Böcker

Böcker

tisdag 29 april 2014

Silence for the dead

Aah, en ny bok av Simone St James är ett alltid lika säkert och efterlängtat vårtecken. Och som vanligt blir man inte besviken, för Silence for the Dead har verkligen alla ingredienser som behövs för en riktigt trevlig gotisk skräckhistoria. Den utspelar sig strax efter första världskriget på ett halv förfallet och möjligen också hemsökt mentalsjukhus på den engelska landsbygden – visst är väl bara det upplägget är nog för att för att en obotlig goth skall börja oooaah av förtjusning.

Huvudpersonen i Silence of the Dead är Kitty Weeks som utan att egentligen vara kvalificerad för det får jobb som sjuksköterska på Portis House, ett sjukhus för krigsveteraner som drabbats av psykiska problem. Sjukhuset är inrymt i en ståtlig byggnad som tidigare varit privatbostad åt en förmögen familj, men som lämnat det under ganska oklara omständigheter. Kanske är de på något sätt försvunna. De är dock långt ifrån de enda som lämnat Portis House, för de anställda tycker stället är så obehagligt att personalen ständigt säger upp sig. Där hamnar alltså Kitty, som snart börjar inse att en del av de obehagligheter som patienterna upplever inte kan förklaras med posttraumatisk stress, depressioner eller andra problem som de har.

På många sätt påminner Silence of the Dead om Simone St James tidigare böcker. Precis som i The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death är det tidigt 1920-tal, ett lantligt England, män som inte kan lämna krigets fasor bakom sig och kvinnor som försöker klara sig i en efterkrigstid där de faktiskt kan vara ganska självständiga, skaffa sig arbeten och försörja sig själva. Trots detta är ändå alla tre böckerna sinsemellan ganska olika, även om de på många sätt utspelar sig i en gemensam värld. Kitty är en annorlunda huvudperson jämfört med överklasstudenten Jillian (i An Inquiry into Love and Death) eller den utfattiga sekreteraren Sarah (i The Haunting of Maddy Clare). I den här boken liksom i de andra två är dessutom huvudpersonerna såpass intressanta att skräckinslagen egentligen inte hade behövts, det hade varit klart läsvärt ändå. Men det känns ändå inte överflödigt, utan det spökiga och mörka flyter bra in i handlingen utan att få dominera alltför mycket. Det är inte renodlad skräck, även om det på sina ställen kan bli litet nagelbitarkänsla, utan mer av en ganska stillsam rysare.

Men alltså, den som behöver en lagom dos gotiskt litterärt mörker att fördriva en helg med kan rekommenderas den här boken – och Simone St James tidigare om ni till äventyrs inte läst dem. Men det har ni väl, efter allt peppande för hennes böcker som båda jag, Lingonhjärta och Calliope ägnat oss åt. Har du anglofila böjelser och går igång på kombinationen hemsökta hus och 1920-tal, då är den här boken ett måste. Så är det bara.

söndag 20 april 2014

Fågelmannen

Förra våren läste jag Mo Hayders Ritual, en bok som i och för sig inte saknade sina poänger. Problemet var bara att jag hade svårt för huvudpersonerna, inte minst den rejält osympatiske polisen Jack Caffrey. Kanske skulle Ritual fungera bättre om jag hade läst de tidigare böckerna där han förekommer, skrev jag då. Det visade sig vara helt korrekt, eller i alla fall att det var mycket mer givande läsning. Fågelmannen, Mo Hayders första bok om Jack Caffrey, har nu kommit ut på svenska och efter att ha sträckläst den förstår jag på ett helt annat sätt vad som fått så många läsare att fastna för både honom och för de här böckerna.

Fågelmannen är seriemördarskräck av bästa sort – blodigt, otäckt och verkligen inte något för den som är känsligt lagd. Men så väl värt för oss som tillhör den mer härdade skaran av läsare, vi som inte har något emot lagom stora doser av förruttnelse då och då. I boken hittas en massgrav där fem kvinnor ligger nedgrävda, gömda och bortglömda. När Caffrey och hans kollegor försöker reda ut vad som hänt visar det sig vara en rejält obehaglig mördare som är i farten, samtidigt som flera av hans offer är sådana personer som ingen riktigt brytt sig om tillräckligt mycket för att ens anmäla som försvunna. Lätta offer för en synnerligen utstuderad mördare som det dröjer innan någon kommer på spåret eftersom det tar så lång tid innan morden upptäcks.

Men Fågelmannen är inte bara mordutredning, utan också rätt mycket Jack Caffery själv. Han är en rätt bufflig och omogen typ, med en flickvän han inte klarar att göra slut med (fast han egentligen vill). Dessutom kan han inte släppa den tragedi som kommit att prägla hans uppväxt, nämligen att hans bror för många år sedan försvunnit och aldrig kommit tillbaka. Trots att man på sätt och vis inte kan tycka att han verkar särskilt sympatisk fungerar han som huvudperson och lyckas på något sätt få en att vilja läsa mer om honom. Med tanke på hur bra Fågelmannen visade sig vara vill jag gärna ge den nästkommande boken en chans (The Treatment), även om det inte känns helt bra att jag på förhand vet att det här är en person jag kommer att hata när vi är framme vid bok nummer tre... Nåväl, det är långt dit.

