Böcker

Böcker

torsdag 31 januari 2013

Och så var januari slut...


När jag skrev om mina nyårslöften för 2013 så sade jag att jag funderade på att införa någon slags månadssammanfattningar på bloggen. Och här kommer den första, för januari månad. Det blir inte någon statistik över exakt vad jag läst eller så, utan mer litet reflektioner kring vad som varit höjdpunkter och bottennapp under den gångna månaden.

I alla fall kan man konstatera att medan januari var en rätt bister vintermånad här hemma, så passade jag på att dra till varmare trakter där jag läste och latade mig. Av den anledningen har januari varit en rätt bra läsmånad och jag tror knappast att februari kommer ge lika mycket tid över till sådant. Dock hoppas jag under den månaden att hinna med recensioner för fler av de böcker som jag läst under januari men inte tagit mig tid och ork att skriva något om på bloggen. Av det jag läste var några stycken riktigt bra, framför allt Feberflickan och The White Devil som bägge var intensiva, välskrivna och helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig. Annat som kanske inte höll samma litterära kvalitet, men som ändå var spännande och underhållande läsning, inkluderar spökjakten Anna klädd i blod och del två om siaren Alex Verus, Cursed. Månadens stora besvikelse var att zombieapokalypsdramat Exit Kingdom, fortsättningen på en av förra årets stora favoriter The Reapers are the Angels, inte alls höll måttet enligt min mening. Men så är det ibland, tyvärr.

I nyårslöftena skrev jag att jag ville läsa mer serier, och det har jag gjort – så det nyårslöftet får väl nästan sägas vara uppfyllt fastän året knappt har börjat. Unwritten och Locke & Key visade sig vara mycket trevliga bekantskaper och jag planerar definitivt att läsa fler delar av dem. Vad har hänt annars då? Jo det har peppats för kommande Berättelser från Engelsfors och för nyutgåvan av Jevgenij Zamjatins dystopi Vi. Dessutom har jag funderat en del kring den vikande bokförsäljningen förra året.

Mest lästa inlägg var det där jag outade mig som Dan Brown-läsare, så nu vet ni det också! Men även om man tycker att hans böcker har många brister (inte minst rent stilistiskt), kan man utifrån dem ha jättespännande diskussioner med folk om historia, myter, religion, kyrkans historia, konspirationsteorier och en massa annat sådant. Och det kan ju vara riktigt roligt.

Vad kan man då vänta sig framöver? Ja, inte för att jag känner mig bunden av de där nyårslöftena, men i alla fall talade jag där också om att läsa klassiker. Och det är jag sugen på, så pass att jag anmält mig som klassikerläsare i utmaningen hos Lyrans noblesser. Det har dock inte blivit så mycket med den saken ännu, men det kommer nästan garanterat i februari. Jag har laddat ned flera riktiga gamla mästerverk som e-böcker, så nu är det bara att sätta fart!

onsdag 30 januari 2013

Vi klarar oss inte utan översättare



Ett av problemen med bokförsäljningen i Sverige är att en stor del av den utgörs av ett antal deckare och några andra storsäljare, medan den stora majoriteten av nyutgivna böcker säljer rätt sparsamt. Visst kan man tycka att det är roligt för svenska deckarförfattare att de kan göra succé med sina böcker både inom landet och internationellt. Men, som P1:s Kulturnyheterna nyligen uppmärksammade, sker detta i viss mån på bekostnad av annan litteratur, främst översatt sådan. Och det är väldigt tråkigt, för det ges ut så mycket spännande böcker runt om i världen på språk som man inte behärskar. Jag läser gärna på engelska, men det finns ju så många andra språk. Översättningar är en förutsättning för att man inte skall bli helt insnöad i en svensk/anglosaxisk bubbla. I höstas skrev jag här på bloggen om den ställning som modern rysk fantasylitteratur har fått på senare år med författare som Perumov, Gluchovskij och Lukyanenko, och det är ju verkligen inte böcker som de flesta skulle varken läsa eller ens höra talas om utan översättningar. Om de säljer i så pass stora upplagor att det räcker till för att försörja deras förlag, det vet jag dock inte.

Nyligen lade jag också vantarna på en tysk vampyrroman som ser mycket spännande ut (Judas barn av Markus Heitz), även det en bok som jag inte skulle ha hittat utan en översättning. Visserligen är jag ganska bra på tyska, men tysk litteratur är svår att få tag på i Sverige och jag föredrar ändå att läsa på svenska. Återigen skulle jag dessutom förmodligen aldrig ens hört talas om boken utan översättning, för det förlagen gör är ju inte bara att byta språk på böckerna. De tar också på sig uppgiften att introducera författarskap för en svensk publik, en uppgift som är desto viktigare när det gäller andra språkområden än engelska. Engelskspråkig litteratur snappas upp ganska enkelt av både tryckta media och bloggar, men böcker som bara finns på t.ex. ryska skulle knappas uppmärksammas om det inte var en översättning på gång.  

Ett förlag att hålla ögonen på i sådana här sammanhang är Coltso, som ger ut fantasy, skräck och thrillers av författare från Ryssland, Polen och Tyskland (samt också svenska författare). Ett antal av de mest intressanta böckerna som kommit ut på sistone är deras, till exempel dystopin De levande av Anna Starobinets. Rätt märkligt är det dock att förlagets hemsida är så dåligt uppdaterad att ett par av deras senast utkomna böcker inte nämns där alls... 

tisdag 29 januari 2013

Den vita katten

Cassel Sharpe, huvudpersonen i Den vita katten av Holly Black, är inte någon vanlig tonårskille. Hans kommer nämligen från en familj där de flesta är "berörare", vilket betyder att de bara genom att nudda vid någon kan påverka dem på olika sätt. En del berörare gör så att andra får tur eller får dem att glömma saker, medan vissa är riktigt farliga – det finns till och med sådana som kan döda människor med sina bara fingertoppar. Cass är dock inte någon berörare, eller i alla fall tror han inte det. Själv är han rätt nöjd med att gå på en internatskola där han kan slippa undan resten av familjen, men så lätt är det inte att komma bort från dem. Ett stort problem är att Cass börjar tappa greppet om verkligheten, han går i sömnen och får minnesluckor. När han på grund av detta inte längre tillåts gå kvar på skolan tvingas han ta itu med sitt besvärliga förhållande till resten av familjen: brodern som hatar honom, mamman som sitter i fängelse och morfadern som är en pensionerad dödsberörare.

