och religion eller förföljelser de utsätts för på grund av detta. Missförstå mig inte, det är otroligt viktigt att uppmärksamma missförhållanden av alla de slag. Men om man istället för människor bara ser offer, då blir de ju ändå en sorts "den andra" även om det är gjort i all välvilja. Segregationen fortsätter att reproduceras.

En författare som jag vill framhålla i det här sammanhanget är Ben Aaronovitch, som jag hyllat här på bloggen flera gånger förut. Han gör just det där jag efterfrågar, nämligen skildrar det moderna multikulturella England på ett sätt som ligger långt ifrån de helbleka Morden i Midsummer-varianter man så ofta får annars. Här förekommer personer med den mest skiftande etnisk bakgrund, så som det i verkligheten är i London. Alla sorters människor får vara med på sina villkor och vara trevliga, osympatiska eller helt dumma i huvudet, bara för att de är sådana.

Huvudpersonen Peter Grant är polis, trollkarlslärling och till hälften svart. Det är en rätt udda kombination inte bara för att polisarbete knappast inkluderar jakt på mordiska demoner. Ni vet, de trollkarlslärlingar som förekommer inom fantastiklitteraturen brukar inte ha Peters hudfärg. Och det här är en poäng som är otroligt viktig: jo, det kan handla om magi, spöken och skräck och ÄNDÅ skildra samhället så som det faktiskt ser ut. Att en del av handlingen i en bok är totalt hitte-på behöver inte betyda att ingenting skall kunna kännas igen från den värld vi lever i idag.



Poliserna hos Ben Aaronovitch är ibland blonda och blåögda, som Peters kompis och kollega Leslie. Men det förekommer också bland annat en kvinnlig polis som bär slöja och som skildras som en helt supercool person – som inte definieras bara av den där slöjan. Det är dock inte så att Ben Aaronovitch helt bortser från fördomar och stereotyper. Till exempel när Peter möter en äldre herre anställd vid Bodleian Library blir denne först rätt ställd över att han inte har samma utseende som lärlingar förr uppenbarligen har haft. Men huvudsaken med de här böckerna är inte problematisera sådana saker, utan att vara spännande, otäcka och otroligt underhållande. Att handlingen inte öppet fokuserar på att bekämpa fördomar eller rasism betyder inte att de inte fyller den funktionen – tvärtom. Just genom att de inkluderar många sorters människor fungerar Ben Aaronivitch böcker effektivt på just det sättet.

Ben Aaronovitch har hittills skrivit fyra böcker om Peter Grant: Rivers of London, Moon over Soho, Whispers underground och Broken homes. Jag rekommenderar dem starkt – de är på många sätt bland det bästa som finns att läsa just nu!

torsdag 19 december 2013

Kaosläsning i efterhand



Det florerar många sorters utmaningar runt om på olika bokbloggar och jag brukar vara rätt försiktig med att hoppa på dem. Tre på tre-utmaningen är lagom nivå, men sådana där man skall binda upp sig för massor med läsning riskerar bara att bli ett stressmoment för min del. En sådan mer avancerad sak är "kaosutmaningen", som tydligen ursprungligen är tysk. Jag har hittat den hos Enligt O, men det är flera bloggare som deltar (mer eller mindre aktivt, får jag anta). Det hela går ut på att man under året skall läsa 35 böcker som passar in på samma antal punkter. Man får inte använda samma svar på flera frågor och skall försöka läsa böcker så att man kan svara på så många av frågorna som möjligt.

Jag har alltså inte deltagit i utmaningen, men när jag såg frågorna kunde jag inte låta bli att tänka att jag nog prickat in rätt stor del av dem ändå – många böcker har jag hur som helst plöjt under 2013. Här är mina svar på kaosutmaningen, utifrån det senaste årets läsning:

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska.
Till första frågan finns en hel del att välja på, svaret får bli Snögloben av Amanda Hellberg.

2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.
Jag har läst flera klassiker under året, en av dem var Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf.

3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie.
Den mörka staden av Carrie Ryan var den efterlängtade sista delen i hennes zombiepostapokalypstrilogi.

4. Läs en bok med två personer på omslaget.
Faktiskt svårare än jag trodde! Jag läser helt enkelt inte böcker med den sortens omslag. Men jag hittade i alla fall en tänkbar kandidat: Theos ockulta kuriositeter 2. De förlorade sidornas bok av Ola Skogäng. Visserligen är en av personerna på omslaget en människa som förvandlats till en björn, men det får gå ändå...

5. Läs en bok som publicerades 2007.
Den här var riktigt svår! Men en bok från det året har jag läst: The Ghost Orchid av Carol Goodman.

6. Läs en bok vars titel består av tre ord (som till exempel Sagan om Ringen).
Inte så komplicerat, det är väl ganska vanligt längd på en titel. En bok med tre ord som jag läst under året var Den femte systern av Mårten Sandén.

7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi.
Här fanns det flera att välja på, trilogier är som bekant vanliga nuförtiden. En som jag läst är Legend av Marie Lu.

8. Läs en bok som handlar om vampyrer.
När jag räknade efter kom jag först inte på en enda vampyrbok, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag förr om åren klämt rätt många sådana. Men vid närmare eftertanke visade sig några små vampyrer har smugit sig in i alla fall, framför allt i Claudia's story av Anne Rice.

9. Läs en bok som har över 600 sidor.
Tegelstenar älskar jag verkligen, så här fanns det många att välja på! Jag tar en av årets mest efterlängtade: The Goldfinch av Donna Tartt.

10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.
Den här var riktigt klurig, svårare än jag trodde. Men jag kom på Simone St James (An Inquiry into Love and Death).

11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.
Skulle en renlärig goth som jag läsa rosa böcker, va?! Ja, tydligen har jag gjort det. I alla fall Farligt att förtära av Maria Lang.

12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par, jfr. fjärde punkten).
Som jag skrev på fråga 4 har jag knappast läst några böcker med två människor på överhuvudtaget, men någon slags par finns i alla fall på Illyria av Elizabeth Hand. Det är litet svårt att se vad de gör, men visst håller de i varandra...

13. Läs en bok med träd på omslaget.
Träd finns på många omslag, till exempel Insurgent av Veronica Roth.

14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.
Under året började jag läsa The Walking Dead-serien på svenska, som ges ut av det nya serieförlaget Apart. Både ett förlag som är nytt och ett vars böcker jag inte läst tidigare.

15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).
Jag läste City of Bones av Cassandra Clare innan den hann komma ut på film i somras.

16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor.

För mig känns det mycket svårare att hitta en kort bok jag läst än en tegelsten! Men några tunnisar har jag avverkat, till exempel The Orphan Choir av Sophie Hannah.

17. Läs en bok som publicerades under 2013.

Jag har läst rätt många nya böcker, bland annat Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma.

18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.
En riktigt bra sak även för den som inte vanligtvis lockas av att en bok handlar om älvor är Don't Breathe a Word av Jennifer MacMahon.

19. Läs en bok med en av de fyra elementen på omslaget.

Det får bli vatten, som finns på omslaget till The Quickening av Julie Myerson.

20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år.
The Bone Season är skriven av Samantha Shannon som lär vara född 1991.

21. Läs en bok med ”The” i början av titeln. 

Inte så svårt om man läser mycket på engelska. Det får bli The Demonologist av Andrew Pyper.

