"I will show you fear in a handful of dust"

Mest känd är Stephen King som skräckförfattare, men hans litterära produktion är bredare än så. Det blir inte minst tydligt i Det mörka tornet, hans stora fantasy-epos i åtta delar som på många sätt är ett märkligt verk. Som jag skrev i mitt inlägg igår är Stephen King skicklig på att skildra vardagliga situationer, som han sedan skruvar till så att de blir riktigt otäcka. Men de här böckerna fungerar inte alls på det sättet. När vi först möter huvudpersonen Roland, revolvermannen, färdas han igenom ett ökenlandskap med klar westernkänsla. Stephen King säger i förordet att han inspirerats av Sergio Leones filmer med Clint Eastwood som den stenhårde hjälten, och till en början kan man lätt se Roland i den rollen. På jakt efter en diffus fiende färdas han genom ökenlandskapet med iskall blick och sina revolvrar ständigt redo att skjutas med. Men ganska snart inser man att de här är något helt annat än den vilda western vi känner igen. Det är snarare en slags postapokalyptisk värld, där stora krig och förödelse svept över världen. Nu lever spillror av människor i ruinerna av det som en gång var, utan att egentligen minnas vad det är som gått förlorat.

Först väntade jag på någon slags förklaring, att det som i till exempel Apornas planet skulle komma någon slags ledtråd som förklarade var det var vi befann och och vad som hänt. Men så enkelt är det inte, istället blir Rolands värld mer och mer märklig ju längre in i den man kommer. Långa partier tillbringas på en enslig strand som närmast ger intrycket av att vara så övergiven att den knappast existerar längre. Den är långt mer än resterna av en raserad civilisation, utan snarare en mytologisk plats där det är som att själva historien nått till vägs ände. Det här är The Waste Land, en ödelagd värld där det är uppenbart att tiden helt enkelt håller på att ta slut. Och Roland, han är den siste ur en krets som en gång hade makten, som styrde den här världen. Men nu är han bara en sorts relik, som likt den siste time lorden irrar runt och fortfarande försöker hitta en mening i det som ingen annan länge minns.

I sitt förord säger Stephen King att det här är hans Sagan om ringen, men det är inte sådana associationer jag får av läsningen. Det är en fascinerande värld som tecknas i böckerna, men det är inte den pseudo-forntid/medeltid som man möter hos Tolkien och många andra fantasyförfattare. Stephen King befolkar sin värld med en gigantisk mekanisk björn som löper amok, ett högintelligent tåg och gigantiska humrar. Realistiskt är det inte, man har faktiskt ganska svårt att förstå hur det samhälle som skildras har hängt ihop. Det är både feodalt riddarliv och cyborgs, fast egentligen inte samtidigt. Saker kompliceras ytterligare av att Det mörka tornet innehåller en hel del intertextualitet och referenser, såväl till Stephen Kings egna verk som mycket annat. Att den tredje boken i serien fått sitt namn från T.S. Eliot säger rätt mycket.

Roland skildras inte som en Frodo som man kan leva sig in i, sympatisera med och tycka synd om. Även om mycket tid i böckerna går åt till att berätta hans bakgrundshistoria får man ändå inte känslan av att komma honom nära. På något sätt är det som att varken Roland eller de andra personerna i böckerna egentligen lever, de är mest som ett slags skuggvarelser som inte riktigt kan förmå sig att släppa greppet om det liv de inte längre har kvar. Det uppdrag som Roland tagit på sig framstår dessutom mest som en slags fixering, och han har svårt att motivera eller förklara det ens för sig själv. Det är något han bara måste göra.

För egen del tog jag mig an uppgiften att läsa hela Det mörka tornet-serien i somras, så för mig är det här böcker som är i högsta grad aktuella. Sanningen att säga har jag dock inte läst klart dem, utan bara kommit halvvägs igenom.Men nu är ju den här serien något av Kingens livsverk – den första boken kom 1982 och den sista (senaste) förra året. Om författaren lagt ned trettio år på böckerna (även om han skrivit mycket annat också), då känns det inte rätt att hasta igenom dem. Att det tagit lång tid att skriva dem känns rätt tydligt när man läser, för det svajar och spretar en hel del. I början är det som att författaren inte riktigt vet vartåt det hela är på väg, och det dröjer rätt länge innan det egentligen börjar hända något intressant. Litet högtravande och stolpigt blir det på sina ställen, men det förlåter man lätt när dörrarna mellan världarna börjar öppna sig. Då känns det bokstavligt talat som att Stephen King tar med en till okänt territorium och i likhet med Roland bara måste jag ta mig till det där tornet.

Så här har jag tidigare skrivit om Revolvermannen och När tre blir dragna.