Den vita katten/The White Cat är första delen i YA-serien Berörarna. Det finns många sådana här serier just nu, med ungdomar som har magiska krafter på olika sätt. Jag tyckte att den här boken tillhör de bättre i genren, den är spännande med en del svärta i anslaget. Vissa saker i handlingen gick lätt att räkna ut från början, medan annat var mer överraskande (som t.ex. det som händer precis på slutet). Cass fungerar bra som huvudperson, han är på ett intressant sätt väldigt mycket tonåring med alla de problem sådana har: man vill både smälta in och vara speciell, man är beroende av sin familj men förväntas ta stort eget ansvar och man kan tvingas agera som en vuxen innan man är riktigt redo för det.

Alltså: Den vita katten kan rekommenderas. Den faller inte in i de lätta fällorna som många andra liknande böcker gör, som att vara tegelstenslång helt i onödan eller att huvudpersonerna dras in i ett kärlekstriangeldrama. Som om det inte vore komplicerat nog för tonåringar (eller vuxna) att bli på det klara med vad man har för känslor för en person åt gången! Om det finns någon sensmoral i historien är det att på många sätt är livet komplicerat och blir verkligen inte alltid som man velat. That's life, oavsett hur mycket magiska förmågor du har.

måndag 28 januari 2013

En bokbransch i kris



Det har talats mycket i media på sistone om problemen inom bokbranschen. Enligt P1:s Kulturnytt minskade bokförsäljningen med 13 % förra året, vilket innebär att 2012 var ett riktigt krisår. Nåväl, det är inte mitt fel, för jag hade verkligen inte något köpstopp! Men många andra hade nog det, fast kanske inte ens medvetet. De gör annat med sina pengar än att köpa böcker, förutom när det gäller vissa titlar som säljer otroligt mycket. Samtidigt säljer övriga böcker inte något vidare. 

Det här får naturligtvis konsekvenser i en förlagsbransch där marginalerna knappast var särskilt stora redan innan. Före jul kunde man läsa i Svensk bokhandel att Bonnierförlagen efter bara sju månader lägger ned Fenix förlag som varit inriktat på främst romantik, men också gett ut en hel del intressanta urban fantasy-titlar (bl.a. Anna klädd i blod av Kendare Blake och Ödesbunden av Benedict Jacka). Det är verkligen synd, även om jag har en del teorier om vad som gått snett. Fenix skulle satsa litet annorlunda än vanliga förlag, vilket kan ha varit just det som inte fungerade. Bland annat tror jag inte att det är någon jättebra idé att ha likartade omslag på böckerna (lila ryggar). Det ger vibbar av Harlequin eller Wahlströms gamla ungdomsböcker med röda och gröna ryggar. Wahlströmsböckerna älskade jag när jag var åtta år, men som vuxen boknörd får det här snarast motsatt effekt. En annan strategi från Fenix sida var att böckerna framför allt skulle säljas i särskilda ställ i mataffärer, istället för i bokhandeln. Jag förstår att det låg en noga uttänkt marknadsföringsplan bakom, men jag tror inte riktigt på idén. Böcker på ICA är väl alldeles utmärkt bra (böcker bör finnas överallt enligt min mening), men varför inte på en hylla tillsammans med andra pocket? Ja, man kan diskutera fram och tillbaka vad som skiljer romantikläsare från urban fantasyläsare, jag tror i alla fall att det finns en hel del skillnader mellan de bägge kategorierna. Hur som helst är det i alla fall trist att inte Fenix fick litet mer tid på sig.

Men någon slags balans finns det, för samtidigt som ett förlag försvinner kommer ett annat som är helt nytt. Sigill förlag är så mycket nykomling att man ännu inte kommit ut med en enda titel, men det verkar vara spännande saker på gång. På hemsidan presenterar man sig så här: ”Sigill förlag är ett litet bokförlag med stora ambitioner och en passion för eskapism, fantastik, kitsch och litteratur av och för personer och grupper strax utanför samhällets mittfåra.” Målsättningen med utgivningen skall vara att ”ge ut klassiker, nyskriven genrelitteratur och fantastik och böcker med (i någon mån) subkulturell prägling.” Det lovar gott för framtiden!

söndag 27 januari 2013

The Anatomy of Ghosts

Nattvandraren av Andrew Taylor har i original titeln The Anatomy of Ghosts, och det låter ju helt oemotståndligt. Innehållet verkar också lovande, för handlingen utspelar sig i 1700-talets Cambridge och inkluderar hemliga sällskap, spökerier, mystiska dödsfall och engelsk universitetsmiljö. Men njaaa, jag tycker inte riktigt den här boken lyfter. Någon 1700-talskänsla tycker jag inte heller att det blir, eller för den delen särskilt spännande.

Nattvandraren handlar om bokhandlaren John Holdsworth som får i uppdrag av änkan lady Anne Oldershaw att värdera en omfattande boksamling som hon vill donera till biblioteket på ett college i Cambridge. Fast det visar sig att hon egentligen har ytterligare ett syfte med att anlita John, nämligen att han som författare till boken The Anatomy of Ghosts är något av en expert på spöken – inte några riktiga dock, utan i boken granskar han kritiskt övernaturliga fenomen för att bevisa att de inte är på riktigt. Lady Anne har en son som studerar i Cambridge och som blivit sinnessjuk, enligt egen uppgift efter att han sett ett spöke. Hennes baktanke är att John skall passa på att titta närmare på det här spöket och övertyga sonen om att det hela bara är ett misstag, inte något övernaturligt.