22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.

Här känns det som ett självklart val med Demonen av Michail Lermontov.

23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jfr. sjätte punkten).
Hmpf! Här kommer jag inte på någon bok med en sådan titel. Sex och och åtta ord förekommer, men inte sju. Men jag är rätt nöjd med att ha tagit mig ända till punkt 23 innan jag fick första blanka svaret. 

24. Läs en dystopi.
Åhå, verkligen enkelt för mig som till och med haft temat "Dags för dystopier" på bloggen under hösten! Jag väljer en klassiker: Farenheit 451 av Ray Bradbury.

25. Läs en bok vars omslag är mestadels röd.

Ganska lätt, jag läser uppenbarligen gärna röda böcker. En var Wool av Hugh Howey.

26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet.
Det är ganska vanligt att förlagen behåller både omslag och titel på översatta böcker. En sådan är Hemlös av Gail Carriger.

27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).
Här trodde jag inte att jag hade läst något som passade, men sedan insåg jag att När tre blir dragna av Stephen King faktiskt handlar om en sorts tidsresor.

28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter.
Inte så svårt, inte sant! Ett givet val blir Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

29. Läs en debutroman.
En riktigt bra debut var Gillian Flynns första bok, Sharp Objects.

30. Läs en fristående bok.

Alla böcker ingår inte i serier, även om man ibland nästan kan lockas att tro det. En som inte gör det är Onda flickor av Alex Marwood.

31. Läs en bok utan människor på omslaget.
Bland de böcker jag läst finns det många sådana, se svaren på frågorna 4 och 12. En som både saknar människor på omslaget och dessutom har en passande titel är The Dead and Empty World av Carrie Ryan.

32. Läs en bok vars omslag är mestadels vit.
En nästan helt vit bok är The Dream Thieves av Maggie Stiefvater.

33. Läs en bok som publicerades 2012.

En av de bästa svenska böckerna som kom ut förra året var Feberflickan av Elisabeth Östnäs.

34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt. 
Ganska svårt eftersom jag mest läser på engelska och svenska. Jag hade en vag plan att försöka läsa litet mer på tyska i somras, men det blev inte så mycket av med den saken. I översättning läser jag dock gärna ryska böcker. Men till den här frågan väljer jag Ödemark av Yrsa Sigurdardottir som ursprungligen är skriven på isländska.

35. Läs en bok om änglar.
Nä. Nästan ända i mål kom jag, men några änglar förekommer knappast i de böcker jag läser. Kanske har någon skymtat förbi någon gång, men det är i sådana fall så pass obetydligt att det inte kvalar in i det här sammanhanget. 

För att summera upp det hela har jag alltså klarat av att hitta svar på 33 av 35 frågor. Det får väl sägas vara verkligen väl godkänt med tanke på att jag inte planerat läsningen i förväg, utan bara fyllt i frågorna i efterhand utifrån vad jag redan läst. Rätt komiskt, tycker jag att det gick att få till så många svar. Hur har det gått för er andra som deltagit i den här utmaningen på riktigt?

onsdag 18 december 2013

Julklappsbestyr


Julen börjar definitivt närma sig, oavsett vad man tycker om den saken. Just i dessa dagar är stressen på topp både när det gäller att hinna klart allting på jobbet och att fixa allt som skall göras inför julen. I det ingår givetvis att ordna julklappar, vilket ju kan var både lätt och svårt beroende på vem det är som skall ha dem. Jag brukar satsa på böcker, i min värld är det helt enkelt alltid den bästa presenten... Dessutom ser jag det som min uppgift att prångla ut god litteratur till övriga familjemedlemmar. Rollen som läsuppfostrare tar jag på stort allvar! Därför får de små syskonbarnen givetvis böcker, oavsett vad de önskat sig (vilket snarare har med dataspel att göra). Jag vill dock i sammanhanget understryka att de verkligen inte lider brist på andra julklappar, tvärtom. Någon måste ju se till att de har böcker att läsa om andan skulle falla på.

Som en god gothmoster ser jag det naturligtvis också som en plikt att förse småflickorna med lagom skrämmande läsning. Till exempel kommer Spindlar och spöken av Ewa Christina Johansson att ligga i ett av paketen. Deras föräldrar är inte helt förtjusta, men framför allt lilla L (5 år) älskar allt vad vampyrer och spöken heter. My work is done, mouhahahaha! 

Fast det kan gå snett ibland med bokklapparna. Egentligen borde jag väl diskvalificeras helt från den här uppgiften efter att förra året ha köpt Gillian Flynns Sharp Objects till min mamma. Den är väldigt bra, men handlar om ett riktigt dåligt mor-dotterförhållande. Inte för att jag tror att hon läste in något dolt budskap i valet av bok, ändå hade det nog fått bli en annan om jag hade tänkt efter litet grann...

Och för egen del hoppas jag givetvis att tomten skall komma med åtminstone några böcker. Visserligen skulle ingen som känner mig helt på fri hand skulle våga ge en mig bok eftersom risken är stor att den redan befinner sig i någon av de stora bokhögarna man snubblar över här hemma. Men det brukar fungera bra att komma med litet små antydningar om lämpliga titlar – tomten har under åren visat sig vara bra på att uppfatta subtila små vinkar. Och han är väl medveten om att böcker ju är det jag blir gladast över!

tisdag 17 december 2013

Vampyrerna har försvunnit


Jag gjorde en rejäl uppstädning av mina bokhyllor i somras och insåg då att jag under åren samlat på mig en herrans massa vampyrböcker som låg och drällde i de mörkaste hörnen av hyllorna. Ingen av dem var dock särskilt ny och det känns som rätt länge sedan jag blev det minsta entusiastisk inför en bok där den här sortens monster förekommer. Vampyrer får mig att tänka been there, done that och dessutom alltför många gånger om. Är det då mig det är fel på, som på senare år fått smak för att läsa annat? Kanske, eller också har det helt enkelt inte kommit särskilt mycket läsvärt inom den här genren på ett tag?

Ståndpunkten att det är böckerna det är fel på och inte mig, den blev bekräftad när jag nyligen ägnade jag mig åt att något av det bästa jag vet: önskegoogling av kommande utgivning. Jag hamnade då hos Amazon där det listades mycket nya intressanta böcker inom olika kategorier. Eftersom genren horror/vampires fanns med kunde jag inte låta bli att klicka på den för att se om det till äventyrs hade kommit något intressant. Men trots den vampyrapati som jag lider av blev jag ändå förvånad över att sökresultatet  totalsågade allt vad vampyrböcker heter: "Sorry, there are no hot new releases available in this category".

Jaha där ser man, inte ens den enormt stora nätbokhandeln kunde komma på en endaste liten ny vampyrbok att rekommendera. Jag har svårt att tänka mig att det inte skulle ha kommit ut några alls på sistone, men uppenbarligen vill inte Amazondatorn klassa någon av dem som "hot new release". Skillnaden är stor mot till exempel "ghosts" och "dark fantasy" där det finns 100-topplistor i respektive kategori. Hur som helst är det väl inte så konstigt att jag inte på länge läst några nya vampyrböcker ... de finns inte!

måndag 16 december 2013

Legend

Lyssna på det här: Legend av Marie Lu är en YA-dystopi som utspelas sig i ett framtida totalitärt samhälle där alla ungdomar vid en viss ålder får genomgå ett prov som bestämmer deras framtid. Utifrån det delas de upp i olika grupper i samhället eller, om de misslyckas, så stöts de ut och får leva i misär på gatorna. Känns det som något vi hört förut? Ja, verkligen – inte minst är det samma upplägg som i till exempel Veronica Roths Divergent. Men är det bra då? Ja, absolut! Legend är en spännande bladvändare och känns som en av de bättre böckerna i den här för tillfället så populära dystopi-genren.

