Rubinröd är en charmig bok som är så där litet lagom spännande. Man kan inte låta bli att tycka om huvudpersonen Gwendolyn och hennes kompis Leslie som känns som väldigt mycket tonåringar. Vad man däremot kan reta sig på är varför Gwendolyn måste trycka ned sig själv hela tiden. Hon verkar inte vara någon korkad bimbo, men på något sätt ser hon sig själv som det. Till exempel kan hon inte ens föreställa sig att hon skulle kunna memorera ett par ord på latin, trots att hennes liv kan hänga på att hon minns dem. Dessutom ägnar sig de andra personerna i boken åt att dels idiotförklara henne (vilket dock framstår som elakt och orättvist), dels åt att nedvärdera kvinnor i allmänhet. Visserligen är det framför allt män som lever ett par hundra år tillbaka i tiden som ägnar sig åt det senare, men det känns som rätt onödigt. Är det här en bok som försöker få unga tjejer att veta sin plats, eller vad är det frågan om? Syftet är förmodligen att man skall tycka att de här personerna har fel och hålla på Gwendolyn, men jag tycker att det blir för mycket oemotsagd misogyni. Dessutom kan jag inte fatta varför Gwendolyn blir kär i en kille som är lika nedvärderande mot henne som alla andra. Det känns inte särskilt trovärdigt och man glädjer sig inte direkt för hennes skull.
Ett annat problem med den här boken är att den bara är första delen av tre. Särskilt fristående känns den inte, utan snarare som att den tar slut mitt i. Nästa år kommer del två och tre, men det bästa vore nog om man kunde läsa alla böckerna i ett sträck.
Jag hade tänkt ge bort den här boken i present till en tonårig släkting, men nu vet jag inte hur jag skall göra. Det är i högsta grad en trevlig och underhållande bok, men det känns samtidigt som att den skulle bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och så vill jag ju inte att de skall se på sig själva.