Det Cambridge som John kommer till är fullt av intriger och klasskillnader, där rikare studenter har en bekväm tillvaro medan de fattiga måste kämpa både med att arbeta extra för att försörja sig och att studera på riktigt. I deras fall är goda betyg en möjlighet till ett liv som de annars aldrig skulle kunna få, medan det för de mer välbeställda studenterna inte spelar någon roll vad de åstadkommer under sina universitetsår. Även de kan dock få problem om deras utsvävande liv går så långt att de måste hitta på sätt att tona ned potentiella skandaler eller om deras rika släktingar börjar klaga.

Behållningen i den här boken är skildringen av universitetslivet i Cambridge, som framställs som en ständig kamp för att hitta rätt allianser, hålla fiender på avstånd och helt enkelt överleva i den på sitt sätt hårda miljön. Vem som får en viss tjänst eller får bli medlem i ett hemligt sällskap kan få stora konsekvenser för många personer och förändra den känsliga maktbalans som råder. Själva historien kring John Holdsworth och de eventuella spöket blir dock aldrig särskilt intressant. Han är en rätt tråkig person och även om han letar runt efter till exempel vem som varit på en viss plats vid en viss tid, vem man eventuellt sett och hur man varit klädd en viss kväll, så känns det ändå inte speciellt angeläget att få veta hur det går. Och man skall inte läsa den här boken om man vill ha spökerier, för sådant är det väldigt ont om.

Litet komiskt är det att författaren till den här boken har samma namn som huvudpersoner i The White Devil, som jag hyllade här på bloggen igår. Men det hjälper inte, för Nattvandraren är långt ifrån lika bra som den boken!

lördag 26 januari 2013

Spöken + engelsk internatskola + Lord Byron = Jaaaa!

The White Devil av Justin Evans är en sådan där bok som har alla ingredienser man kan önska: en vilsen ung man på en anrik engelsk internatskola, mystisk stämning med antydningar om spökerier och som en extra bonus dessutom fullt med litterära referenser, inklusive mängder av lord Byron. Är det då så bra som kan skulle kunna tro...? Ja, det är det! The White Devil är en riktigt bra bok, spännande, stämningsfull och sådär så att man inte kan lägga den ifrån sig när man börjat läsa.

Boken handlar om Andrew Taylor, som kommer från en stenrik amerikansk familj där fina universitet och karriär inom näringslivet är självklarheter. Själv har han dock ägnat sin skoltid mest åt att ta droger, jaga tjejer och spela med rockband. För att komma bort från allt sådant blir han skickad till England för att gå ett år på den prestigefylla internatskolan Harrow, en skola där alla elever är pojkar och som har stenhårda regler mot allt som Andrew förknippar med att ha roligt. I verkligheten är det dock inte så tråkigt som det verkar, även om han också får se själv att internatskolor på många sätt kan vara verkligt hårda miljöer för vissa elever. Samtidigt upptäcker han att mystiska – och dödligt farliga – saker händer på Harrow och verkar ha pågått under många, många år.

Jag är inte riktigt nöjd med upplösningen på hela historien, men det är ändå en randanmärkning. Det här är en bok jag verkligen vill rekommendera och den tillhör de där böckerna som jag inte kan fatta att jag inte läst tidigare. Fast jag vet att en anledning till att jag inte gjort det är att jag tidigare hittat boken i bara i utgåvor med fruktansvärt fula och obehagliga omslag, som faktiskt gjort att jag inte fått någon lust att läsa den. Som det här omslaget till exempel. Men så hittade jag en annan utgåva på English bookshop i Uppsala, och då var det bara att slå till. Och sedan har jag upptäckt att det finns ytterligare en, som faktiskt har riktigt snyggt omslag.

Jag har fått The White Devil rekommenderad av Lingonhjärta och Dark Places Helena (fast på English bookshops blogg). Men fler borde läsa den!

onsdag 23 januari 2013

Utopisk försmak av Engelsfors

Jag har litet svårt för serietidningar. Inte för att jag ogillar serier, utan för att man får så korta snuttar i tidningarna. Det är illa nog med serier i bokform, där det ändå kan vara så att en sammanhängande handling är uppdelad på flera böcker. Det är samma sak med tv-serier, där jag hellre väntar på att de skall släppas i en dvd-box än tittar på ett avsnitt i veckan när de sänds på tv. Jag vill ju kunna se många delar på en gång, inte få dem utspridda över flera månader.


Men när det gäller serietidningarna har jag nu i alla fall gjort ett undantag och skaffat mig en prenumeration på Utopi magasin. Dock bör det sägas att Utopi inte är någon serietidning i egentlig mening, för det är verkligen inte någon liten tunn blaska utan en otroligt snygg och gedigen sak. Där finns författarporträtt, nyheter och inte minst serier inom områden som skräck och fantasy. Och för att göra det hela ännu bättre får man i det senaste numret en försmak av Berättelser från Engelsfors. En hel serieepisod ur den kommande boken! Resten får man vänta på till den 20 mars, men att döma av det som man kan läsa här kommer det bli något riktigt bra...


tisdag 22 januari 2013

Anna klädd i blod

Anna klädd i blod (Anna Dressed in Blood) av Kendare Blake handlar om Cas, tonåring och professionell spökjägare. Tillsammans med sin new age-mamma flyttar han runt mellan olika platser där det sägs att det spökar. Att ha att göra med spöken är dock en farlig sysselsättning och egentligen inget för en ensam tonårskille, men Cas vill ta vid efter sin pappa som dödades när han konfronterade ett särskilt ondskefullt spöke.

När boken börjar har Cas blivit tipsad om ett väldigt speciellt spöke, en tonårsflicka som på 1950-talet dödades på väg till en skoldans. "Anna klädd i blod" kallas hon, för det påstås att hon går igen, fortfarande iklädd sin nedblodade balklänning. Nu står huset där hennes familj bodde öde och det ryktas att personer som vågat sig in där har försvunnit under mystiska omständigheter. Några bevis för att någon verkligen har dödats av henne finns givetvis inte, men bland traktens tonåringar berättas spökhistorier om den mördade flickan som tar en ryslig hämnd på alla som får syn på hennes vålnad.