På sätt och vis är det synd att den här boken kommer ut efter just Divergent, för om man skall välja mellan de två tycker jag att Legend är mycket bättre. Den är inte lika rörig och känns mer välskriven och genomtänkt i sitt upplägg. Något som jag kan tycka är synd är dock att författaren går i fällan att göra två huvudpersoner som naturligtvis är både otroligt vackra, extremt starka och smidiga och på något sätt ofelbara. Just det där blir väldigt klyschigt, vilket är tråkigt eftersom huvudpersonerna på många andra sätt är lätta att tycka om och engagera sig i.

Till skillnad från Divergent fokuserar inte Legend på proven som ungdomarna skall genomgå, utan de är redan passerade när boken tar sin början. Den ena huvudpersonen Day misslyckades helt och har tvingats fly undan de hemska arbetsläger han trodde väntade honom. Att han klarat sig så dåligt på proven är faktiskt rätt konstigt eftersom han verkar vara en rätt begåvad kille, men det gjorde han. Kontrasten är stor mot June, den andra huvudpersonen, som fått toppresultat och efter det genomgått en fin utbildning med höga betyg. Trots att de lever så olika liv korsas deras vägar och bägge kommer att inse att den diktaturstat de lever i döljer fler hemligheter än de kunnat ana. Det finns i det här inte bara den förutsägbara Romeo och Julia-historien, utan faktiskt också en klassdimension som kanske i kommande böcker kan få utvecklas ännu mer. För visst är det här första delen i trilogi, naturligtvis. No surprise, den här sortens böcker kommer tydligen alltid i tretal. Men jag kan absolut tänka mig att läsa vidare, för när boken är slut vill man verkligen veta hur det kommer att gå för June och Day.

Recensionsexemplar från Modernista.

fredag 13 december 2013

Nytt år, nya böcker



Så här nära slutet av året kan man börja undra vad som kommer hända nästa år, eller närmare bestämt vad för intressanta böcker som kan tänkas komma ut då. Vid en snabbtitt i Svensk bokhandels katalog Vårens böcker 2014 hittar jag dock inte så väldigt mycket som väcker de allra mest akuta habegären hos mig. Visst kommer det att ges ut en hel del som verkar klart läsvärt, men jag saknar det där som jag riktigt går igång på. I en del fall för att jag redan läst böckerna på engelska, i andra mest för att jag inte känner mig helt säker på att de är värda att prioritera framför allt annat jag har i mina bokhögar.

I alla fall, här är en del titlar att hålla utkik efter under våren, och vi börjar med översatta böcker:

- Beautiful creatures. Det högsta priset, det största offret/Kami Garcia & Margaret Stohl (Beautiful creatures bok 3, januari)
- Doktor sömn/Stephen King (februari).
- Otrygg hamn/Tana French (mars)
- Stad av glas/Cassandra Clare (Mortal instruments bok 3, mars)
- Ull/Hugh Howey (april)
- De utstötta/Elly Griffiths (Ruth Galloway bok 6, april)
- För in de döda/Hilary Mantel (april)

Utifrån den här listan ser man att det kommer komma läsvärda böcker inom genrer som skräck, urban fantasy, thrillers, historiska romaner och dystopier. Om man inte hellre läser dem på originalspråk, vill säga. Och om man kan tillåta sig att läsa böcker vars svenska titlar riskerar att skava rejält i ett känsligt språksinne (Ull har jag redan beklagat mig över, men För in de döda?? Jag klarar inte riktigt av att se en sådan titel...).

Bland nya böcker på svenska hittar jag denna gång inte mycket alls som känns rätt för min del. Det är till exempel litet för mycket deckare för min smak. Men några exempel på titlar som verkar lovande finns i alla fall:

- Kleptomania av Kristina Hård skall vara "första delen i en längre fantasyberättelse om troll och annat otyg". Och luftskepp lär den också innehålla. (mars)
- Frostbiten av Marion Nyström skall vara "en spänningsroman med ett stråk av övernaturliga inslag där ett arv sedan generationer håller framtiden i ett iskallt grepp". (april)
- Fossildrottningen av Michael Mortimer. Andra boken i serien som vi numera vet är skriven av Jerker Virdborg och Daniel Sjölin skall innehålla mystiska fossil, historiska upptäcksresande och hotfulla forskare (maj).

En hel del att läsa blir det garanterat, för det blir det ju alltid. Men de riktigt intressanta böckerna hittar man inte i Vårens böcker, utan då får man gå utomlands. Där finns en del som jag verkligen tror kommer vara bra, mer om det en annan dag!

tisdag 3 december 2013

Böcker nuu! På en gång!



Riktiga bokhandlar är trevliga, men som bekant kan det finnas anledningar att handla på nätet istället – större utbud inte minst. Ett problem är dock att man måste vänta innan man får sin bok, inte sällan en vecka eller mer. Självklart  funderar nätbokhandlarna på hur de snabbare skall kunna leverera beställningarna hem till kunderna, eftersom snabbare leveranser kan betyda ökad försäljning för dem.

Ingen tror väl att Posten skulle kunna klara supersnabba paketutdelningar, utan det hela får ordnas på annat sätt. Att man måste tänka kreativt i den här frågan är givet, men visst finns det gränser även där. Amazon lanserade idag framtidsvisionen Prime Air, vilket innebär att små drönare skulle flyga runt och lämna bokpaket till kunder. Leveranser inom 30 minuter är målet. Det är naturligtvis inte en seriös idé, men visst vore det praktiskt om det gick att genomföra på riktigt? Eller otroligt konstigt och förmodligen väldigt irriterande om det flög omkring små robotar överallt utomhus!

Trevligare vore väl Waterstones skämtsamma motdrag, satsningen O.W.L.S.(= Ornithological Waterstones Landing Service) som alltså går ut på att specialtränade ugglor sköter hemleveranserna med samma hastighet som Amazons drönare. "O.W.L.S. consists of a fleet of specially trained owls that, either working individually or as an adorable team, will be able to deliver your package within thirty minutes of you placing your order." Visst vore det underbart om det gick att klicka hem en order och vips, så kom en fin uggla flappande med böckerna! Men det är klart, jag brukar alltid beställa rätt tunga bokpaket ... jag vet inte om ugglor har starka ben men hur som helst vore det inte snällt mot dem att behöva släpa runt på mina tegelstenar. Hmm, de får nog fundera vidare på det där... 

måndag 2 december 2013

Äntligen Nyckeln

Om Nyckeln finns ingenting mer att säga än: LÄS! Eftersom du redan vet hur bra Cirkeln och Eld var är det lätt att förstå vad du har att vänta av den sista delen i trilogin. Det hela fortsätter nämligen på samma engagerande och spännande sätt som i de tidigare två böckerna, precis så som man vill att det skall göra.

