Alden Bell, vad menar du med det här egentligen..?!

En av mina favoriter förra året var Alden Bells zombieapokalypsskildring I dödsskuggans land (The Reapers are the Angels). I den möter vi Temple, en ung tjej som överlever allt det hemska på sina egna villkor. Förutom att själva stämningen i boken tilltalade mig, så gillade jag verkligen huvudpersonen. Hon får vara stark, är inte ett offer eller reduceras till någon kvinnlig stereotyp. Att det var en fortsättning på gång hade jag på något sätt missat, annars skulle det garanterat ha peppats stenhårt här på bloggen.  Men tur var det, för Exit Kingdom klarar verkligen inte att leva upp till några förväntningar. Vad är det då som är fel? Jo, det är två saker: 1. boken är trist 2. den totalt unkna kvinnosynen. I viss mån uppväger dock det senare det förra, för jag började under läsningen reta mig på sådant som fick mig att glömma den helt ointressanta handlingen.

I den första boken förekommer en person vid namn Moses Todd och i Exit Kingdom är det han som är huvudperson. Detta gjorde mig från början ganska skeptisk, för när det gäller att vara osympatisk överträffas Moses Todd bara av sin otroligt vidriga brorsa Abraham. De bägge var inte personer jag ville lära känna närmare och då kändes det rätt konstigt med en hel bok om bara dem. Det visade sig emellertid inte vara något problem, för Moses Todd fungerar faktiskt bra som huvudperson. Han försöker inte be om ursäkt för vem han är, och man inser att han i all sin brutalitet är väl anpassad till en postapokalyptisk tillvaro. Om katastrofen inte hade inträffat skulle han däremot ha fått det svårt, vilket i ännu högre grad gäller brodern Abraham som med samma energi utövar både våld och våldtäkter.

Tillsammans ägnar sig de bägge bröderna åt en kringflackande tillvaro, vilket dock för Moses med tiden blir påfrestande. Det måste finnas en mening i det man gör, annars är man ju inte bättre än zombierna som i all evighet irrar runt överallt. En sådan mening finner han i uppdraget att transportera en flicka med speciella egenskaper – kanske är hon utvald av Gud? Problemet är bara att det här inte är en särskilt engagerande historia. Jaha, de skall resa från en plats till en annan och samma skurkar är hela tiden efter dem. Det bli inte spännande utan känns bara som ett trist upplägg. Flickan, som går under namnet vestalen Amata, är dessutom den person jag tycker sämst om i hela boken. Visst, hon beskrivs som undanglidande och svår för Moses att få grepp om, men jag har svårt att känna något för henne alls.

Om Alden Bell lyckades få till en bra kvinnoskildring med Temple i den första boken är det här som att han helt kör huvudet i väggen. Alla kvinnor i boken är antingen horor eller madonnor, dvs prostituerade eller tillhör en religiös sekt där de inte tillåts tala. Alternativt är de hustrur och döttrar, men då är de sedan länge döda och förekommer bara i form av minnen. Utöver detta möter man några kvinnor som är zombier och ett antal "banditkvinnor" som både presenteras och dödas i en och samma mening. Att samhället skulle bli hårt och brutalt efter zombieapokalypsen, det köper jag helt och hållet. Om civilisationen kollapsade skulle det säkert locka fram en hel del dåliga sidor hos folk och man skulle tvingas göra sådant man aldrig kunnat tänka sig före katastrofen. Men att det skulle innebära att typ det enda kvinnor kunde göra för att klara sig är att bli prostituerade, det vill jag mena bara tillhör författarens snuskiga fantasi. Hur menlösa tror han att kvinnor är egentligen? Och värst av allt när det gäller det här är Amata. Moses vill att hon skall vara helig och utvald, i själva verket har hon en bakgrund där hon uppenbarligen använt sin kropp för att överleva. Så långt hänger jag med, sexualiteten är hennes vapen. Men Alden Bell klarar inte av att skriva om det här på ett trovärdigt sätt. Varför måste Amata hela tiden utan någon logisk anledning slita av sig kläderna? Vi är visst jagade av skurkar och måste gömma oss – jamen, då är det väl bäst att springa runt naken en stund!

Så vad är budskapet i de här böckerna? I del ett luras vi att tro att unga tjejer kan ha makten över sitt eget liv, men i del två får vi veta att så är det inte. Den enda tillgång kvinnor har är sina kroppar och dem kan man inte hindra att de mest äckliga typer får tillgång till, för så ser världen ut? Jag får hoppas att Alden Bell inte menar så illa som det framstår, men Exit Kingdom är en extremt misslyckad bok som när man funderar närmare framstår som präglad av väldigt konstiga värderingar. Och det går inte att bortförklara det här med att det är Moses Todds världsbild som skildras i boken, för även om han är fast i ett hora/madonnatänkande har det inte med honom att göra att alla kvinnor i boken är på det sätt som nämnts ovan.

Det som är så trist är att den här boken är en formlig zombie. På sätt och vis påminner den om The Reapers are the Angels men det är som att dess själ försvunnit. Långsamt hasar handlingen fram och lämnar en obehaglig bismak efter sig. Det måste dock betonas att Exit Kingdom har klara kvaliteter, till exempel älskar jag verkligen sättet som den är skriven på där dialogen blir lätt drömartad och det inte riktigt går att avgöra vad som sägs och eller bara tänks. På det sättet påminner Exit Kingdom om The Reapers are the Angels, som var skriven i samma stil. Och just därför blev jag så ledsen över att boken på så många andra sätt var rätt kass.