Skall man beskriva Anna klädd i blod så kan man säga att det är ungefär som ett avsnitt av TV-serien Supernatural, fast i bokform. Ni vet: ungdomar som bekämpar det övernaturliga, gör galet farliga saker som de vuxna inte ens märker, kanske till och med räddar världen. Inte något märkvärdigt egentligen, men spännande, lagom otäckt och till och med litet hjärteknipande på slutet. Både Cas och flera av de andra personerna i boken är trevliga bekantskaper som det faktiskt känns rätt trist att behöva lämna när boken är slut. Alltså: vill man underhålla sig med litet spökaction är den här boken ett väldigt bra val. Jag ser fram emot fortsättningen, för jag vill veta hur det går för Cas!

måndag 21 januari 2013

En klassisk rysk dystopi


Ibland får jag ryck och vill läsa en massa böcker av en viss författare eller i någon speciell genre. Ett sådan tillfälle var när jag fortfarande gick i gymnasiet och läste ett antal klassiska dystopier, det var sådant som Brave New World, 1984 och Animal Farm. En av mina lärare, med god koll på både vad som kunde passa mig och på litteraturhistorien i stort, tipsade då om en bok som jag inte hört talas om: Vi av den ryske författaren Jevgenij Zamjatin. Den visade sig vara mycket bra, enligt min mening då ännu bättre än de andra mer välkända böckerna.

Vi utkom på 1920-talet, det vill säga innan Huxley och Orwell skrev sina kända verk, och lär ha varit en stor inspiration åtminstone för Orwells del. Boken förbjöds i Sovjetunionen men gavs ut på engelska 1924. Den handlar om ett dystopiskt samhälle där alla människor är övervakade hela tiden, de lever till och med i en stad av glas. Människorna har också anonymiserats så att de har nummer istället för namn, och är överhuvudtaget väldigt inriktade på siffror. Till exempel läser man fascinerat den litteratur som bevarats från en äldre och numera förgången civilisation: tågtidtabellen!

Det är nu ganska många år sedan jag läste den här boken, så jag vet inte om mitt omdöme idag skulle bli detsamma. Men det går att ta reda på, för under våren kommer den ut i en svensk nyöversättning på Coltso förlag. Då blir det definitivt dags för en omläsning och jag har goda förhoppningar om att jag fortfarande kommer ha ungefär samma åsikt. Rent allmänt tycker jag att det är intressant med framtidsskildringar som har ett antal år på nacken, det är spännande att utifrån vår nutida horisont se hur någon för många år sedan föreställde sig hur samhället skulle kunna utvecklas. Dock är det givetvis är så att den som skriver om framtiden i första hand säger något om sin egen tid, men det är också intressant att läsa om ur ett så att säga historiskt perspektiv.

För den som vill veta litet mer kan jag rekommendera radioprogrammet Obs i veckan som sändes i P1 igår och där historieprofessorn Kristian Gerner diskuterar Zamjatins bok som han menar är högst aktuell även idag. Det är ett mycket kort program, men han har en del tänkvärda funderingar kring hur väl bokens tema passar in i dagens Putin-Ryssland.

Lyssna: Obs : Om Putins Ryssland 20130115 13:15


söndag 20 januari 2013

Alden Bell, vad menar du med det här egentligen..?!

En av mina favoriter förra året var Alden Bells zombieapokalypsskildring I dödsskuggans land (The Reapers are the Angels). I den möter vi Temple, en ung tjej som överlever allt det hemska på sina egna villkor. Förutom att själva stämningen i boken tilltalade mig, så gillade jag verkligen huvudpersonen. Hon får vara stark, är inte ett offer eller reduceras till någon kvinnlig stereotyp. Att det var en fortsättning på gång hade jag på något sätt missat, annars skulle det garanterat ha peppats stenhårt här på bloggen.  Men tur var det, för Exit Kingdom klarar verkligen inte att leva upp till några förväntningar. Vad är det då som är fel? Jo, det är två saker: 1. boken är trist 2. den totalt unkna kvinnosynen. I viss mån uppväger dock det senare det förra, för jag började under läsningen reta mig på sådant som fick mig att glömma den helt ointressanta handlingen.

I den första boken förekommer en person vid namn Moses Todd och i Exit Kingdom är det han som är huvudperson. Detta gjorde mig från början ganska skeptisk, för när det gäller att vara osympatisk överträffas Moses Todd bara av sin otroligt vidriga brorsa Abraham. De bägge var inte personer jag ville lära känna närmare och då kändes det rätt konstigt med en hel bok om bara dem. Det visade sig emellertid inte vara något problem, för Moses Todd fungerar faktiskt bra som huvudperson. Han försöker inte be om ursäkt för vem han är, och man inser att han i all sin brutalitet är väl anpassad till en postapokalyptisk tillvaro. Om katastrofen inte hade inträffat skulle han däremot ha fått det svårt, vilket i ännu högre grad gäller brodern Abraham som med samma energi utövar både våld och våldtäkter.

Tillsammans ägnar sig de bägge bröderna åt en kringflackande tillvaro, vilket dock för Moses med tiden blir påfrestande. Det måste finnas en mening i det man gör, annars är man ju inte bättre än zombierna som i all evighet irrar runt överallt. En sådan mening finner han i uppdraget att transportera en flicka med speciella egenskaper – kanske är hon utvald av Gud? Problemet är bara att det här inte är en särskilt engagerande historia. Jaha, de skall resa från en plats till en annan och samma skurkar är hela tiden efter dem. Det bli inte spännande utan känns bara som ett trist upplägg. Flickan, som går under namnet vestalen Amata, är dessutom den person jag tycker sämst om i hela boken. Visst, hon beskrivs som undanglidande och svår för Moses att få grepp om, men jag har svårt att känna något för henne alls.