Och om du inte har tagit dig an Engelsforsböckerna ännu ... vad väntar du på? Slösa inte din tid på annat, se till att börja läsa på en gång istället! Var dessutom glad åt att du kan kasta dig direkt över nästa så fort du är klar med en bok. Vi andra som betade av dem i den takt de gavs ut fick plågas länge i väntan på att en ny del skulle komma ut.

Och nu är det slut, en trilogi har som bekant bara tre delar (om man inte heter Douglas Adams, vill säga). Visst känns det tråkigt att komma till sista sidan av Nyckeln och veta att Engelsfors och de här människorna som vi kommit att tycka om så mycket, dem kommer vi inte att få läsa mer om. Samtidigt är det här absolut ett värdigt slut på en trilogi som håller hela vägen igenom. För det gör den. Det är klart att man kan ifrågasätta om det var rätt slut, den saken tål verkligen att fundera över. Fast det är ju också ett tecken på kvalitet att man gärna vill diskutera en bok och klura över en massa "tänk om". Inte minst som ett sätt att förlänga läsupplevelsen är Nyckeln en bok att behålla i tankarna länge efter att man avslutat den.

Men seså, börja läs nu. Nyckeln är på över 800 sidor, du har en del att göra!

söndag 1 december 2013

Novembersammanfattning



November har varit de hett efterlängtade tegelstenarnas stora månad. De där som det väntats och längtats och peppats i evigheter inför, och som bägge två levererade på en nivå som jag knappast vågat hoppas. Donna Tartts The Goldfinch var en helt massiv läsupplevelse, det är en bok som verkligen tar plats och kräver att man lägger ned tid på den. Och det är sååå värt det! Nyckeln, sista delen i trilogin om Engelsfors, är ungefär lika tjock som The Goldfinch, men är trots det snarare en bok att läsa i en sittning – den går inte att släppa när man väl har börjat.

På något sätt framstår månadens andra böcker som rätt bleka i jämförelse med de här två giganterna, både när man ser till omfång och det bestående intrycket av läsningen. Ändå har jag läst flera riktigt bra saker utöver dem. Yrsa Sigurdardottirs nya bok Ödemark visade sig vara spännande vinterskräck förlagd till Grönland, medan Carrie Ryans novellsamling The dead and empty world var ett kärt återseende av den postapokalyptiska värld som förefaller bli allt mörkare för varje gång hon skriver om den.

Två thrillers av bästa sort är Sharp Objects av Gillain Flynn och Darkness, my old friend av Lisa Unger, vilka också var de sista två böckerna för mig i höstens Tre på tre-utmaning med temat Ond bråd död. En bok som däremot gjorde mig besviken var The Dream Thieves, Maggie Stiefvaters uppföljare till The Raven Boys.

Litet serieläsning hanns också med under november: del sju och åtta av The Walking Dead som jag tyckte var både bra zombieaction och bottennapp. X files: 30 days of night fick Arkiv X-abstinensen att göra sig påmind. Vinterskräck var det i den boken också och det är ju passande nu när vi kommit in i december. Med det börjar julen också närma sig, något som dock inte kommer märkas av så värst mycket här på bloggen. Någon hundra procent julfri zon blir kan jag inte utlova, men nästintill blir det nog. Jul kan vara trevligt, men jag föredrar att det hela håller sig på en lagom nivå. För min del är det bästa med julen alltid att det blir många lediga dagar när jag hinner läsa böcker, vilket också betyder att det med all säkerhet kommer finnas mycket att blogga om.

onsdag 27 november 2013

Walking dead 7 och 8

Ja, jag blir verkligen inte klok på The Walking Dead-serien. Jag har bestämt mig för att inte ge upp utan läsa vidare för att det är riktigt bra ibland (Feuerzeug har övertygat mig om att det här är rätt strategi). Men så kommer de där svackorna som jag inte alls begriper mig på. En sådan fyller hela bok nummer sju, Lugnet före... I den händer egentligen inte mycket mer än att huvudpersonerna antingen lever ut sina önskningar om att få magarna fyllda med bebisar (om de är kvinnor) eller begråter diverse förlorade eller skadade kroppsdelar (om de är män).

Jag tror mig förstå att syftet med det här är att huvudpersonerna skall verka mänskliga mitt i hela zombieapokalypsen, samt att läsarna skall börja fundera över sådant som värderingar och vad som är viktigt i livet. Vem vet vad som händer imorgon, det bästa är kanske att inte låta kärleken och de påföljande barnen vänta? Fast jag tycker att det känns alltför heteronormativt påklistrat, plus att det dessutom blir tämligen trist. Och jag kan verkligen inte identifiera mig med den sortens kvinnor vars drift att föda barn är så extremt stark att de gärna gör det med zombier dräglande runt knuten och helt utan tillgång till modern sjukvård.

Om bok sju inte kändes som någon höjdare blir det skillnad i nästa del: bok åtta, Stormen. Här är det återigen action som gäller, med underbart otäcka skurkar och starka kvinnliga huvudpersoner kan konsten att hantera skjutvapen. Det är ganska otäckt, mycket lösa kroppsdelar och riktigt spännande. Helt fel bok att läsa på kvällen innan man skall sova! Bok åtta är The Walking Dead när det är som bäst enligt min mening, synd bara att inte alla böckerna når upp till samma nivå. Återstår att se vad som är att vänta av bok nio, som kommer på svenska i slutet av året. Jag fortsätter att ge serien en chans, för tidvis är det här ju riktigt läsvärd zombieskräck.

måndag 25 november 2013

Sharp Objects

Gillian Flynns debutroman Sharp Objects utspelar sig i den lilla amerikanska småstaden Wind Gap dit journalisten Camille sänds för att rapportera om en serie kidnappningar av småflickor. För henne är det här ett synnerligen jobbigt uppdrag inte bara för att det är hemska saker hon skall skriva om. Camille är nämligen uppväxt i Wind Gap, men känner sig inte alls bekväm med att återvända "hem" till sin på ytan så perfekta familj i deras lika oklanderligt välskötta och vackra hem. Väl på plats dras hon in i det obehagliga mysteriet kring den seriemördare som uppenbarligen härjar i trakten, samtidigt som det förflutna hela tiden gör sig plågsamt påmint.

Sharp Objects är en bok som man sugs in i och inte kan släppa, både för att det är spännande och för att det är så skickligt skrivet att det helt enkelt är en njutning att läsa. Gillian Flynn har en förmåga att bygga upp stämningar och med små detaljer kunna få läsaren att känna sig riktigt illa till mods. Lika effektivt som plågsamt sätter hon fingret på relationen mellan förälder och barn, där de mördade flickorna rycks ifrån sina föräldrar medan deras kärlek fortfarande är helt ovillkorlig och okomplicerad. Lika enkelt som det är att älska ett litet barn, lika svårt kan det vara acceptera att ens barn utvecklas, skaffar sig egna liv och åsikter, ett eget sexliv och överhuvudtaget växer upp till att bli en egen självständig person. Huvudpersonen Camille är väl bekant med den här problematiken från sitt eget liv, där relationen mellan mor och dotter verkligen inte är av det trevliga och kärleksfulla slaget. Men det är inte bara hennes familj som är dysfunktionell, utan det plågsamma spiller på något sätt över på hela staden.

