The Goldfinch

Att förväntningarna på Donna Tartts nya bok The Goldfinch varit helt galet höga, det har väl inte kunnat undgå någon som följer min blogg. Nu har jag läst den, men vet inte riktigt hur jag skall skriva för att på något sätt kunna förklara upplevelsen av att göra det. För en läsupplevelse var det verkligen och hur otroligt det än låter levde The Goldfinch upp till alla mina förväntningar. Ett decennium av väntan på en ny bok visade sig inte vara förgäves.

I boken får vi följa huvudpersonen Theo Decker från tonåren och en bit in i vuxen ålder, och det är en historia fylld med död och själslig svärta. Jag tänker inte redogöra för handlingen, för det gör inte på något sätt rättvisa åt boken. Det är inte så mycket vad som händer som är det viktiga, utan att bara flyta med i den långa resa som det är att läsa The Goldfinch. Donna Tartt tar sin tid att berätta, låter dialogen breda ut sig (verkligen inga snabba one liners här inte) och riktigt sveper in läsaren i den där känslan av litterärt mörker av högsta klass. Och välskrivet är det, verkligen. Det är som att varje ord, varje mening är omsorgsfullt utvalda.

En sällsynt envis höstförkylning hade för min del det goda med sig att jag legat som en plattfisk i soffan i flera dagar och inte kunnat ta mig för mycket annat än att läsa. Den tiden behövdes, för det här är inte en bok som man sveper igenom på ett par timmar. Dels är den en stadig bit (nästan 800 sidor), dels krävs att man läser den ordentligt, den är så innehållsrik och välkomponerad att man måste ge den tid. Donna Tartt har lagt ett decennium på att skriva The Goldfinch, och det märkts när man läser. För egen del hade boken gärna fått vara mycket längre, men jag tror säkert att mindre engagerade läsare kommer tycka att den är för lång. Men då har man inte riktigt förstått poängen, för det här är inte meningen att vara en bladvändare där man hetsar fram emot slutuppgörelsen (som jag dock gillade skarpt). The Goldfinch är en bok att uppleva, helt igenom.