Om Alden Bell lyckades få till en bra kvinnoskildring med Temple i den första boken är det här som att han helt kör huvudet i väggen. Alla kvinnor i boken är antingen horor eller madonnor, dvs prostituerade eller tillhör en religiös sekt där de inte tillåts tala. Alternativt är de hustrur och döttrar, men då är de sedan länge döda och förekommer bara i form av minnen. Utöver detta möter man några kvinnor som är zombier och ett antal "banditkvinnor" som både presenteras och dödas i en och samma mening. Att samhället skulle bli hårt och brutalt efter zombieapokalypsen, det köper jag helt och hållet. Om civilisationen kollapsade skulle det säkert locka fram en hel del dåliga sidor hos folk och man skulle tvingas göra sådant man aldrig kunnat tänka sig före katastrofen. Men att det skulle innebära att typ det enda kvinnor kunde göra för att klara sig är att bli prostituerade, det vill jag mena bara tillhör författarens snuskiga fantasi. Hur menlösa tror han att kvinnor är egentligen? Och värst av allt när det gäller det här är Amata. Moses vill att hon skall vara helig och utvald, i själva verket har hon en bakgrund där hon uppenbarligen använt sin kropp för att överleva. Så långt hänger jag med, sexualiteten är hennes vapen. Men Alden Bell klarar inte av att skriva om det här på ett trovärdigt sätt. Varför måste Amata hela tiden utan någon logisk anledning slita av sig kläderna? Vi är visst jagade av skurkar och måste gömma oss – jamen, då är det väl bäst att springa runt naken en stund!

Så vad är budskapet i de här böckerna? I del ett luras vi att tro att unga tjejer kan ha makten över sitt eget liv, men i del två får vi veta att så är det inte. Den enda tillgång kvinnor har är sina kroppar och dem kan man inte hindra att de mest äckliga typer får tillgång till, för så ser världen ut? Jag får hoppas att Alden Bell inte menar så illa som det framstår, men Exit Kingdom är en extremt misslyckad bok som när man funderar närmare framstår som präglad av väldigt konstiga värderingar. Och det går inte att bortförklara det här med att det är Moses Todds världsbild som skildras i boken, för även om han är fast i ett hora/madonnatänkande har det inte med honom att göra att alla kvinnor i boken är på det sätt som nämnts ovan.

Det som är så trist är att den här boken är en formlig zombie. På sätt och vis påminner den om The Reapers are the Angels men det är som att dess själ försvunnit. Långsamt hasar handlingen fram och lämnar en obehaglig bismak efter sig. Det måste dock betonas att Exit Kingdom har klara kvaliteter, till exempel älskar jag verkligen sättet som den är skriven på där dialogen blir lätt drömartad och det inte riktigt går att avgöra vad som sägs och eller bara tänks. På det sättet påminner Exit Kingdom om The Reapers are the Angels, som var skriven i samma stil. Och just därför blev jag så ledsen över att boken på så många andra sätt var rätt kass.

lördag 19 januari 2013

En FANTASTISK bok som INGEN annan har läst..!


Visst kan det vara trevligt att läsa sådant som andra rekommenderar, men åtminstone så inbitna läsare som jag söker gärna efter den där boken som är helt otroligt bra fast ingen annan upptäckt den ännu. Man vill åt den där känslan av att ha hittat något nytt och hittills helt okänt – i alla fall bland de man själv umgås med, om den inte tryckts i en väldigt liten upplaga är det ju troligt att många andra redan läst.

Men det som från början är nytt och fräscht kan med tiden bli rätt uttjatat, och när den där stämningen av exklusivitet försvunnit är det inte säkert att boken ifråga känns lika intressant längre. Jag minns en sak som hände en vän till mig för ett antal år sedan (och det här är verkligen en vän det rör sig om, det handlar inte om mig!). Han hörde i alla fall av sig och berättade entusiastiskt om en helt otroligt bra bok han hade läst. Den var sååå spännande och hade en handling som inkluderade hemliga sällskap, hittills okända och mystiska historiska fakta och konspirationer för att dölja viktiga sanningar. Han var helt betagen i den här boken och ingen annan hade ens hört talas om den. För mig var det här första gången jag stötte på Da Vinci-koden, för visst var det Dan Brown som det här handlade om. Och ja, som ni alla vet, så var det här inte en bok som förblev okänd särskilt länge...

På tal om Dan Brown har det nu i dagarna offentliggjorts att han kommer med en ny bok i maj. Inferno är del fyra om Robert Landon och som man kan förstå av titeln har det denna gång på något sätt med Dante att göra. Det återstår att se om den här boken kommer sälja lika bra som föregångarna, men rätt stort intresse verkar väl ändå vara. Enligt Bonniers hemsida sålde den förra boken över en halv miljon exemplar i Sverige, så nog kan det finnas många som är sugna på att läsa fortsättningen.

För egen del har jag läst de tre första delarna och även om jag har en del invändningar mot dem, så måste det erkännas att det är spännande böcker som är effektivt skrivna på ett sätt som gör att man gärna slukar dem så snabbt som möjligt. Bladvändare, helt enkelt. Sedan är jag ju rätt förtjust att läsa om sådant som historia, mystik och skumma hemliga sällskap, även om man har all anledning att vara källkritisk mot Dan Browns faktauppgifter. Men det är ju skönlitteratur det handlar om, så visst kan författaren ta sig friheten att bättra på sanningen om det behövs. Hans sätt att skriva är dock ganska tröttsamt rent stilistiskt, med  fåniga cliffhangers i varenda litet kapitel. Och det blir otroligt tjatigt att det i varje bok måste finnas en superskurk som är helt omänskligt ond och som springer runt och dödar folk på de mest utstuderade sätt. Langdons ultrasnabba kodlösande kan också kännas väl konstruerat efter ett tag, men tja, det är ju det som genren går ut på...