Bok nummer tre i min Tre på tre-utmaning på temat Ond Bråd Död visade sig hålla lika hög klass som de två tidigare jag har läst: Ghost Orchid av Carol Goodman och Darkness, my old friend av Lisa Unger. Jag är mycket nöjd  med det här gett mig tillfälle att äntligen ta mig an tre mörka och engagerande böcker som länge stått på min Att läsa-lista. Och klar blev jag med utmaningen också, även om de sista två böckerna blev liggande ett tag utan att jag kom mig för att skriva om dem. Nu är det gjort i alla fall och det känns skönt att ha slutfört det hela. Hur har det gått för er andra med den här utmaningen?


söndag 24 november 2013

Darkness, my old friend

Litet litterärt mörker passar väl alldeles utmärkt nu när höstmörkret helt obönhörligt lagt sig. Lisa Ungers Darkness, my old friend innehåller som titeln antyder massor av den varan. Den utspelar sig i den amerikanska småstaden The Hollows där ett antal personer vars liv på olika sätt korsar varandra. En förtidspensionerad polis som blir uppsökt av ett medium. En nyligen frånskild deckarförfattare med en trulig tonårsdotter. En man besatt av att få veta vad som hände när hans mor försvann för många år sedan. En hemmafru med hemligheter och en riktig psykopat till make. Tillsammans står de för en härva av lögner, dåliga samveten och skuldkänslor som flätas samman till en thriller av hög klass. Lägg till det huvudpersoner som engagerar och verkligen funkar, trots att de är rätt många och är sinsemellan ganska olika.

Vad som egentligen händer i Darkness, my old friend tänker jag inte avslöja, för det är svårt att säga något alls utan att spoila alltför mycket. Istället nöjer jag mig med att framhålla att det här är en bok att rekommendera för den som vill ha spänning, intressanta personer och den speciella klaustrofobiska dramatik som bara kan utspela sig i en småstad där alla ser allt och vet allt, men där det egentligen döljer sig både gammalt hat och svarta hemligheter under ytan.

Den här boken var nummer två i min tre-på-tre-utmaning med temat ond bråd död. Ett bra tema så här långt har det visat sig, och visst kommer det hålla i sig även i den tredje boken på listan. En rapport kommer inom kort!

tisdag 19 november 2013

Arkiv X-abstinensen

Trots att många år vid det här laget har gått sedan Arkiv X slutade sändas händer det fortfarande att jag drabbas av den där särskilda tomheten som egentligen bara kan fyllas av en rejäl dos Mulder och Scully. Men efter att ha sett de gamla tv-avsnitten flera gånger om (första halvan av serien, alltså), skulle det vara trevligt med något nytt. Som en liten snuttefilt att ta till när abstinensen sätter in finns då faktiskt Arkiv X också i serieversion. 

X files: 30 days of night är precis som titeln antyder en crossover där Mulder och Scully åker till Alaska för att undersöka några mycket blodiga och mystiska händelser. Alla som är bekanta med originalserien (och filmerna) 30 days of night vet att det rör sig om riktigt farliga saker som döljer sig i den långa vinternatten. Om det inte alls blir ljust på dagarna är det verkligen inte en bra sak om man misstänker att en viss sorts blodtörstiga varelser är i farten. Att de skall få till en slutlig lösning på det som drabbat området är väl aldrig egentligen syftet med historien, men man bör komma ihåg att de avsnitt av Arkiv X som var allra otäckast var alltid de där veckans monster var undanglidande och Mulder och Scully med ett nödrop klarade livhanken själva. Med andra ord är det här en mycket blodig historia där det inte är själva handlingen som är det viktigaste. Istället är det bara så otroligt trevlig att få tillbringa en liten stund i sällskap med allas våra favoritagenter. Detta särskilt som de i klassisk stil ständigt gnabbas om huruvida det finns en naturlig förklaring till det som händer. Man känner igen dem så väl, och vill så gärna ha ännu mer. 

Och det kommer mer: X files säsong 10 är på ingång. Mer om detta vid senare tillfälle, men visst känns devisen I want to believe väldigt passande i sammanhanget... 

måndag 18 november 2013

Winter is coming

Det är faktiskt inte så särskilt många veckor kvar fram till jul påpekade en kollega för mig idag, samtidigt kan man läsa i kvällstidningarna att den kommande vintern kan bli den värsta på många år. Som den höstälskare jag är, har jag rätt svårt för snö och kyla. Extremvinter låter inte särskilt lockande för min del, åtminstone inte om jag måste uppleva den på riktigt. I bokform däremot kan det vara en utmärkt miljö för de mest fasansfulla händelser, vilket är en bra sak för den som gillar att läsa sådana böcker. Vinterskräck måste inte ens innehålla något övernaturligt eller den minsta lilla mördare, naturen själv kan vara skrämmande nog. Det framgår till exempel i Bea Uusmans Expeditionen – Min kärlekshistoria, där det var riktigt hemskt att läsa om de stackars polarfararna som blir fast på en öde ö mitt ute i ingenstans i Arktis.

Att obehagliga vinterlandskap finns även på Grönland, det framgår av Ödemark av den isländska författaren Yrsa Sigurdardottir. Det är den femte boken om juristen Thóra, som den här gången åker till just Grönland. Hon deltar i en expedition som skall undersöka problem som uppstått i samband att ett isländskt företag försökt dra igång gruvbrytning på en avlägsen plats på den grönländska östkusten. Personer som arbetat där har försvunnit och aldrig återfunnits, något som i och för sig kan ha naturliga förklaringar. I det hårda klimatet är det lätt att komma vilse och frysa ihjäl i de ständiga snöstormarna. Men när Thóra och övriga deltagare i expeditionen kommer fram börjar de ana att allt inte är så enkelt. Det finns tecken som tyder på att saker inte stått rätt till och att stämningen varit mycket ansträngd redan innan den första av bolagets personal spårlöst försvunnit. Inte heller blir det bättre av att den grönländska lokalbefolkningen som bor i närheten påstår att gruvbolaget slagit sig ned på mark som det vilar en förbannelse över.

Ödemark är som sagt den femte boken i serien. De två första, Det tredje tecknet och Den som gräver en grav, var fyllda med blodiga dödsfall och isländsk magi. Dem gillade jag, men tyckte att det hela mest tappade tempo i de två följande böckerna Aska och Eldnatt. Ödemark är ett steg tillbaka till den rejält obehagliga stämning som fanns i första boken, och det menar jag verkligen i positiv bemärkelse. Yrsa Sigurdardottir lyckas måla upp en bild av den isolerade grönländska östkusten som definitivt inte gör att man lockas resa dit. I de ensligt belägna byarna är det så fattigt att det vid flera tillfällen hänt att alla som bor där har dött i svält och sjukdomar. Det finns knappt fungerande telefoner eller internetuppkoppling, vilket gör det svårt att kommunicera med omvärlden – och att kalla på hjälp om det skulle behövas. Jag skall inte avslöja vad som händer, men vi kan väl säga att Thóra upptäcker vissa saker som verkligen inte gör gruvbolagets lokaler mer tilltalande.

Nej, den här boken får mig inte att längta efter snö och kyla. Men hemma i läsfåtöljen under en filt är vinterskräck av det här slaget trevlig läsning, och jag tycker det är roligt att se att både Thóra och hennes partner Matthew tillbaka i gammal god form. Hoppas att det håller i sig även i kommande böcker, för om jag fattat rätt finns ytterligare ett par stycken som ännu inte blivit översatta till svenska.