Alltså, lyssna på Feuerzeug när hon säger att det är fel att låta Ritual avskräcka från att läsa Mo Hayder. Även om man blir besviken på den är Fågelmannen något helt annat.

Recensionsexemplar från Modernista.

tisdag 15 april 2014

Donna Tartt och New York

New York är veckans tema hos Boktimmen. Jämfört med London – som var tema för några veckor sedan – är det en stad som jag inte alls har samma relation till i litterär form. Visst har jag läst många böcker som utspelar sig där, men New York i bokform skildras sällan på samma magiska vis som så ofta gjorts med London. Jag skulle gärna åka till New York, men det är i sådana fall inte böckerna i första hand som lockar mig dit. Fast stora möjligheter till överdådig bokshoppning finns det definitivt, och ni vet ju vad jag går igång på...



Men visst är det väldigt passande med det här temat precis just precis idag, samma dag som det meddelats att en fantastiskt bra bok som utspelar sig i New York har tilldelats det prestigefyllda Pulitzerpriset för bästa roman: The Goldfinch av Donna Tartt. I prismotiveringen står bland annat att det är "a beautifully written coming-of-age novel with exquisitely drawn characters". Jag kan bara hålla med, och som ni minns utnämnde jag The Goldfinch till en av förra årets bästa böcker. Den är en rejäl tegelsten som tar sin tid att komma igenom, men ååååh så värd att läsa. Grattis till Donna Tartt, verkligen välförtjänt! 

onsdag 2 april 2014

Thrillermånaden mars


Mars blev återigen en thrillermånad för min del, precis som januari var. Men då var det ett par riktiga höjdare som jag läste, den här gången har det inte riktigt nått upp till samma nivå. Visserligen var Carla Nortons The Edge of Normal och Julia Heaberlins Playing Dead alldeles utmärkta mörkerthrillers, men jag vill ändå inte påstå att de skulle kunna mäta sig med Jennifer McMahon eller Cornelia Read vars böcker jag läste i januari. Jämförelsen säger å andra sidan inte så mycket eftersom de bägge är två av mina stora favoritförfattare. Dock påminner det här mig om att jag har böcker av just Read och McMahon liggande på hög här hemma, april kan bli en höjdarmånad om jag letar fram dem.

Vid ett par tillfällen under månaden utspelade det sig stor bokrelaterad dramatik, eller för att vara mer exakt var det väl snarare en slags lättare panikstämning. I alla fall, första gången det inträffade var när ett bokpaket innehållande bland annat Harlan Cobens nya bok helt mystiskt var försvunnet i ett par dagar innan det äntligen letade sig hem till mig. Sedan släpptes Ä-N-T-L-I-G-E-N biljetterna till Donna Tartts framträdande på Internationell författarscen i maj, efter en till synes evighetslång och nagelbitarnervös väntan på besked om när det hela skulle bli av.

Andra saker som hänt under april är att jag hängt på Boktimmens tematisdagar flera gånger och då skrivit om alltifrån London och hemsökta hus till frågan om varför det är viktigt att vara en läsare. Vi får inte heller glömma Fiktiviteters Maria Lang-dag, där jag deltog med ett inlägg som bland annat handlade om det här med att som vuxen läsa om böcker som en gång i tiden var sommarlovsläsning för en mycket yngre upplaga av mig själv.

Och nu är det april, den månad när det förra året var en serievecka här på bloggen. Eventuellt blir det något liknande i år, för det finns en hel del serieböcker som känns rätt lockande just nu. Kanske, kanske!

tisdag 1 april 2014

Zombietisdag


Veckans tema hos Boktimmen är zombier, och det är något som det då och då skrivits om här på bloggen. En gång i tiden hade jag till och med en zombiesommar, men även efter det har jag läst en och annan bok där just den här sortens levande döda förekommit. Bland annat har jag tagit mig igenom rätt många delar av The Walking Dead, även om jag inte alltid varit lika förtjust i denna serie. Ibland är det riktigt underhållande zombieaction, medan det i andra böcker fastnar i unkna könsroller och intetsägande handling. Men jag läser vidare åtminstone ett tag till, för det är klart värt att ta sig igenom de sämre bitarna för att komma till det andra.

Zombier har som bekant varit rätt inne ett tag, vilket gör att det kommit ut mycket böcker om dem som sinsemellan är väldigt olika. Det finns allt från hjärnätarslafs till tonårsromantik(!), även om postapokalypsskildringar väl tillhör de vanligare (ett tema utesluter dock inte övriga, det finns många olika subgenrer). Några böcker som jag kan rekommendera är Carrie Ryans De vassa tändernas skog, De dödas strand och Den mörka staden, som utspelar sig i ett postapokalyptiskt samhälle där zombier har fått världen som vi känner den att gå under. Ett inte ovanligt tema i den här sortens böcker, även om det finns andra varianter. En sådan är zombiesteampunk, som man till exempel hittar hos Susan Dennard, där hittills Something Strange and Deadly och A Darkness Strange and Lovely kommit ut (en tredje del kommer senare i år).

De senaste månaderna har varit zombiefria för min del, men förr eller senare lär det väl dyka upp någon sådan bok igen som verkar intressant. Fast är det inte så att zombievågen har mattats av? Jag tycker inte det verkar förekomma så många zombier bland böcker som är på gång att ges ut – eller är det bara jag som missat dem..?