Fågelmannen

Förra våren läste jag Mo Hayders Ritual, en bok som i och för sig inte saknade sina poänger. Problemet var bara att jag hade svårt för huvudpersonerna, inte minst den rejält osympatiske polisen Jack Caffrey. Kanske skulle Ritual fungera bättre om jag hade läst de tidigare böckerna där han förekommer, skrev jag då. Det visade sig vara helt korrekt, eller i alla fall att det var mycket mer givande läsning. Fågelmannen, Mo Hayders första bok om Jack Caffrey, har nu kommit ut på svenska och efter att ha sträckläst den förstår jag på ett helt annat sätt vad som fått så många läsare att fastna för både honom och för de här böckerna.

Fågelmannen är seriemördarskräck av bästa sort – blodigt, otäckt och verkligen inte något för den som är känsligt lagd. Men så väl värt för oss som tillhör den mer härdade skaran av läsare, vi som inte har något emot lagom stora doser av förruttnelse då och då. I boken hittas en massgrav där fem kvinnor ligger nedgrävda, gömda och bortglömda. När Caffrey och hans kollegor försöker reda ut vad som hänt visar det sig vara en rejält obehaglig mördare som är i farten, samtidigt som flera av hans offer är sådana personer som ingen riktigt brytt sig om tillräckligt mycket för att ens anmäla som försvunna. Lätta offer för en synnerligen utstuderad mördare som det dröjer innan någon kommer på spåret eftersom det tar så lång tid innan morden upptäcks.

Men Fågelmannen är inte bara mordutredning, utan också rätt mycket Jack Caffery själv. Han är en rätt bufflig och omogen typ, med en flickvän han inte klarar att göra slut med (fast han egentligen vill). Dessutom kan han inte släppa den tragedi som kommit att prägla hans uppväxt, nämligen att hans bror för många år sedan försvunnit och aldrig kommit tillbaka. Trots att man på sätt och vis inte kan tycka att han verkar särskilt sympatisk fungerar han som huvudperson och lyckas på något sätt få en att vilja läsa mer om honom. Med tanke på hur bra Fågelmannen visade sig vara vill jag gärna ge den nästkommande boken en chans (The Treatment), även om det inte känns helt bra att jag på förhand vet att det här är en person jag kommer att hata när vi är framme vid bok nummer tre... Nåväl, det är långt dit.

Alltså, lyssna på Feuerzeug när hon säger att det är fel att låta Ritual avskräcka från att läsa Mo Hayder. Även om man blir besviken på den är Fågelmannen något helt annat.

Recensionsexemplar från Modernista.