Recensionsexemplar från Modernista.

fredag 15 november 2013

Den officiella Nyckelhelgen


Dagens obligatoriska bild är givetvis av Nyckeln, som äntligen, äntligen släpps idag. Min impulskontroll när det gäller böcker är som bekant helt obefintlig, så jag var bara tvungen att införskaffa ett exemplar vid första möjliga tillfälle. Inte ens chans att jag skulle vänta, vadå -- en hel dag? Nej, jag begav mig sent igår kväll till Sf-bokhandeln som hade midnattsboksläpp med författarsignering. Det var verkligen inte bara jag som var ute i samma ärende, utan kön ringlade lång redan innan de öppnade. I alla fall är jag nu lycklig ägare till Nyckeln, och en rejält tjock sak är det. Ett eget säte på tunnelbanan för boken på hemvägen kändes inte alls fel, som framgår av bilden.

Och nu är det också dags att börja läsa, för inte kan det väl finnas något annat som är viktigare just nu?. Så fort den här dagen på jobbet är avklarad börjar Den Officiella Nyckelhelgen. Trevlig läsning allihopa!

måndag 11 november 2013

Ull?? Just det!



Alla som ännu inte kommit sig för att läsa Hugh Howeys dystopiska Wool får till våren en chans att göra det på svenska. I april ger Norstedts ut den svenska översättningen, som fått den lätt förbryllande titeln Ull. Jo, jag vet att det är en direktöversättning av vad boken heter på engelska ... men litet märkligt intetsägande känns Ull i alla fall. Hoppas bara att inte det avskräcker någon från att läsa, för som jag skrev i min recension i somras är Wool en riktigt bra bok. Läs, läs!

söndag 10 november 2013

The Goldfinch

Att förväntningarna på Donna Tartts nya bok The Goldfinch varit helt galet höga, det har väl inte kunnat undgå någon som följer min blogg. Nu har jag läst den, men vet inte riktigt hur jag skall skriva för att på något sätt kunna förklara upplevelsen av att göra det. För en läsupplevelse var det verkligen och hur otroligt det än låter levde The Goldfinch upp till alla mina förväntningar. Ett decennium av väntan på en ny bok visade sig inte vara förgäves.

I boken får vi följa huvudpersonen Theo Decker från tonåren och en bit in i vuxen ålder, och det är en historia fylld med död och själslig svärta. Jag tänker inte redogöra för handlingen, för det gör inte på något sätt rättvisa åt boken. Det är inte så mycket vad som händer som är det viktiga, utan att bara flyta med i den långa resa som det är att läsa The Goldfinch. Donna Tartt tar sin tid att berätta, låter dialogen breda ut sig (verkligen inga snabba one liners här inte) och riktigt sveper in läsaren i den där känslan av litterärt mörker av högsta klass. Och välskrivet är det, verkligen. Det är som att varje ord, varje mening är omsorgsfullt utvalda.

En sällsynt envis höstförkylning hade för min del det goda med sig att jag legat som en plattfisk i soffan i flera dagar och inte kunnat ta mig för mycket annat än att läsa. Den tiden behövdes, för det här är inte en bok som man sveper igenom på ett par timmar. Dels är den en stadig bit (nästan 800 sidor), dels krävs att man läser den ordentligt, den är så innehållsrik och välkomponerad att man måste ge den tid. Donna Tartt har lagt ett decennium på att skriva The Goldfinch, och det märkts när man läser. För egen del hade boken gärna fått vara mycket längre, men jag tror säkert att mindre engagerade läsare kommer tycka att den är för lång. Men då har man inte riktigt förstått poängen, för det här är inte meningen att vara en bladvändare där man hetsar fram emot slutuppgörelsen (som jag dock gillade skarpt). The Goldfinch är en bok att uppleva, helt igenom.

onsdag 6 november 2013

The dead and empty world

Förutom de tre romanerna i trilogin The Forest of Hands and Teeth har Carrie Ryan skrivit ett antal noveller som utspelar sig i samma postapokalyptiska zombievärld. Nu finns fem av dem i en samlingsvolym, The Dead and Empty World. Som titeln antyder är det här verkligen inte något feel good-läsning, utan det rör sig om riktigt mörka saker. Alla novellerna utspelar sig tidigt i zombieapokalypsen, vilket lägger ytterligare en dimension till det hemska som händer i dem. För vi vet ju att även om huvudpersonerna tillfälligt kan rädda sig, så handlar det här om en civilisation som helt går under. Allt eventuellt hopp är egentligen förgäves, så att säga. De vassa tändernas skog och de två andra delarna i trilogin skildrar människor som inte har en aning om hur världen varit beskaffad innan den stora katastrofen. För dem är zombierna skrämmande, men ändå något som alltid funnits där i deras liv. Men för den som är med från början förvandlas allt som är normalt till en mardröm, frågan är bara hur man hanterar det som händer.

Novellerna "Flotsam & Jetsam" och "A Game of Firsts" handlar bägge om det första inledningsskedet  och om ungdomar som försöker fly undan eller gömma sig från de första zombierna som de träffar på. Inte minst finns den där misstron: zombier är väl något man ser på film, inte något man i sin vildaste fantasi kunde tro skulle dyka upp på riktigt. Men när det väl händer, är det ens någon idé att försöka hoppas på en räddning? Tematiken är densamma som i en novell som inte finns med i den här samlingen, men som jag skrivit om tidigare. "What we once feared" är en variant på samma tema, fast kanske ännu mörkare än de två som finns med i The Dead and Empty World.

"Bougainvillea" och "Scenic Route" utspelar sig något senare, men ändå med människor som minns tydligt hur livet var innan. De som lyckats överleva in i postapokalypsen har dock tvingats inse att det är en hård värld, där inte bara zombierna är fienderna. För att klara sig måste man verkligen lämna allting bakom sig, inklusive den snälla och fredliga person man själv varit på den tiden.

Den sista novellen i samlingen, "Hare Moon", har jag skrivit om tidigare, och den skiljer sig från de andra genom att den utspelar sig på samma plats som De vassa tändernas skog. Har man läst den boken ger "Hare Moon" nya perspektiv och gör att man förstår vissa personer på ett bättre sätt. Den är dock litet för korthuggen för att kunna fungera att för sig själv.

Sammantaget är det här en samling som kan rekommenderas för den som inte får nog av Carrie Ryans zombier. Novellerna är av litet varierande kvalitet, men ändå läsvärda och ger alla sin lilla bit till det större zombiepussel som alla böckerna och novellerna bildar tillsammans. För det finns kopplingar dem emellan, både när det gäller personer och platser. Extra bonus med The Dead and Empty World är också att Carrie Ryan själv har kommenterat alla novellerna och att hon i ett slutord berättar om hur hon kom att skriva om zombier överhuvudtaget. Det visar sig där bland annat att De vassa tändernas skog ursprungligen började som ett NaNoWriMo-projekt. Kanske litet uppmuntrande för alla som själva dragit igång med något sådant i år!

tisdag 5 november 2013

The Dream Thieves

The Raven Boys (Kretsen) av Maggie Stiefvater var en bok som hade så mycket av det där som jag är svag för: en grupp studenter som pluggar klassiska språk och historia letar efter den mystiske medeltida kungen Glendower. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen tyckte jag att den var riktigt bra, full med magi, historia och mystiska personer. Förväntningarna på del två i serien var därför stora, men The Dream Thieves tycker jag inte levde upp till dem.