Det jag tycker är roligast med Dan Browns böcker är dock att de verkar engagera läsarna så mycket. Han lyckas göra folk nyfikna både på platserna som förekommer i böckerna och på de historiska fakta som handlingen kretsar kring. The Lost Symbol fick faktiskt mig att tycka Washington skulle vara en intressant plats att besöka, och det hade jag verkligen inte väntat mig.

fredag 18 januari 2013

En siares återkomst

Minns ni Alex Verus, trollkarl och siare med egen magibutik i London? I boken Cursed är han tillbaka, ständigt lika angelägen om att hålla sig undan andra besvärliga magiker. Det visar sig dock inte vara så lätt, för någon eller några dödar magiska djur och Alex känner sig tvingad att stoppa detta. Inte helt enkel är heller hans icke-existerande relation med Luna, flickan som han inte kan vara ihop med eftersom hon drabbats av en svår förbannelse. Hon har helt plötsligt en "vän", som kanske kan ge henne mer hjälp än vad Alex lyckats med. Han gillar inte detta, men har svårt att veta om det bara är svartsjuka eller välgrundade misstankar.

Benedict Jackas andra bok om Alex Verus håller samma nivå som den första, Ödesbunden/Fated. Det här är engelsk trollkarls-urban fantasy av ett rätt trevligt slag. När jag recenserade Ödesbunden skrev jag att den påminde om Dresden files. På omslaget till Cursed finns en blurb av ingen mindre än Jim Butcher (författaren till böckerna om Harry Dresden), så det är uppenbart att jag inte är den enda som tänkt den tanken... Det är lagom spännande, även om man kan tycka att det är onödigt mycket personer som får sätta livet till i boken. På ett sätt som känns tämligen omotiverat har den ett rätt högt body count när det gäller perifera personer (vakter t.ex., som slentrianmässigt dödas hela tiden). Bortsett från det är det här en helt ok bok, och jag gillar sättet som magikervärlden skildras. Ingen är helt sympatisk och har sina egna agendor, vilket gör det inte är helt lätt för Alex att veta vem han kan lita på. Ont och gott eller svart och vitt finns inte bland de här personerna.

För den som inte vill läsa på engelska kommer den här boken på svenska i februari, med titeln Fördömd.

torsdag 17 januari 2013

Semesterläsning!


Vadå semester? Julen är ju slut och för alla hårt arbetande människor är det här ju de långa och trista oxveckorna då det är mörkt och kallt och oändligt långt tills dess våren kommer. Och just därför brukar jag försöka ta ledigt någon vecka i januari, för att få litet ljus, värme och läsa en stor hög med böcker. Folk som känner mig brukar förvånas över det här, eftersom jag verkligen inte är den som ägnar mig åt att sola (eller bada heller för den delen). Men man måste ju inte steka på stranden, en bekväm vilstol under ett parasoll är ett  utmärkt alternativ även för gråbleka gamla gother...

Alltså har bloggen fått sköta sig själv den senaste tiden med ett antal förinställda inlägg, medan jag befunnit mig söderöver och bara tagit det lugnt. För mig är dock "haft semester" synonymt med att jag läst drösvis med böcker, det blev både en del gamla hyllvärmare och några nyare böcker. Så många som kunde få plats i resväskan släpade jag och sambon med oss. Nu måste jag bara hinna med att skriva litet recensioner, de kommer framöver!


tisdag 15 januari 2013

Bröderna Grimm 200 år senare

 Många klassiska barnsagor, som Snövit, Törnrosa och Hans och Greta, hör till de folksagor som bröderna Grimm samlade in och gav ut i samlingen Kinder- und Hausmärchen. Den första upplagan av denna bok utkom i december 1812, vilket alltså var 200 år sedan. I Tyskland kommer detta firas rätt intensivt under 2013 och de närmaste åren (varför begränsa sig till ett års firande?). Det ordnas utställningar, konserter och mängder med olika evenemang. Mer om detta kan man läsa bland annat på hemsidan för Grimm 2013.

Det som är intressant med de här sagorna är hur de levt vidare under århundradena och omformats så att ständigt nya generationer av barn kunnat ta dem till sig. I många fall har sagorna ändrats en hel del, vilket inte minst framgår av Disneyfilmerna där från början ganska otäcka sagor blivit betydligt snällare. Nu för tiden tycker man väl inte att det är helt lämpligt att skrämma slag på små barn, vilket nog en del av de gamla versionerna av sagorna gjorde. Därför blir man litet förvånad av den utgåva av Snövit som Rabén & Sjögren gav ut förra året. Det här är en bilderbok i stort format med helt ljuvliga illustrationer i färg och svartvitt. Problemet är bara att boken snarare tar fasta på det hemska i sagan om Snövit, inte det nuförtiden mer vanliga med roliga dvärgar och gulliga djur. Nej, i den här boken har skogens djur stora ångestfyllda ögon och klänger sig närmast i skräck intill Snövit. Dvärgarna är bistra i uppsynen och inte ens prinsen som räddar Snövit ser särskilt bra ut. Boken marknadsförs som lämplig för barn i åldern 3-6 år, men det tror jag inte alls passar. De barn i den ålder som jag känner skulle antingen vara rätt ointresserade av den här boken eller få mardrömmar av den. Däremot tror jag att tonåriga eller vuxna gothflickor (eller gothpojkar) kommer älska den här boken. De kan i likhet med mig fascineras av de vackra och ibland närmast mardrömsaktiga bilderna, där särskilt fåglarna är fantasiska. Min favoritbild är den där Snövit ligger livlös efter att äppelbiten fastnat i halsen och två gamar sitter i ett träd och tittar längtansfullt på henne.

Även på film fortsätter sagorna att vara aktuella och då menar jag inte i bara i tecknad/animerad form. För ett par år sedan fick vi inte mindre än två Snövitfilmer och nu är det dags för Hans och Greta att få en egen film. Det är dock inte originalsagan som det handlar om, utan istället vad som hände efteråt. Efter att Hans och Greta dödat häxan i pepparkakshuset växte de tydligen upp till att bli häxjägare, av trailen till filmen att döma riktiga hårdingar. Hansel och Gretel: Witch hunters har premiär 27 den februari.





söndag 13 januari 2013

Locke & Key

Att Joe Hill kan skriva skräck i romanform har han bevisat i En hjärtformad ask, att han är lika bra på noveller framgår i 20th Century Ghosts. Så kan han klara av att hålla samma nivå i ytterligare en genre – serier? Jovisst, Locke & Key del 1: Welcome to Lovecraft (tecknad av Gabriel Rodriguez) är en underbart otäck, blodig och suggestiv historia, precis så bra som man vill att den skall vara.

