Feberflickan

Luna är ensam hemma och fullt upptagen med att städa huset som hon bor i tillsammans med sin far, syster och så ”hon” – hon som Luna aldrig nämner vid namn och avskyr över allt annat. Städningen kommer sig egentligen inte av att det är smutsigt, men det finns saker som måste ställas i ordning och fläckar som måste skrubbas bort. Stämningen är drömlik och febrig, vad det är som försiggår är svårt att bedöma. Efterhand förstår man att hemska saker har hänt och att det nog är så att fadern och ”hon” ligger döda i sitt sovrum. Så kan man sammanfatta boken Feberflickan av Elisabeth Östnäs, som i all sin enkelhet lyckas vara spännande och skrämmande utan att särskilt mycket egentligen händer, med en huvudperson som får det att krypa under skinnet på en av obehag. Luna, den som berättar bokens handling, är nämligen en synnerligen opålitlig person. Det är svårt att bestämma sig för om hon är iskallt beräknande eller helt galen, om hon är ett offer eller en förövare. Möjligen är hon alltihopa på en gång.

Feberflickan är en sådan där bok som jag haft liggande ett tag. Den har tokhyllats av många andra bokbloggare (se bl.a. Lingonhjärta, Pocketlover, Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug) och det var därför med viss bävan jag till slut bestämde mig för att äntligen börja läsa … kan någon bok verkligen vara värd sådana omdömen? Men jo, det var den. Det här är en riktigt bra bok, på många sätt den bästa svenska bok jag läst på väldigt länge. Och jag läser mycket böcker, så det finns många andra titlar att jämföra med. 

Som person känns Luna besläktad med andra figurer ur litteraturhistorien. Hon är en andlig syster till doktor Glas, någon som med en förvåningsvärd lätthet kan tänja på moraliska gränser och inför sig själv rättfärdiga de mest fruktansvärda saker. I likhet med den gode doktorn är hon inte någon Raskolnikov, som med tiden börjar plågas av hemska minnen. Luna blir en sådan där person som det är så fascinerande att lära känna i litterär form, medan man bara kan hoppas att man i verkligheten aldrig kommer stöta på någon som henne.

Feberflickan är en bok som det helt enkelt är svårt att hitta fel i. Den är otroligt välskriven och väldisponerad, med en handling som elegant binder ihop olika tidsskikt i handlingen så att man som läsare efterhand förstår mer och mer av vad som hänt i huset. Boken är kort, bara 127 sidor, vilket också är en styrka. Elisabeth Östnäs breder inte ut sig på mängder av sidor som så många andra författare nuförtiden gör bara för att det är enkelt att skriva långt på en dator. Feberflickan är istället en stram och stilsäker komposition där ingenting blir onödigt eller en transportsträcka. Man kan också utan problem läsa hela boken i ett svep, vilket verkligen är vad man vill göra. Det här är en sådan bok som man sitter uppe och läser trots att man för länge sedan borde ha släckt lampan och lagt sig att sova …