The Dream Thieves handlar knappast alls om Gansey, den rike studenten som är helt besatt av Glendower. Dessutom är inte egentligen sökandet efter Glendower i fokus, det är mer som en bakgrundshistoria den här gången. Istället är det Ganseys vänner Ronan och Adam som är huvudpersoner, fast mer var och en för sig än tillsammans. Ronan, ständigt i slagsmål och med en minst sagt komplicerad relation till sin familj visar sig ha farliga hemligheter. Man kan dock ana att hans speciella förmågor kommer kunna vara till stor hjälp för att hitta Glendower (fast det blir i någon annan bok i sådana fall). Adam har ständiga ekonomiska bekymmer som därför också komplicerar förhållandet till hans mycket mer välbeställda vänner. Han måste på något sätt komma tillrätta med sig själv innan de kan komma vidare med sökandet.

Överhuvudtaget är det här något av en mellanbok där det mesta kretsar kring att Ronan och Adam skall hitta sig själva och reda ut sina relationer till omgivningen. Jo, det har delvis med magi att göra, men också hur de skall hantera människor runt om kring dem, både familj och vänner. Det är dock i sammanhanget rätt trist att Blue, den enda tjejen i boken, den här gången mest bara ägnar sig åt att fundera över killar som hon a) vill hångla med b) inte vill hångla med c) faktiskt hånglar med (ledtråd: det rör sig om tre olika personer).

Även om framför allt Ronan verkligen inte är ointressant tycker jag att det känns som att historien stannar upp istället för att gå framåt. Det finns en hel del magi och spänning i den här boken, men det känns ändå som att berättelsen tappar fokus. Nej, jag hade hoppats på mycket mer än det här av The Dream Thieves.

fredag 1 november 2013

Oktobersammanfattning


Oktober började för min del med stress och slutade med att jag var däckad i rejäl förkylning. Men en hel del annat hände också, inte minst årets Swecon, Fantastika. Det var ett par trevliga dagar i Nacka där jag inte minst imponerades av Jo Walton som både var underhållande att lyssna på och hade intressanta åsikter om skrivande och litteratur. Men så skriver hon ju själv bra böcker och verkar läsa väldigt mycket. Även Lovecraft kom att sätta sin prägel på den här månaden, både för att det var Lovecraftfestival och för att jag såg skräckmusikalen Necronomicon.

Litterära priser har också varit ett aktuellt tema, även om Nobelpriset gick till en annan kanadensisk tant än den jag hade hoppats på. Augustpriset har ännu inte delats ut, men där hoppas jag på Bea Uusma med Expeditionen – Min kärlekshistoria. Det är en faktiskt delvis rätt ruggig bok där hon med otrolig passion för sitt ämne lyckas göra alla små detaljer intressanta kring det olyckliga slutet för den här polarexpeditionen.

Andra böcker som jag skrivit om den här månaden är S J Boltons senaste, Odödlig, som är helt ok förutom att huvudpersonen Lacey Flint känns rätt trött vid det här laget. En mer spännande bekantskap var dystopin Drömgångare av Samantha Shannon.

Annars har jag förfasat mig över de eventuella planerna på en film på temat quidditch, tittat på boktrailers, och inte minst äntligen, äntligen har Donna Tartts nya bok The Goldfinch kommit. Efter att ha väntat så länge på den boken (det är elva år sedan hennes senaste) är det väl passande att det här är en rejält lång sak som tar lång tid att läsa. Så nu när höstmörkret verkligen har fallit passar jag på att helt försjunka mig i den ett tag. Läsrapport kommer under november, men jag kan i alla fall skvallra om att det nog faktiskt är så att boken lever upp till de högt ställda förväntningarna. Underbart, inte sant?

torsdag 31 oktober 2013

Happy halloween

Halloween och skräckfilmer hör ju verkligen ihop, vilket verkligen Guillermo Del Toro tagit fasta på när han gjort ett special-intro till årets halloweenavsnitt av Simpsons: "The Threehouse of Horror XXIV". Det här är verkligen skräckfilmskärlek och monsternörderi på högsta nivå. Det börjar med en shoot out riktad mot en hord aggressiva zombier och fortsätter sedan med två och en halv minut fyllda med fler referenser till skräckfilmer än någon hade trott varit möjligt. Här finns förutom zombier också alla tänkbara klassiska skräckfilmsmonster, mutanter, diverse lösa kroppsdelar, Cthulu och filmer som bland annat The Shining, Hitchcooks Fåglarna, Alien, liksom Del Toros egna Pans labyrint och Hellboy. Samt mycket, mycket mer.

Tv-bolaget Fox vet att vi kommer titta på det här på nätet om och om igen för att försöka hitta så många referenser som möjligt. Och det gör vi ju, för det här är för kul för att det skall gå att låta bli. Ha en trevlig halloween allihopa!

måndag 28 oktober 2013

En storläsares bekännelser


Jämfört med många andra läser jag rätt mycket, men det finns ändå folk som verkligen slår mig med många hästlängder. Jo Walton fick delar av publiken att helt tappa andan när hon under hedersgästintervjun på Fantastika häromveckan lagom obekymrat kläckte ur sig att hon läser en sådär 450 böcker per år. "Sa hon verkligen FYRAHUNDRAFEMTIO?!" viskades och twittrades det i panikslagen beundran runt om i hörsalen. Just det, det var faktiskt så många böcker det handlade om. Visserligen säger hon sig aldrig titta på tv eller göra någon sådant där som andra slösar sig tid på. Hon bloggar dessutom om böcker på tor.com. Men ändå. Det är bara att konstatera att Jo Walton inte bara är en bra författare och underhållande att lyssna på, hon är också otroligt beläst. Den saken kommer dock inte som någon överraskning för den som läst den underbara Among Others, där hon med en inlevelse som bara måste vara självupplevd skildrar en storkonsument av SF-litteratur.

I alla fall, Jo Walton är väldigt kunnig när det gäller sf och fantasy. Därför låter det lovande att hon i januari kommer med en hel bok på just det här temat: What makes this book so great? Re-reading the Classics of Fantasy and SF. Förhandsinformationen antyder att den kommer innehålla intressanta tankar om ett antal klassiska verk inom de här genrerna: 

"What Makes This Book So Great is a selection of the best of her musings about her prodigious reading habit. Jo Walton's many subjects range from acknowledged classics, to guilty pleasures, to forgotten oddities and gems. Among them, the Zones of Thought novels of Vernor Vinge; the question of what genre readers mean by 'mainstream'; the under-appreciated SF adventures of C. J. Cherryh; the field's many approaches to time travel; the masterful science fiction of Samuel R. Delany; Salman Rushdie's Midnight's Children; the early Hainish novels of Ursula K. Le Guin; and a Robert A. Heinlein novel you have most certainly never read. Over 130 essays in all, What Makes This Book So Great is an immensely engaging collection of provocative, opinionated thoughts about past and present-day fantasy and science fiction, from one of our best writers."