Locke & Key handlar om tre syskon som efter att deras far blivit mördad flyttar från Kalifornien till ett stort gammalt hus som som ligger på en plats som heter Lovecraft i Massachusetts. Precis som man skulle kunna misstänka visar det sig snart att de inte kan fly från det hemska som hänt, både för att syskonen plågas av fruktansvärda minnen och för att riktigt skrämmande saker börjar hända i deras nya hem.

Bara det faktum att platsen heter Lovecraft vittnar väl om att det är ett ruggigt ställe som man borde akta sig för, även om inte personerna i boken verkan se den kopplingen. Huset de flyttar till ser ut som ett riktigt spökhus, verkligen inte någonstans man skulle vilja bo för att komma undan läskigheter. Desto bättre för den skräcksugne läsaren, som här i del 1 får början på en historia som har alla förutsättningar att utvecklas till något riktigt bra. För att jämföra kan man säga att boken på sätt och vis känns litet grann lik tv-serien American Horror story. Inte så att det är en kopia, men det finns likheter – inte minst att det hela utspelar sig i ett stort gammalt hus där det uppenbarligen hänt en hel del hemskheter längre tillbaka i tiden.

torsdag 10 januari 2013

Experiment med el och döda husdjur

Alla som är bekanta med Stephen Kings Jurtjyrkogården vet att hur mycket man än saknar ett älskat husdjur som dött, så bör man ändå inte försöka återuppliva det. Det blir nämligen aldrig riktigt som förr igen. Den som dessutom läst Frankenstein bör ha lärt sig att det här med att skapa liv genom experiment med el och likdelar inte heller brukar sluta bra. Men naturligtvis finns det folk som aldrig lär sig, eller också läser de helt enkelt inte böcker. Alternativt är de så pass desperata att de struntar i alla tänkbara konsekvenser. Det gäller till exempel huvudpersonen Victor i filmen Frankenweenie, som har premiär på biograferna fredagen den 11 januari. Victor, som av en händelse heter Frankenstein i efternamn, kan inte låta bli att återuppliva hunden Sparky efter att denne blivit påkörd av en bil. Och jag tror vi alla förstår att detta leder till vissa problem...

Eftersom filmen inte haft premiär ännu kan jag inte uttala mig om ifall den är bra, men att Tim Burton ligger bakom verkar lovande. Åtminstone att döma av trailern (som förhoppningsvis är inbäddad nedan) är filmen ett underbart hopkok av referenser till klassiska skräckfilmer, gjorda i bästa Burtonstil. Jag älskar också att det vilar en tydlig Ed Wood-anda över den här trailern (det finns dock även andra versioner). Det är säkert inte en slump, minns att Tim Burton för många år sedan gjorde filmen Ed Wood. Att filmen dessutom är i svartvitt för att öka på filmklassikerkänslan är väl hysteriskt roligt – en modern animerad film i 3D och allt, som inte är i färg...

söndag 6 januari 2013

Läsutmaningar ... nej, nej!


Jag brukar vara försiktig med att hoppa på olika utmaningar, åtminstone mer krävande sådana. Förra året var jag med i Pocketlovers tre-på-tre-utmaning, den var på en lagom nivå och gjorde att jag fick läsa tre intressanta ryska böcker. Men annars har jag hållit mig ifrån sådana saker. Visst kan en utmaning vara ett tillfälle att få läst sådant som man inte annars skulle ha gjort, men det som verkar roligt från början blir lätt till ett dåligt samvete om man inte hinner eller tappar lusten.

Alltså intar jag en försiktig hållning gentemot diverse utmaningar som dyker upp runt om på olika bloggar. Men en har jag bestämt mig för att hänga med på, nämligen Ord och inga visors Tusen och en natt-utmaning. Den innehåller bara en bok att läsa, om än en tjock sådan, och känns väldigt lockande. Jag läste Tusen och en natt som barn och minns att det fanns sagor i den som var riktigt hemska. Särskilt en som gjorde stort intryck på mig innehöll en man som blivit fast i en grotta fylld med en massa skelett efter andra människor som blivit instängda och dött där inne. Det skall bli intressant att läsa om det här som vuxen och se vad det där var för sagor egentligen. Och kanske minns jag fel, kommer den där historien med skelettgrottan ens från Tusen och en natt?

Sedan vet ju alla bokbloggare att den som läser flest böcker vinner, inte sant? Om du tvivlar på den saken, se då vad Enligt O skriver om den här frågan. Hennes blogg fick ju pris som bästa bokblogg förra året, så hon måste ju vara en auktoritet på området! I alla fall har jag anmält mig till Goodreads 2013 Reading Challenge och där angett att jag skall läsa 150 böcker under det kommande året. Det är en hög siffra, men jag tror att den är helt realistisk och dessutom i nivå med vad jag tror att jag brukar läsa.

Om det blir några fler utmaningar för min del återstår att se. Men ett år är långt, så vi får väl se vad som händer framöver!

lördag 5 januari 2013

Feberflickan


Luna är ensam hemma och fullt upptagen med att städa huset som hon bor i tillsammans med sin far, syster och så ”hon” – hon som Luna aldrig nämner vid namn och avskyr över allt annat. Städningen kommer sig egentligen inte av att det är smutsigt, men det finns saker som måste ställas i ordning och fläckar som måste skrubbas bort. Stämningen är drömlik och febrig, vad det är som försiggår är svårt att bedöma. Efterhand förstår man att hemska saker har hänt och att det nog är så att fadern och ”hon” ligger döda i sitt sovrum. Så kan man sammanfatta boken Feberflickan av Elisabeth Östnäs, som i all sin enkelhet lyckas vara spännande och skrämmande utan att särskilt mycket egentligen händer, med en huvudperson som får det att krypa under skinnet på en av obehag. Luna, den som berättar bokens handling, är nämligen en synnerligen opålitlig person. Det är svårt att bestämma sig för om hon är iskallt beräknande eller helt galen, om hon är ett offer eller en förövare. Möjligen är hon alltihopa på en gång.

