Favoritbjörnen återigen

Deus ex machina: sonen är den andra delen i Ola Skogängs och Daniel Tholins nya trilogi om björnen Theo. Förra året kom den första delen och jag skrev då om den här att "Den är som vanligt i serien om Theo fylld med ockulta inslag, där det den här gången känns som att det inte finns några spärrar för hur mycket sådant man kan klämma in i en bok". Och samma omdöme stämmer bra även på den andra delen. Efter en upptakt där Theo tar hjälp av Swedenborgs huvud för att bryta sig in i Riddarholmskyrkan fortsätter den lätt snurriga historien från förra boken i samma stil. Det hela kretsar kring "gudsmaskinen", där det viktiga för Theo framför allt är att hindra diverse märkliga figurer att få tag på delarna till den. Frågan är bara vem som är vän eller fiende – går det att lita på talande djur, mumier eller riktigt gamla vänner..? 

Det här är en underhållande historia och jag ser verkligen fram mot den sista delen i trilogin. Fast anledningen att läsa de här böckerna är inte så mycket att komma fram till upplösningen utan att följa med i den vindlande handlingen med alla dess märkliga maskiner, väktare av urgamla hemligheter, mystiska artefakter och alla, ALLA andra ingredienser en bok om sådana här ockulta mysterier kan innehålla. Det är dock inte alls någon seg Dan Brown-wanna be-historia, utan verkligen underbart underhållande. Det känns som att Ola Skogäng haft roligt när han konstruerat de komplicerade intrigerna, och det lyser igenom i boken. 

En stor behållning med både Deus ex machina: sonen och de övriga böckerna i serien Theos ockulta kuriositeter är alltid björnen Theo. Stor, sorgsen och väldigt mycket björn, samtidigt som han är sympatisk, lojal och trots allt entusiastisk inför att lösa de svåra problem han ställs inför. En drivkraft för honom är naturligtvis att han vill bli människa igen, och det kan han väl vara värd. Så kul verkar det inte vara för en björn att leva bland människor ... men som läsare hoppas jag att det dröjer innan han lyckas med det (om han någonsin gör det), för jag vill ju läsa fler böcker om den här björnen. 

Theos ockulta återkomst

Theo är en björn, visserligen stor och lufsig som de brukar vara, men ändå långtifrån en vanlig nalle. Han har nämligen ett antikvariat i Gamla stan i Stockholm och hjälper gärna polisen när det dyker upp brottsutredningar i fall som har kopplingar till det ockulta eller i alla fall är väldigt konstiga. I serien Theos ockulta kuriositeter, som inleddes med Mumiens blod, har det tidigare kommit tre böcker. Nu finns en fjärde del, Deus ex machina: Fadern, skriven och tecknad av Ola Skogäng och Daniel Tholin. Den här gången åker Theo till Ludvika, av alla ställen, för att det i en sjö strax utanför staden gjorts ett mystiskt fynd. Det blir upptakten på ett äventyr som inte så litet känns inspirerad av Alien-filmerna, kanske särskilt Prometheus, med märkliga byggnader, spår av forntida civilisationer och upptäckter som är så stora att det vänder upp och ned på allting.

Deus ex machina: Fadern är en bok som innehåller väldigt mycket som jag gillar. Den är som vanligt i serien om Theo fylld med ockulta inslag, där det den här gången känns som att det inte finns några spärrar för hur mycket sådant man kan klämma in i en bok. Jag tycker att det fungerar riktigt bra, och Theo är som vanligt en trevlig bekantskap. Hans litet sorgsna uppsyn kombinerat med en aldrig sinande entusiasm för nya uppdrag och äventyr är det som driver boken framåt även när handlingen ibland vindlar iväg så att man knappt kan följa den. Men så blir det inte heller något riktigt slut den här gången, eftersom detta bara är första delen i en planerad trilogi.

Som alltid när det gäller Ola Skogängs böcker är det här underbart snyggt tecknat, det måste verkligen framhållas. Dessutom ingår ett litet inhopp av en galen mumie, och sådant kan man ju bara applådera. Mer mumier i fantastiklitteraturen, säger jag bara!

Fast till slut finns också en liten sak jag vill påpeka: "deus ex machina" betyder faktiskt inte "gudsmaskin"...