lördag 26 oktober 2013

Necronomiconlördag


Jag tog ett break från min läsning av The Goldfinch för att gå på Elverket och se skräckmusikalen Necronomicon. Så här efteråt kan jag konstatera att det var en suggestiv och klart sevärd uppsättning, men att den inte lyckades bota mig från min musikalaversion. Jag tyckte inte heller att det var särskilt otäckt och visst var handlingen rätt tunn. Men som helhet fungerade det, definitivt. Den som är en Lovecraftfan eller i alla fall har dragningar åt blod, mörker, vansinne och mystik kommer inte att bli besviken...

tisdag 22 oktober 2013

Den är min nu



Tjugoett år efter The Secret History är den här: Donna Tartts nya roman The Goldfinch. Och jag tar tillfället i akt att fangirla totalt, för jag är sååå nöjd med att ha ett eget exemplar av den. Jag vet inte egentligen varför det kändes så extremt viktigt för mig att få tag på den redan första dagen, men det gick bara inte att vänta en sekund längre. Sviken av nätbokhandeln som vanligtvis är min vän begav jag mig ut i regnet på min quest, fast besluten att inte återvända hem förrän jag hade lyckats med mitt inköp. Den stora bokhandelskedjan visade sig inte ens känna till boken ifråga, än mindre hade de några till salu. Räddningen blev en lila småbokhandel, där flickan i kassan log mycket förstående när jag klamrade mig fast i den näst sista de hade.

Om det här verkligen är en motsvarighet till graalen jag fått tag på eller en bok som kommer göra mig grymt besviken, det återstår att ta reda på. The Secret History är en av de böcker som betytt mest för mig NÅGONSIN, och det vill inte säga litet. Jag har läst den flera gånger om och vet att jag kommer att göra det igen. Ur det perspektivet är det givetvis bara är dumt att tro att The Goldfinch skulle leva upp till sin föregångares höga nivå, så mycket förstår jag. Men i alla fall känns det nästan overkligt att så många års väntan på en ny bok äntligen har tagit slut. Nu får vi se om jag vågar läsa den också...

måndag 21 oktober 2013

Vad var det jag sade...

Ser man på, idag kom nomineringarna till Augustpriset och i fackboksklassen finns Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria. Precis som jag skrev så sent som igår kväll här på bloggen är det en bok att tokälska för alla som intresserar sig för gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Fast litet bredare än så är nog den potentiella läsekretsen, för det här är en bok skriven med verklig passion för sitt ämne. Men glöm inte: ni måste läsa den illustrerade utgåvan. Inte den andra!  

söndag 20 oktober 2013

Den stora besattheten

Expeditionen – Min kärlekshistoria handlar på sätt och vis om ingenjör Andrés misslyckade ballongfärd över Nordpolen. Fast i ännu högre grad är det en skildring av Bea Uusmas sökande efter ledtrådar till vad som egentligen hände med besättningsmedlemmarna André, Fraenkel och Strindberg. För det är faktiskt rätt konstigt. Efter att ha lämnat sin störtade ballong och vandrat i ett antal veckor över isen lyckas de tre ballongfararna sätta sig i säkerhet på en liten ö (Vitön). De har tält, varma kläder, mat, vapen (mot isbjörnar) och mediciner. Ändå dör de alla tre, uppenbarligen bara ett par dagar efter att de kommit till ön. Det finns många tänkbara dödsorsaker, som till exempel att de ätit kött med trikiner, men skrapar man på ytan håller inte någon av de förklaringsmodeller som brukar föras fram när det gäller Andréexpeditionen. Så vad var det då egentligen som hände?

Om Bea Uusma blivit närmast besatt av att få svar på frågorna om vad som hände med Andrés polarexpedition, så blir jag lika fanatiskt förtjust i den här boken. Jag kunde verkligen inte släppa den, så fascinerande tyckte jag att följa med i analyser av revben, detaljstudier av besättningsmedlemmarnas dagböcker och noggranna genomgångar av hypotetiska dödsorsaker, kompletta med medicinska förklaringar. Boken finns i två versioner, en med bara text och en med illustrationer. Jag läste den med bilder i, och hävdar bestämt att det är den man måste läsa. Att få se bilder på dagböcker och besättningsmedlemmarnas packning som de släpade med sig på tunga slädar över isen skapar en känsla av att vara närvarande. Att läsa om det vindpinade lägret på Vitön är en sak, att se det på bild något helt annat.





Dessutom får vi i detalj uppritade förklaringar av skadorna på de tre personerna, kartor över lägret med kroppsdelar (jo, just det), tält, packning och diverse föremål inplacerade. Det är en stor mängd små pusselbitar som försiktigt fogas samman så att man kan ana ett mönster. Kanske inte någon slutgiltig förklaring, men i alla fall tillräckligt mycket för att man skall kunna bilda sig någon slags uppfattning om vad som troligtvis hände (och kunna avfärda sådant som inte kan stämma). Just det här att det inte presenteras någon entydig lösning gillar jag. Det är snarare så att läsaren får följa med i en forskningsprocess som aldrig kan bli helt avslutad. Det finns fler trådar att följa upp, fler analyser som kan ge nya svar. För visst kommer Bea Uusma aldrig bli helt färdig med den här expeditionen och de människor som genomförde den?  


Som framgått verkligen tokälskar jag den här boken, och en anledning till det är sättet den är skriven på. Det är korta, luftiga texter utan onödiga utvikningar, varvat med bilder, sammanställningar och utdrag ut dagböcker och brev som expeditionsmedlemmarnas själva skrivit samt Beas Uusmas egna reflektioner från sina resor i polarområdena. Den här blandningen av olika sorters texter fungerar utmärkt för att både belysa väsentliga faktauppgifter och att sätta stämningen. Utan att fastna i långa beskrivningar dras läsaren effektivt med rent känslomässigt i sökandet efter ledtrådar, samtidigt som man lär känna människorna som deltog i expeditionen. Det gäller inte minst Nils Strindberg, som var 24 år och nyförlovad. Det är extremt hjärteknipande att läsa hans brev hem till fästmön, med vetskapen om att de aldrig fick återse varandra igen. 

Expeditionen – Min kärlekshistoria är om man fördjupar sig i den också en riktigt otäck bok. Vana läsare av den här bloggen vet att jag är en sedan många år ytterst förhärdad skräckläsare som verkligen inte brukar skrämmas särskilt lätt. Men Bea Uusma lyckas på ett sätt som berör förmedla känslan av hur osannolikt hemskt slutet blev för André, Fraenkel och Strindberg. Tänk er själva: ingen vet var de är någonstans, de är fast på en öde ö som ingen känner till, inom ett par dagar väntar en många månader lång polarvinter helt utan dagsljus. Runt omkring finns bara isbjörnar och is, ingenting annat. Inga båtar kommer till den här platsen, så de kan inte vänta sig någon räddning. Så börjar de av någon anledning dö, en efter en. Men marken är frusen, så det går inte att begrava den som avlidit. Den som är sist kvar sitter alltså där alldeles ensam med två döda kroppar och vetskapen om att ingen kommer att komma för att hjälpa honom. Gaaah..! 

Men alltså, det här är en otroligt intressant bok, åtminstone för den som gillar gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Jag kan inte heller låta bli att smittas av Bea Uusmas enorma entusiasm för det hon undersöker, det är precis som bokens titel säger verkligen en kärlekshistoria. Och visserligen ägde den här expeditionen rum i slutet av 1800-talet, men boken kan ändå rekommenderas till mossliksfalangen av #boblmaf. Ni kommer att älska varenda sida!