Feberflickan är en sådan där bok som jag haft liggande ett tag. Den har tokhyllats av många andra bokbloggare (se bl.a. Lingonhjärta, Pocketlover, Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug) och det var därför med viss bävan jag till slut bestämde mig för att äntligen börja läsa … kan någon bok verkligen vara värd sådana omdömen? Men jo, det var den. Det här är en riktigt bra bok, på många sätt den bästa svenska bok jag läst på väldigt länge. Och jag läser mycket böcker, så det finns många andra titlar att jämföra med. 

Som person känns Luna besläktad med andra figurer ur litteraturhistorien. Hon är en andlig syster till doktor Glas, någon som med en förvåningsvärd lätthet kan tänja på moraliska gränser och inför sig själv rättfärdiga de mest fruktansvärda saker. I likhet med den gode doktorn är hon inte någon Raskolnikov, som med tiden börjar plågas av hemska minnen. Luna blir en sådan där person som det är så fascinerande att lära känna i litterär form, medan man bara kan hoppas att man i verkligheten aldrig kommer stöta på någon som henne.

Feberflickan är en bok som det helt enkelt är svårt att hitta fel i. Den är otroligt välskriven och väldisponerad, med en handling som elegant binder ihop olika tidsskikt i handlingen så att man som läsare efterhand förstår mer och mer av vad som hänt i huset. Boken är kort, bara 127 sidor, vilket också är en styrka. Elisabeth Östnäs breder inte ut sig på mängder av sidor som så många andra författare nuförtiden gör bara för att det är enkelt att skriva långt på en dator. Feberflickan är istället en stram och stilsäker komposition där ingenting blir onödigt eller en transportsträcka. Man kan också utan problem läsa hela boken i ett svep, vilket verkligen är vad man vill göra. Det här är en sådan bok som man sitter uppe och läser trots att man för länge sedan borde ha släckt lampan och lagt sig att sova …

torsdag 3 januari 2013

Unwritten – när gränsen mellan bok och verklighet suddas ut

Att vara kändisbarn kan ha sina sidor, men för Tom Taylor är det nog värre än för de flesta andra. Hans far, Wilson Taylor, är författare till den otroligt framgångsrika fantasybokserien om den unge trollkarlen "Tommy Taylor", en slags Harry Potterliknande historia där han alltså låtit huvudpersonen få dela både utseende och namn med sonen. Det hela blir inte lättare av att fadern sedan ett decennium är spårlöst försvunnen, medan den nu vuxne Tom ganska motvilligt och uttråkat försörjer sig med att signera böcker på konvent. Bitter på fadern som övergav honom utan pengar ser han till att åtminstone tjäna litet på sina likheter med böckernas huvudperson.

Riktigt besvärligt blir det när otäcka saker börjar hända, som att Tom blir nedslagen av en mystisk person. Hans identitet börjar också ifrågasättas, kanske är inte Wilson Taylor hans riktiga far? Har denne kidnappat eller köpt Tom från de biologiska föräldrarna? Än mer förvirrande är att påståenden börjar cirkulera om att Tom skulle vara Tommy i böckerna på riktigt, alltså en litterär figur som på något sätt fått liv. Något sådant borde vara omöjligt, men skulle faktiskt förklara en hel del konstigheter. Och finns det i sådana fall fler fiktiva skumma typer som lyckats ta sig ut ur böckernas värld?

Unwritten, en seriebok skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross, är en fascinerande historia som pendlar mellan den "riktige" Toms allt mer förvirrande tillvaro och handlingen i böckerna om den "fiktive" Tommy. Tom börjar inse att på samma gång som hans liv är väldigt offentligt på grund av hans kändisskap, vet ingen på riktigt särskilt mycket om vare sig honom själv eller hans föräldrar – inte ens hans själv vet egentligen hur saker ligger till. Det här är en berättelse där olika lager av fiktion på ett elegant sätt blandar sig med varandra. Man inser snart att det efterhand kommer att avslöjas en hel del hemligheter om både Tom själv och personer som dyker upp i hans liv, och självklart fattar man från början att gränsen mellan verklighet och litteratur är rätt suddig i den här boken. Nu är det här dock bara första delen av flera (i mars utkommer del 7), så det man får i del 1: Tommy Taylor and the Bogus Identity är snarare inledningen än en avslutad historia. Här måste läsas fler böcker om Tom och hans värld!

tisdag 1 januari 2013

Nyårslöften


När det är nytt år brukar nyårslöften vara något att fundera över. Men nja, jag har egentligen inte för vana att avge några sådana. Det får ju inte bli en massa förpliktelser som mest bara känns jobbigt att påminnas om efteråt. Ett säkert löfte blir dock att bloggen fortsätter som vanligt. Jag funderar litet på att införa någon slags månadssammanfattningar, men vi får se om jag fortfarande tycker att det är en bra idé när januari är slut. I sådana fall kan jag prova på det.

En annan ambition blir att recensera mer serier på bloggen. Det finns så väldigt mycket spännande sådana böcker, så jag skall se till att inkludera dem mer än jag gjort hittills. Minst en bok i månaden hade jag tänkt. (Oj, det här börjar verkligen likna riktiga nyårslöften!).

Litet mer klassiker hade jag också tänkt att skriva om. Nu under hösten känns det som att jag läst väldigt mycket nya böcker, men så är det inte alls alltid. Jag läser gärna sådant som har ett antal år på nacken (varför inte ett par hundra?), och det passar bra att blogga om också. Faktiskt håller jag på med en bok som ursprungligen gavs ut i början av 1700-talet – det ni, snart kommer ni att få läsa om en 300 år gammal apokalypsskildring!